Lille lorden

By Frances Hodgson Burnett

I ett litet hus i New York bor pojken Cedric tillsammans med sin mor. Deras leverne är blygsamt, men vänner finns det gott om längs med gatan. En dag när Cedric kommer hem sitter hans mor i samtal med en främmande man. Det visar sig att Cedrics farfar, greven av Dorincourt, har sänt sin advokat för att ta med sig pojken till England. Sedan både hans far och farbröder gått bort är han släktens ende arvtagare. Han är lille lord Fauntleroy. Till Cedrics stora fasa tvingas han flytta ifrån sin mor, då greven aldrig accepterat sin sons amerikanska äktenskap. Efter att ha växt upp i ett kärleksfullt hem blir det dessutom en stor omställning att leva med den stränge farfadern. I hela sitt liv har den gode Cedric smält hjärtan och gjort vänner av även de buttraste främlingar. Men kommer han lyckas charma den gamle greven? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 29, 2020
• ISBN: 9788711654729

Frances Hodgson Burnett

Frances Hodgson Burnett (1849–1924) was an English-American author and playwright. She is best known for her incredibly popular novels for children, including Little Lord Fauntleroy, A Little Princess, and The Secret Garden.

Book preview

Första kapitlet.

En stor överraskning.

Cedric själv hade ingen aning om, hur det förhöll sig. Man hade aldrig talat med honom därom. Att hans far varit engelsman, visste han, det hade ju hans mamma berättat; men fadern dog, då gossen ännu var så liten, att han ej kunde minnas stort av honom, utom det att han varit hög till växten, haft blå ögon och långa mustascher, samt att det icke fanns något roligare än att få rida omkring i rummet, sittande på hans rygg. Då hans pappa var död, kom Cedric underfund med, att det vore rådligast, att icke tala med sin mor om honom. Under faderns sjukdom blev gossen bortskickad, och då han återkom till hemmet, var allt överståndet, och hans mor, som även varit illa sjuk, var nu så pass på bättringsvägen, att hon satt uppe i sin stol vid fönstret. Hon var djupt sorgklädd, det vackra ansiktet var blekt, kinderna hade förlorat sin fyllighet och det låg ett sorgset uttryck i de stora ögonen.

— Min älskling, sade Cedric — hans pappa brukade alltid kalla henne så, och även gossen hade för vana att tilltala henne med detta smeknamn, min älskling, är pappa bättre nu?

Han kände, att hennes händer började darra, och han vände då sitt lilla lockiga huvud mot hennes ansikte. Det låg ett uttryck däri, som gjorde honom gråtfärdig.

— Min älskling, sade han, mår han väl?

Följande sitt kärleksfulla lilla hjärtas ingivelse, slog han båda sina armar om hennes hals och kysste henne om och om igen, i det han strök sin mjuka kind emot hennes; och hon lutade sitt huvud mot hans axel och grät bittert, tryckande honom tätt intill sig, som om hon aldrig mera velat släppa honom.

— Ja, han har det gott, snyftade hon, han kan icke få det bättre, men vi äga nu blott varandra. Ingen annan bryr sig om oss.

Så liten gossen än var, förstod han då, att hans vackra, ståtliga pappa gått ifrån dem för att aldrig mer komma igen; han hade ju hört talas om annat folk, som hade dött, ehuru han icke rätt kunde förstå, vad det egentligen var, som vållade all denna sorg och jämmer. Det var just emedan hans mamma alltid grät, då han talade om fadern, som han trodde det var bäst att icke ofta nämna honom; likaså var han övertygad om, att det alls icke var bra för henne att timtals sitta orörlig och stirra in i elden eller ut genom fönstret. Cedric och hans moder hade icke många bekanta och förde ett mycket tillbakadraget liv. Gossen fann det likväl icke ensligt, förrän han blev äldre och fick veta hur det kom sig, att de ej mottogo några besök. Han fick då höra att hans mor varit ett föräldralöst barn, som stått alldeles ensam i världen, då hans far gifte sig med henne. Hon var mycket vacker och hade vistats som sällskapsdam hos en rik gammal fru, som alls icke behandlade henne vänligt; en dag hade kapten Errol, som just kom på besök till huset, fått se henne springa uppför trappan med tårar i ögonen, och det låg något så älskligt och oskyldigt i hennes utseende, att kaptenen icke kunde glömma henne. Efter många svårigheter lärde de omsider känna och älska varandra innerligt samt gifte sig, oaktat detta giftermål ådrog dem misshag från många håll. Den mest vredgade av alla var dock kaptenens fader, en rik och ansedd engelsk adelsman, som led av ett mycket svårt lynne och hyste en avgjord motvilja för allt vad Amerika och amerikanare hette. Denne hade två söner, som voro äldre än kapten Cedric, och efter faderns död skulle den äldste av dessa bliva den självskrivne arvingen till titeln och familjegodsen, vilka voro stora och värderika; i händelse den äldste dog, blev den andre arvinge; således hade kapten Cedric, oaktat han tillhörde en rik familj, föga utsikt att själv bli rik.

Men den yngste sonen hade av naturen blivit utrustad med förmåner, som ej kommit de äldre bröderna till del. Han hade ett vackert ansikte och figuren var på en gång kraftig och smidig, ett strålande leende förskönade ofta hans drag, och hans röst lät mild och glad, han var tapper och ädelmodig och hans goda hjärta gjorde honom omtyckt av alla. Så var icke förhållandet med hans äldre bröder; ingen av dem var vacker, god eller särskilt begåvad. Vid skolan i Eton voro de föga omtyckta, och sedermera vid universitetet visade de ingen håg för studier och förslösade där både tid och penningar, utan att förvärva några verkliga vänner. De tillskyndade sin fader, den gamle greven, mången bitter missräkning och förödmjukelse. Hans arvinge gjorde ingen heder åt det ärorika namn han bar och gav ingen annan förhoppning om sig än att bliva en självisk odugling, utan spår till ädlare egenskaper. Den gamle greven tänkte ofta med grämelse på, att endast den tredje sonen, som blott skulle ärva en obetydlig förmögenhet, av naturen blivit begåvad med alla de företräden, som begåvning, styrka och skönhet giva. Stundom kände han sig nästan böjd för att hata den vackre unge mannen, emedan hos honom voro förenade alla de framstående egenskaper, som borde gå hand i hand med den förnäma titeln och de vidsträckta egendomarna. Men i det innersta av sitt gamla, stolta hjärta var han dock mycket fästad vid denne sin yngste son. Det var under ett anfall av retlighet, som denne skickades på en tur till Amerika; fadern trodde sig böra på en liten tid avlägsna honom från hemmet, på det han ej skulle bliva frestad att jämföra honom med bröderna, då naturligtvis alls icke till deras fördel, eftersom de vid den tiden gjorde fadern mycket bekymmer genom sitt tygellösa liv.

Sedan ett halvår förflutit, började han dock i hemlighet längta efter sin son och skrev till kaptenen och bad honom återvända hem. Detta brev korsade just på vägen det kaptenen skrivit till sin fader, och däri han för denne omtalade sin kärlek till den vackra amerikanska flickan och sitt förestående giftermål. Detta brev väckte hos greven den största förbittring. Hur mycket han än behärskades av sitt häftiga lynne, hade han dock aldrig låtit det bryta ut så som under läsningen av detta kaptenens brev. Betjänten, som befann sig inne i rummet, då det anlände, trodde att hans herre skulle få ett slaganfall, så berövade honom vreden all besinning. Under en timmes tid rasade han lik en tiger; sedan satte han sig ned och skrev till sonen och förbjöd honom att någonsin sätta sin fot inom det gamla hemmet eller hädanefter skriva varken till fadern eller bröderna. Han finge inrätta sitt liv efter behag och dö var han fann för gott, men ur sin familj var han för alltid utstött, och det vore fruktlöst att söka hjälp hos fadern så länge han levde.

Det var med uppriktig sorg kaptenen läste detta brev, ty han älskade sitt fosterland och det vackra hem, där han tillbragt sina gossår; han höll också mycket av sin retlige gamle fader och hade med djupt medlidande varit vittne till alla dennes svikna förhoppningar, men han förstod lika fullt, att han hädanefter icke kunde räkna på något deltagande från faderns sida.

Först visste han icke rätt, vad han borde taga sig till; han hade ej blivit uppfostrad till arbete och hade ingen affärskännedom, men hans mod och beslutsamhet ersatte till stor del dessa brister. Han sålde sin officersfullmakt i engelska arméen, och efter någon svårighet lyckades det honom att få en anställning i New York, varefter han gifte sig. Det liv han nu förde var i allo olikt det han varit van vid i England, men han var ung och lycklig och hoppades att med strängt arbete framdeles kunna åstadkomma stora ting. Han ägde ett litet hus vid en avsides beläglen gata; här föddes deras lille gosse och deras lilla hem var i all sin enkelhet så glatt och trevligt, att han aldrig ens för ett ögonblick ångrade, att han gift sig med den rika gamla fruns vackra sällskapsdam, och det just emedan denna var så älsklig och de älskade varandra så ömt. Hon var verkligen också mycket intagande och den lille gossen liknade både henne och fadern. Fastän han vuxit upp i ett så enkelt hem, kunde man svårligen hava funnit en mera lycklig liten pys. Först och främst var han alltid frisk och gjorde således ingen besvär; för det andra var han så glad och näpen, att alla måste tycka om honom, och slutligen var han så vacker, att det gjorde en riktigt gott att bara se på honom. Han gjorde icke som andra barn sitt inträde i världen med kal hjässa, utan denna var betäckt med ett fint, guldgult fjun, som krökte sig i topparna, och vid sex månaders ålder hade han redan långa lockar. Hans ögon voro stora och bruna, beskuggade av långa ögonhår, och därunder det täckaste lilla ansikte; han var så starkt byggd och hade sådana stadiga små ben, att han, då han var nio månader gammal, plötsligt började vandra omkring ensam; för att vara en liten gosse hade han ett så belevat sätt, att det var ett riktigt nöje att få göra hans bekantskap. Han tycktes anse var människa som en god vän, och om någon talade till honom, då han åkte på gatan i sin lilla vagn, fäste han på främlingen en allvarlig blick ur de stora ögonen, beledsagad av ett vänligt, älskligt leende; följden blev ock, att alla invånarna i trakten, till och med kryddkrämaren i hörnet, som eljest ansågs som en tvärvigg, gärna sågo på honom och talade med honom. Och med var månad som gick blev han allt vackrare och mera meddelsam.

Då han blev tillräckligt stor för att kunna gå ut och promenera med sin sköterska, dragande en liten vagn efter sig och klädd i en liten vit rock och en vit hatt på de ljusa lockarna, såg han så söt och blomstrande ut, att han väckte uppmärksamhet var han kom; sköterskan brukade då vid hemkomsten tala om för hans mamma, huru många damer, som låtit vagnen hålla stilla, för att få se på honom och tala med honom, och hur förtjusta de voro, då han språkade med dem på sitt muntra lilla vis, som hade han känt dem i alla sina dagar.

Det var just detta glättiga, otvungna sätt att anse alla för goda vänner, vilket tillvann honom människornas hjärtan. Jag tror, att denna förmåga härrörde från hans förtroendefulla lilla hjärta, som ömmade för alla och önskade se alla lika glada som han själv var. Härigenom lärde han också så snabbt uppfatta känslorna hos dem, som omgåvo honom. Många av dessa goda egenskaper hade säkerligen inympats hos honom genom den ständiga sammanvaron med hans kärleksfulla och bildade föräldrar. Han hade aldrig hört ett ovänligt eller ohövligt ord uttalas i hemmet; han var van vid god och kärleksfull behandling och detta uppfyllde hans lilla barnahjärta med varm och oskyldig innerlighet. Han hade alltid hört sin mor tilltalas med smeknamn och använde dem sedan själv, då han talade med henne; ävenledes hade han lagt märke till, hur hans far vakade över henne och vårdade henne, och på detta sätt lärde även han att ägna henne alla sina omsorger.

När han nu fick veta, att hans pappa aldrig mera skulle komma tillbaka till dem, och han såg hur sorgsen hans mamma var, fick efter hand den tanken insteg hos honom, att han borde göra allt, vad han kunde för att få henne glad igen. Han var ju blott en liten gosse, och dock var det denna tanke som uppfyllde honom, så ofta han klättrade upp i hennes knä och kysste henne och lutade sitt lilla lockiga huvud emot hennes bröst, eller då han kom för att visa henne sina tavelböcker och leksaker, eller då han helt lugnt kröp ihop bredvid henne, då hon låg och vilade sig på soffan. Ännu var han för liten för att kunna göra något mera, men han gjorde så gott han kunde och beredde därmed sin mor mera glädje, än han ens kunde ana.

— Ack, Mary, hörde han henne en gång säga till den gamla tjänarinnan, jag är säker om, att han försöker trösta mig på sitt eget lilla vis. Ibland ser han på mig med en blick så kärleksfull och undrande, som vore han ledsen för min skull, och sedan kommer han och smeker mig eller visar mig något. Han är ju en riktig liten man.

Jag tror verkligen, att han förstår hur det är fatt.

Då han blev något äldre, roade han alla med sina lustiga upptåg och infall. Han blev även så gott sällskap åt sin mor, att hon icke längtade efter något annat. De brukade promenera, prata och leka tillsammans. Redan som ganska liten lärde sig Cedric att läsa, och sedan brukade han om aftnarna sitta på mattan framför eldbrasan och läsa högt, ibland sagor, ibland tjocka böcker för äldre folk och stundom till och med tidningar, och då kunde Mary utifrån köket höra mrs Errol skratta rätt hjärtligt åt hans lustiga infall.

— Sanna mina ord, sade Mary till kryddkrämaren, man måste ju skratta åt honom, allt vad han säger är ju så lustigt och lillgammalt. Kom han inte ut i köket häromdagen, då den nye presidenten blivit vald, och ställde sig framför spiseln och där stod han alldeles stilla och lugn med händerna i sina små fickor och så allvarsam i synen. Och så här sa han till mig: Mary, sa han, det här valet intresserar mig mycket; jag är republikan, och det är min älskling med. Är du också republikan, Mary? — Nej, jag är ledsen att behöva säga det, men jag är allt demokrat, jag. Och då såg han på mig med en blick, som kunde tränga rakt in i hjärtat på en och så sa han: Mary du, då för ni landet till undergång. Och sedan dess går icke en dag förbi, utan att han försöker övertala mig att ändra åsikt.

Mary var mycket fästad vid gossen och stolt över honom tillika. Hon hade varit hos hans mor, ända sedan han föddes, och efter hans fars död tjänstgjorde hon både som kokerska, husjungfru och barnsköterska. Hon var stolt över Cedrics kraftiga, välbyggda lilla gestalt och hans smånäpna fasoner, men framför allt var hon stolt över det guldglänsande håret, som ringlade sig ned över panna och skuldror. Hur gärna arbetade hon ej både dag och natt för att hjälpa hans mor med att laga och sy hans små kläder.

— Ser han inte förnäm ut? brukade hon säga. Jag skulle verkligen vilja se om det finns hans make på hela gatan. Och titta inte både gubbar, gummor och barn efter honom, där han kommer i sin svarta sammetsrock, som är sydd av en av fruns gamla klänningar, med näsan i vädret och det lockiga håret skinande som guld? Ser han inte ut som en riktig liten lord, så vet jag ingenting.

Cedric hade icke en aning om, att han såg ut som en liten lord, han visste ju inte, vad en lord var en gång. Kryddkramhandlaren i hörnet var hans bästa vän — den buttre kryddkrämaren, som likväl aldrig var butter mot honom.

Dennes namn var mr Hobbs, och Cedric hyste för honom mycken beundran och vördnad. Han ansåg honom för en mycket rik och mäktig man; han hade ju så mycket saker i sin bod, både plommon, fikon, apelsiner och kakor, och så hade han en häst och vagn också. Cedric tyckte nog mycket om mjölkbudet och bagaren och äppelgumman, men allra mest tyckte han ändå om mr Hobbs, och med honom var han så god vän, att han brukade gå dit varenda dag och satt där ofta en lång stund och överlade med honom om frågorna för dagen. Det var riktigt märkvärdigt, hur mycket de hade att tala med varandra om — till exempel om den fjärde juli.

När de började prata om den fjärde juli, tycktes det aldrig vilja bli någon ända på det. Mr Hobbs var just icke vänligt stämd mot engelsmännen och berättade hela förloppet av revolutionen, vederbörligen utsmyckat med historier om fiendens lömskhet och de revolutionära hjältarnas tapperhet, och han slutade vanligen med att eftertryckligt uppläsa en del av självständighetsförklaringen. Efter sådana stunder återkom Cedric med strålande ögon, rodnande kinder och oordnat hår. Han gav sig då knappast tid att äta sin middag, så bråttom hade han att få berätta allt för sin mamma. Det var kanske mr Hobbs, som först öppnade hans ögon för politiken. Mr Hobbs läste gärna tidningarna, och genom honom fick Cedric reda på vad som tilldrog sig i Washington. Mr Hobbs berättade honom också om presidenten fullgjorde sin plikt eller ej. En gång vid ett val fann han alltsammans så storartat; och hade icke mr Hobbs och Cedric varit, skulle landet med all säkerhet gått förlorat. Mr Hobbs tog honom en gång med sig för att se på ett fackeltåg, och flera av de män som buro facklorna påminde sig sedan, att de sett en högväxt man, som stod vid en lyktstolpe, på sina axlar hållande en vacker liten gosse, som hojtade och svängde med hatten.

Kort tid efter detta val, Cedric var då mellan sju och åtta år, inträffade den tilldragelse, som på ett så underbart sätt ingrep i dennes framtida öden. Det märkvärdigaste var, att han just samma dag talat med mr Hobbs om England och dess drottning, och mr Hobbs hade då uttalat en sträng dom över aristokratien i allmänhet och över grevar och