Släktarvet

By Elisabeth Beskow

När döden drabbar familjen Stjernarm är tragiken dubbelbottnad. Utöver saknaden efter den bortgångne slits familjen nämligen itu när det visar sig att arvet inte kommer att delas solidariskt. Bitterheten tar genast fäste i de arvlösa. Familjen delas i två och spänningarna är påtagliga. Men även i spänningens tider spirar kärleken. Familjemedlemmen Hedvig tar arbete hos kapten Lars och för första gången upplever tjugotvååriga Hedvig kärleken."Släktarvet" är en familjekrönika som utspelar sig under 1920-talet. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 20, 2022
• ISBN: 9788728371909

Book preview

Elisabeth Beskow

Släktarvet

SAGA Egmont

Släktarvet

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1929, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728371909

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I

1.

En ung flicka i djup sorgdräkt kom in på kommissionskontoret. Hon hade varit där dagen förut och anmält sig som platssökande och lämnat sina betyg och referenser. Fröken på kontoret hade då bedt henne titta upp nästa dag igen, och nu var hon här.

Hon fick vänta en stund, ty det var ett par personer före henne. Hon väntade utan otålighet, men med växande spänning. Det var första gången hon sökte plats. Hittills hade hon levat i sitt hem, men nu var hon i stort behov av arbete, sedan fadern dött utan att lämna något efter sig. Därför var hon ivrig att få plats på samma gång som det kändes svårt att behöva komma ut bland främmande människor för att förtjäna sitt bröd. Helst skulle hon vilja slippa komma i familj, men en sådan plats var det enda som lämpade sig för henne. När hennes tur kom, gick hon fram till räcket.

— Är det något för mig i dag? frågade hon ivrigt och både önskade och fruktade ett jakande svar.

Kontorsfröken såg på henne några sekunder längre än vanligt. Denna unga flickas utseende var i hög grad tilltalande, känsligt, vackert och vittnande om godhet.

— Det är fröken Hedvig Stjernarm, ser jag. Det är ett egendomligt sammanträffande, att jag just har en anställning, som jag tror skulle passa, i en familj med samma namn. Är fröken släkt med baron Stjernarm till Ulvtuna?

— Samma släkt tror jag nog att det är från början. Men det är en annan gren.

— Jaså. Ja. Det är i alla fall baron Stjernarm till Ulvtuna, som söker en guvernant för sina två små flickor, sex och åtta år. Han är änkling sedan något mer än ett år. Det finns hushållsfröken som sköter hushållet, så fröken skulle bara ha hand om barnen. Familjen bor i Stockholm om vintrarna och på sin egendom om somrarna. Lönen är 200 kr. i månaden och allting fritt. Vill fröken Stjernarm tänka på platsen? Jag tycker det här sammanträffandet med namnet är som en fingervisning, slutade kontorsfröken med ett litet leende.

— Kanske de just för namnets skull inte vill ha mig, svarade Hedvig tvekande.

Denna invändning stärkte kontorsfröken ytterligare i hennes uppfattning av Hedvig såsom synnerligen lämplig för platsen i fråga. Hon ögnade i baronens skrivelse och läste tyst för sig själv hans fordringar:

Bildad, av god familj, med godt sätt och utseende, taktfull och intelligent, helst också musikalisk, mellan 30 och 40 år.

Det var villkoren, som han uppställt. Ingen, som ej uppfyllde dem, behövde göra sig besvär.

Hedvig uppfyllde alla villkoren utom åldern, ty hon var bara 22 år. Och så var det namnet. Hennes tvivel angående det tydde på en takt, som godt borde kunna uppväga de felande åren i åldern och det möjliga obehaget för bördsstoltheten att ha en avlönad person med samma namn som familjen i huset.

Baronen måtte vara svår att göra i lag, ty under den jämförelsevis korta tid han varit änkling hade han bytt lärarinna för barnen tre gånger, och den som nu skulle lämna sin plats, så snart han fått en ny, hade varit där bara några veckor.

Kontorsfröken fattade ett djärvt beslut. Hon ville sätta sin lit till denna unga flickas älskliga ansikte och behagliga uppträdande.

— Det är just nu den tid, då baronen är hemma, sade hon med en blick på klockan. Jag skulle råda fröken Stjernarm att ta sina betyg och själv gå upp till honom nu med detsamma. Jag ska ringa och säga att fröken kommer.

Hedvig fick adressen och kuvertet med sina papper och lämnade kontoret med en känsla av att gå mot en skärseld.

Först sedan hon gått, ringde kontorsfröken upp baronens nummer. Han svarade själv.

— Det är från kommissionskontoret. Vi ha just skickat upp en ung dam som vi tro ska passa utmärkt. Hon fyller alla anspråken utom möjligen åldern. Hon är nämligen endast 22 år, men förefaller stadgad och mogen för sin ålder och har dessutom de bästa rekommendationer.

— Vad heter hon?

— Fröken Hedvig Stjernarm.

— Va’… vad sa’ fröken? Hörde jag rätt? Stjernarm?

— Ja, det är ju ett egendomligt sammanträffande med namnet. Hon var själv tveksam om det skulle passa, men den tvekan visade hennes takt. Hennes far är nyligen död och hon tycks mycket angelägen att snart få plats.

— Må så vara, men hon passar inte. Är för resten för ung.

— Så ledsamt! Men då måste jag besvära baronen med att själv säga henne det, för hon är redan på väg med sina papper.

— Jag får väl göra det då.

Så ringde telefonen av.

Kontorsfröken var belåten med sin list att skicka i väg den unga flickan innan hon telefonerade, och trots det allt annat än uppmuntrande svar hon fått, förlorade hon icke hoppet om att den unga flickan skulle lyckas.

Då baronen lade ifrån sig mikrofonen, var han förargad över nödvändigheten att själv avvisa en platssökande ung dam.

— Hoppas bara hon inte blir enträgen, tänkte han. Stjernarm! Jag undrar…

Vad han undrade hann han inte tänka ut, ty jungfrun öppnade dörren för att anmäla någon.

— Har hon redan hunnit hit? undrade baronen vid sig själv.

Men jungfrun anmälde icke fröken Stjernarm, utan hovrättsrådet Ceder. Denne var baronens juridiske rådgivare och vän och kom nu i en affärsangelägenhet, som han hade om hand för baronens räkning.

De båda herrarna hälsade hjärtligt på varandra och satte sig så ned vid bordet och bredde ut sina papper och diskuterade affären.

Sedan det var klart och Ceder lade ihop sina papper som en förberedelse till att gå, erinrade sig baronen den unga dam, som förmodligen väntat på företräde en längre stund.

— Du som har reda på allting, kan du säga mig, vad det är för en Stjernarm, som nyligen dött? frågade han.

— En advokat Arvid Stjernarm dog för ett par månader sedan.

— Vet du något om honom?

— Nej, vad skulle det vara?

— Jag frågar bara, för jag misstänker att det är hans dotter som söker guvernantsplatsen hos mina små flickor.

— Jag vet ingenting om fadern, som skulle behöva hindra dig att anta dottern. Han var hederlig och skötte sitt arbete ordentligt. Om han levde litet över sina tillgångar, så är det ett ganska vanligt svenskt fel, som för resten inte behöver ha gått i arv på dottern. Hon tycks i alla fall få sota för det, eftersom hon är ute och söker plats.

— Jag tycker inte om att hon heter Stjernarm, sade baronen, som började känna det allt obehagligare att behöva avvisa den stackars flickan och därför sökte vännens bekräftelse på nödvändigheten av att göra det.

— Varför inte? Det blir väl bara trevligare med en släkting i huset än en alldeles ovidkommande.

— Hon kan ta sig ton.

— Det är du nog man att förhindra, sade Ceder skrattande.

Och baronen såg verkligen inte ut som om det skulle vara lätt att ta sig ton mot honom? Han hade ett ovanligt respektingivande utseende, och detta intryck förstärktes ytterligare av hans hållning. Hans gestalt var av medellängd, kraftig och bredaxlad, hållningen omedvetet förnäm och rak utan överdrift. Allvarsam ända till dysterhet såg han ut att vara, samt sluten och icke så litet högdragen. Vad som genast gjorde det starkaste intrycket, då man först fick se honom, var ögonen. De voro rödkantade, och vitorna voro rödaktiga, liksom inflammerade. Detta i förening med den skarpa, vaksamma blicken gav intryck av att han upplevat och sett hemska saker och burit sitt liv i sina händer. Det starkt gråsprängda håret var kortklippt i nacken, men yvigt framtill och låg i bucklor över en rak, vacker panna. Näsan var kraftig och av nobel form, munnen hade ett ända till hårdhet bestämt drag, som i förening med den kraftiga, tvärskurna hakan tydde på en viljestyrka av stora mått. Men trots det stränga och utpräglat manliga i hela hans yttre, så fanns det dock på samma gång något gossaktigt hos honom, var det nu låg: i nackens och halsens smidiga former eller i vissa obehärskade rörelser i anletsdragen, tydande på motsvarande behärskade och tillbakaträngda känslor i själen.

— Var snäll mot barnet I Om hon förlorat sin far och måste arbeta för brödfödan, så låt henne få komma till en släkting som tar hand om henne! sade Ceder till avsked.

— Släkting 1 brummade baronen. Låter jag henne stanna, ska jag nog också låta henne veta sin plats från början.

2.

Från kommissionskontoret gick Hedvig genom starkt trafikerade gator utan att ägna annat än en invand mekanisk uppmärksamhet åt vimlet omkring sig, så helt var hon upptagen av tanken på det hon gick till mötes.

I sitt inre var hon försänkt i bön. Det var alltid hennes sätt att lugna sig, då hon var orolig. Och det visade sig verksamt även nu. Hon insåg, att hon inte hade något skäl att oroa sig. Finge hon ej platsen, så var det ej meningen att hon skulle ha den, och finge hon den, så var det hennes Herre som ställde henne där, och då var den den bästa platsen för henne. Det var så tryggt att ha det så. Hon kände om sin den starka hand, åt vilken hon lämnat sig själv och alla sina angelägenheter. Hon skulle ej behöva gå ensam till sin plats bland främmande människor, han som hade omsorgen om henne gick med.

Vid en tyst, förnäm gata i Stockholms centrum låg det gamla gedigna hus, vilket, jämte Ulvtuna, gått som fideikommiss i Stjernarmska släkten under flera generationer. Hedvig kom att tänka på ett halvt skämtsamt yttrande fadern ibland fällt, då han varit trakasserad av ekonomiska svårigheter: »Om det där gamla dokumentet, som lär ha försnillats någon gång på sjuttonhundratalet, ville dyka upp, så komme jag på grön kvist med detsamma.» Om det låge någon verklighet till grund för släktsägnen om dokumentet, genom vars försvinnande fideikommisset kommit att gå som arv inom den ena grenen i stället för den andra, så skulle först hennes farfar och far och sen bror Erik ha varit rätte ägare till allt detta, tänkte Hedvig, då hon gick genom porten under Stjernarmska vapnet in i den gammaldags rymliga förstugan.

Kanske betydde det något att hon nu gjorde sitt inträde här i huset som representant för den förorättade släktgrenen I Men hon kom ju blott för att i bästa fall få en avlönad plats och en underordnad ställning! familjen. Möjligt var ju också att hon inte ens skulle få det. Hon försökte sätta sig in i att ej bli antagen, och sen var det ju inte mer med det, fast nog skulle hon bra mycket hellre ha mottagit avslag på sin ansökan genom fröken på kommissionskontoret än så här personligen.

På hennes ringning öppnades dörren av en nätt husjungfru med spetsmössa på huvudet.

— Baronen är upptagen för tillfället, men var så god och stig in och vänta.

Väntan blev lång och tjänade icke till att göra henne mindre nervös.

Ändtligen gick den besökande, och hon fick företräde.

Då den unga flickan stod inför honom, kände baronen det ej blott som ett obehag utan som en omöjlighet att svika den förväntan, varmed hon antagligen kommit. Han såg, genast, att hon var av annat slag än sina företräderskor, och han tänkte, att det ej var förgäves hon bar det Stjernarmska namnet.

Han hade suttit vid hennes inträde, men reste sig genast och hälsade artigare än han haft för avsikt att göra. Det var något hos henne som, henne själv omedvetet, tvang folk att bemöta henne som en fin dam.

Det stod klart för baronen, att henne kunde han ej ge avslag. Men kanske kunde han förmå henne att av sig själv avstå från platsen. Han såg genast ett sätt att pröva henne och se, hur pass mycket förödmjukelse hon kunde tåla. Endast om hon vore verkligt ödmjuk eller föreisatt sig att ta platsen till varje pris, skulle hon antaga den, och han trodde sig om att under samtalets gång kunna avgöra, vilketdera vore fallet.

— Fröken Stjernarm, kan jag förstå?

På hans vink satte hon sig, och han lade med oreflekterad tillfredsställelse märke till, att hon ej satte sig som en hjälpsökande på yttersta kanten, utan som det anstår en dam.

— Ni söker platsen som guvernant för mina båda döttrar? Vad har ni för kvalifikationer?

— Inga andra än mitt studentbetyg och referenser från några personer, som lovat rekommendera mig. Och så är jag van vid barn. Jag har småsyskon och tycker mycket om barn.

— Er far var ju advokat Stjernarm, som nyligen är död?

— Ja.

— Lever er mor?

— Ja.

— Och bor i Stockholm?

— Än så länge, men hon kommer visst att flytta till landet i höst.

— Jag har inte mycket reda på den gren av Stjernarmska släkten ni tillhör. Den ende jag hört talas om var professor Stjernarm, historikern.

— Han var min farfar.

Hedvig hade, då han frågat efter hennes kvalifikationer för platsen, räckt honom studentbetyget samt namn och adress på de personer, som lovat rekommendera henne. Dessa voro rektorn och föreståndarinnan vid den skola, där hon tagit studentexamen, pastor och fru Orvar Brent samt några andra.

Han såg igenom papperen.

— Det var ju vackra betyg det här, sade han och återlämnade studentbetyget, men behöll namnförteckningen. Jag ska ringa till några av de här personerna, om fröken är god och går in i angränsande rum så länge.

Hedvig gick tillbaka ut i det rum, där hon väntat vid sin ankomst. Det var solida väggar i detta gamla hus, och dörrarna slöto väl till, hon hörde ej ett ljud från det rum hon lämnat, där hennes öde antagligen nu avgjordes. Hon visste inte om hon mest fruktade eller önskade att få platsen. Baronen var mycket respektingivande och säkert fordrande. Men hon skulle antagligen inte komma att se mycket av honom, och tanken på de små flickorna lockade henne.

Efter en stund öppnade baronen dörren och kallade in henne igen. De satte sig som förut. Aningen till ett småleende gjorde baronens min mindre hård, och det hade kommit något liknande intresse i hans förut kyliga blick.

— Om inte för annat skulle jag vilja anta er för att se, hur ni skulle kunna motsvara de lovord jag fått höra om er, sade han. Men innan något avgöres, vill jag låta er veta vissa bestämmelser och höra, om ni går in på dem. Det är uteslutande för barnen ni är anställd. Min husr hållsfröken sköter hushållet och tjänarna. Vid de tillfällen, då en värdinna behövs, kommer någon av mina systrar till hjälp. Edra mål intar ni alltid med barneri. Då de äta med vid bordet, gör ni det, annars inte. Ni kallar dem vid namn och de kallar er fröken, inte tant. Alla de där kunskaperna — här gjorde han en handrörelse mot studentbetyget — äro egentligen bortkastade på den här platsen, ty läsningen blir inte krävande. Däremot fordrar jag ett mycket godt sätt och en god karaktär hos den som ska vara mina barns uppfostrarinna och föresyn. Era åligganden äro, förutom att läsa med dem, att gå ut och gå med dem, sysselsätta dem och uppfostra dem. De ha sin barnsköterska hos sig om nätterna, så ni blir alltid ledig om kvällarna, när de ska lägga sig och dessutom någon stund på dagen, om så önskas, då barnsköterskan kan se efter dem. Ert hem och edra vänner får ni besöka på er fritid, icke när ni är ute med mina döttrar.

Under det han talat, hade han noga iakttagit Hedvigs ansikte och sett efter tecken till förargelse över ett och annat som kunnat förefalla förödmjukande i dessa bestämmelser, men inte ens när han avfyrade pilen med den sista och för stoltheten kanske mest sårande bestämmelsen, visade sig något tecken till det han såg efter. Hon hörde på uppmärksamt, och uttrycket i hennes ansikte röjde intet annat än beredvillig iver att få reda på hans vilja för att foga sig efter den.

— Går ni in på alla dessa bestämmelser? frågade han.

— Ja, svarade hon.

— Är det ingen av dem som tycks er motbjudande?

— Nej, svarade hon, förvånad över frågan.

— Ni hade kanske väntat att bli som medlem av familjen?

— Den saken har jag inte alls tänkt på, sade Hedvig och kunde ha tillagt, att som förhållandena voro, var hon fullt nöjd med att få ha hela sin värld med flickorna, att bli förtrolig med honom stod hon ej efter, och att vara med på hans bjudningar skulle bara ha generat henne.

— Lönen hade jag tänkt mig 200 i månaden och allting fritt. Vill ni ha den månadsvis, kvartalsvis eller terminsvis?

— Det är hur baron vill.

— Det är mig likgiltigt. Bestäm!

— Kanske helst kvartalsvis.

— Godt. När kan ni komma?

— När som helst.

— I morgon vid denna tid. Passar det?

— Ja.

Han reste sig.

— Då är det avgjort då. Är det något ni vill fråga om eller begära, så säg ifrån.

— Nej tack, det är ingenting.

Då han ej gjorde min av att räcka henne handen, böjde hon på huvudet till farväl och gick. Han lade märke till att hon ej neg, och det tyckte han om. Affärsmässigt hade hon tagit hela saken och ej yttrat ett onödigt ord, och det tyckte han också om. Hon hade ej heller gjort intryck av att till varje pris vilja ha platsen, så hon är nog ödmjuk, tänkte han.

3.

Samma husjungfru som dagen förut öppnade för Hedvig, då hon kom för att tillträda sin nya plats, men till skillnad mot i går stodo i dag två små ivriga flickor och gläntade i en dörr för att titta på sin nya lärarinna. Hedvig nickade leende åt dem, och då nego de.

— Det är Astrid och Kerstin, kan jag förstå, sade Hedvig.

— Ja, det är det, och de är så nyfikna på fröken, sade husjungfrun.

— Kom närmare, så vi får hälsa riktigt på varandra, sade Hedvig.

Flickorna kommo och räckte fram handen till hälsning och nego ännu en gång. Hedvig undertryckte en