Josef den lycklige

By Jascha Golowanjuk

Josef är tolv år och alldeles olycklig. Faktiskt tycker han nog att han är olyckligast i hela världen. Hans älskade farmor finns inte längre i livet. Ändå måste han återigen lämna familjen i Ashabad och ta tåget till Moskva. Till gumman med rummet och konservatoriet där han ska bli violinist. De är inte särskilt snälla mot honom på skolan. Helst skulle han bara vilja sluta spela, men de är ju så stolta över honom där hemma. Om han ändå bara kunde få bli författare istället!I Moskva skaffar sig Josef både vänner och ovänner. Han dagdrömmer konstant och blir ofta påkommen med att tala osanning. Samtidigt ökar judehatet i Ryssland, i takt med att det politiska läget förvärras. Är det för att Josef är jude som han behandlas annorlunda i skolan? När han så småningom träffar den äldre studenten Grischa får han lära sig sådant han aldrig tidigare kunnat tro. Och snart ska Grischa även bli hans räddare i nöden... "Josef den lycklige" är en fristående fortsättning på boken "Paraplymakarnas barn". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 4, 2022
• ISBN: 9788726967340

Book preview

När sagan dog

För några timmar sen hade Josef lämnat Ashabads station med bröderna, fadern och den bittert gråtande modern. Ännu ringde brödernas hejrop och faderns tokiga förmaningar i hans öron, ännu såg han framför sig Sabinas ansikte vått av tårar. Han satt på den hårda träbritsen med händerna mellan knäna och huvudet dinglande i takt med tågets skakningar. I den skumma belysningen såg han blekare ut än vanligt, och när han lyfte upp huvudet och öppnade ögonen, mötte han deltagande blickar från många medresande, som undrade om han var sjuk. Josef gjorde ett försök att skaka av sig tyngden i bröst och huvud. Då han för ett år sen rest till Moskva och gråtit bittra tårar, hade det varit som att ge sig in i en djup, mörk skog, full av vilda djur, en skog ur vilken det inte fanns någon väg tillbaka. Nu kände han både djuren och skogen. Han var inte rädd för resan, men hans tolvåriga hjärna kunde inte komma på det lugnande svaret. Han visste inte att det är svårt att plötsligt bli vuxen.

— Varför är du så ledsen? frågade en gammal gumma som länge iakttagit honom, men Josef undvek att svara. Ibland log han som en gammal sjuk människa, ibland klappade han den hand som lades på hans axel.

— Lilla gossen har kanske rest från sin mamma? sade gumman. — Tala om varför du är så ledsen!

Men hur skulle han kunna tala om vad han upplevt de sista veckorna? Det var bara några veckor sen hans farmor Miriam dött, hans underbara farmor. Det gjorde ont i halsgropen, det var som om en böld svällde upp där, när han tänkte på en liten gravkulle, som han senast samma morgon betraktat på den judiska kyrkogården. Hur skulle han kunna förklara att han inte kunde gråta mer, att hemmet bakom de sju cypresserna — ack, de var också borta, man hade ju huggit ner dem — att allt blivit så annorlunda där. Han försökte tänka på sin konsert, applåderna, blommorna han fått, men där stod genast farmor Miriam livs levande för hans ögon, klädd i den vita kinesiska sidenschal, som han lånat åt henne. Och nu var det bara en liten grav kvar. Han försökte föreställa sig hemmet, modern Sabina som han älskade så lidelsefullt — nej. Farmor saknades, utan henne var det tomt där, ännu gråare och fulare än då hon levde. För bara några veckor sen satt han ännu vid hennes sida och pratade, hon log åt honom med ögon så djupa och sorgsna, såg på honom som om hon ville minnas hans ansikte eller kanske inpränta i hans minne sitt eget ansikte. Det kändes ohyggligt tomt utan henne.

Tåget skakade med våldsamt buller fram genom Turkestans gula sandöknar, fönstren klirrade, träbritsarna knarrade, tekittlar som hängde ned från de övre britsarna dunkade mot bagagenätet, folk pratade, snarkade, sjöng, ett barn jämrade sig vid sin sovande mors bröst, långt bort i korridoren grälade ett par kirgiser och på golvet i gången satt några bönder och spelade kort. Det var svårt att koncentrera sig. Om det varit lugnt, skulle Josef pratat med sig själv — det hade han gjort ett par gånger sen Miriams död och det hade lugnat honom. Han stoppade fingrarna i öronen, men det hjälpte inte, hans hjärna stod stilla. Då började Josef berätta en saga för sig själv.

— Det var en gång en prins och en prinsessa. Han viskade orden helt mekaniskt ett par gånger, men tankarna fortfor att kretsa omkring samma bild. En liten gravkulle. Det var svårt att fatta att sagan var död med farmor Miriam.

— Du är väl inte dålig? frågade gumman återigen.

Josef skakade nekande på huvudet. Han var inte sjuk och inte frisk. Han bar en vuxen mans sorg i sitt tolvåriga bröst, och han förstod det inte själv. Han kunde inte veta att en stor sorg är tung att bära. Det var hans livs första stora sorg.

— Du är bestämt sjuk, min lilla gosse, sade gumman. Tala om var det gör ont!

— Här! Josef pekade på sin hals.

— Har du ont i halsen? Har du förkylt dig?

— Jag kan inte gråta, svarade Josef.

— Pojkar ska inte gråta, sade gumman. — Vad är det för dumheter?

Gumman gav honom ett äpple och klappade honom på håret. Det var nästan samma slags reumatiska stela hand som farmor Miriams, men ändå var smekningen så olik hennes, så tung.

De dimmiga, svaga och smutsiga lamporna i taket gjorde alla ansikten fula och skarpa. Gumman, som satt mitt emot, såg ut som om hon varit skuren i citronträ och rynkorna som spår efter djupa yxhugg. Några studenter, som satt på samma bänk, diskuterade ivrigt saker som Josef inte begrep, och deras tal surrade i hans öron och blandade sig med tågets rytmiska skakningar. Till slut ljöd allt oväsen på något sätt avlägset, och Josef somnade med gummans äpple i sin hand.

När han vaknade på morgonen, fattade han inte först hur det kom sig att han låg på bänken med sin vinterrock över sig. Där satt helt andra människor framför honom — de förra hade väl stigit av under natten. Vem hade lagt honom? Hans skor stod mycket ordentligt under britsen, och under huvudet hade han den lilla kudden som hans mor hade givit honom för den långa resan.

— Det är bestämt farmor som ordnat alltsammans, sade Josef till sig själv och tittade upp mot den blåa himlen.

Som vanligt blev han bjuden på te och socker och bröd, som vanligt skickades han ut på stationerna efter kokande vatten, som vanligt försökte alla prata med honom — allt var som vanligt och dock så annorlunda. Och vägen föreföll Josef så oändligt lång. När han på den sjätte dagen klev ur sin vagn på Moskvas station, tyckte han att ett helt år runnit bort.

Denna gången var det ingen som hjälpte honom, han släpade ensam på sin fiol och kappsäck och gick till fots hela den långa vägen till sin forna värdinna. Gumman blev lycklig över att få se honom, hon kysste honom, kramade honom och grät.

— Rachil är död, Rachil är död, viskade hon mellan kyssarna. — Min lilla Rachil!

Josef visste det för länge sen. Rachil hade tagit farväl av honom innan han reste. Han kom plötsligt ihåg den lilla stjärna på silverkedja som Rachil givit honom och som han skänkt Miriam. En lycklig tavla flög förbi hans inre syn, en härlig sommardag, bänken där han satt med Miriam och den lilla stjärnan som hon höll i sin hand.

— Hon hade en sån förfärligt svår död, fortsatte gumman. — Hon led så fruktansvärt, hon kastade sig fram och tillbaka i sängen, hon rosslade, hon stönade och slet sönder lakanen.

Josef stod med mössan i handen och såg förbi den gråtandes ansikte. Gumman var alldeles gulblek i hyn, ovårdad, förgrämd.

— Varför skulle hon dö som var ung, och varför ska jag leva? Jag, en gammal kvinna som ingenting duger till. Nu har jag ingen att leva för, ingen i hela världen bryr sig om mig, ingen.

— Nu har jag kommit tillbaka, sade Josef.

— Ja, ja, nu har du kommit. Du ska bo här, du ska få Rachils rum. Sängen är desinficerad, allt är desinficerat här i huset. De rökte hela våningen, och alla baciller och alla vägglöss är borta. Här är så rent och här är så tomt. Lilla Josef, vad det är roligt att du kommit tillbaka. Hur mår du? Varför är du så mager och blek? Hur mår dina föräldrar och dina syskon? Usch, så jag pratar, ta av dig rocken! En sån fin rock du har fått, sån fin kvalité och sånt foder. Har du blivit miljonär, lilla Josef?

Som för ett år sedan öppnade hon Josefs lilla kappsäck och undersökte hans kläder, lade ner dem i byrån och ställde fiolen i ett hörn. Sen satte hon sig mitt emot honom vid det runda bordet och började ännu en gång berätta om Rachils död. Det var som om gumman inte talat sedan dotterns bortgång, och Josef förstod henne ju så bra, han var så allvarlig och han hade känt Rachil.

— Kommer du ihåg hur illa du tyckte om min lilla Rachil den första tiden och hur goda vänner ni blev sedan? Min lilla Rachil!

— Min farmor är död, sade Josef.

— Hur gammal var hon?

Det visste Josef inte.

— Det är inte så sorgligt när en gammal människa dör, sade gumman, det är värre med en ung. Alla ska vi dö en gång när vi blir gamla.

— Jag också? frågade Josef naivt.

— Javisst, lilla Josef, du också. Men det dröjer länge till dess, många, många år. Nå, vad sa din söta mamma och din rara pappa, när du kom och spelade för dem? De var väl lyckliga?

— Min papa, sade Josef kort, är omusikalisk.

— Nåja, han kan väl vara en snäll människa för det. Jag förstår mig inte heller på musik.

— Min pappa, sade Josef, är inte snäll.

— Hur kan du säga så, utlät sig gumman förvånad. — En jude får inte säga så om sin far. En judisk far är alltid god. En kristen far kan vara dålig men inte en judisk.

Josef nickade instämmande. Han hade redan börjat lära sig en sak, nämligen att det var lönlöst att diskutera med gumman. Han satt vid det runda bordet och stödde ansiktet i händerna, medan han stirrade mot det mörka rummet som Rachil en gång legat i. Han kunde ännu i minnet höra hennes sjukliga hesa röst, hennes stönande och harklande.

— Är det svårt att dö? frågade han.

— Förfärligt, svarade gumman, men log plötsligt och började tala om någonting annat. Hon behövde själv vila från sin sorg och glömma allt.

— Vi ska inte tala om döden, lilla Josef, inte nu. Berätta lite om hur det var i Ashabad hos de dina! Sjunger din mamma lika vackert som förr?

Josef rodnade och skruvade sig på stolen. Han hade en gång berättat om hur underbara de var allesamman i hans familj. Det var mycket obehagligt att bli påmind om sina lögner. Och så var det så löjligt att höra att hans mor Sabina sjöng, hon som nästan aldrig talade ens.

— Hur är det med dina små bröder? fortsatte gumman. — De var väl avundsjuka på dig för att du kunde spela så bra.

— Mischa spelar klarinett i ett regemente.

— Tänk, och han som ju inte kan vara mer än fjorton år. Bor han i kasernen också? Herregud, då äter han ju svinkött! Ett sånt elände! Vad säger dina föräldrar om det?

— Han äter inget svinkött där, han äter bara duvor som han skjuter själv.

— Det var märkvärdigt. Nå men dina andra bröder?

— Alex går i skolan och har fina betyg, han har fått premium. Moses ska också börja i skolan i år, men han har inte lust till det. Leo och Schojl går i kindergarten. Allesamman har blå sjömanskostymer med rött band på bröstet, och alla talar franska nu.

— Schojl också som är så liten? Han är väl bara två tre år, inte sant?

— Schojl talar både ryska, franska, persiska och arabiska.

— Ljuger Josef nu?

— Nej, Schojl talar så märkvärdigt att ingen förstår vad han säger, därför att han hela dagen springer bland perser och araber och deras mulåsnor och kameler.

— Men var har han lärt sig franska?

— Av guvernanten. Vi har guvernant allesamman.

Gumman stirrade misstroget på honom, och så suckade Josef djupt. Han kunde inte ljuga längre och han skämdes… Du ljuger som far, hörde han Leos röst. Nej, han ville inte ljuga, han hatade sin fars lögner, aldrig, aldrig mer, aldrig, aldrig. Josef lade sin hand på gummans arm.

— Jag narrades, viskade han, fast inte riktigt allt. Schojl talar verkligen persiska och arabiska.

— Du får aldrig narras, Josele.

När Josef hörde sitt namn sägas som hans mor och farmor brukade göra det, bet han ihop läpparna.

— Jag ska aldrig narras mer, sade han. — Jag vill vara en god jude.

— Det är rätt, det är rätt. Jag ska tala med rabbinen, så att du också kan få gå i hejder och lära dig något. Det kostar ingenting. Känner du inte Rebbe Schaschnik, en fin man, mycket fin. Vi ska gå till honom i morgon.

— I morgon ska jag gå till min lärare på konservatoriet.

— Nå, då går vi dit i övermorgon. Du ska lära dig kadisch, för det måste varje jude kunna.

— Vad är kadisch för någonting?

— Det är en bön som sonen ska läsa efter faderns död.

— Min far…

Josef höll på att säga dör aldrig men hejdade sig.

— Din far skulle bli stolt och lycklig om du kunde lära dig kadisch.

— Min far bryr sig inte om kadisch. Han tycker inte om Gud. Han säger fula saker om Gud.

Gumman skakade på huvudet och lyfte försiktigt sin blick mot taket.

— Aldrig har jag hört på maken till jude! Men du ska bli en god jude, inte sant, Josele?

— Jag önskar jag inte var jude.

Då blev gumman utom sig av sorg. Hon tog Josef i axlarna och ruskade honom, hennes ögon blev alldeles stela och hon knep ihop munnen så att den såg ut som ett illa sytt knapphål.

— I morgon går vi till Rebbe Schaschnik, redan i morgon, och varje kväll måste du be Schma Israhel, annars blir jag ond, annars blir Gud ond på dig. Och nu ska du få mat.

Medan gumman trippade från salen till det lilla köket, talade hon hela tiden för sig själv. Josef följde henne med ögonen. Så olik hon var hans egen farmor! Så klumpig, så liten och grå! Hur kunde hon tala om Gud på det sättet? Det var inte alls vackert. Varför skulle han gå till den där Schaschnik i en skola med en massa ungar, som säkert alla var långnästa och svartmuskiga? Om Gud behövde han inte lära sig mer, och hans far Roman behövde inga böner — han kom i alla fall inte till himlen när han dog.

— Ojojoj, en sån jude, ojojoj, så dålig, fortsatte gumman att viska hela tiden, och så mitt i alltsamman frågade hon:

— Jag undrar om jag inte kunde få två rubler till i månaden nu. Du får ju ditt eget rum, Josef, ett helt rum för dig själv.

Josef steg upp och tittade in i det smala svarta kyffet. Han sneglade på sängen och tyckte sig ännu känna lukten av medicin.

— Alldeles rent och desinficerat, sade gumman. — Inga baciller eller vägglöss. Och vi ska få det så trevligt, du ska få din egen nyckel, precis som en riktig ung herre. Å, lille Josele, vad det är roligt att du kommit. Vet du att Rasputin är mördad?

— Vem är Rasputin?

— Vet du inte det? Jag vet det inte heller, men jag trodde att du visste det. Alla vet det, alla talar om Rasputin. Han hade långt skägg och bodde hos tsaren. Du måste ta reda på vem han var, det kan du säkert göra. Vår värd brukar kasta ut tidningar på gården varje dag, dem ska vi läsa, du kan läsa dem.

— Varför bryr ni er så mycket om den där Rasputin?

— Jo, folk säger att det är något mycket allvarligt med honom. Och när det är någonting mycket allvarligt, blir det svårt för darna.

— Jamen det är kanske inte judarna som mördat honom.

— Nej, men det blir svårt ändå. Så är det här i världen. Säg, tror du jag kan få två rubler till i månaden? Du ska få riktigt smör och mjölk varje lördag. Du kunde väl skriva till dina föräldrar och fråga. Tala om att vi ska gå till Rebbe Schaschnik också. Säg att du får det så bra här, alldeles som hemma, precis som hemma.

Höstvinden tjöt utanför, svarta grenar slog mot fönsterrutan, kråkorna kraxade hest och satt i massvis på grenarna som om de kommit för att döma eller förtala någon. På himlen drog ett tåg av svarta skyar, vid horisonten lyste en sista strimma av den korta höstdagen.

Josef tryckte båda händerna mot bröstet, det gjorde ont av längtan efter modern. Han tittade upp mot skyarna som för att finna sin farmor där och tyckte sig se hennes ansikte med de djupt liggande ögonen och det milda leendet. Hon nickade uppmuntrande, hon vinkade till honom, hennes röst ljöd i hans öron, hon sade lugnande och kloka ord.

— Farmor, Farmor, viskade Josef, mamma är så ensam och jag är så ensam, du är så långt borta.

— Nej, tyckte Josef sig höra Farmor svara, jag är hos dig, du kan se mig när du vill, bara du vill. Jag finns överallt, i skyarna, på din sängkant, på gatan. Bara du vill kan jag komma.

Josef stod med upplyft ansikte och stirrande ögon men ändå som om han sov. Hans mun log i ett stelnat leende och han vågade inte röra sig, knappast andas för att inte förlora den underbara synen. När gumman rörde vid hans arm, förskräckt över hans min, vände han sig mot henne och skrattade till. Hans kinder blossade och hans ögon strålade. Gumman stirrade förvånad och då sade Josef:

— Jag har talat med Farmor just nyss.

— Du har feber, pojke, du är alldeles röd i ansiktet.

— Nej, jag är inte alls sjuk.

— Jo, du måste vara sjuk, gå genast i säng! Om du vore frisk, skulle du inte prata såna dumheter. Din farmor är död, det har du ju själv sagt.

— Ni kan få se Rachil om ni vill, sade Josef och spände ögonen i gumman.

— Prata inte smörja utan gå och lägg dig genast! Jag ska göra din säng i ordning och så ska du få kamomillte.

Gumman gick in i det lilla rummet, tände fotogenlampan och började bädda Josefs säng. Josef hörde henne tala med sig själv, vad ville han inte höra. Han var så lycklig nu att hjärtat hoppade i bröstet på honom. Han längtade efter att få lägga sig, han skulle sluta ögonen och börja prata med Farmor. Hon hade naturligtvis reda på allt som hänt honom, hon skulle inte fråga utan bara berätta allt möjligt för honom — kanske en ny saga, en underbar saga om Gud och änglar och paradiset och vackra slott. Och själv skulle hon vara klädd i sin fina moaréklänning med äkta spetsar. Det fanns säkert ingen fattigdom, inga trasor i himlen, ingen sjukdom, ingen sorg.

När Josef lagt sig och druckit sitt kamomillte, släckte gumman strax lampan för att spara fotogen, och genast kröp Josef ned under täcket.

— Så kom nu Farmor och berätta, genast!

— Små pojkar ska inte säga så, hörde han Farmor säga, hur säger små väluppfostrade pojkar?

— Vill Farmor vara så älskvärd och snäll, om Farmor inte är trött…

Men Farmor var antagligen mycket trött, hon skakade på huvudet och tittade allvarligt på Josef.

— Berätta en saga, en vacker saga, viskade Josef otåligt, men Farmor sade ingenting, bara kysste hans kind, viskade godnatt och flög tillbaka till paradiset.

Det fanns inga sagor längre, sagan var död.

Josef får en vän

Josef började åter spela för Hare. Denne lyssnade först mycket intresserad till beskrivningen på Josefs konsert i Ashabad men avbröt honom efter en stund och sade:

— Du inbillar dig väl inte att du blivit violinist! Utbildad som en lärling hos en skomakarmästare, vad?

Josef stirrade förvånad. I Ashabad var ju alla stormförtjusta i honom. De hade ju applåderat, kastat blommor till honom. Hans familj var också stolt över honom, och han hade sitt eget lilla kapital nu hos generalskan Kasalsky. Visst var han violinist. Vad menade hans lärare egentligen?

— Du inbillar dig väl inte, fortsatte Hare, att du kan något? Om tio år kanske du är violinist. Var snäll och glöm konserten och dina blommor, min vän!

Det satt i klassen två pojkar lika gamla som Josef. Den ene av dem, liten som en dvärg, skrattade i sin klibbiga och smutsiga hand. Pojken hette Fedja Trichajev. Josef kramade halsen på sin fiol och kastade en ilsken blick på sin kamrat. Den andre pojken, som var tolv år gammal, var också ovanligt liten för sin ålder, alldeles vit i ansiktet och allvarlig som en gubbe.

— Schalit, sade läraren, kom och spela din konsert, så att Josef får höra vad fiolspel är för något, eller åtminstone något som liknar fiolspel.

Pojken steg fram och lade fiolen under hakan. Josef satte sig ned, alldeles tillintetgjord, sur, ledsen och ond på Hare. Fedja Trichajev försökte dölja sitt flabb, Schalit filade på konserten och slog takten med sin lilla fot. Josef hörde inte på. Hans ögon stirrade drömmande ut i fjärran, han tänkte på sin stora succé, som just nu störtade till marken. Livet var inte värt att leva längre.

Plötsligt blev han röd av skam. Han kom att tänka på fadern, som gick och skröt överallt om att hans son var ett underbarn, att Amerika bjöd en miljon för att få höra honom, att professorerna i Moskva var stumma av förvåning över hans spel — och nu kändes detta tusen gånger värre än förut. Nu var han inte ens värdig att kallas violinist. Den där lilla bleka Schalit skulle bräcka honom, han med en fot så liten som ett femårs barn. Och vad han spelade gräsligt! Och så ful han var! Josef tröstade sig med att han själv åtminstone var mycket vackrare att se på.

Hare sneglade ibland på Josef och såg ut att vara mycket belåten med att ha plattat till honom. Plötsligt reste Josef sig upp.

— Vad är det? frågade Hare och hejdade Schalit.

— Saffonow kysste mig på pannan, sade Josef med darrande röst. Det var hans sista försök att rädda sitt anseende som musiker.

Läraren log men svarade inte. Nu var han lite generad, då han såg hur djupt han sårat sin lilla elev.

På vägen hem hade pojkarna sällskap, Schalit lite viktig, Fedja Trichajev hånskrattande.

— Du med din konsert! Violinist! Fan också!

— Du får inte säga fan, sade Schalit undervisande.

— Jag säger fan så mycket jag vill, far säger också fan.

— Din far är kypare, inföll Schalit.

— Och din far är en skit.

De två pojkarna stannade mitt på gatan, kastade fiolerna och började slåss, medan Josef sprang ifrån dem för att få vara ensam med sina sorgsna tankar. Han hade alldeles tappat lusten att spela mer. Han ville bli vad som helst utom violinist. Han kunde till exempel bli författare. Det var ett lätt och behagligt jobb. Han skulle skriva sagor och skälla ut alla människor som var stygga mot honom. Ja, han skulle skriva en bok om sin far, en riktigt elak bok. Och så skulle han skriva en bok om Hare, som inbillade sig att han var den ende som förstod sig på fiolspel.

Hemkommen sade han inte ett ord, fast gumman försökte locka ur honom hur läraren varit. Josef bara teg.

— Vi ska gå till Rebbe Schaschnik i morgon, sade hon.

— Jag vill inte, jag reser hem.

På natten klagade han ut hela sin sorg för Farmor. Hon satt som hon lovat på hans sängkant och hörde på. Men hon kunde inte hjälpa honom. Han drömde att han var i Ashabad och satt i karavanserajen bland kamelerna. Det var varmt och luktade stall — och så kom hans lilla bror Leo och sade att alla kamelerna skulle spela fiol och det var ingen konst alls. Och så spelade alla kameler och mulåsnor i en stor orkester, och Josef skrek att det var falskt, dubbelgreppen var dåliga och triolerna inte rytmiska. Till slut kom hans far och engagerade hela karavanserajen till Amerika.

Nästa morgon fick gumman ett brev, som Josef måste läsa för henne, eftersom hon själv inte kunde. Det var från en dam i judiska välgörenhetssällskapet, som undrade om Josef kommit tillbaka och om han behövde hjälp.

— Så bra, sade gumman, nu ska du gå till fru Goldstein, det är en fin dam som bor i sju rum och kök och badrum och går i korsett. Det är ett hem som man ska odla. Man vet aldrig vad en sån fin dam kan hitta på. Hon talar franska, och du, som är så styv i det, ska visa henne vad du kan.

Men Josef var inte alls intresserad av att gå dit. Han ville sitta på sängen och tänka. Han var fast besluten att bli författare. Vad brydde han sig om fru Goldstein med hennes sju rum, kök och badrum och korsett! Hans farmor berättade om marmorslott och springbrunnar och svanor. Hans föreställningar om lyx var andra än gummans. Och han skulle nog laga så att han fick bo i ett sånt