Mardrömmen

By Bruno Netzell

När Rolf är med om en bilolycka förändras hans liv fullkomligt. Han lämnar sin fru och flyttar ut till en liten ö i skärgården för att återhämta sig i lugn och ro. Ön, som agerat knutpunkt för den elitgrupp som bildades under kalla kriget, väcks till liv när elitgruppen återsamlas. Rolf som är gravt alkoholiserad har svårt att skilja på dröm och verklighet. Han lider dessutom av sömnlöshet och minnesluckor så när det börjar hända konstiga saker på den lilla ön vet han inte vad han ska tro. Kan han lita på sin magkänsla eller inbillar han sig alltihop? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 20, 2020
• ISBN: 9788726433166

Book preview

Bruno Netzell

Mardrömmen

SAGA Egmont

Mardrömmen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2010, 2020 Bruno Netzell och SAGA Egmont

All rights reserved

ISBN: 9788726433166

1. E-boksutgåva, 2020

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

April

De fyra männen var alla ovårdat skäggiga och iklädda grågröna byxor och jackor av fängelsetyp. De var kraftigt byggda och hade alla utövat någon form av idrott med kampsport som förtecken. Men det var länge sedan de varit aktiva. Trots detta fanns styrkan och smidigheten ännu kvar och deras kondition var god och hade omsorgsfullt testats. Psykologer hade kartlagt deras mentala status och bedömt dem som hårda och grymma män med osedvanligt hög intelligenskvot.

De ansågs därmed kunna ta vara på sig själva och skydda sig i extremt trängda lägen och bedömdes därför som helt godkända för ändamålet.

Samtliga var dömda till döden för olika grova våldsbrott och hade inte haft något emot att ställa upp som frivilliga i utbyte mot att få sina respektive dödsstraff utbytta mot livstid. De visste givetvis inte vad de gav sig in på, men hade ingenting att förlora utom sina liv som de ju i alla fall skulle mista.

För två dagar sedan hade de transporterats till denna dystert grå avkrok av världen där den sönderskjutna och brända terrängen omvittnade att platsen var ett militärt övningsområde. Tillsammans med ett femtiotal andra, som de inte kände men som bar samma fängelsestämpel som de själva, hade de inkvarterats i en gammal sliten och obekväm förläggning, strängt bevakade av bistra kpistbeväpnade soldater i full fältmundering.

Redan då anade de sitt öde som var helt i paritet med deras egen grymma natur. Utan att direkt skrämmas inför denna insikt, eftersom våld och död var något de vuxit samman med och vant sig vid.

Ändå kände de sig aningen skakade när de nu stod i en snäv cirkel och blickade ner mot det som låg vid deras fötter.

Tjugo minuter tidigare hade de lämnat förläggningen med beväpnad eskort och drivits rakt över ett svartbränt fält där gräset för länge sedan tvingats ge upp den ojämna kampen mot eld och våldsamma granatkrevader. På andra sidan ett tio meter högt bevakningstorn av grå skrovlig betong hade de hejdats, alldeles vid randen av en brant sluttning.

En kilometerlång dalgång bredde ut sig nedanför dem, en dalgång med låg förtvinad vegetation. Förkrympta knotiga träd och ett virrvarr av halvdött buskage. Dit hade de beordrats att gå, följande den stig som ringlade sig ner och försvann i de taggiga snåren på dalgångens botten.

Stigen var smal och de hade gått på kolonn efter varandra med någon meters lucka. Då hade de varit fem stycken till antalet. Det var den femte som tagit ledningen. Ingen av männen sa någonting, alla uppfylldes successivt av onda aningar och den djuriska instinkt de alla besatte uppmanade dem att vara på sin vakt.

Trots det överraskades de totalt och blixtrande snabbt. Då tätmannen rundade ett torrt busksnår, som för ett kort ögonblick skymde honom helt för de övriga, hände det. Det korta krasande ljudet och det lika korta stönandet kom samtidigt och andremannen i kolonnen snubblade nästan över kroppen som föll till marken framför honom då han själv rundade buskaget.

I den absoluta tystnad som följde hördes inte ett ljud och det var det som verkade mest skrämmande. Efter några andlösa sekunder skockades de fyra männen runt den femte och anblicken av honom fick små klor av skräck att krafsa deras ryggar. Om de i hastigheten först fått för sig att mannen bara snubblat och ramlat omkull, tvingades de chockerande snabbt att överge den tanken.

Mannen hade fallit framstupa i den knastertorra mossan med nacken vriden i en så pass onaturlig vinkel att ansiktet var vänt snett upp mot den molntunga himlen. De vidöppna ögonen stirrade tomt ut i ingenmansland och den blåröda valkliknande upphöjningen på sidan av halsen och nacken talade sitt tydliga språk. Med fasansfull klarhet avslöjade den vad som utplånat den energi som alldeles nyss varit i rörelse. En stålhård handkant, lika effektiv och skoningslös som en fallande bila.

Skrämt fascinerade stirrade männen med smala ögonspringor på den missfärgade upphöjningen som tycktes växa i storlek där den avslagna atlaskotan strävade efter att tränga igenom den spända gulvita huden. Blickarna drogs som av en magnet till den breda valken som paradoxalt nog fortfarande föreföll att leva.

Det de bevittnat, utan att ha sett själva händelsen, var en direkt avrättning. Ingen av männen var främmande för ordet och de hade själva många liv på sina samveten. Men det här var en himmelsvidd skillnad. Nu var det dom som var de tänkta offren och den bödel som skulle uträtta sitt värv var ingen vanlig bödel utan en osynlig och ljudlös spökfigur. Ingen av männen hade vare sig sett eller hört något, inte minsta ljud, vilket var mer än ofattbart med tanke på den torra och flacka terräng som omgav dem.

Alla fyra insåg nästan samtidigt vad som väntade dem, men utan att förstå meningen med det. Denna obegripliga katt och råttalek som de blivit utvalda att delta i skulle inte belönas med något lindrigare straff, vilket var utlovat, utan i stället avslutas med en säker död.

De tittade på varandra med uppgivet svarta ögon och såg sig sedan sökande om efter den osynliga fienden medan självbevarelsedriftens mekanismer spände deras kroppar till stålhårda muskelknippen. De fann alla ord överflödiga och förhöll sig tysta. De hade länge varit inställda på att få sina dödsdomar verkställda och anade att det nu var dags, men inte på det sätt som de tänkt sig och varit förberedda på. De insåg att den död som nu var obehagligt närvarande var en annan och betydligt annorlunda död. En död som de ville hålla på avstånd så länge som möjligt.

Ett tyst samförstånd förenade dem och då de lämnade kroppen på stigen bakom sig slöt de sig tätare samman i ett fåfängt hopp att söka skydda varandra och undgå det öde de hade gemensamt. Innerst inne visste de bättre och om någon talat om för dem att de hade mindre än tio minuter kvar att leva skulle de inte alls blivit förvånade.

Det nästan ohörbara prasslet av torra löv nådde inte deras öron där de försvann längs stigen i den tilltagande skymningen, De två skuggfigurer som ljudlöst gled upp på var sin sida av stigen var klädda i åtsittande mörkfläckiga overaller. De tycktes flyta fram utan att vidröra marken och deras väsen utstrålade en obarmhärtig ondska som nästan var påtaglig.

De gav varandra några diskreta tecken, delade på sig och närmade sig den dödsdömda gruppen från var sitt håll. Med maskinmässiga rörelser och obeveklig målmedvetenhet.

De sex höga militärer som under en halvtimmes tid uppehållit sig i det betongklädda bevakningstornet var helt nöjda med den grymma demonstrationen.

Genom fältkikarnas avslöjande linser hade de kunnat följa det ondskefulla drama som utspelats nere i dalgången. Följt det med ett återhållet jubel och fullkomligt trollbundits av de två specialutbildade elitsoldaternas känslokalla effektivitet. En av officerarna kände sig lätt upprörd av det han bevittnat men visade det givetvis inte utåt. Spelets regler tillät inte något personligt känsloengagemang och den militära invasion som förestod krävde insatser av det slag man måste blunda för.

De två militära rådgivarna, tillika lärare och ansvariga för den omänskligt hårda utbildningsplan som låg bakom demonstrationen, tog emot officerarnas positiva omdömen utan att röra en min i sina stela, orörliga ansikten.

Den ene var ovanligt vit i hyn och av italienskt ursprung och den andre saffransgul med asiatiska drag. De tjänade inget speciellt land och hade utbildat och skolat olika typer av specialkommandon i världens alla hörn. De var inte det ringaste intresserade av vad deras färdigutbildade material skulle användas till. De utförde bara ett arbete mot hög betalning och var helt nöjda med det.

Efter några intensiva månader hade de nu åstadkommit ett hundratal effektiva redskap som på toppen av sin förmåga kunde eliminera mänskligt liv utan att påverkas känslomässigt och mentalt.

De handplockade elitsoldaternas normala beteende hade med stor omsorg fullständigt tvättats bort och ersatts av en robotmässig vilja att utföra de order de blivit tilldelade. Utan att ifrågasätta varför och utan att visa några som helst mänskliga hänsyn. Eldprovet var de slutliga massavrättningarna där de fick bevisa att inlärningen fungerat. De psykiskt och fysiskt likvärdiga försökskaninerna, vilka fungerat som offer, hade inte varit någon svårighet att rekrytera från överfyllda fängelser och liknande institutioner.

Officerarna som nyss sett två av dessa fruktansvärda varelser i aktion visste, till skillnad från de två rådgivarna, vilket ändamålet var med specialkommandots existens. Det skulle i förberedelsernas slutskede komplettera de grupper av infiltratörer som redan fanns på plats, en del sedan lång tid tillbaka legitimt etablerade i samhället på olika nivåer.

Kommandots uppgift var bland annat att ta över radio- och tv-nätet och att slå ut viktiga försvarsanläggningar. Men viktigast av allt, att förhindra ryktesspridning och tysta alla eventuellt misstänksamma individer. Vilket var av speciell vikt de sista dygnen före den lätta men slagkraftiga invasionsstyrkans tillslag.

Det relativt lilla men långsträckta land i väster som var målet var ur strategisk synpunkt en värdefull utpost. En nödvändig plattform från vilken man på sikt kunde fortsätta vidare expandering i olika riktningar. Kuster och havsområden hade under många år ingående utforskats och var väl dokumenterade.

Förargliga incidenter med strandade ubåtar på förbjudet vatten och andra mindre intermezzon i slutet av förra seklet hade väckt ont blod och orsakat en hel del stora insatser av landets militär med bland annat förhöjd försvarsberedskap som följd. Efter hand som tiden gick hade allt runnit ut i sanden och numera var allt lugnt. Det lilla neutrala landet var efter många år av politisk övertygelse invaggat i en betryggande men falsk säkerhet. Därför var det militära försvaret starkt nedskuret och den allmänna värnplikten slopad.

Med denna obegripliga försvarspolitik som grund var förutsättningarna att invadera landet utan större besvär mer än gynnsamma.

Juni

De två tungt dekorerade och fyrstjärniga generaler som hade i uppgift att framföra den slutliga rapporten hade åhörarnas fulla och odelade intresse. I mer än två timmar hade denna sista information varat och alla tycktes nöjda över det välplanerade arbete som låg bakom de händelser som stundade. De höga potentater och delar av makteliten som från början dragit upp riktlinjerna lyssnade nu med stigande begeistring till generalernas målande beskrivning av det som förestod.

Alla som lyssnade hade starka förankringar i den gamla ideologi som varit styrande största delen av 1900-talet och välkomnade nu en omvälvning tillbaka till det gamla och trygga. En väl genomtänkt stadskupp skulle garantera detta till skillnad från tidigare slarviga upplägg som spårat ur innan de ens hade iscensatts.

Alltför mycket dubbelbottnat politiskt intrigspel hade de senaste decennierna påverkat land och folk och de tvingande eftergifter detta resulterat i hade påverkat maktkoncentrationen i alldeles fel riktning. Men nu skulle denna utveckling stoppas. De genomgripande förändringar som i grunden fordrades skulle genomföras inom ett fåtal dagar. På sikt skulle gränserna åter vidgas och det stora imperiet som en gång varit skulle pånyttfödas.

Samtidigt som den interna stadskuppen genomfördes skulle det mest betydelsefulla landet i väst invaderas. Landet Sverige som till största delen omgavs av vatten, ansågs vara det bäst lämpade med sitt strategiska läge i förhållande till övriga länder. Nära till Europa och gemenskapen där som i sig var ett hot och en besvärande nagel i ögat.

Sverige var därför ett perfekt mål och med tanke på att de militära resurserna av ekonomiskt missriktade skäl var starkt reducerade var det än mer perfekt. Den invasionsstyrka som nu låg i beredskap och som skulle sättas in till havs och i luften räckte mer än väl till för en överraskande och blixtsnabb invasion av landet. Mindre undervattensfarkoster som noga kartlagt alla de kvarvarande militära kustbaserna väntade bara på definitiva order.

Ett antal nedrustningshotade kärnvapen tillsammans med demonterade avskjutningsramper fanns redan på plats, väntande och väl gömda trots den skrymmande storleken. Färdigställandet av detta material skulle bara ta någon dag och sedan utgöra ett garanterat försvar av belägrad mark.

De små elitgrupperingar av skilda slag som fanns utplacerade i landet, en del sedan många år tillbaka, skulle aktiveras och utföra sina specialuppdrag. Flera hundra medborgare skulle visa sig vara helt andra individer än deras omgivning trott. Och under en natt skulle de förvandlas till obarmhärtiga krigsmaskiner.

Stridsledningscentraler, militärenheter och vapenförråd, radarcentraler, radio- och tv-stationer, ja till och med kungliga slottet, var objekt som skulle ockuperas eller utsättas för attentat inom en snävt begränsad tidsrymd så fort gemensamt klartecken gavs.

Politisk och militär handlingsförlamning var avsikten med de samlade blixtattackerna. Stadsöverhuvuden, militärbefälhavare, tunga ministrar och höga administrativa chefer skulle tas om hand och tvingas samarbeta eller elimineras.

Allt skulle ske en speciell utvald dag och under några tidiga morgontimmar.

Dagen var midsommardagen, en lördag i juni månad som var allmän helgdag i landet. Eller mer preciserat, helgdagsaftonens natt och de därpå följande morgontimmarna. Det var en tidpunkt då det med rätta ansågs att den militära beredskapen och alla andra beredskaper av betydelse var som lägst.

Allt hade tagits med i beräkningarna och ingenting hade lämnats åt slumpen.

Den grupp kostymklädda män i grått och svart som suttit runt det läderklädda bordet och lyssnat till generalerna började samla ihop sina utspridda papper i prydliga högar. Det sista mötet före stadskuppen, invasionen och nydaningen var slut.

Allas pannor var blanka av svett, men inte beroende på nervositet eller spänning, snarare ett slags förväntansfull iver. Men ingen visade några som helst känslor i sina orörliga stenansikten. De var alla gamla och garvade och varken kunde eller ville acceptera den situation som deras krympande land hamnat i efter decennier av politiska manipulationer och katastrofala förändringar till det sämre.

Fredagen övergick i lördag då de med strama ryggar lämnade det ljudisolerade rummet.

Det var sju dagar kvar.

Torsdag

- Helvete!

Rolf Janhed parerade sladden med knyckiga rattrörelser och klarade dikeskanten med några futtiga millimeters marginal. Väl ute ur den snäva kurvan trampade han gasen i botten, mötte det raka, långa motlutet som han så väl kände igen och kisade med rödsprängda ögon genom den hastigt tätnande skymningen.

Den gamla och misshandlade motorn vrålade som ett sårat djur medan nålen på hastighetsmätaren hysteriskt darrande närmade sig 120 kilometer i timmen. Längre kunde den inte komma. Men det var ändå ingen dålig prestation av en kvarts sekel, gammal Volvo som dagen innan passerat 58 000 mil.

Ingen dålig prestation alls, tänkte Rolf Janhed med bitter ironi och jämförde den gamla slitna skrothögen med sig själv. Seg men nergången och värdelös. För 25–30 år sedan var en bil som gjorde 120–130 nästan någonting att skryta över. I dag skulle det var en bit över 200.

När Janhed för 25 år sedan köpte Volvon för 20 000 plus oförskämt höga avbetalningstillägg var önskedrömmen om den åtråvärda statussymbolen uppfylld. Då var han 24 år, gift med Marita sedan ett par år och storstadsjournalist med svindlande framtidsplaner och hyfsad inkomst. Nu var han 49, egendomligt nog fortfarande gift med Marita och stationerad i en idyllisk småstad med några tusen själar och en tidning med skyhögt presstöd som utgavs fyra dagar i veckan om det inte var långhelg.

De senaste tio åren hade burit brant nedåt. Ambitionsnivån hade sjunkit och var i höjd med den slitna tröskel han klev över då han intog sitt minimala krypin på redaktionen. Ett litet fönsterlöst bås där till och med hans gamla bärbara dator av stenåldersmodell uppfattades som skrymmande.

Numera plagierade han håglöst och slentrianmässigt de stora tidningsdrakarnas heta nyheter, men betydligt avsvalnade och en eller två dagar i efterhand. Plus att han emellanåt ägnade sitt, av alla missförstådda genier, åt recensioner av gamla spelfilmer och diverse kulturella utbud i ointressanta föreningars regi.

- Helvete!

Rolf Janhed svor högt igen då bilen plötsligt girade och studsade över några djupa gropar i den grusade vägens mitt. Efter de hundratals gånger han kört denna sträcka under årens lopp visste han ju så väl att vägen just där såg ut som en tvättbräda. Ändå hade han inte reagerat och saktat in som han alltid brukade. Och han kunde inte enbart skylla på strålkastarnas svaga och flämtande sken. Eller på den självömkan han för tillfället fördjupade sig i. Det var nog snarare flaskan med billigt rödvin han druckit till maten en timme tidigare som var orsak till förbiseendet. Och kanske de två, tre drinkarna tidigare på dagen också hade bidragit.

Janhed lättade en aning på gasen och strök svetten ur pannan med en darrande hand. Han svalde äcklad den sura uppstötning som stressen och frustrationen framkallat och skyllde ouppmärksamheten på sin hustru som inte velat dela vinflaskan med honom. Inte så där mitt i veckan som hon förebrående sagt. Om hon nu hade den obegripliga inställningen att han drack för mycket, varför hade hon då inte hjälpt till att tömma flaskan, så att han själv fått i sig mindre. Det hade han givetvis själv gjort om förhållandet varit det omvända.

Janhed var mycket väl medveten om självironin i sin tankegång. Ofta plågade han sig själv med att frossa i sina många fel och brister och i sin omätbara otillräcklighet. Ibland gick det så långt att han rent av kunde förnimma en absurd uppsluppenhet då han kände sig som mest misslyckad. Men någon enstaka gång kunde han emellanåt drabbas av ett och annat energiöverskott, sällsynta tillfällen då han uteslutande siktade in sig på den stora journalistiska bragden som han fortfarande hoppades på men som han ännu inte varit i närheten av.

Ett energitillskott och ett tillfälle.

Som nu.

Orsaken till att Rolf Janhed i rasande fart var på väg mot sin sommarö i den tidiga oktoberkvällen var ett telefonsamtal. Tjugo minuter över fem skrällde signalen som avbröt honom just då han skulle hälla upp en konjak till kaffet efter maten.

- Kan du svara, jag håller på med disken.

Hans hustru Marita skramlade med porslin ute i köket och Janhed som vridit av kapsylen till hälften tänkte protestera men kvävde till hälften sin irritation och ställde ifrån sig flaskan. Han tog snabbt de få stegen ut till telefonbordet i hallen och slet till sig luren.

- Janhed.

- Janhed? Är det du. Redaktör Janhed?

Rösten i andra änden var skrovligt välbekant och tillhörde en av skärgårdsgubbarna på ön. Gubben envisades med att kalla Janhed för redaktör och Janhed misstänkte oftast att han drev med honom då han använde denna eminenta titel. Därför sjönk Janheds redan dåliga humör ytterligare ett snäpp.

- Ja, det är jag. Och vad vill du då?

Gubben tycktes inte uppfatta det avvisande tonfallet utan fortsatte med ivrig övertygelse i rösten.

- Nu du Janhed, nu är dom här. Och den här gången är det fan i mig på riktigt.

- Vilka då är här?

Rolf Janhed stönade vresigt och fumlade efter cigarettpaketen i skjortans bröstficka. Han visste vad som skulle komma och stålsatte sig för att inte svära högt och slänga på luren.

Persson hade varit en följetong i alla år ända sedan en rysk ubåt gått på grund i yttre skärgården någon gång på 1980-talet vilket skapade oändliga spekulationer om vad som egentligen pågick och som orsakade förhöjd militär beredskap under ett antal år. Då hade gubbarna på ön bildat ett så kallat skärgårdskommando i akt och mening att förstärka det svenska kustförsvaret. Då var gubbarna inga gubbar i ordets rätta bemärkelse utan kraftkarlar i 40-årsåldern med mycket hår på bröstet och ett övermått av patriotiska känslor.

Själv var Janhed knappt 25, nygift med inköpt sommarstuga på ön och måttligt intresserad av strandade ubåtar, bortsett från att han givetvis ville komma åt ett scoop, vara ensam om en bra story, vilket aldrig blivit honom förunnat. En och annan allvarlig groda hade han i stället åstadkommit, vilket resulterat i att han tvingats dementera under eget namn. Och till råga på allt fått be om ursäkt till höger och vänster eftersom en del prominenta personer han synat i sömmarna anklagat honom för förtal och hotat stämma honom.

Detta var för länge sedan bortglömt och historia men flöt upp till ytan varje gång skärgårdsgubbarna dök upp i hans närhet och berättade sina gamla minnen om kommandots uppgång och fall. En del av dem kunde aldrig släppa de allvarliga incidenterna helt och speciellt gubben Persson, som ibland fortfarande kunde vara väldigt påstridig, ville inte släppa taget. Såg både det ena och det andra och kontaktade då alltid Janhed som han av någon dunkel orsak ansåg vara en kontaktperson av vikt.

De senaste tre åren hade Persson lyckats lura ut Janhed inte mindre än vid fyra tillfällen, och då under mörka höstkvällar. Med förespegling om att han sett egendomliga saker som saknades förklaring till. Både på själva ön och ute på den mindre klippö som låg ett par hundra meter därifrån ut mot öppet vatten, den klippö som var klassad som militärt skyddsområde men som förmodligen var nedlagd och övergiven vad man visste. Givetvis hade gubben fantiserat i fyllan och Janhed, som aldrig tagit någon lärdom, fick vid varje tillfälle återvända, grundlurad och ytterligare en dyster erfarenhet rikare.

- Vilka som är här?

Gubben Persson verkade fortfarande lika ivrig på rösten då han andades in och tog sats.

- Var inte dum nu Janhed. Du vet vad jag menar. Ryssarna för helvete. Och ubåtarna.

Mot sin vilja lystrade Janhed lite extra observant då han tyckte sig spåra en aning av rädsla i botten på det gubben sa. Dessutom var det omöjligt att avgöra om han var nykter eller full. Han sluddrade i varje fall inte. Janhed tvekade en kort sekund men kunde inte avhålla sig från en bitsk kommentar.

- Ubåtar säger du. Hur många då? Fem? Kanske tio? Kanske finns där också några ungjävlar som är ute och simmar med sina snorklar?

Janheds utfall var fullt berättigat enligt honom själv. Vid två tillfällen tidigt på försommaren hade gubben Persson kommit upp till hans stuga med andan i halsen och ilsket spretande grå skäggstubb. Och båda gångerna drog han iväg med honom för att visa upp vad han hade sett. En förmodan fientlig ubåt respektive ett antal illasinnade grodmän i gummidräkter. I det ena fallet hade det varit en stor murken ekstock med uppstickande grova grenar som legat och flutit ett hundratal meter från stranden. Och i det andra handlade det om ett gäng smågrabbar som testade sina snorkelutrustningar.

- Nu ska du inte vara oförskämd Janhed.

Gubben Persson lät plötsligt lite stött i all sin iver och harklade sig indignerat.

- Här ringer jag och ska ge dig en jävla fin nyhet och så är du inte intresserad. Kom hit för fan så blir du först och får sitta på parkett. Nyberg och Nilsson är hos handlarn för att låna en kikare och jag har ringt kustbevakningen. Snart vimlar det av folk här. Det ligger ju för helvete en rysk ubåt ute i viken. Fan vet om den inte har fastnat på ett skär för den rör sig knappt. Jag ser tornet härifrån fönstret. Ett stort jävla päronskåp eller vad det heter.

Gubben tystnade och drog flåsande efter andan medan Janhed lyckades få fyr på en tändsticka med vänsterhanden och tände cigaretten som väntade i ena mungipan. Han brände sig på tummen och svor kort.

Kustbevakningen, tänkte han och kände hur alla tvivel han byggt upp som försvarsmur sakta började rasa. Kustbevakningen. Fanns den kvar? Så mycket som det skurits ner inom det militära de senaste åren fanns väl ingen bevakning överhuvudtaget värt namnet. Alla regementen som plockats bort och blivit vandrarhem och köpcentra och gud vet vad och den allmänna värnplikten som trollats bort helt. Det framstod med ens för den vacklande Janhed att allt sammantaget faktiskt gav en skrämmande bild av det svenska försvaret. Som bara tycktes krympa och försvinna Det var bara de eftertraktade militära utlandstjänsterna som växte.

Om någon illasinnad främmande makt fick för sig att Sverige behövdes som plattform för vidare eskapader så var det bara att ta för sig. Grannen i öster gick inte att lita på. Allt kunde hända om man tänkte på schismerna med alla de länder som brutit sig loss och ville bli självständiga. Mycket stod på spel och dessutom fanns osäkerheten runt olja och gasledningar och allt vad det var. Nato var också ett osäkert kort i sammanhanget enligt Janheds sätt att se det. De ville väl också ha utskjutande plattformar att stå på om det skulle knipa.

Rolf Janhed igenkände den där pirrande känslan i magtrakten som han förr ofta brukade få men som numera nästan helt lyste med sin frånvaro. Känslan som bottnade i tanken på att få vara först med en sensationell historia som skulle förorsaka jättelöp. Som exempelvis ryska ubåtar på svenskt vatten, eller amerikanska båtar, eller franska, eller allihop samtidigt. Fantasin blommade ut för fullt och Rolf Janhed sög frenetiskt på cigaretten för att komma i normal balans.

Hans förnuft försökte höja en varnande hand men någonting annat tvingade ner den, stack fram sitt farliga tryne och viskade väsande visdomsord i hans öra. Tänk om gubbarna äntligen hade rätt efter så många års fantiserande. Tänk om de verkligen såg det de trodde sig se. Tänk om han själv blev först med en nyhet av den storleksordning som detta i så fall kunde bli. Tänk om.

Där fanns så många om. Men kunde han avstå? Ville han avstå? Svaret blev ett tveklöst nej på båda frågorna han ställde sig. För samtidigt fick han en starkt växande känsla av att det skulle medföre en radikal förändring i hans tillvaro om han stack dit ut. Och med en gång. Det var ju bara en sträcka på fyra mil. Det skulle inte ta mer än tjugo minuter. Utan att blanda in sin tidigare tvekan bestämde han sig.

- Jag kommer, skrek han hastigt in i luren och lade på.

- Vem var det? undrade hustrun Marita som just kom balanserande från köket med en kaffebricka i händerna.

Rolf Janhed svarade inte, hörde henne inte, var helt uppslukad av sina egna tankar. Han ryckte till sig en sliten gammal färglös jacka från en krok på hallväggen och lämnade hyreslägenheten.

Springande, utan att stänga igen efter sig.

- Dörren!! Jävlar!! Den förbannade dörren!!

Rolf Janhed skrek högt och slets abrupt tillbaka ur sina tankar då bilens högra framhjul dunsade ner i en djup grop, vilket startade en ödesdiger kedjereaktion.

Av det tvära kastet, som normalt inte skulle ha åstadkommit någonting annat än ett snabbt övergående obehag, kastades högra framdörren upp med ett gnisslande jämmer. Den dörr som hade ett förargligt fel i låsanordningen och som alltid brukade gå upp om han inte låste den. Vilket han givetvis hade glömt i brådskan. Och nu var det alltså hänt, det som inte fick ske. Dörren slängde och for på sina defekta gångjärn och Janhed girade ut mot vägbanans mitt för att inte slå av det satans dörreländet mot grandbeståndet som trängde sig upp ur det grunda diket till höger.

Janhed lutade sig svärande åt sidan och sträckte sig ut efter det undanglidande dörrhandtaget som var svårt att få grepp om. En grov och knotig grangren sopade plötsligt till över sidorutan och tvingade igen dörren och den trevande handen som befann sig utanför fick sig en rejäl smäll. Janhed vrålade av smärta och ryckte åt sig sin halvt bedövade arm. Rycket fortplantade sig ner till gasfoten som pressade ner pedalen i botten med en krampaktig rörelse. Motorvarvet ökade med ett hest, sjukligt rytande och med vilt slirande hjul gick Volvon in i en skarp högerkurva. Den farliga och feldoserade kurva han alltid brukade smyga sig igenom.

Trots den alldeles på tok för höga hastigheten