Fjäril utan vingar

By Malin Hedin

Sofias föräldrar skäms över henne. De ljuger för sina vänner om var hon befinner sig. Om vad hon gör. Om vilka hon umgås med. Sofia vet om att hon inte lever upp till deras krav och gör allt hon kan för att slippa undan den gråa, tråkiga verkligheten. Under sommaren kommer allt att förändras. En sommar som präglas av kärlek, bråk, ångest, vänskap, alkohol och droger. En fest kommer att sluta i katastrof. De vet inte om det än, men det kommer att påverka deras liv för alltid. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 8, 2021
• ISBN: 9788726636147

Book preview

1.

Ungdom: Hunger eller en

trötthet som dansar?

Henry Parland

Det har varit sommarlov i snart en månad; ett soligt, glädjefyllt avsked av skolan, ett disigt juni med grå moln som hotade grusa drömmarna om värme, och så nu ett nästan kvävande varmt juli – och för första gången på länge känns det som riktig, riktig sommar.

Det lilla industrisamhället Smedjebacken: alkoholisterna har kommit ut och sitter skrålande och skrattande på torgets bänkar för att njuta av en öl eller två i det vackra vädret. På andra sidan torget sitter en grupp ungdomar, skrattar och pratar, någon åker skateboard, väjer undan för en kvinna med barnvagn. Uteserveringen på Torino är fullsatt och ett annars nästan folktomt centrum har vaknat ur sin vintersömn och barnen, ungdomarna, de medelålders och pensionärerna fyller Smedjebacken med liv, varje liten själ får det lilla industrisamhället att leva upp och ingen kan hejda sig själv från att välkomna det strålande sommarvädret med ett leende. Glassförsäljningen har ökat till det dubbla, utlandsresorna sjunker i pris och solarietiderna avbokas. De få badplatser som finns är fyllda till bristningsgränsen med skrikande barn, fnittrande ungdomar och trötta mammor som tappert kämpar för att ersätta vinterblek hud med den ideala gyllenbruna solbrännan. Fönster är öppna, trädgårdsmöbler väl insuttna och balkonger vackert dekorerade med blommor som hungrigt lapar i sig solstrålarna som uteblev förra sommaren.

På en balkong i ett av hyreshusen sitter två pojkar och en flicka och genom den öppna balkongdörren dundrar toner av It’s the world against us med the Mainliners.

Flickan – Sofia heter hon – har långt rött hår, mörka, raka ögonbryn ovanför ett par gröna ögon, och en cigarett förs ideligen mot den naturligt röda munnen. Hon har en lång svart kjol, ett rosa linne, högskaftade kängor och på de smala, solbrända armarna skramlar otaliga tunna, paljettprydda armband. Hon följer överseende de båda pojkarnas samtal med ett roat leende på läpparna.

– Jag tänker inte följa med, inte en chans, säger Jens och viftar avvärjande och bestämt med handen.

Han är lång och blek – trots att solen skinit hett i en dryg vecka – och det svarta håret står rakt upp på huvudet i en taggig frisyr. Hans mörka ögon glittrar då han ler ett snett leende och tar emot cigaretten från pojken mitt emot honom.

– Varför inte? säger denne pojke – Oskar – och trummar med fingrarna mot plastbordet i takt till musiken. Vet du hur kul det blir? Och vilket, jävla ös … Det är bra band också …!

– Säkert att det är bra band, bara massa jävla syntpop! Du, jag har faktiskt ingen lust att ligga i det där lilla jävla tältet en gång till, jag kunde inte sova för det var sådan stank, och du var så tråkig …!

– Var jag tråkig? Jag var den enda som festade!

Jens vänder sig mot Sofia med ett förklarande leende.

– Han festade. Han var dyngfull typ vid fyra på morgonen och klagade på alla som sov och när han väckt alla så däckade han ju självklart själv.

– Skitsnack, försäkrar Oskar. Jag var den enda som festade. Du satt ju bara i tältet eller gled omkring och var helt väck på dina jävla pills och din svampfrukost. My gang will get you … C’mon I’ll show you … Jag drack bara öl, som man ska göra på festivaler!

Oskar leker med tändaren och sjunger med i texten: I was stoned all the night and I break the dawn … yea, I was stoned … Det kantiga och vackra ansiktet är inramat av rufsigt, brunt hår och de bruna ögonen sjuder av liv och glittrar busigt och varmt när han ler.

– Om du kunde supa, kanske, men det kan du ju inte. Det var sista gången jag åkte på någon festival med dig i alla fall, säger Jens. Du har ingen aning om hur påfrestande du kan vara!

– Säkert! flinar Oskar och knäpper händerna bakom nacken.

– Nästa gång tänker jag följa med, säger Sofia. Klart att det inte blir roligt om inte jag är med, eller hur?

– Det har du rätt i. Då slipper vi ju leta efter en brud, när vi har dig, då kan vi bara koncentrera oss på att ha roligt!

– Håll käften, Oskar. Hon ger honom en svart blick, men den dränks snart av ett brett leende.

– Jag vet att ni är desperata, men jag är ingen lösning. Tyvärr – för er!

– Ha, ha, ha, mycket lustigt, säger Oskar och stirrar surt på Sofia som stirrar surt tillbaka. Jens brister ut i ett hest, hostande skratt.

– Vad ska vi göra i kväll? frågar han då både Sofia och Oskar vänder sina ilska blickar mot honom.

Det får dem genast på andra tankar och de sura minerna försvinner och snart tjattrar alla tre ivrigt i munnen på varandra.

– Jörgen ska ha fest i kväll!

En blond flicka sticker ut huvudet på balkongen. Det är Jennie, hon ser glatt på de tre som sitter därute.

– Sedan drar vi väl till Parken?

– Ja, det gör vi, säger Sofia och ler ivrigt mot Jennie.

– Det är tråkigt i Parken, muttrar Jens. Fattar ni inte att det enbart är en massa fjortisar som hänger där nu för tiden?

– Det är det inte alls, protesterar Jennie och tänder en cigarett. Det är ju skitkul! Jag har aldrig haft tråkigt i Parken någon gång, tror jag. Lite nytt folk kan väl vara roligt? Med tanke på att vi bara glott på varandra de senaste gångerna vi festat. Börjar kanske bli lite tröttsamt, eller hur?

Hennes blå ögon glittrar då hon ler och drar handen genom sitt kortklippta, blekta hår. Hon är kort och är klädd i ett rött linne och mörkblå jeans. Hon suger försiktigt på cigaretten och askar i den stora vattenfyllda glasburken på bordet.

Jens ler.

– Efter att ha spenderat en hel vecka ensam med Oskar, så är jag i och för sig glad bara jag slipper titta på honom!

Sofie skrattar och lägger tröstande sin hand över Oskars.

– Bry dig inte om honom. Han är tvungen att möta sin spegelbild varje morgon, det kan inte vara så lätt, eller hur?

Oskar ler triumferande mot Jens.

– Nej, det har du faktiskt rätt i, Sofia. Det är synd om honom!

– Det är synd om mig! gnyr Jennie med en missnöjd grimas. Jag har inte ett öre och jag ska ha öl och cigaretter till i kväll!

– Du kan låna av mig om du vill, erbjuder sig Sofia.

– Kan jag? Säkert?

– Det är lugnt. Bara jag får tillbaka dem i veckan.

– Ja, min lön kommer på tisdag.

– Bra, jag ska också ha. Oskar …

Sofia vänder sig till Oskar och klipper kokett med ögonfransarna.

– Snälla, kan inte du gå ner och handla öl?

– Kan jag väl. Jens, du får hänga på, jag vill ha något att käka också!

Jens nickar och de båda pojkarna reser sig och Sofia tar fram sin svarta plånbok och räcker dem två hundralappar och en femtiolapp.

– Två stora Prince, och … hur mycket ska du ha att dricka, Jennie?

– Tolv, helst. Om det går bra att jag lånar så mycket?

– Jaja. Blir du inte bra dragen på det? Jag ska ha nio … Kan ingen dela en sexa med mig?

Oskar rycker åt sig pengarna.

– Det fixar sig. 3,5:or eller?

– Ja! Kvitto! hojtar Sofia efter honom. Ta kvitto!

Jens flinar åt henne och höjer menande på ögonbrynen.

– Tror du att du får pengar tillbaka? Det är Oskar som ska köpa, hallå …

– Jag ska ha tillbaka pengarna! skriker Sofia efter Oskar.

– Jaja, muttrar Oskar och han och Jens försvinner.

Jennie röker klart och de båda går in i lägenheten där Johan och Daniel sitter och diskuterar någonting.

Daniel, som äger lägenheten – han är den enda av dem som har egen lägenhet, den enda som har jobb också – sitter i skinnsoffan och läser på baksidan av en film. Lägenheten är en rymlig etta, inredd mestadels efter Sofias huvud. När Daniel bad om hjälp, mest på kul för att ha sällskap när han flyttade in, hade han ingen aning om hur allvarligt Sofia tog förslaget. Hela helgen kallade hon sig själv inredningsarkitekt och Daniel fick snällt sitta och titta, nicka eller skaka på huvudet. De slitna, gamla möblerna täckte Sofia med afrikanska och indiska tygskynken och diverse brokigt färgade mattor och tyger kom upp på väggarna tillsammans med Daniels alla affischer. Gardinerna betalade hon själv och röda och blå kappor hänger i fönstren tillsammans med gröna, stora växter som han alltid glömmer att vattna. Med häpnadsväckande entusiasm letade hon i alla antik- och secondhandaffärer och släpade med sig lådor med lustiga prydnadssaker, dukar, mattor, lampor och överkast, som hon betalade själv för.

– Du behöver ju inte köpa saker till mig, hade Daniel sagt.

– Herregud, hade Sofia svarat leende, det är bara kul ju! Jag måste ju trivas hos dig, fattar du väl? Mig blir du inte av med, jag ska hänga här jämt!

Så var det med det, och han fick lydigt finna sig i att den trendriktiga lägenhet han tänkt sig, i stället blev en annorlunda, lustig rökelsestinkande lägenhet med hippietema. Men det var trivsamt och han fick aldrig någon lust att ändra på det.

– Tjena, vad gör du? säger Sofia nu och dimper ner bredvid honom i soffan.

– Läser, svarar Daniel. Den verkar hur bra som helst! Han räcker henne filmen så att hon själv ska få läsa.

Han är lång, håret kortklippt och ljust och han är klädd i jeans och en svart GG Allin-T-shirt. Jennie sneglar på Johan som ligger tillbakalutad i soffan. Innan hon lärde känna Johan trodde hon att han var en sådan där elak typ som fick kickar av att trycka ner andra i sin omgivning, men hon hade fel; de har blivit bra kompisar, hon trivs i hans sällskap och även om han pundar lite för mycket så är han faktiskt en av de trevligaste killar hon känner.

Hon småler lite då hon betraktar honom. Han är ivrigt sysselsatt med att peta naglarna och det slår henne plötsligt hur söt han är, och hur solbränd han är. Han märker att hon iakttar honom, ser upp och ler. Hon besvarar leendet och känner ett främmande pirr någonstans i maggropen.

– Jag är hungrig! kvider Sofia. Snälla, kan jag inte få koka nudlar?

Daniel nickar.

– Det får du väl.

– Jag vill också ha, säger Johan slött.

– Koka själv då! klipper Sofia av och svansar ut i köket.

– Taskigt, muttrar Johan och ser upp på Jennie igen. Eller hur, Jennie? Ser du hur hon behandlar mig?

Jennie svarar inte, hon ler bara och ignorerar det alltmer märkbara pirret i magen. Fjärilar, fjärilar … Johans leenden får alla fjärilar i hennes mage att fladdra och flaxa med silverbeströdda vingar. Flax, flax, flax … Det gnistrar och dansar silverkristaller i deras häftiga vingslag. Flax, flax, flax … Hon vänder på klacken och går efter Sofia ut i köket och hoppar upp på diskbänken.

– Jag ska ha så roligt i kväll! pladdrar Sofia och smäller och skramlar med kastruller. Jennie dinglar med benen.

– Ja, instämmer hon. Det blir nog kul.

Jennie behöver inte titta länge på henne för att förstå att hon har något mer att säga. Ögonen glittrar okynnigt och mycket riktigt, snart hugger Sofia tag i Jennie och säger med låg röst, fylld av iver och förväntan:

– Vet du vem jag ska ragga på i kväll? Johan! Han är så snygg att jag går åt. Att jag aldrig tänkt på det förut! Tror du att det är dumt?

Det känns som att få en spark i magen, fjärilarna piper förskräckt till och kryper tillbaka in i mörkret igen. Varför känns det så? Hon känner väl ingenting för Johan heller? Men ändå har hon svårt att pressa fram leendet som förväntas av henne och rösten låter löjligt tillgjord då hon säger:

– Vad roligt, nej, nej, klart det inte är dumt. Varför skulle det vara det?

Sofia rycker på axlarna.

– Inte vet jag. Vi är ju bra kompisar och så där, men jag vet inte …

Ögonen lyser upp igen och hon rör om bland nudlarna.

– Men visst är han söt?

Ja!

– Ja, det är han, nickar Jennie.

Ja! Ja! Ja!

Varför hennes inre skriker och sparkar vet hon inte, men plötsligt är hennes goda humör som bortblåst. Nudlarna är klara, Sofia ställer dem på bordet och börjar sleva i sig dem. Hon hinner äta upp dem och diska tallriken innan dörrklockan attackeras av Oskar och Jens. Ring, ring, riiiiiing … Daniel reser sig med en suck och öppnar.

– Kan ni lägga av? Vet ni hur störande det är att lyssna på det där?

– Ä, håll käften, jag bestämmer här, skriker Oskar och skrattar.

Daniel skakar trött på huvudet och återvänder till soffan för att hinna se sista snutten av en video på MTV. Oskar ställer papperskassarna med öl på bordet och Sofia lägger ner sina i sin väska och inser efter en snabb blick på klockan att det är dags att ge sig av hem. Hon är redan sen.

– Jag drar nu, meddelar hon. Vi ses hos Jörgen!

– Ja, det gör vi! säger Jens och Jennie med en mun.

– Hej då! hojtar de andra tre i kör.

Dörren slår igen efter henne med ett ödsligt ekande i trappuppgången.

Det stora gula huset ligger längst bort på gatan och tornar respektingivande upp sig när man passerat krönet. Sofia älskar det och har alltid gjort det. Det är vackert, med en buktande balkong som löper utmed hela fasaden och med stora, välvda fönster till salongen på nedre botten. Huset och trädgården är hennes trygga punkt i tillvaron; fyller henne med obeskrivlig ro, ett mäktigt lugn. En av hennes favoritsysselsättningar är att ta en bra bok, eller ett anteckningsblock och sätta sig en ljum sommarkväll eller en varm vårdag och läsa eller skriva dikter i det lummiga hörnet på baksidan. Trädgården är vacker, speciellt på sommaren med blommor i alla färger som sköts om av deras trädgårdsmästare.

Hon öppnar grinden, gruset knastrar under hennes skosulor när hon går upp för grusgången mot huset, och hon smyger försiktigt upp dörren och kliver in i hallen. Det luktar gott, mamma IngaMarie har återigen lyckats i köket.

Ett dussin okända skor står i prydliga rader på och nedanför skohyllan och Sofias jeansjacka och Henriks träningsoverall är begravda bakom snygga twillkavajer och Burberryrockar, och hon svär tyst för sig själv. Satan! Styrelsemötet! Och middagen hon lovade att vara med på har hon helt glömt bort! Hon behöver inte titta länge i spegeln för att förstå att Frans inte kommer att uppskatta hennes klädval.

Hon hör dämpade röster och skratt från matsalen. Snabbt slinker hon upp för trappan, tackar för att hennes steg drunknar i heltäckningsmattan och skyndar in på sitt rum. Rummet har sett likadant ut sedan hon var liten; det är runt och stort, med två stora fönster som börjar bara några decimeter från golvet.

Det är IngaMarie som byter lakan och gardiner; Sofia bryr sig aldrig om det, och i dag matchar gardinerna och överkastet varandra i ljusrosa kinesiskt siden. Rosa har så länge Sofia kan minnas varit hennes favoritfärg, alltid, hon har ingen aning om varför. Färgen gör henne på bra humör.

Hon går in i badrummet, duschar och byter om. Det röda, glänsande håret fäster hon i en fläta och stryker ett tunt lager mascara på ögonfransarna. Frans avskyr Sofias kläder, även om han numera bara muttrar eller höjer ena ögonbrynet i stället för att nästan förbjuda henne att gå ut. Sofia har aldrig tagit hänsyn till hans, som hon tycker, knäppa idéer, men nu när hon redan är sen är det lika bra att försöka göra honom till lags. Håret i en prydlig fläta, en marinblå kjol och ett vitt linne. Hon ler sockersött mot den fräscha, solbrända flickan i spegeln och ser ut precis som Frans vill ha henne. Söt, välklädd och artigt tigande.

Därefter glider hon ner i matsalen, det största och mest påkostade rummet i huset; turkiska kelimmattor på golvet, väggarna täckta med dyr konst och ovanför det långa mörkbruna mahognybordet hänger en antik kristallkrona. Frank är likgiltig inför ståten, men IngaMarie tillbringar så mycket tid som möjligt bland de dyra, skinnklädda möblerna och älskar att visa upp dem för sina väninnor. Sofia i sin tur skäms och den enda av hennes vänner som varit inne i rummet är Jennie. Inte för att många av hennes vänner ens varit inne i huset. Sofia ser nu ut över rummet med alla gäster och ler inställsamt. Uppmärksamheten är hennes på mindre än en sekund, och alla ansikten är riktade mot henne. Stålbågade glasögon, buskiga ögonbryn, liten rödmålad mun, grönblå slips, stora bröst, gråmelerad blus … Intrycken fladdrar förbi henne. Främmande människor med obekanta utseenden. Och dessa klär hon upp sig för? Hon ler artigt och hälsar. Ingen besvarar hennes hälsning och Sofia känner hur hjärtat hårt börjar bulta mot revbenen. Vad är det för fel?

Frans ansikte är krampaktigt förvridet av ilska och IngaMarie är blek under den noggrant lagda makeupen. Sofias bror Henrik rör på läpparna till henne. Hon hinner inte uppfatta vad han mimar. Säg något, ber hon i tankarna, säg något så kan jag rädda det här … IngaMarie verkar läsa hennes tankar och återfår fattningen och säger med ett konstigt nog trovärdigt och förvånat uttryck i ansiktet:

– Men lilla gumman, skulle inte du vara i Lund på den där intervjun?

Sofia ler stelt. Lund! Intervju! Vilka jävla … Är de tvungna att hitta på att hon är på någon flashig intervju i Lund? Herregud. Hon blir plötsligt arg. Jämt, jämt ljuger de om henne. De ljuger om hur duktig hon är, vilka bra betyg hon har, hur ordentlig hon är, vilka framtidsmöjligheter hon har.

Och kommer hon för sent så fixar de finfina ursäkter åt henne så att de ska slippa skämmas för att hon värderar sina vänner högre än helt okända människor. Trots alla tankar som far runt i henne som ilskna getingar och sticker henne kokhet av ilska så skyler hon över sin vrede med ett rart leende och går fram och kramar sin mamma.

– Det blev inställt och skjuts fram en vecka. Så jag tog tåget hem …

– Jaså, säger IngaMarie och höjer ena ögonbrynet. Det var ju synd!

– Ja, det var det, men det är inget att göra åt. Jag åker ner nästa vecka, helt enkelt.

Frans ser lättad ut, men inte nöjd. Sofia känner hur magen snörs samman av den välbekanta känslan: rykande vrede, nerkyld av rädsla.

– Finns det mat till mig också? säger hon med en svepande gest över alla läckerheter på bordet.

– Javisst, säger IngaMarie. Det räcker och blir över.

– Bra, säger Sofia medan hon förser sig med mat. Jag är hungrig som en varg!

Vänliga leenden, mullrande skratt och Sofia andas ut. Hon sätter sig till bords och mannen bredvid henne nickar vänligt åt henne och hon svarar så undvikande hon kan på hans frågor om intervjun och Lund.

Hon klarar sig utan större missöden, och efter två trista, långa timmar skakar hon artigt hand med männen och kvinnorna när de ska gå. Med bävan ser hon hur dörren går igen bakom dem. Nu väntar Frans utskällning och hon vet inte om hon kan stå pall för hans elaka tunga just nu. Hon stålsätter sig och vänder sig mot honom.

– Du är ju sjuk i huvudet! spottar hon fram. Du ljuger ju om allt! Hur kan du bara hitta på sådana sjuka lögner?

Frans verkar se det hela ur en helt annan synvinkel.

– Din idiot! fräser han. Hur kan du vara så himla dum att du bara klampar in så där?

Sofia känner tårarna stiga, men hon kämpar emot.

– Men varför behöver ni ljuga? utropar hon. Och vadå för intervju? Vad har ni sagt? Hur ska jag kunna veta vad fan ni hittar på om mig?

– Vad i helvete ska vi säga då? skriker Frans tillbaka. Ska vi säga att du umgås med de värsta ungarna i hela stan? Att du sitter och knarkar tillsammans med dem, va?

Sofia kan inte hejda tårarna längre. De droppar nerför hennes kinder och hon torkar irriterat bort dem.

– Förväntar du dig att vi ska ställa upp på alla dina upptåg? Att vi ska stå och skämmas bara för att du inte kan passa tiden? Medan du sitter med dina knarkarkompisar …

– De är inga knarkare! skriker Sofia upprört medan tårarna hejdlöst rinner nerför hennes ansikte.

– Vad är de då? ryter Frans. Jag är trött på ditt oansvariga sätt, Sofia! Det är faktiskt dags för dig att visa lite mognad! När hade du tänkt ta och bli vuxen, Sofia, och inse att de där du umgås med redan är alkoholister och knarkare, och det är väl inte där du vill hamna? Är det, Sofia?

– Jag hatar dig! gråter Sofia och går mot trappan. På första trappsteget vänder hon sig mot Frans och skriker så lungorna ångar:

– Fy fan, vad jag avskyr dig! Du är nog den äckligaste, vidrigaste människan i mänsklighetens historia, jävla gubbjävel!

Frans ansikte blir knallrött och de mörka ögonbrynen sänks så att ögonen nästan försvinner mellan hudveck och hårstrån. Ändå ser hon dem glänsa och glittra svarta av vrede. Han är framme hos henne på tre steg och rycker tag i hennes arm.

– Vad i helvete är det du kallar mig? Sofia sliter sig loss ur hans grepp och skyndar sig uppför trappan.

– Du stannar här! väser Frans.

– Glöm det! Bara glöm! vrålar Sofia och fortsätter att rusa uppför trappan.

– Sofia! ryter Frans, men hon stannar inte.

Hon rusar in på sitt rum och låser om sig. En kort stund står hon innanför dörren och bara flämtar, ser sig omkring i det gulligt flickaktiga rummet, sedan kastar hon sig på mässingssängen och dränker sidenkuddarna med tårar.

Det handlar egentligen inte om någon tonårsperiod. Det har alltid varit så här. Hon och Frans har aldrig kommit överens. Han har alltid varit arg på Sofia för att hon inte haft lika lätt för sig i skolan som han hade, att hon inte klarade av matten, och att det inte fanns någon idrott som hon ville tävla i heller.

Det finns en djup, outtalad fiendskap mellan dem som egentligen bottnar i ömsesidig besvikelse. Frans är grymt besviken på Sofia för att hon inte lever upp till hans krav och förväntningar. Det finns saker som Frans anser är självklara och att klara skolan med utmärkta betyg är en av dem, och det är ingenting man behöver beröm eller uppmuntran för att göra – det är en jäkla självklarhet!

Ett misslyckande gör honom förbannad och Sofia får höra hur lat, bortskämd och oduglig hon är. Lyckas hon, möts hon av tystnad och möjligtvis en nick, ett godkännande; varför ska hon skämmas bort med beröm? Att klara skolan är en plikt, det är inget speciellt med det, hon har bara gjort vad hon skulle, och det är inget mer med det.

Just hans sätt att se på henne har gjort henne livrädd för att misslyckas, och det har blivit så att hon hellre struntat i att försöka: hon har föredragit vissheten att misslyckas eftersom hon aldrig försökt, än ovissheten, besvikelsen, Frans vrede över att hon har försökt – och misslyckats.

Sofia är också i sin tur besviken på Frans. Hon är besviken över att han inte känns som en riktig pappa, att hon inte kan komma till honom för att tala om vardagliga saker. Vardagliga rädslor och glädjeämnen är ingenting han förstår sig på och Sofia är besviken över hans oförmåga att visa ömhet och gillande – besviken på att han inte kan förstå henne, tycka om henne för den hon är, inte för vad hon gjort.

Någonstans i djupet av sig själv tror hon fortfarande att han älskar henne, och egentligen är de väldigt lika varandra, men Sofia ser honom inte som en riktig pappa. De bråkar inte längre lika ofta som förut, men det finns en iskyla mellan dem, och samtidigt en glöd under den slocknade elden som när som helst kan flamma upp och det är de båda medvetna om och de aktar sig för att komma nära den. Sofia tycker det är skönt när hon ser att Frans bil inte står parkerad på uppfarten. Det far alltid ett stråk av lättnad över henne när han inte ska komma hem.

När han inte är hemma kan hon babbla så mycket i telefonen som hon vill, hon kan säga att hon inte vill gå till skolan nästa dag utan att det behöver bli ett hejdundrans liv, hon kan äta mackor före maten utan att det blir tjat och gnat, hon kan se på TV hur länge hon vill och sitta vid datorn utan att Frans vaknar av knattrandet av tangenter och skäller ut henne för att vara hänsynslös. Men ibland blir hon så hejdlöst svartsjuk på dem som har en pappa som inte blir arg för minsta lilla, som accepterar att man inte kan ha toppbetyg i allt, en pappa som alltid finns där, en pappa som tröstar, som pratar med en när man är ledsen! Hon vet inte om Frans någon gång, förutom när de bråkat, sett henne ledsen och tröstat henne.

Det är IngaMaries roll, hon tar hand om henne och Henrik och har alltid gjort det. Hon klär dem, tvättar deras kläder, ser till att de hinner till skolan, lagar mat, tröstar dem, skrattar med dem, lyssnar till tomt babbel, hon ser sina barn på ett helt annat sätt än Frans, för hon har alltid varit där. Sofia minns när Frans blev så häpen en morgon över att hon hade börjat dricka kaffe, och då hade hon gjort det i ett helt år!

Sofia snyftar. Hon kan säga att det är hans fel, hans krav på henne är orimliga, det är honom det är fel på, inte henne! Men likförbannat svider det i henne att han skäms så över den hon är att han ljuger ihop historier om henne inför sina vänner och att han också tycker att hon är så usel att hon borde acceptera och förstå att han ljuger om henne.

Hon sätter sig upp i sin breda säng vars lakan fortfarande doftar tvättmedel, och slår hårt på kuddarna. Jävla svin. Det är deras fel, de ska inte få trycka ner henne, hon ska inte behöva känna sig dålig och värdelös, bara för att de tycker att hon är det – det är de som har helkonstiga krav, inte hon som är dålig!

Fy fan. De ska inte få förstöra hennes kväll. Hon reser sig, sätter i Ebba Grön i cd-spelaren och vrider upp volymen. Ett skadeglatt leende smyger sig på hennes läppar. Frans avskyr Ebba Grön och blev alldeles tokig när hon köpte skivan. Herregud, han hetsar upp sig för minsta lilla, minsann! Nej, tänker hon för sig själv då hon möter sin upprörda blick i spegeln. Nej, de jävla svinen ska inte få förstöra min kväll. Hon löser upp flätan ur håret och borstar ut det. Det är inte förrän hon drar första strecket med eyelinerpennan som hon märker att hon darrar på handen.

– Jävla pappa, viskar hon i ett tappert försök att hålla tårarna tillbaka. Jävla kukpappa.

Men förgäves. Tårarna rinner nerför kinderna och smetar ut sminket. Hon står inte ut med att se sig själv längre och släpper pennan som far i golvet så udden bryts. Handlöst slänger hon sig på sängen och begraver ansiktet i kudden och förstör avsiktligt resten av makeupen. Kudden får svarta spår av mascara.

– Jag hatar honom, viskar hon och tårarna rinner och droppar.

Efter att ha gråtit i en halvtimme, samlar hon sig, går upp, spolar kallt vatten i ögonen och sminkar sig. Hon förstår dem. Hon förstår pappa. Han har ju rätt, hon kan ju aldrig komma i tid och man kan inte veta om hon kommer alls. Han måste ju tänka på sitt rykte. Sofia snyftar till. Frans måste hata henne. Och hon klandrar honom inte. Hon vet ju hur hårt han arbetat för att komma dit han är i dag.

Hon betraktar sin spegelbild, denna gång utan förakt. Hon ser bra ut, trots att de flammiga kinderna avslöjar att hon gråtit. Det kommer att försvinna. Snabbt packar hon sin väska. Sminkväskan, tuggummi, jacka, pengar och ur byrålådan med underkläder plockar hon fram en flaska sprit. Det ilar av spänning längs ryggraden och hon tar en klunk. Det smakar piss, men en varm, skön känsla sprider sig i magen. Lite av glädjen hon känt inför kvällen börjar återkomma. Hon tar väskan och kastar en sista blick i helfigurspegeln innan hon går. Hon ser faktiskt jättebra ut! Det röda linnet under det svarta nätlinnet och de vita jeansen som smiter åt runt hennes slanka ben … ja, hon ser faktiskt bra ut! Hon ler åt spegeln och går nerför trappan. Frans och IngaMarie sitter i köket. IngaMarie ser ut som hon gråtit.

– Var ska du? frågar Frans vresigt.

– Till Parken!

– Nej, det ska du inte! säger Frans. Du stannar hemma tills …

– Fatta att ni inte kan styra mig! Fatta att jag är gammal nog att bestämma själv över mitt liv! Inte en chans att jag stannar! Hör du det? skriker Sofia och sätter fötterna i skorna och kastar sig mot dörren.

Den smäller igen hårt bakom henne. Gruset skrapar och sprutar under hennes fötter, men hon hör ändå hur fönstret öppnas.

– När kommer du hem, Sofia?

IngaMarie. Hennes röst är skrovlig och Sofia känner hur samvetet sticker till. Vid grinden stannar hon till en halv sekund, vänder sig, skymtar IngaMaries blonda, eleganta frisyr i köksfönstret. IngaMarie oroar sig på riktigt, hon vill inte bara bestämma. Sofia vet att det inte är hennes fel att Frans är vriden i skallen. Men som alla andra gånger går hennes och Frans gräl också ut över IngaMarie. Hon vill aldrig bråka, men hennes försiktiga försök till medling mellan de båda parterna gör henne bara till Sofias och Frans gemensamma fiende.

– Jag vet inte, svarar hon. Kanske inte!

– Vadå kanske inte? ropar IngaMarie oroligt.

– Jag kommer nog inte hem! Jag sover kanske borta!

– Jag vill att du kommer hem.

– Jag skiter i vad du vill! skriker Sofia och skäms över sig själv.

Fönstret slås igen med en uppgiven smäll och Sofia känner tårarna bränna hotfullt bakom ögonlocken. Hon tvingar undan de förtvivlade tankarna till något annat ställe där de inte stör henne. Nu ska hon ha roligt i kväll, och ingen IngaMarie eller Frans ska få förstöra för henne. Och medan hon passerar gatans hus, känner hon hur den fallande, porlande fågelsången och den ljumma kvällssolen lyckas svepa undan de mörka molnen i hennes sinne och förgylla hennes tankar med sommarsol och partylust igen.

Oskar hittar sin mamma sittande i den gräddvita skinnsoffan framför TV:n i trosor och linne. Jessica har inte ens hört honom för TV-bullret. När hon upptäcker hans skugga mot golvet ser hon upp och ler. Med van hand sänker hon volymen på TV:n och drar fingrarna genom håret. Framför henne på bordet står en askkopp, bredvid ett paket cigaretter, en ölburk och ett smältande glasspaket. Skeden är nästintill begravd i smeten.

– Tjena snygging, hälsar hon. Hur är läget?

– Bra. Han sjunker ner bredvid henne i soffan.

– Vad har du gjort i dag då?

– Varit på stan och hos Daniel.

– Sov du där i natt också?

– Nej, hos Jens.

– Jaha. Det finns kall pizza i kylskåpet. En halv.

– Senare kanske.

– Har du ätit hos Daniel?

Han skrattar åt henne. Vad tror hon egentligen? Idiot.

– Vad skrattar du åt?

– Dig.

Hon faller in i skrattet.

– Varför det?

– Ä, glöm det.

Hon lägger upp sina långa, bara ben på bordet och suckar.

– Vad skönt! Bertil och Elin är borta och jag har huset alldeles för mig själv!

– Inte riktigt, påminner Oskar henne.

Jessica skrattar och rufsar honom i håret.

– Men du är ju min favoritson som klarar sig själv. Dig behöver jag inte göra något åt. Och dessutom kan jag röka och bara slappa! Mmm, underbart.

Hon sträcker ut sin slanka kropp i soffan och sjunker tillbaka med en suck av välbehag. Oskar ler roat.

– Ja, jag ser att du slappar. Du är en riktig jävla latmask. Bertil behöver du väl inte ta hand om?

Jessica skrattar högt och glädjelöst.

– Mest av alla! Den mansgrisen kan inte ens tvätta sina kläder själv.

Hon sträcker sig efter sin ölburk och tar en klunk.

– Sådant klarar du av själv.

– Jag är väl tvungen om jag vill ha rena strumpor.

– Just det! Jessica spärrar upp sina grönblå ögon och viftar med pekfingret.

– Där ser du! Du kan ta ansvar, för jag har uppfostrat dig till det!

Oskar flinar och tänder en cigarett.

– Som jag sa. Vill man ha mat med dig som morsa får man göra den själv, vill man ha rena kläder så måste man tvätta dem själv …

Jessica sträcker sig efter sitt cigarettpaket och tänder en cigarett. Hon viftar undan röken med handen och för fingret till läpparna.

– Säg inget till Bertil. Du vet hur sur han skulle bli om han fick reda på att jag hade rökt.

Oskar skrattar hånfullt åt henne och skakar på huvudet.

– Du är väl vuxen, eller hur? Det är väl ditt val, vad bryr han sig om det?

– Mycket. Och jag måste anpassa mig. Vem vet, han kanske dumpar mig och så står vi där utan pengar?

– Du får väl leva på soc. som alla andra människor.

– Glöm det. Bertil är perfekt. Tjänar bra, och du vill väl kunna supa om helgerna, eller hur? Därför ska vi behålla Bertil. Han är bra.

Hon gestikulerar vilt med handen där cigaretten brinner och han småskrattar åt henne.

– Tror du att han skulle dumpa dig, mamma? Inte en chans.

Jessica ler ett egendomligt leende.

– Nej, det är klart han inte gör. Han avgudar mig! Det är därför det är så skönt att vara ensam i dag! Hon sträcker ut sig på soffan. Slippa honom för en liten stund! Jag kan njuta med cigg och öl och hur hög volym på TV:n som helst! Underbart!

– Jag trodde man skulle tycka om den man bor ihop med?

Jessica lägger den glödande cigaretten i askkoppen, tar den tomma ölburken och trippar iväg ut i köket. I dörren vänder hon sig leende om.

– Det gör jag! Pengar, pengar, pengar …! Dessutom … Hon viftar med pekfingret mot honom. Dessutom så ska du lära dig att världen inte styrs av kärlek, utan av pengar. Du borde satsa på den där rika flickan du umgås med, för du kommer säkerligen inte få något arv av Bertil när han kolar.

– Hon kommer inte heller få något arv, skrockar Oskar. Hon umgås ju med mig!

– Det är inte lätt att vara snygg, Oskar, det har jag alltid sagt. Hennes farsa är väl svartsjuk på dig, det måste ju vara därför! Kan vi hitta någon annan logisk förklaring?

Oskar skrattar fortfarande åt henne när hon återvänder med en öl åt honom också.

– Drick. När de kommer tillbaka i morgon ska sexpacket vara slut och cigaretterna gömda. Vi får ha balkongdörren öppen … Det är du som har rökt om det luktar, visst?

Oskar nickar lydigt.

– Okej. Men vad får jag för det?

–