Livet till mötes

By Zenia Larsson

Himlen var öppen och fri så långt ögat nådde. Havet böljade och båten hade börjat sin färd mot det efterlängtade Sverige.Paula Levin hade först överlevt nazistockupationen av Lodz och sedermera koncentrationsläger. Nu var hon på väg till friheten axel mot axel med Eryka. Allesammans på båten delade en desperat önskan om att Sverige skulle komma och bli den fristad de längtat i år efter år."Liv till mötes" är den sista fristående delen i trilogin om judinnan Paula Levins liv.Vittneslitteratur som följer Paula Levins liv från ghettot i Łódź till ankomsten till Sverige.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2021
• ISBN: 9788726740653

Book preview

Per-Axel

Första kapitlet

1

Båten framför dem betydde trygghet…

Den betydde att de själva lugnt kunde följa i dess kölvatten. För så länge den plöjde vågorna och visade att vägen var säker, så länge kunde de också känna sig säkra.

Himlen var öppen, fri så långt ögat nådde. Långt, långt borta vid horisonten sjönk den sakta ner mot havet, de bleka färgerna blandade sig i varandra tills de bildade en enhet, blekblå och disig, oupplöslig.

Paula Levin stod i en liten grupp människor, tryckt mot relingen. På sin ena sida hade hon Eryka Neumann, vid den andra stod en lång smärt pojke från Vilno, Sasza Golder. Andra satt eller låg på däck, trötta, tysta och avvaktande. Och under däck fanns de som ingen av dem orkade tänka på eller befatta sig med – de sjuka, de som hade burits ombord på bårar och varsamt placerats i mjuka kojer. Men de visste ju att där under däck fanns läkare, sjuksköterskor, hjälp. Så man lämnade över de sjuka i det ljusa folkets händer – och glömde bort dem…

Och Paula själv – hon tittade ner, mot vågorna. Det hade viskats mellan dem att havets glittrande och dansande vatten var förrädiskt: att i de mjuka vågorna lurade döden. Hon tittade men såg ingenting. Och ändå kunde överallt de utlagda minorna finnas, överallt fanns krigets ansikte kvar – dödsbringande, men – just här – osynligt. Hon såg ingenting utom de mjuka glidande vattenmassorna, ändå kunde döden finnas bara några meter ifrån dem. Den kunde finnas just nu framför den svarta båten, där den plöjde och sargade vågorna, den kunde finnas lite åt sidan. Vilket ögonblick som helst kunde den svarta båten framför dem förvandlas till kringyrande splitter och dånet av en sprängd mina klyva tystnaden omkring dem. Och då skulle vraket och de som arbetade därborta på däck dras ner i djupen, försvinna. De skulle bringa sitt offer för deras egen säkerhet, men under tvång och ofrivillighet.

För så hade deras räddare bestämt: de som följde efter i den vita båten var dyrbara, omistliga och ingenting fick hända dem mera. Hela tiden skulle den tyska båten, den svarta, finnas framför dem på deras långa väg mot friheten. Och gick den på en mina, så gick den in i en fälla den själv lagt ut. Men de oskyldiga skulle inte få lida mera – så var det bestämt, så var det rättvist…

Landet bakom dem hade redan försvunnit. De hade lämnat Bergen-Belsen. De hade lämnat Lybeck och Tyskland. Hur länge hade de nu åkt? Och hur länge skulle de ännu få åka? De visste det inte. Och de hade glömt att ställa frågor. Tiden flöt förbi dem på deras långa resa – de själva visste bara om tidlöshet. Därför att framför dem fanns den svarta båten som ett klumpigt, hotfullt, alltför levande spöke. Den bar det förgångna inom sig, liksom de bar sina minnen. Och den trollband deras ögon, skapade oro i deras sinnen.

Så föll skymningen och luften miste något av sin värme. Och Paula frös i sin filtklänning. De drog sig bort från relingen, mot däckets mitt, där de flesta satt. Då kom de ljusa människorna från det nya landet med filtar som de bredde ut på däck och när Paula och de andra hade lagt sig ner bredde de filtar över dem för att de inte skulle frysa. Sedan låg de tryckta intill varandra med uppåtvända ansikten och blickade in i en bar himmel, upplevde en främmande, saltmättad natt och det sakta, varsamma vaggandet.

Då visste Paula: medan de själva sov skulle den svarta båten framför dem fortsätta sin färd och visa deras egen båt vägen. Och hela tiden medan hon sov skulle färden mot friheten, mot den nya kusten fortsätta, tills morgonen grydde, och sedan en ny dag och landet, det kalla, okända landet, skulle ta emot dem.

För så var det sagt: färden som gick mot norr förde också mot kylan, bjöd dem en blek himmel och en sol som var liten och sval, som knappt förmådde värma. När de åter vaknade, skulle de vara långt borta från en förhatlig jord – men också långt borta från allt de mindes och kände till.

Men när hon åter vaknade badade däcket i sol och luften dallrade av värme. Vad var detta? Fortsatte inte färden mot norr? Var det inte däråt den vita båten styrde i kölvattnet av den svarta? Var det inte till Sverige de skulle?

– Jovisst, sade sköterskan med ett frågande leende. Men det är ju sommar? Och då skall det väl vara varmt?

De stirrade på varandra, oförstående. De såg efter henne, när hon med lätta steg gick nerför trapporna till de sjuka på undre däck.

Sasza vände sig till de båda flickorna:

– Någon berättade för mig om långhåriga pälsar och kalla vindar, sade han tveksamt. Därför att vi åker mot norr. En annan talade om frusen andedräkt och iskristaller. Det är bara morgon ännu, men det är redan varmt. Det stämmer inte…

Nej, ingenting stämde. Ryktena var många. Och eftersom ingen visste någonting och de som talade påstod att de visste så togs deras ord för givna.

– För mig berättade en kvinna, sade Eryka, att isbjörnar finns överallt därborta. De tar sig in i städerna, sade hon, och de stryker omkring på gatorna. Därför går alla där beväpnade till tänderna.

– Och vargar, sade Sasza. Hela vargflockar kan man möta där, för allt är bara en stor frusen vildmark. Vad skall man tro? Vi är framme om några timmar och det blir bara varmare.

Paula nickade. Allt detta hade hon också hört. Att man ständigt måste vara beredd på anfall från dessa vilda bestar och att allt var ett spel mellan en vild, otillgänglig natur och människan, infrusen i snömassorna. Det var därför de fick komma dit, till vildmarken. Det var bara där de kunde vara välkomna. Men de svenskar hon redan sett ägde inget av vildmarkens kärvhet, deras ansikten bar inget spår av kamp mot naturen.

– Vi får vänta och se, sade Paula. Kanske är allt annorlunda än vi tror.

– Vet ni vad jag har hört! En man som satt lite avsides vände sig plötsligt mot dem. Att det inte finns något svenskt språk, att alla talar tyska däruppe. Ja, kanske någon dialekt till vardags. Men i officiella sammanhang talas det tyska, för dessa länder är så lika varandra, som språkgrupp alltså. Fast jag har då lyssnat när de talar sinsemellan och jag begriper då inte ett ord av vad de säger. Inte ett ord!

De lyssnade till varandra och begrundade det de hört. På något sätt kändes det som en lättnad att det inte var tyska de främmande människorna talade. Men om redan nu den bild de målat av det nya landet inte stämde med verkligheten, vad stämde då? Och vad var sant?

De vände sig bort från varandra, gick fram mot relingen, och deras blickar förlorade sig i de dansande vågorna. Vad vågade man hoppas av detta okända, gäckande land?

De yngre, de som redan hade fått tillbaka något av sina krafter hos engelsmännen, blundade, för deras längtan hade vuxit så kvävande stark.

– Leva, tänkte de intensivt, beslutsamt. Äntligen få leva, äntligen erövra tillbaka de förlorade åren. Få ungdomen tillbaka, bli till man, till kvinna!

– Fred, tänkte de intill döden trötta. En liten, liten smula mänsklighet. Att få andas ut.

Hos många kretsade tankarna bara kring ett enda: att hitta någon av de egna, att inte ge upp hoppet, någon kunde ju ha överlevt. Och så länge inte bevis fanns för motsatsen var det det enda att klamra sig fast vid. Sverige, landet de for till, vad angick det dem? Vad spelade det för roll hur landet var?

I sitt minne upprepade de gång på gång de sedan åratal inetsade adresserna: till avlägsna släktingar, vänner, sådana som var kringspridda över hela världen och hade undgått mördandet.

Några, ja, de tänkte inte alls. De satt bara lugnt på däck och lät sig vaggas av båtens rörelser. De följde med – vad annat återstod? Ett nytt land, ett hem, ett eget? Nej, de hade för länge sedan förlorat hoppet.

Och medan solen steg allt högre på himlen fortsatte deras färd mot norr, hela tiden mot norr. Allt högre upp, allt längre bort.

– Det är bra, tänkte Paula, ju längre bort, desto bättre.

Så framåt dagen utbröt plötsligt en viss aktivitet på däck. Den svenska rödakorspersonalen, som alltid fanns omkring dem kom med flera små bord vilka ställdes upp efter relingen varefter de satte sig där bakom en trave kort och skrivmaskiner. Flyktingarna samlade sig i små viskande grupper, någonting höll på att hända, det kunde man se. Men vad? Så hördes det en röst genom högtalaren: de skulle ställa upp sig i rader efter olika nationalitet. Ungrare här, polacker där, fransmän längre bort, holländare vid andra sidan. De sprang om varandra, letande efter de anvisade platserna.

Polackerna?

Paula drog Eryka med sig, Sasza banade väg och Robert Weiss, en ung man, också från Lodz, bildade slutet på deras lilla grupp. De ställde sig snabbt i kön som redan var lång men som oupphörligt växte bakom dem.

Fanns här verkligen så många nationaliteter? Det var först nu som Paula blev medveten om detta. Och många var inte judar, det kunde man tydligt se. Men alla hade samma helvete bakom sig, alla hade kommit från Tysklands koncentrationsläger. Ja, sådant hade man ju vetat innan också. Men nu, först nu, när köerna så tydligt avgränsade den ena nationaliteten från den andra gick det riktigt upp för henne.

Och vad skulle nu ske?

Där framme smattrade redan skrivmaskinerna, hördes samtidigt från många håll. Och från början av kön spred sig snabbt viskningen bakåt: de skulle registreras, man fick uppge namnen, nationaliteten, staden där man fötts. Och sedan, i en förvånad, hisnande suck: de skulle få ett slags pass av svenskarna, provisoriskt visserligen, men fullt giltigt. Ett riktigt pass!

– Och judarna skall tränga sig före, hörde plötsligt Paula en tyst, men fullt tydlig röst intill sig i kön. Alltid skall de vara först. Inte ens Hitler kunde göra slut på dem. Det är bra synd…

Kallsvetten bröt fram på hennes panna, hon grep efter Eryka, sökte hennes hand. Ack, detta var vant. Så välbekant och gammalt. Så länge hon kunde minnas hade det alltid varit så. Men nu gjorde det så häftigt ont, brände till så smärtsamt och outhärdligt att förtvivlan förvandlades till blind vrede.

– Svara inte, viskade Eryka upprört. De försöker bara ställa till bråk med oss två. De där båda känner jag igen, de försökte det i går också.

Nu var det den andra kvinnan framför dem i kön som tog till orda:

– Se bara, sade hon. Judar framför oss och judar bakom oss. Vart man än vänder sig. De drog oss in i kriget, störtade vårt land i fördärvet, de är orsaken till att vi hamnat här, att vi inte finns i våra hem!

– Ja! Den första kvinnan nickade ivrigt. Enda trösten är att Polen nu är fri från dem. När vi kommer hem är där juderent.

– Svara inte, viskade Eryka. Paula, säg inte ett ord. Och jag min arma idiot som ville resa tillbaka, som ville återvända! Nej, aldrig, aldrig mer!

Kvinnorna vände sig om och tittade föraktfullt på dem, först på Eryka, sedan på Paula.

Paula svalde hårt. Dessa tärda ansikten, helt vanliga, mänskliga, utpinade. Dessa böjda kroppar – men med ögonen lågande av det gamla hatet.

Svara… Vad kunde man väl svara på detta? Bara konstatera att inget lidande kunde någonsin förena människor när seklers hat och misstro vilade bakom. Kriget hade inte ändrat något – inte ens den gemensamma fienden hade kunnat spänna en bro över klyftan. Hur kunde hon väl svara, om inte svaret skulle bli ett förtvivlans skri? Vilket språk kunde nå dessa kvinnor? Vilka ord skulle kunna få dem att förstå, när de ännu ingenting förstått av allt som hänt?

Men hos Robert Weiss blommade vreden upp i triumf, för ett ögonblick var den stark, mäktig. Och han gick fram till kvinnorna.

– Men vi finns kvar, sade han högt. Ni ser? Hela båten är full av oss! Vi har överlevt och vi finns kvar. Och – en annan sak som ni inte skall glömma bort: vi är inte i Polen längre! Vi reser inte dit heller. Vi reser till Sverige där har ni ingenting att säga till om. Det som har varit i Polen är slut.

– Jaså, sade kvinnan släpigt. Ni tror det. Ni tror att svenskarna inte vet vad judarna går för. Vänta bara tills de kommer underfund med vilka ni är så åker ni därifrån fortare än kvickt.

– Kom Robert! Sasza vädjade till kamraten, bedjande och vit, som om varenda blodsdroppe hade försvunnit ur hans ansikte. Kom tillbaka. Det tjänar ingenting till att prata med dem, det borde du väl veta.

– Jag tänker inte prata med dem, svarade Robert vresigt. Men nu tål jag inte detta längre. Inte ett ord mer! Och försöker de igen så vänder jag mig direkt till svenskarna så får vi se vad de säger om sådana fasoner.

Erykas hand darrade i Paulas, men plötsligt rätade Paula på sig trots att hennes hjärta slog som ville det spränga bröstet. Robert hade haft rätt. De var inte längre i Polen! Och kriget var slut! Hon skulle skaka av sig det gamla Polen och människorna därifrån. Gettot, de gula stjärnorna, jakten och morden på judarna – detta var åtminstone slut.

Hon gav Robert Weiss en snabb, tacksam blick. Han stod fortfarande kvar framför kvinnorna, med hårt sammanpressade läppar, ögonen glödde av förbittring. Men han stod rak i ryggen. Inte skrämd, inte tigande som de. Hon andades ut när kvinnorna till slut vände sig bort och gick framåt i kön. Robert Weiss återvände till sin plats bakom Sasza. Ja, så skulle man vara, som han. Man behövde inte längre ta emot slag och förolämpningar, man var ju fri! Eller var man det inte? Kände hon sig fri?

Bakom henne flämtade fortfarande Eryka av upphetsning och hennes kinder var flammande röda. Men också hon hade omedvetet rätat på sig, och stirrade nu stint framåt, i väntan på att kön äntligen skulle ta slut. Då skulle de återigen delas upp: polacker åt ena sidan, judar åt den andra – så som det alltid varit.

Kön ringlade långsamt fram och skrivmaskinen smattrade allt närmare. Till slut blev det Paulas tur.

Mannen bakom skrivmaskinen lyfte blicken mot henne, medan han satte i ett nytt kort. Ljusa, tålmodiga ögon, blont hår. Säkra, snabba rörelser, ett opersonligt, vänligt ansikte. Allt detta såg hon i en enda snabb glimt. Vad mera? Vad begärde hon? Denne man hade säkert sett åtskilligt redan, vad väntade hon sig av ett blixtsnabbt möte i vimlet av alla människor?

– Ert namn, sade mannen, och Paula gladdes stilla åt den starka, osäkra brytningen i hans tyska.

– Paula Levin, svarade hon dröjande.

– Och ni är född?

– I Lodz.

– Jaha. Skrivmaskinen knattrade på och fascinerad följde Paula fingrarnas rörelser. Han spelade på den som på ett musikinstrument.

– Och ni är polska. Tonen var närmast konstaterande.

– Nej!

Skrivmaskinen tystnade, mannens ögon såg frågande upp.

– Men vi sade ju till att här skulle polackerna stå?

– Jag är judinna, förklarade Paula med tydlig röst. Född i Polen. Nu var mannens ögon helt oförstående. Så blinkade han några gånger.

– Men är det inte samma sak, sade han förvånat. Om ni är född där så är ni ju polska, inte sant?

Skämtade han med henne? Vad menade han? Låtsades han inte känna till skillnaden mellan judar och polacker? Vad skulle han ha sagt, om han hört meningsutbytet mellan polskorna och Robert Weiss?

– Det är skillnad, sade hon stelt. Hur kunde hon förklara för honom att hon inte kände sig som en polsk medborgare, att hon aldrig ville bli det mera – och också om hon ville, så skulle folket därborta hetsa henne därifrån. Jag är judinna, jag är inte polska. Jag säger det bara så att ni på en gång vet vem jag är.

– Hör nu på. Mannen lade båda händerna på bordet och lutade sig fram. Ni är född i Polen, i Lodz, inte sant?

– Jo…

– Och ni har bott där tills kriget började?

– Ja.

– Nå. Då är ni i så fall av polsk nationalitet, men med mosaisk trosbekännelse.

Han vände på nytt sin uppmärksamhet till skrivmaskinen, fingrarna löpte vidare över tangenterna. Paula gav upp. Han förstod tydligen inte skillnaden. Han reagerade inte heller när hon deklarerade sin judendom, när hon försökte säga att det inte var samma sak, inte alls… Att skillnaden var större än att bara vara mosaisk trosbekännare. Det kanske såg så ut om man satte det på papperet. Men om man visste hur det hade varit i verkligheten, hur de hade levt sida vid sida — men ändå i två skilda världar… Hur förklara?

Hennes läppar förblev stumma, tills återigen frågorna kom. Men då – då glömde hon att mannen inte förstod skillnaden. Föräldrarnas namn levde åter upp, fastpräntade av mannens fingrar vid kortet. Faderns frisersalong, moderns ansikte, gatan, porten – allt fanns här framför henne. Hon höll i kortet och bara tittade. Så drog hon sig sakta och sömngångaraktigt tillbaka till en för tillfället lugn vrå av båten, en vrå där vinden var enbart ljum och smeksam. Hon mer kände än såg hur också de andra återvände och slöt sig intill henne – Eryka, Sasza Golder, Robert Weiss och flera andra.

Kön var upplöst. Borden bars åter bort och den skarpt avgränsade linjen mellan de olika nationaliteterna försvann. Det blev åter ett myller av människor, hopträngda och tysta, medan båten fortsatte på sin färd. Fast här bildade de sin egen lilla grupp, liksom andra med andra språk bildade sin – man störde inte varandra, men man blandade sig inte heller med varandra.

Några satte sig på det solvarma däcket med korten i sin hand, ögonen var fastnitade vid de svarta bokstäverna. Andra följde med blicken den djupa fåra som båten plöjde. Den blev till en jättelik solfjäder, där båten var handen som höll i den och fläktade de mjuka vågorna. Då sade plötsligt någon:

– Nu skall Judith berätta för oss…

– Det är hon som står där lite för sig själv, viskade Eryka tyst till Paula och pekade på en ung, kraftig flicka. Du har aldrig hört henne?

– Nej.

– Jo, du förstår vi blev grannar efter befrielsen, hon bodde i en annan stuga, höll sig mest för sig själv. Men ibland berättade hon för oss, sagor eller dikter. Eller liksom bara drömmar. Och vi lyssnade och grät – eller skrattade. Det var när du låg på sjukhuset.

Paula såg uppmärksamt på flickan, på de intensivt genomträngande ögonen.

– Är hon författarinna, frågade hon.

– Jag vet inte, man får väl kalla henne det. Men hon kan aldrig skriva ner det, då försvinner orden för henne. Hon kan bara dikta så där rakt ut…

– Jag har aldrig sett henne.

– Judith, Judith! Flera röster höjdes nu mot flickan. Kom och sätt dig här i mitten. Vi vill höra dig.

Flickan nickade stumt och ställde sig i mitten. De andra bildade en cirkel omkring henne. Mellan sina händer höll hon kortet. Hon lyfte sakta upp det tills hon höll det framför sina ögon. Så tändes blicken, hennes huvud kastades bakåt som i extas. Och så började hon, först med låg och entonig röst, sedan allt högre och starkare, halvsjungande.

– Vad detta är, sade hon och höll upp kortet. Ett papper där namnet står, årtalet, landet. Ett bevis att jag åter finns – som människa…

Min hand blir plötsligt tyngre. Ni ser, mina systrar och bröder, den bär redan på någonting, den första antydan om bagaget. Ni känner? Vi är inte fjäderlätta längre. Och sakta, som den mildaste bris, föds i mig förnimmelsen av att jag åter är förankrad. Kanske bara för stunden, kanske rivs tråden ånyo. Men redan finns detta papper – och det för oss långsamt in i det förgångna.

Lyssna bara: ett nummer hade bränts in i vår hjärna, hade förnekat namnet! Ett annat folks röst hade ihärdigt upprepat: du är ingen människa! Du är ett nummer! Du är ett nummer i en förhatlig hjord som förpestar världen – och därför skall du utplånas, utraderas, förvandlas till aska! För dig finns inga rättigheter, inga… Och eftersom du skall utplånas så bär du inte ens ett namn. Du är bara ett nummer som skall strykas bort. Med detta nummer skall du svara mig också ur din djupaste sömn. Numret är det enda jag ger dig, sade detta folk – och det skall vara ett med dig, tills varken du eller ditt nummer finns längre… Och tills ditt folk försvunnit.

Ja, mitt folk har försvunnit och mitt hjärta blöder. Ändå finns vi kvar! Och redan nu, innan vi nått det främmande landet, blickar vi in i dessa kort och förundras. För här återfinns namnet vi minns som vårt, här står namnet på städerna vi kom ifrån. Årtalet när vi föddes.

Bara ett litet kort som jag håller i mina händer. Och ändå är det en hel värld jag återser. Här är namnet på den lilla stad där mina föräldrar levde och där jag föddes. Här står om landet där jag lekte som barn. Och jag minns att jag lekte, grät och skrattade liksom andra barn. Och hur jag sedan, liksom alla andra lärde känna att bortom gårdens gränser fanns också andra människor än de i min närhet. Och allteftersom jag blev större vidgades gränserna. Allteftersom jag växte, växte också världen och många hemligheter blev mina. Jag älskade allt som hörde mig till – också landet som inte ville veta av mig.

Men så förvandlades jag till ett nummer, förnekades rätten att älska, att äga, att finnas till. Mitt namn brändes bort. Och jag glömde mig själv, glömde att jag, jag hade rätten till mitt namn…

Nu är jag åter, mina systrar och bröder. Titta bara, se! Över en bottenlös klyfta går den smala bro mitt namn vävt och jag återvänder dit varifrån jag kom. Lyssna på mig! Vårt namn har höjt sig ur massgravarnas anonymitet, ur de brändas stoft! Och vi är åter. Vi är människor. Oss har blivit återgivet namnet!

Hon tystnade, händerna sänktes och de förut så bleka kinderna stod plötsligt i brand.

– Förlåt mig, sade hon tyst. Det var inte det jag ville säga. Men nu kan jag inte mer, och ni måste låta mig vara i fred.

De svarade henne inte, rörde sig inte när hon drog sig bakåt och försvann ur den tysta cirkeln. Några gömde huvudet i händerna, en man grät stilla utan att förändra ansiktsuttrycket. Tårarna droppade på hans hopknäppta händer.

Paula grät inte. Men klumpen som satt i halsen värkte som en varig böld. Hon klamrade sig fast vid relingen, vid sin sida hörde hon Erykas snabba andetag. Vid armbågen förnam hon darrningen i Saszas kropp.

– Sånt där säger man inte, sade Robert Weiss halvhögt. Det är som att föra sin själ till torgs. Varför gjorde hon det?

– Tyst Robert! Paula talade utan att röra sig. Hon blundade, kämpade för att få krampen att släppa. Kortet hon höll i handen blev fuktigt av svett.

Men så kände de ju. Alla. Så kände hon det ju själv, Judith hade tolkat hennes egna tankar – det enda kanske att… ja, sådant sade man inte högt. Till detta fordrades ett helt annat slags mod än att bära sitt lidande, eller att svara polskorna på deras angrepp. Det som hörde ihop med ens egen livssträng var svårast att blotta, svårast att visa för andra. Men Judith hade inte talat till dem, hon hade talat till sig själv – och i hennes röst hade de lyssnat till sig själva och till sina egna tankar.

2

Det var då, strax efter, som de vita fåglarna mötte dem, landet var inte långt borta. Och Paula följde fascinerad deras flykt. Måsar, hade någon sagt, så hette de. Men de var mycket mera. De var den första hälsningen därifrån landet de var på väg till, fåglar från friheten, vita, liksom deras båt.

– Jag lever, tänkte Paula. Jag har upplevt detta, jag ser åter fåglar i en rymd som är fri. Jag lyssnar till deras ensliga skri, jag ser deras i luften utbredda vingar… ja, jag känner att jag lever. Dessa fåglar behöver jag inte vara på vakt emot, dem behöver jag inte hata eller frukta. De vill mig inget ont, de kommer från en jord som är obefläckad. De kommer från havets öppna vidder och de hör här till, till denna sida…

Och Paula plockade fram brödet hon haft med sig på resan, detta bröd som hon så ängsligt gömt undan som skydd mot hungern – och delade med sig. Bredvid henne stod plötsligt Judith och gjorde likadant. Och Eryka – och Sasza! De stod nu många vid relingen och hälsade de vita skarorna med sina snålt sparade brödstycken, bröt av små bitar och kastade. Och de log mot fåglarna, mot tanken som var ny – att nu var det de som gav, som var en smula rikare, som kunde dela med sig. Och de gav och gav, försökte kasta brödet allt närmare båten, locka fåglarna till sig, visa att de var vänner till dem, att de i gengäld ville vinna deras vänskap. Och de hisnade, när fåglarna kretsade i luften kring deras huvuden, så nära, så nära att deras små, glittrande ögon kunde möta deras egna.

Sasza hade kastat sitt sista brödstycke och öppnade nu sina tomma händer liksom ville han övertyga de vita fåglarna att det var sant, tyvärr, nu hade han inget mera att ge. I hans tomma händer lade Paula ett litet brödstycke av sitt eget. Hon log, hon tyckte om att ge just nu. Och hon ville inte se Sasza ledsen över att den nya, underbara leken var slut.

Ifrån fören av båten nådde dem plötsligt ett rop:

– Landet! Landet! Det syns redan!

De rusade dit, trängde sig fram, och ovanför deras huvuden svingade sig fåglarna högt upp i skyn, för att sedan göra en störtdykning mot vågorna. Och de blev allt fler och fler…

Nu såg de också: där, till vänster om den svarta båten avtecknade sig redan någonting vid horisonten, något som varken var hav eller himmel. Någonting som fick allt fastare, kraftigare konturer, som så småningom framträdde i pastellfärger. Landet, det nya, okända landet!

– Är det verkligen jag som upplever allt detta, tänkte Paula med bultande hjärta. Är det jag som är här, på en båt som är vännernas båt, som ser fåglar, upplever dem i frihet, kan glädjas åt dem? Är det jag som nu möter kusten till ett rent land, ett land som inte har varit med om fasorna?

Bakom dem uppenbarade sig den svenska sköterskan, som mest arbetade under däck. Paula kände en lätt beröring av hennes hand.

– Det ni ser nu är Danmark, sade hon. Men snart kan vi se Sverige också.

– Danmark? Robert Weiss lystrade till. Men var inte Danmark också ockuperat av tyskarna?

– Jo.

– Vad har hänt med judarna där, vet syster det? För det fanns väl judar i Danmark? Han tittade på landet som kom dem allt närmare till mötes, på åkrarnas och gräsmattornas färgsprakande fyrkanter, på all denna sommarmättade, djupa grönska. Så upprepade han, med blicken fäst