Vardagsliv

By Elisabeth Beskow

Livet i det pastorala Västerlånga flyter sakta på. Tvillingarna Erik och Anna njuter av en trygg uppväxt i den lilla hälsingska orten med kyrkoherden som far. Men när Erik börjar skolan vänds tillvaron uppochner för tvillingarna. Vardagen, som han en gång kände den, blir ett minne blott och för första gången fylls Erik av en känsla av osäkerhet."Vardagsliv" är en uppväxtskildring i lantliga miljöer från sent 1800-tal.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 20, 2022
• ISBN: 9788728371862

Book preview

1

Ser du hur klart vattnet är? Man kan ju alldeles tydligt urskilja stenarna på bottnen! utropade Erik förtjust och böjde sig över ekans för.

Han och hans tvillingsyster Anna var just ute på en av sina omtyckta roddturer på tu man hand.

Deras far var kyrkoherde i Västerlånga. Prästgården hade ett naturskönt läge vid stranden av den vidsträckta Långsjön, en av Hälsinglands vackraste sjöar.

Barnen i ekan hade avlägsnat sig långt från hemmet. De gled nu långsamt fram på den lugna Braxenvikens klara vattenspegel. Intet spår av människoboningar syntes till. Viken skuggades av lummiga stränder, och sundet, som ledde dit in från den egentliga Långsjön, var så smalt och slingrande, att det med svårighet upptäcktes. De båda syskonen var som avskilda från världen. Blott på ett ställe, där för några år sedan en skogseld härjat, var stranden fri från skog. Elden hade dock tidigt upptäckts och begränsats till endast en utskjutande udde. Där glänste nu lingonen röda bland svartbrända stubbar.

— Å, Erik, tänk att det bara är några veckor kvar, tills du skall resa till skolan, sade Anna med en suck. Vem skall sedan ro och leka med mig?

— Äsch! Tänk inte på något tråkigt nu, svarade pojken. Vi ska i stället ta oss för med något riktigt roligt. Jag känner mig upplagd för något ovanligt och stiligt just nu. Kan du inte hitta på något?

—Om vi skulle plocka lingon på brända udden, föreslog hon.

— Nej, det är så vanligt. Kläm fram med något bättre!

— Om vi skulle gå i land på vår lilla äng och rasa, föreslog Anna vidare.

Erik såg prövande bort mot den omtalade ängen, som tittade fram grön och inbjudande mellan de mörka granarna.

— Nå ja, kör för det, sade han muntert. Jag känner mig verkligen livad för att rasa.

Han sträckte på armarna, vilkas muskler svällde pojkaktigt friska och starka. Anna som satt vid årorna rodde mot stranden. Erik stod i fören med länken i handen färdig att hoppa ur, så snart han kunde våga ett språng.

Sedan barnen bundit ekstocken vid stranden, gick de genom snåren upp på ängen och började rasa. Det gick så till, att de jagade varandra i muntert galopp runt omkring, brottades och kastade omkull varandra. Detta kallades dubbelt ras. Enkelt ras togs emellanåt för omväxlings skull. Då sprang var och en för sig, slog kullerbytta och rullade som en galning i det korta gräset, sparkade och slog med ben och armar gripen av det gladaste bärsärkaraseri. Sedan de hållit på en stund, blev de trötta på leken och satte sig flämtande och skrattande mitt emot varandra på marken.

— Vad det ändå är roligt att rasa! Det var ej så dumt påhitt du, sa Erik och tog av sig mössan för att låta den friska sommarvinden fläkta kring pannan.

— Ja, nu är det din tur att föreslå något roligt, svarade Anna.

Han funderade och såg sig omkring. Då föll hans blick på en stor flat sten, som låg vid ena sidan av ängen, och det glänste till i ögat.

— Om vi skulle leka hedningar, sade han.

— Hur ska vi då göra? frågade systern intresserad.

— Jo, vi ska blota. Det gjorde de och begagnade stenar till altare. Den där stenen blir bra. Och Erik sprang upp.

— Vad är det att blota? frågade Anna och följde efter honom.

— Vet du inte det? sade han föraktligt. Det är detsamma som att offra.

— Men vad ska vi offra då?

— Vi hittar på något, svarade han och satte sig på sitt tilltänkta altare för att fundera.

— Men säg, till vem ska vi offra? frågade Anna som stod framför honom med händerna på ryggen full av intresse.

— Till skogsguden.

— Finns han?

— Nej, inte riktigt. Men vi leker att han finns, förstår du.

— Men hur kan vi offra till honom, när han inte finns.

— Ä, du är så frågvis! Hitta i stället på något lämpligt offer!

— Om vi skulle ro till brända udden och plocka lingon åt skogsguden, föreslog hon.

Sagt och gjort. De rodde dit och plockade lingon i Annas förkläde.

— Men är det inte orätt att offra till skogsguden. Är inte han en avgud? Varför kan vi inte så gärna offra åt vår riktige Gud? frågade Anna, då de fått nog och rodde tillbaka till ängen.

— Nej, svarade Erik. Han tycker inte om, att man leker med honom.

De gick i land.

— Ska vi bränna lingonen?

— Nej, vi har inga tändstickor, vi får göra ett vattenoffer. Nu ska vi vara högtidliga, befallde Erik. Ställ dig där och håll upp förklädet med lingonen, så skall jag lägga dem på altaret.

Anna lydde. Hennes hjärta klappade av högtidlig stämning behagligt kryddad med en smula fruktan, när brodern med gravlik stämma uttalade obegripliga besvärjelser, under det han långsamt grep näve efter näve av lingonen och lade på stenen.

— Hokus pokus filolokus, memsalis, packaralis, hux flux taruxa, labuna krix, läste han.

— O, Erik, se mitt förkläde! Vad skall mamma säga? avbröt Anna den högtidliga harangen.

— Vad är det? frågade han otåligt och upphörde med sitt blotande.

— Se, så fläckigt det har blivit av lingonen, klagade hon.

— Ä, lipa för så litet! Var glad du i stället! Det syns ju, att skogsguden tagit emot vårt offer, när det blivit fläckar efter det, tröstade Erik.

— Jag hade hellre velat, att han inte tagit emot det. Nu får jag bannor av mamma, mumlade Anna.

Men Erik hörde inte på henne utan fortsatte med sitt hokus pokus filolokus, tills det inte fanns ett enda lingon kvar i förklädet.

— Nu ska vi ösa vatten över dem, sade han, och sedan är det färdigt. Sätt ihop händerna till en skål, så går det nog. Vi ska hälla sju skålar var.

De gjorde så. Lingonen låg där fuktiga, röda och friska. Anna kunde inte låta bli att ta sig en nypa av dem och stoppa i munnen.

— Anna, vad tar du dig till? utropade Erik så häftigt, att den stackars brottslingen höll på att sätta sin stulna fröjd i vrångstrupen. Hur kan du ta av offret? Nu skulle det inte förvåna mig, om skogsguden kommer och tar dig på fläcken.

Stackars Anna bleknade av förskräckelse och tittade ängsligt inåt skogen.

— Jag tog så få, stammade hon.

— Det hjälper inte, sade Erik strängt, nu måste du i alla fall göra bot. Gå och tag barr av granarna och lägg på lingonen! De rivs, så det blir en bra botgöring.

Erik satte sig ned, helt belåten med sitt utmärkta påhitt, för att se, hur systern troget lydde hans befallning.

— Det är bra, sade han slutligen, då han tröttnat att vänta längre och hungern påminde honom, att det måtte vara middagstid snart, nu tror jag skogsguden är blidkad, och du har försonat ditt brott.

De gick ned till stranden för att ro hem. Anna försökte förgäves få sina små kådiga händer rena. Erik rodde, och hon satt i aktern.

— Vet du, sade hon efter en stunds tystnad, jag tycker inte om skogsguden, och jag vill inte offra till honom mer.

— Det var dumt av dig det, sade Erik kort. Varför vill du inte det?

— Nej, han är en avgud. Det var bestämt inte rätt.

— Men vi lekte ju bara.

— Ja, det förstås, medgav Anna, men han var inte riktigt nöjd ändå. Jag skulle velat offra till den riktige Guden.

— Då skulle inte lingonen varit nog. Det man offrar åt Gud, måste man offra riktigt och inte på lek, och så måste det vara någonting.

— Vad skulle man då offra åt Gud, som han bryr sig om, och hur skall man göra det? frågade hon.

Erik funderade.

— Jo, jag tror t. ex. att om man ger sina pengar till missionen, så offrar man något åt honom, som han vill ha, sade han.

— Jag har tre kronor och tjugo öre i min sparbössa, sade Anna dröjande, tror du han vill, att jag skall ge dem?

— Ja, nog skulle han bli glad, om du gjorde det.

Anna satt tyst och följde med ögat årbladet, som lyftes och sänktes i vattnet. Det såg så vackert ut, när det skar ned i sundets klara spegel, där ekan gled fram. Denna stack snart ut i den egentliga Långsjön och drevs av Eriks kraftiga årtag över till den strand, där Västerlånga prästgård låg och badade i augustisolens glans.

— Tag nu i! O hoj!

Erik drog med systerns hjälp den lätta farkosten långt upp på land. Sedan sprang han genaste vägen in i köket för att höra, vad det skulle bli till middagen.

Anna gick upp i barnkammaren och tog fram ur lådan en liten ask, där hon förvarade sina pengar. Hon räknade över dem.

— Hur mycket skall jag ge? frågade hon sig själv. Kan inte tjugo öre vara nog, så får jag ha det andra kvar?

Men hon var inte nöjd med det. Skulle hon blott ge en liten del åt Gud och behålla det mesta själv? Nej. Hälften då. Men älskade hon inte honom nog för att ge honom allt? Om hon skulle behålla åtminstone de tjugo örena att köpa karameller för? Men nej, skulle hon inte kunna offra dem också åt Gud.

Det var så mycket, som hon tänkt skaffa sig för dessa pengar. Varför skulle hon också komma på den tanken att offra dem och inte få någon ro för dem?

Men skulle väl Jesus tro, att hon älskade honom, om hon inte ville ge något åt honom? Med ett raskt beslut tömde hon askens innehåll i handen, som hon hårt slöt till. Sedan rusade hon ned i faderns studerkammare, där hon visste, att missionssparbössan med den lilla nickande negergossen hade sin plats på en hylla. Hon klättrade upp på en stol och släppte ned slant efter slant. För var gång negergossen nickade sitt tack, blev Anna lättare om hjärtat. Till sist hoppade hon tomhänt ned på golvet och kände sig endast glad över vad hon gjort.

Ingen hade sett hennes förehavande, och hon blygdes att tala därom. Blott i Eriks öra viskade hon sin hemlighet.

— Vet du, jag har offrat alla mina pengar åt Gud, sade hon.

— Ä, gjorde du verkligen det? sade han långdraget och såg förvånad på henne.

— Ja, och jag ångrar mig inte alls, försäkrade hon.

— Tänk, och du som ändå brukar vara snål, sade han med broderlig uppriktighet.

— Jag är så trött på att höra er tala om min snålhet, så jag skall visa er, att jag inte är snål. Jag ämnar bli givmild.

— Det var roligt. Vill du då börja med att ge mig din lilla bruna stenkula? föreslog Erik.

— Ja, du skall få både den och den blå, svarade Anna ädelmodigt. Men då brodern verkligen tog emot båda hennes kulor, blev hon snopen.

2

Äpplena började mogna nere i trädgården. Barnen fick inte ta från träden, men fallfrukten tillhörde dem. Därför rådde om morgnarna en ädel tävlan i tidig uppstigning, ty den som först kom ned i trädgården fick vanligtvis ett gott fång frukt, som fallit under natten.

En morgon vaknade Anna redan klockan fem och sprang förtjust ur sängen. Nu skulle väl ingen hunnit före henne! Hon klädde sig med feberaktig iver och skyndade ut.

Daggen låg frisk på gångar och land, bärbuskar och träd. Naturen vaknade till en ny dag vid solstrålarnas lek.

Ingen syntes till. Anna skyndade genast bort till astrakanträdet, men — så besynnerligt! — det låg inte ett enda äpple nedfallet. Hade det verkligen varit så lugnt i natt? Hon steg upp i kållandet under trädet och sökte, ifall händelsevis ett äpple skulle gömma sig där. Men ingenting fanns.

Då hördes ett glatt: God morgon! Anna vände sig om och såg Erik sitta på en liten trappa helt nära. Mössan höll han i knäet. Den var fullproppad med de härligaste äpplen. Fickorna i kavaj och byxor stod ut på ett betänkligt sätt. Å, vad hans leende var retsamt! Hon vände sig förargad bort utan att besvara hans hälsning.

— Är du arg nu, för att du blev lurad? frågade han.

Anna stampade med foten.

— Alltid skall du komma först. Om jag så stege upp mitt i natten, skulle du nog ha hunnit ta alla äpplena, utropade hon gråtfärdig.

Men Erik bara smålog.

— Kom och sätt dig här på trappan och vänta, så kanske det faller ett äpple till, sade han, natten är inte slut än, skall du veta. Hela huset sover där uppe.

— Då skall jag åtminstone sitta framför dig, så att jag hinner först, om något faller, sade hon fortfarande ond och tog plats ett par trappsteg nedanför brodern.

Så satt de några ögonblick under tystnad och väntade.

Då tog Erik sakta en av sina största och vackraste astrakaner och kastade den över systerns huvud upp i trädet, så att den föll ned därunder. Som en pil sprang Anna och tog upp den.

— Ser du, Erik, jag fick ändå! Ett så stort har bestämt inte du, utbrast hon triumferande.

— Du behöver inte vara så arg, svarade Erik blott.

Anna satte sig åter på sin plats. Hon var nu blidkad och förhoppningsfull. Snart kom ett äpple till nedrasande som det förra och så ännu ett. Då började Anna ana oråd.

— Det blåser ju inte alls, hur kommer det då till, att det faller så många? undrade hon.

— Det har blåst i natt, och då har de börjat lossna, förklarade Erik.

— Men din mössa var så rågad nyss, och nu är den jämnstruken, anmärkte hon misstroget.

— Jag tyckte det var synd om dig, att du inte skulle få något alls, när du knogat upp så tidigt, bekände han.

— Men då är det ju dina äpplen?

— Nej, de är dina nu. Du får dem.

— Tack! Vad du är rysligt snäll! sade Anna och skämdes inom sig för det att hon blivit så ond nyss.

Det var jullov med skridskois och kälkbackar. Bröderna var hemkomna från skolan i staden, och glädjen stod högt i tak.

En morgon, då barnen vaknade, låg glansis över hela Långsjön. Strax efter frukosten begav de sig ned för att njuta av den. Pojkarna, Kurt och Erik, var också skickliga skridskoåkare, och Anna lovade att bli det. De hade övat sina konster en stund, då mamma kom ned till stranden med deras lilla fyraåriga syster.

— Nej, se Eva! utbrast Kurt och skyndade den lilla till mötes.

Hon var favorit hos honom liksom hos alla andra. Henne behandlade han som sin lilla drottning, och hon tog också emot hans hyllning med en liten drottnings lugna värdighet.

En pinnkälke anskaffades, och Eva sattes på den. Bröderna tävlade i att skjuta henne, medan mamma gick bredvid. Lilla Eva klappade i händerna. De rosiga kinderna blev än rosigare i vinterkylan. Sedan fick hon slå kana, medan hon höll en bror i var hand. Föll hon, hölls hon uppe av brödernas starka armar och hann aldrig till isen. Hon skrattade och skrek i förtjusning.

Om en stund kom fadern gående. Då slet hon sig lös och försökte springa emot honom men halkade och skulle ha fallit, om hon inte i samma ögonblick fångats i hans famn. Han lyfte henne högt upp och kysste hennes runda kinder gång på gång. Hade han någon favorit bland barnen, var det den lilla smeksamma Eva. Som det var tid för denna att gå in, behöll han henne i sina armar och bar henne över isen hem.

— Vad är det åt dig, Anna? Vad tjurar du för?

Det var Erik, som frågade. Han hade saknat systern och letat, tills han funnit henne i en enslig vik, där hon satt på en sten vid stranden och knackade med skridskon i isen.

— Jag tjurar inte, svarade hon.

— Jo, det gör du. Vad är det åt dig? Säg!

Men Anna kunde inte säga det, hon visste det inte själv. Hon förstod inte, vad det var för en känsla, som bemäktigat sig henne, då hon sett hur Eva blivit mottagen och omhuldad av syskonen. Denna känsla hade nått sin höjd, när fadern kommit och tagit den lilla i sina armar och kysst henne så, som Anna aldrig mindes att han kysst henne själv. Alla tyckte om Eva, ingen om henne. Hur kom det sig? För några dagar sedan hade det varit främmande i prästgården. Då hade Anna hört en tant säga till en annan: Stackars unge, hon är allt bra ful. Och så hade de sett på henne. De hade talat sakta, men Anna hade ovanligt fin hörsel. Dessa ord hade bränt sig in i hennes hjärta. Eva hade den gången varit inne samtidigt, blivit smekt och beundrad.

— Är jag rysligt ful, Erik? frågade hon nu, där hon satt.

— Ful, upprepade han och såg granskande på henne, det vet jag inte, det har jag aldrig tänkt på. Ja, du är blek och har gröna ögon och stripigt hår och en mun med just inga tänder i. Bry dig inte om det! Har du sett sådana stiliga åttor jag kan åka? sade han och utförde sin nya konst.

Anna såg förströdd på honom.

— Jag kan inte åka baklänges än, sade hon frånvarande.

Erik tyckte också, att hon var ful. Hennes mod sjönk ytterligare en grad.

— Då skall jag lära dig, sade Erik livad. Vi håller varandra i hand, du åker baklänges, jag framlänges, så lär du dig snart.

Sagt och gjort. Anna blev så intresserad av denna nya gren av sporten, att hon alldeles glömde sina bekymmer, och avundsjukans demon flydde för denna gång från hennes barnahjärta.

3

En kvarts väg från prästgården låg Flaggberget, så kallat efter en flöjel i form av en liten järnflagga, som hade sin plats i toppen av en lång stång på berget. Runt omkring låg stenar av alla storlekar, och med dessa lekte barnen, byggde stugor, murar, valv och gårdar. Vindens sus i granarna och lövträdens prassel blandade sig med den lilla järnflaggans gnissel där uppe och ackompanjerade deras prat.

Kurt fattade ett beslut. Han ville bygga en hydda så stor, att man kunde gå in i den. De andra barnen häpnade av förtjusning och undrade, hur det skulle lyckas. Kurt valde en passande plats mitt på Flaggberget och började sitt verk med ett par pojkars hjälp. Erik och Anna gillades inte som arbetare. De var kvinnor och barn, förklarade den fjortonårige Kurt föraktligt till deras stora förargelse. De lekte avsides med sina tallkottshjordar och fortsatte att bygga små valv och små stugor lagom stora åt kottarna, allt under det de med avund såg Kurts stenhydda höja sina stolta murar.

— Hör du, du! sa Erik.

— Vad? frågade Anna.

— Om vi två skulle bygga oss en hydda att gå in i?

Annas ögon glittrade.

— O ja! utbrast hon.

De gick genast för att se ut plats och fann snart en lämplig sådan bredvid ett par syskontallar.

— Ser du, sade Erik och pekade på dessa, de där får vara med i väggen. De ska stödja hela hyddan.

Anna beundrade hans vishet, och så började de bygga.

Kurt och hans medhjälpare märkte deras förehavande och hånlog.

— Det där går aldrig, förklarade de och byggde med överlägsen min på sitt palats.

Men Erik och Anna höll i sig. De arbetade ihärdigt och rullade så stora stenar till bygget, att de själva undrade, hur de kunde orka med dem. Solen brände ivriga barnansikten bruna, små händer grep sig jordiga och fuktiga på mossbelupna stenar. Så lades grunden, och en liten stenmur började höja sig kring tvillingtallarna.

När middagsklockan ringde,