Överstigen gräns

By Bruno Netzell

I samband med nedläggningen av det gamla regementet anordnar regementschefen en stor manöver. Den största manövern i regementets historia, för att minnas och hedra den tid som varit. Många soldater samlas i den lilla staden för att delta i övningarna, något som märks tydligt. Det förväntas bli lite gruff och bråk, men mot alla odds går någonting riktigt snett ... När två kroppar hittas i en av skyttegravarna tvingas de deltagande att syna sig själva och sina regementskamrater i sömmarna och göra allt de kan för att ta reda på vem den skyldige är. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 26, 2021
• ISBN: 9788726708653

Book preview

författaren.

Tiden Före

Det mer än hundra år gamla infanteriregementet skulle snart dra sin sista suck. I samband med  den allmänna värnpliktens upphörande i början på 2000-talet vilade nedläggningshotet tungt och med stor sannolikhet skulle årets värnpliktiga vara den sista kullen innan regementet förvandlades till något helt annat och alla officerare och annan anställd personal fick söka andra liknande sysslor inom Sveriges försvarsverksamhet, helst inom samma vapenslag, vilket inte var speciellt troligt för det stora flertalet eftersom antalet nedlagda regementen i landet väntades bli ganska stort.

Regementschefen hade satsat på en stor veckolång manöver som skulle avsluta det gamla infanteriregementets era och förhoppningsvis kanske sätta spår i regementets historia vilket den också gjorde. Men inte på det sätt som han och andra ansvariga officerare kunnat ana. Redan under manöverns inledningsskede begicks nämligen inte mindre än tre mord på värnpliktiga soldater, två inom själva regementets övningsområde och ett utanför. En dödsolycka då en värnpliktig massakrerats under en stridsvagn, var också något som starkt bidrog till att manövern, med facit i hand, ansågs mindre lyckad. Aldrig tidigare hade något liknande hänt, i varje fall inte något som blivit dokumenterat. Andra mer eller mindre obegripliga dödsfall beroende på okunnighet och olyckliga omständigheter hade givetvis noterats under årens lopp men några direkta mord i ordets verkliga betydelse hade aldrig förekommit.

Kontentan blev att manövern avslutades betydligt tidigare än beräknat beroende på det som inträffat och att en del officerare blev så pass illa berörda att de på eget initiativ satte sig över regementschefens order och förkortade manövern vilket de meddelat hans adjutant. Detta hade den omedelbara följden att regementschefen fick en massiv hjärtinfarkt då han fråntogs befälet av sina underordnade och inte fick slutföra denna sista manöver, en manöver han själv tänkt ut och som länge varit hans stora dröm.

Därför blev slutet på regementets historia en antiklimax med efterföljande frågetecken som aldrig skulle rätas ut helt.

Det stora köpcenter som nyligen invigts och som var beläget i den lilla stadens ytterområde inte så långt från regementet hade på kort tid tagit åtskilliga kunder från en hel del olika affärsverksamheterna i stadens centralare delar. Dels beroende på de relativt låga prisnivåerna på varor men också på den stora gratisparkering som centret lockade med jämfört med dyra platser och krångliga parkeringshus inne i stan.

Bland de första som skrivit kontrakt för en lokal var Emil Netz, som i många år haft ett skomakeri i centrum, en verksamhet som inte inbringat mer än att han med hustru och dotterson fick en dräglig tillvaro. Dottersonen Alexander hade han fått ta hand om sedan pojken knappt lärt sig gå då föräldrarna dödades vid en bilolycka innan han fyllt två. Emil och hans hustru blev trots sorgen överlyckliga över pojken de fick istället för dottern som alldeles för tidigt lämnade dem.

Åren som följde och Alexanders uppväxt var de bästa i deras liv. När sedan Emils hustru dog i cancer, vilket skett ett år tidigare, kände han att han ville förändra sitt liv för att komma över saknaden. Han gjorde sig snabbt av med det gamla skomakeriet som ett första led men kunde inte förmå sig till att lämna lägenheten utan bodde kvar där med Alexander som hade sina kamrater runt om i kvarteret och som Emil inte ville skilja honom från.

Det var då som tanken på en modern klackbar föddes och det nyuppförda centret verkade vara en passande plats med tanke på allt folk som skulle komma att finnas där. Eftersom han varit i det närmaste först att skriva kontrakt hade han kunnat välja lite som han ville och fått en liten lokal alldeles innanför köpcentrets pampiga neonbelysta entré. Men han kände att han inte ville vara ensam om det nya och att det där med klackbar borde utvidgas med något annat utbud. Och så kom han på det. Nycklar givetvis, en klackbar kombinerad med en nyckeldito skulle ju vara perfekt. Givetvis hade hans idé en förankring i verkligheten eftersom han hade en gammal vän som skulle passa perfekt som medarbetare.

Tillsammans med den tio år yngre vännen, som var en duktig låssmed av den gamla skolan, men som varit arbetslös sedan några år, slog de sig nu ihop om den verksamhet som de trodde skulle bli lönsam. Speciellt den del som hade med nycklar att göra eftersom folk i allmänhet tycktes ha en benägenhet att förlora dessa viktiga ägodelar titt som tätt och dessutom behövde hjälp med krånglande lås av alla de slag.

Både Emil och Bullen, som hans kompanjon kallades för på grund av sin rondör, var båda valloner och härstammade från Belgien. Emil var liten och seg i kroppen till skillnad från Bullen och hade ett långsmalt ansikte medan Bullens var alldeles klotrund med dito formad näsa. Ytterligare olikheter var att Emil hade ett välkammat grånande hår och en stor likaså grå mustasch som han för det mesta hade upptvinnad i en djärv vinkel. Bullen däremot hade ingen som helst hårväxt i ansiktet bortsätt från lite stubb högst uppe på hjässan. Vidare skillnad var att Emil hade passerat pensionsåldern medan Bullen hade ett tiotal år kvar till denna gräns.

Bullen hade två mörkhåriga söner i trettioårsåldern som drivit en dåligt besökt pizzeria i citykärnan men som nu gjorde som fadern och hans gamle vän Emil. Bröderna, som hette Bo och Marcus, sökte och fick nästan samtidigt en lokal, även den belägen alldeles bredvid centrets entré och mitt emot Nyckel&Klack som Emil och Bullens verksamhet döptes till. Från början hade Emil Netz tänkt sig namnet KlackBar på det gemensamma projektet men plockat bort ordet Bar eftersom de båda brödernas pizzeria, som ansökt om och fått både vin och ölrättigheter, hade namnet Pizza Bar. Dessutom hade Emil prioriterat ordet Nyckel före Klack eftersom han trodde att den delen skulle bli mest lönsam. Vilket också visade sig vara riktigt.

Bara någon månad efter det att de båda verksamheterna kommit igång konstaterade de inblandade att det var lyckade projekt de startat, i varje fall var bröderna mer än nöjda. De fick anställa extrapersonal, vilket de tidigare inte behövt, och det berodde till stor del på alla militärer från regementet, beläget ett par hundra meter bort, som på kvällstid invaderade lokalen då de ratade regementets marketenteri där det bara serverades lättöl till skillnad från pizzerians betydligt starkare sortiment. Där laddade också många upp inför besök på det dansställe med livemusik som uppförts i en byggnad strax intill köpcentret och som lockade med orden Dansa För Livet i stora röda neonbokstäver.

Pizza Bar hade naturligtvis också många besökare på dagtid, inte mins skolungdomar som efter det att bröderna införskaffat ett antal billiga spelmaskiner, modell äldre, samlades i klungor runt dessa under eftermiddagar och tidiga kvällar. Till föräldrarna förtret då läxläsning och socialt umgänge i hemmet blev lidande.

Emil Netz, som fick mycket tid över då hans arbete som expert på att fixa defekta skor inte var så betungande, hade åtagit sig att hålla ordning i pizzerian då det ibland brukade bli ganska stökigt bland gästerna från regementet frampå kvällskvisten. Och hans dotterson Alexander, sedan länge kallad Alex av alla han kände vilket var både kortare och framför allt coolare, hängde på och bevakade de stojande ungdomarna vid spelmaskinerna då det började bli alltför hetsigt. Pizza Bars båda ägare uppskattade deras självpåtagna uppgift och bjöd dem frikostigt på pizza och likaså grillad korv och hamburgare som också ingick i barens utbud.

Onsdag

Ett antal dagar innan den stora militärövningen som med största sannolikhet skulle bli infanteriregementets sista fältmanöver tränade korpral Daniel Lindroth på eftermiddagen sin grupp i diverse krigiska moment. Bland annat hur man i kritiska situationer hanterade de greppvänliga handgranater som till utseendet påminde om små trevliga grågröna ägg men som hade en mindre trevlig sprängkraft. Detta skulle bli en avslutande övning och på en speciell för ändamålet avsedd plats.

Han samlade gruppen som bar sina grönbrunspräckliga fältmunderingar runt sig i närheten av en skogsglänta i övningsområdets yttre periferi där bunkrar och skyddsmurar av alla slag var uppförda. I den miljön trivdes Daniel som fisken i vattnet. Den var perfekt för hans sinne eftersom han var en riktig stridis som under sin uppväxt ägnat sig åt våldsamma lekar i krigets anda tillsammans med kamrater som hade samma inställning som han.

I det militära hade han redan från början visat denna sin fallenhet under övningar i fält och utmärkt sig inför sina överordnades blickar i ett tidigt skede av sin tjänstgöring. På ett utomordentligt sätt ansåg de och såg i honom ett perfekt underbefälsämne. Av den anledningen hade han ganska snabbt blivit vicekorpral och förvånansvärd kort tid efter utnämnts till korpral.

Därför kände han sig som en riktig härförare där han stod omgiven av sina mannar. Jämfört med dom var han lång och ståtlig enligt den bild han hade av sig själv. Rak i ryggen som en riktig stridis och minst ett huvud längre när det i själva verket bara var några centimeter som skilde. Däremot var han kraftigare byggd med en vältränad kropp och muskler på rätt ställen medan de andra var lite mer slappa i hullet med utbuktningar både här och där som inte hade med muskler att göra.

Han skakade sin mörka lugg ur pannan och granskade kritiskt sina soldater som nyfiket väntade på vad som skulle komma. Synade dem och värderade. Det var Erik Strid som var mest lik honom själv och som han hade ett gott öga till. Han var senig och snabb som en vessla och hade kortklippt nästan svart hår som stod rakt upp, breda käkar och friska tänder som han ofta visade i ett brett flin Visserligen kom han från en norrländs stad långt uppe i landet och talade en nästan obegriplig dialekt men bara med sin bästa vän Simon Holm som kom från samma stad. När de båda pratade med andra människor uttryckte de sig mer begripligt vilket de lärt sig efter en del gliringar.

Simon Holm var minst till växten av de fem som ingick i gruppen, lika mörk som sin kamrat Erik men med långt stripigt hår, en bred nästan platt näsa i ett runt ansiktet och eftersom han gillade öl i stora mängder var han även rund över magen.

Viktor Svensson var hans raka motsats, ganska lång, smal i ansiktet som en räv och samma hårfärg som rävens päls, spetsig haka med några ljusa nästan osynliga fjun som han förgäves försökte ansa till ett skägg. Och ingen tillstymmelse till mage trots att han åt flitigt och varje torsdag öste i sig kopiösa mängder ärtsoppa med ansenligt många pannkakor som avslut.

Filip Hansson och Anton Borg hade däremot magar så det förslog, men överträffade inte Simon Holms rondör. De var att likna vid en typ av siamesiska tvillingar med undantag av att de inte var sammanvuxna fysiskt och inte var tvillingar utan istället kusiner. Uppvuxna i samma stad där regementet var beläget och lika som bär. Enda skillnaden var i stort att den ene hade bena på höger sida och den andre på vänster. Båda linluggar med plirande blå ögon och var exakt lika långa. Eller korta vilket man nu föredrog. Under sin skoltid kallades de ofta Bill och Bull efter två intelligensbefriade katter i en tecknad serie och det beroende på att de alltid härmade efter varandra i det de sa vilket kunde vara ganska innerverande.

De två värnpliktiga som saknades i Daniel Lindroths åttamannagrupp var inlagda på regementets sjukavdelning där de tänkte stanna kvar till dess den stora militärövningen var avslutad. Ingen av dem gillade att harva omkring i terrängen med tunga packningar och hittade ofta på olika anledningar till att anmäla sig sjuka vid liknande tillfällen. Ibland fungerade det, ibland inte. Men inför den stundande manövern i storformat hade de hittat på ett bergsäkert sätt att komma undan. Genom att proppa i sig laxermedel i ansenlig, nästan farlig mängd hade de hamnat på sjukan i var sin säng intill varandra där de lyckönskade sig till en bra lösning. Och lösning var sannerligen rätta orden eftersom deras våldsamt lösa magar garanterade en längre sjukskrivning enligt två helt eniga läkare. Dels på grund av deras tillstånd och dels för att minska eventuell smittorisk av det som kunde vara en allvarlig maginfluensa. Med lite tur kanske de förhoppningsvis fick stanna där de var ända tills det var dags att mucka och för att vara säkra på en sådan utveckling hade de myglat med sig ytterligare laxermedel som de tänkte inta vid behov.

Korpral Daniel Lindroth saknade dem inte det minsta då de befann sig oändligt långt från den förebild som ordet stridis innebar. Ett begrepp som han själv höjde till skyarna och som han skulle göra allt han kunde för att fostra sina mannar till. Hårda och orädda soldater skulle de bli, allihop. Erik Strid var väl den som behövde minst fostran. Han hade verkligen levt upp till sitt efternamn och visat det under en övning då han varit utlånad till en annan pluton än den han tillhörde och då visat sitt rätta jag genom att rusa fram i terrängen med sitt maskingevär som en riktig Rambo, vilket Daniel hört talas om.

Kanske han rent av kunde ta över hans grad som korpral när han själv blev utnämnd till furir eller rent av till sergeant och därmed fick hoppa över en grad tack vare sin kompetens, tänkte Daniel och såg sig själv med en stjärna istället för några simpla streck på axelklaffarna. Eftersom grabben Strid var lika orädd som han själv, vad han kunnat se tidigare, trodde han på honom som sin efterträdare och skulle säkert duga som orädd korpral eller rent av furir.

Sin egen rädsla från väldigt tidiga barnsben hade rykt all världens väg redan i samband med modersmjölken om han fick säga det själv och tog då till lite i överkant. I själva verket var han fyllda fem den dag en vettskrämd rädsla suddades ut och gradvis ersattes med oberördhet vid tillfällen då han efter den första gången ställdes inför obehagliga upplevelser av olika slag. Och dessa upplevelser var många.

Hans far var väldigt sträng och höll både sonen och sin kuvade hustru i strama tyglar. När hustrun var färdigtuktad och bara behövde skarpa tillsägelser då och då började han att uppfostra sonen till att bli en riktig karl. En riktig man som han själv ansåg sig vara, stark men rättvis och en förebild att ta efter, vilket var en oerhörd överdrift enligt de flesta släktingar och arbetskamraters uppfattning. En översittare utan motstycke tyckte man på snickeriet där han arbetade. Elak och aningen sadistisk då han brukade skratta rått när någon råkade skada sig. Ingen ville kännas vid honom och därför hade han inga vänner vilket han inte hade någonting emot eftersom ingen passade in i hans mönster. Dessutom var han fullständigt intelligensbefriad enligt de flestas åsikt, saknade all form av empati och tänkte inte efter först utan bara handlade och nästan alltid i dumdristigheten tecken.

Som då han skulle lära sin femårige son att simma och helt resolut och utan förvarning lyfte upp honom och handlöst kastade honom långt ut i det grumliga kalla vattnet från en halvmeter hög brygga där det var flera meter djupt. Daniel kunde fortfarande komma ihåg det fasansfulla ögonblick då han sjönk som en sten i det obehagligt förorenade vattnet där aldrig någon badade eftersom det fanns brännmaneter som avskräckte. Den femårige pojken var fullt medveten om detta då vattnet slöt sig över hans huvud och försökte desperat att på alla sätt försöka ta sig upp till ytan.

Då han efter en evighet frustande fick näsan över vattnet men hjälp av desperat vevande armar och ben såg han genom svidande ögon hur fadern gapskrattande stod där på bryggan oändligt långt borta utan att fatta sonens dilemma. Daniel skrek på hjälp med gäll darrande röst då han kände att han började sjunka och genomfors av en isande obeskrivlig fasa när hans rop inte fick något som helt positivt gensvar.

- Simma då för helvete grabbjävel, skrek fadern med befallande stämma där han stod bredbent på bryggan med händerna i sidorna utan att röra sig ur fläcken.

Han började plötsligt skratta muntert och slog sig på knäna med handflatorna som om han beskådade något roligt och underhållande, vilket han också tyckte på sitt sätt.

- Sparka på för fan, det är ju bara några meter hit. En baggis.

Själv hade han inte en tanke på att hoppa i och hjälpa sonen upp trots att han såg hur pojkens kalufs försvann under ytan ett par gånger. Dels för att han inte insåg sonens belägenhet och dels för att hans egen simförmåga var helt försumbar i sammanhanget, till och med i alla sammanhang eftersom han aldrig tagit ett simtag. Ett faktum han inte vidrörde med en tanke och som var så pass förträngd att den förmodligen aldrig skulle dyka upp.

Daniel kämpade som besatt för att hålla sig över ytan och lyckades slutligen med egenpåhittade simtag med armar och ben ta sig fram till bryggan där han utan minsta tillstymmelse till hjälp från den kritiskt blängande fadern klarade av konststycket att med darrande stela händer greppa tag om bryggkanten ovanför huvudet och kravlade sig upp på de slippriga bräderna.

- Nästan godkänt din lilla skrikhals, sa fadern och började skratta igen, för att vara första gången alltså men nästa gång går det säkert bättre.

Med detta beröm vände han sonen ryggen och viftade med högerarmen att han skulle följa efter.

- Snabba på nu så går vi upp till mamma din och sätter lite fart på käringen så vi får lite välförtjänt käk i oss.

Daniel följde sakta efter på darrande fem år gamla ben medan skräcken långsamt släppte sitt grepp och han nästan blev som vanligt igen. Den rädsla han känt ute i vattnet hade nu ersatts av hat och en helig ilska riktad mot faderns smala och lite böjda ryggtavla. Väl hemkommen och vid middagsbordet berättade fadern stolt för sin hustru att han lärt deras son att simma medan Daniel lyssnade utan att säga ett ord eller röra en min. För husfridens skull talade han aldrig om för sin mamma vad som egentligen hade hänt eftersom han av erfarenhet visste att det var meningslöst att söka den minsta form av tröst hos henne då maken förbjudit henne att dalta men pojken om han kom och gnällde över något. Tröst och medömkan var det bara veklingar som ägnade sig åt vilket fadern alltid var noga med att påpeka.

Åtskilliga gånger efter den simturen återkom andra tillfällen då fadern skulle göra en riktig karl av sin lille son men det som speciellt utmärkte sig efter simlektionen var den gången då han var sju och skulle lära sig cykla vilket slutade i katastrof.

Daniel hade fått en väl begagnad cykel av sin far till sjuårspresent, en cykel som saknade stödhjul vilket enligt fadern inte hade någon betydelse eftersom en sådan utrustning bara var till för rädda små barn som saknade balanssinne. Att han själv aldrig cyklat på andra cyklar än de som fanns på gymmet han då och då besökte nämnde han inte med ett ord den dag det var dags för första provturen.

Fadern tog ett stadigt tag i pakethållaren medan Daniel med osäker uppsyn tog sig upp på cykelsadeln som satt så pass högt att han nätt och jämt nådde pedalerna.

- Du måste lova att håller i hela tiden pappa, vädjade han med spänd röst och sneglade bakåt på fadern där ett finurliga flin lurade i mungiporna ovanför hans skäggiga haka.

- Alla gånger, sa han och försökte hålla tillbaka skrattet som var på väg, lita på mig. Jag lovar, men kom igen nu för fan och trampa på.

Farten blev ganska hög, alldeles för hög och då cykeln började vingla upptäckte Daniel efter en snabb huvudvridning att fadern släppt taget och då var det alldeles för sent att bromsa. Då han dessutom tappade sitt krampaktiga tag om styret blev katastrofen ett faktum. Cykeln brakade rakt in i en trädstam vid sidan av den grusade vägen och frånvaron av hjälm, som fadern ansåg var en onödig skyddsutrustning, orsakade att pojken slog pannan blodig mot den skrovliga barken. Dessutom föll han så illa att höger underarm bröts tvärt av medan han skrikande rullade runt på marken.

Modern som sett hela händelseförloppet genom fönstret rusade ut och då hon insåg allvaret kallade hon omedelbart på ambulans trots makens protester. Det blev ilfart till lasarettet med den omtöcknade och gnyende pojken tillsammans med båda föräldrarna. Faderns försvarstal om att pojkfan med sin usla förmåga att hålla balansen fick skylla sig själv bemöttes av skarpa protester från hustrun som dessutom bad honom hålla käften vilket hon aldrig vågat göra tidigare. Den förvånade maken tappade fullständigt hakan och förhöll sig tyst under resten av färden till lasarettet vilket sonen i sitt omtöcknade tillstånd uppfattade som ett gott tecken. Även efter hemkomsten förhöll han sig tyst då han men moloken uppsyn synade pojkens gipsade arm. En tystnad som höll i sig flera dagar till hustruns och sonens glädje.

Under åren som följde var fadern mer sparsam med sina försök till uppfostran. Någon hjälpande hand under Daniels skolgång kunde han inte ge eftersom han själv hade haft underkänt i alla ämnen då han slutade i sjunde klass. Hans trevande försök var därför lika med noll och Daniel slutade efterhand att lyssna på någon annan än sig själv. Möjligen då på modern som hade åtskilligt mer aktiva hjärnceller än sin make.

Då fadern dog av en massiv hjärtinfarkt mitt under ett gräl med hustrun om just hjärna och intelligens var Daniel femton och kände sig redan vuxen. Efter begravningen firade modern och han den välkomna hädanfärden med hummer och därtill champagne, vilket sonen propsat på trots sin ungdom. Sedan hade de nästan omgående flyttat från den fallfärdiga stugan på landsbygden och in till den närbelägna staden med det stora regementet dit Daniel fyra år senare inkallades till värnplikt.

Tyvärr var det så att han fått ärva en del av faderns sämre sidor vilket han inte begrep eller var medveten om eftersom det ingick i genernas uppbyggnad. Han var i grund och botten ingen elak människa men saknade empati och förmågan att förstå andras negativa reaktioner på hans ofta ogenomtänkta, mycket naiva och dumdristiga handlingar. Men själv ansåg han sig helt perfekt. Han var med andra ord ett stort ego som hade oerhört roligt på andras bekostnad oavsett om orsakerna var förnedrande för någon eller inte. Vid tillfällen då någon han skrattade åt såg ut att fara illa bekom det honom inte det minsta. Han var inte ens medveten om sitt burdusa sätt och blev oftast förvånad då en del påpekade att han bar sig illa åt.

Nu när han stod i kretsen av sina fältuniformerade mannar bubblade det av energi i hand bröst. Hans föresats att visa dem hur det kunde sluta om man inte handskades med livsfarliga granater på rätt sätt var väl genomtänkt och i fostrande mening enligt hans sett att se det.

- Nu ska ni få vara med om hur den här lilla raringen ska behandlas, sa han muntert och bollade med den lilla äggformade granaten som inte alls såg så farlig ut. Som ett vanligt frukostägg med små fjäll och i grågrön färg.

Trots att den såg ut som en leksak tittade de fem värnpliktiga som samlats runt honom med respektfulla ögon och följde det nonchalanta jonglerandet med allvarligt sammanbitna munnar. Daniel lutade ryggen mot den tjocka nästan två meter höga och fem meter långa gråmelerade muren och greppade fastare om granaten som nästan försvann i hans högernäve.

- Här ser ni en sprint, sa han och stack vänsterhandens pekfinger i den lilla öglan som avslutade sprinten.

Alla lutade sina huvuden framåt och tittade avvaktande medan de bet ihop sina käkar ytterligare i spänd förväntan.

- När jag drar ut sprinten och släpper spännfjädern smäller det efter cirka tre sekunder så det gäller att vara stadig på handen och kasta snabbt.

Utan någon som helst föregående varning drog han hastigt ut sprinten och slängde iväg den pysande granaten över murens krön i en kort båga.

- Ta skydd gubbar, skrek han samtidigt och hukade sig snabbt.

Samtliga gjorde med små gnyende rop samma sak och tryckte sig hårt mot den trygga murens skrovliga stenar. Detonationen som följde var oväntat hög och slog lock för allas öron utom för Daniel som förutseende nog och nästan med automatik höll upp händerna som skydd. Smattret från jord och grus som slog in i muren och som dessutom haglade ner från luften runt de fem hopkurade soldaterna förstärkte effekten av den utdöende explosionen.

- Vilken jävla smäll, skrek Filip Hansson som hittade en träffande filmreplik någonstans i sin omtöcknade hjärna.

- En jävla smäll var rätta ordet, efterhärmade Anton Borg sin vana trogen och höll för öronen men alldeles för sent.

Samtliga mer eller mindre hörselskadade reste sig långsamt i tron att förevisningen var avslutad och inväntade gruppchefens vidare order och då förhoppningsvis ett återtåg till regementet då klockan visade sent på eftermiddagen. Men så blev det inte utan istället något helt annat och dessutom väldigt obehagligt. Daniel Lindroth höjde vänsterarmen i luften och påkallade uppmärksamhet samtidigt som han trollade fram ytterligare en granat i sin högra hand.

- Vi kör en gång till, sa han med bestämd kommandoröst och visade tänderna i ett roat flin.

Så ska ni få se på fan era djävlar, tänkte han utan förmåga att inse konsekvenserna av att så tanklöst försöka skola sina mannar till modiga soldater enligt sin noga uttänkta plan.

- Vänta för helvete, grymtade Simon Holm med hes röst, jag måste få tyst i skallen först, det väsnas fortfarande efter första smällen.

- Äh, kör på för fan, sa hans norrländska kamrat Erik Strid som ville visa att han minsann inte backade för ytterligare smällar trots att var lite skakig i benen.

Viktor Svensson, som inte var så talför, förhöll sig som vanligt tyst men ansåg att en styck granatsmäll hade varit tillräckligt men förstod att det var lönlöst att protestera. Filip Hansson och Anton Borg protesterade inte heller. Det susade fortfarande obehagligt i deras öron och de hade knappt hört vad gruppchefen sagt men ryckte på axlarna för att visa att de inte brydde sig om vilket.

- Som sagt, en vända till, ropade Daniel Lindroth och drog hastigt ur sprinten medan de andra förberedde sig att huka sig ner bakom muren.

Sedan inträffade det som definitivt inte fick hända. Den äggformade granaten gled ur Daniels grepp i samma ögonblick han påbörjade den kaströrelse som skulle skicka granaten över murens krön.

- Helvetes jävlar, vrålade han med väl spelad skräck i rösten medan granaten träffade marken och pysande blev liggande mitt ibland dem.

Den förlamning som borde ha drabbat samtliga inför den väntade detonationen och som Daniel räknat med uteblev. Därför hann han inte lugna dem utan överraskades av deras skrik och snabba rörelser då alla blixtrande snabbt försökte lämna platsen i en kaosartad flykt åt olika håll. Ingen explosion inträffade och Daniel plockade snabbt upp granaten med ett fånigt leende på sina läppar.

- Bara en attrapp av trä, ropade han och bollade med det ofarliga redskapet och försökte låta som vanligt trots sin förvåning inför den våldsamma och felaktiga reaktionen som han inte riktigt förstod.

Samtliga hade stannat tvärt och vände nu blickarna mot sin chef med ilska och hat sprutande ur ögonen

- Helvete, helvete, helvete, flämtade Filip Hansson med darrande stämma, nu skrämde du allt skiten ur oss ordentligt.

- Helvete, helvete, helvete, upprepade hans parhäst Anton Borg andtrutet, och skit var ta mig fan rätta ordet.

Han tog sig åt byxbaken med ett skevt grin på läpparna medan Simon