Av främmande blod

By Ella Byström

Punt är bara fjorton år, men redan en fåraherde som reser kring i land och rike efter arbete. Han hamnar på en gård där hans märkliga namn genast blir något man driver med. Sverige befinner sig just mitt i sommaren och dagarna är fruktansvärt heta. Om kvällen ligger han nere vid en bäck för att svalka sig i det mörka vattnet. Men, trots att han till det yttre verkar lugn och harmonisk, bär han runt på en plågsam längtan efter sin mor som han inte längre vet om hon ens är i livet. Resan blir en evig sökan efter sin mamma, som hela tiden verkar befinna sig på långt avstånd från honom ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 6, 2021
• ISBN: 9788726699500

Book preview

författaren.

Prolog

En ung fårherde låg och sov vid bäcken, just där denna forsade fram över ett par stenblock invid skogsbrynet. Vattnets porlande hade varit hans vaggsång.

Natten hade fört en smula svalka med sig över Boiotia, som hela dagen pinats av den torra hettan. Folket på gårdarna i dalen hade gått i sitt arbete med kropparna blänkande av svett och läpparna svidande i solglöden. Till och med inne i skogen på bergssluttningen hade det varit svårt att härda ut under Pans stickande andedräkt. Herdar, som kommit samman under ekarna för att få skugga, klagade mycket över att mannens kraft förtvinar i värmen. Fårherden Punt, som lyssnat på talet en stund, skakade undrande på huvudet och gick sin väg tillbaka till hjorden. Han kände inte värmen som en pina.

Efter middagsrasten hade förvaltaren Kimon befallt dem alla att draga längre norrut i dalen och högre upp på bergssluttningen för att söka friskare bete. Men Punt dolde sig och fårhjorden i småskogen alldeles ovanför sin herres gård. Han ville ej ha långt hem i kvällningen.

Hans verkliga namn var ej Punt. Men ingen i landet skulle kunna utsäga hans namn. Därför hade han uppgivit sig heta Punt, då han sökte tjänst på gården. Punt hade varit föräldrarnas smeknamn på honom. Det betydde egentligen något annat — något hemlighetsfullt.

Kimon hade skrattat åt honom, när sjömännen från Aulis förde honom till gården.

— Punt — ja, det passar bra. Det låter som Spink, smalt och benigt. Hur gammal är du?

— Fjorton år, tror jag.

— Svältfödd i så fall. Nå, föda ska du få, men arbeta må du. Kom ihåg, vad vår fader Hesiodos säger:

Arla du stige till sysslorna upp, att födan ej tryter: morgonstunden förvisso förrättar en tredjedels dagsverk, morgonstunden bevingar ditt steg och främjar din möda!

Punt förstod ej mycket av de underligt gungande orden, som inte talades utan sjöngs fram av den gråskäggige mannen.

— Av blandfolk är du också, brune Punt. Vet du något därom?

— Nej, svarade Punt.

Det var nu länge sedan han tagits från sitt hem, och han trodde ej att han på landets språk skulle kunna berätta vad han mindes. Men han mindes mycket.

Han mindes en mycket större hetta än denna i Boiotia. Detta var ingenting att klaga över. För vem skulle han för övrigt klaga? Han visste högst obetydligt om de gudar som man bad till här och klagade för. Och hans gudar var så långt borta att det säkert inte lönade sig att tala till dem. Det var bättre att tigande härda ut både med det ena och det andra. Värmen var nu det minsta. Bannorna och slagen och det enahanda arbetet som fårherde var värre.

Men natten kom som lön för allt.

Inte så att sömnen var lönen. Nej, den vakna natten med sitt lyckliga liv. Att Punt sov just nu berodde till sist på att dagen varit osedvanligt het, fast han ej tänkt på det. Det berodde också på att han vakat den föregående natten ända till soluppgången.

Han hade på morgonen sett så underlig ut att en av slavarna på gården frågat honom hos vilken flicka han sovit under natten. Punt brydde sig inte om flickor. Han hade haft märkligare upplevelser. Men han log blott och teg som vanligt. Man visste inte bland husbondfolket eller slavarna hur mycket han förstod eller hur mycket han kunde berätta. Man visste blott att han teg. Därför dolde man inte mycket för honom, och Punt hade upplevt med ögon och öron betydligt mera än med sin övriga unga kropp.

Nu låg han här vid bäcken och sov bort de goda stunderna i livet! Sov bort en del av den lycka som kommit till honom helt nyligen!

När han en afton skulle dricka ur bäcken längre ned i dalen, hade han halkat och kommit huvudstupa i vattnet. Fnysande hade han strax fått upp huvudet igen och märkte sedan att hans hand kört ned i leran på bäckens botten. Leran var fet och smidig, och han tog upp en handfull.

Han kramade leran, tills vattnet gått ur den. Driven av ett dunkelt minne började han forma klumpen till något som hade likhet med ett djur. Leken roade honom — han skrattade omåttligt i tystnaden åt sina klumpiga svin och kalvar, där de stod på stenhällen invid bäcken och torkade. När de blev ljusa, skvätte han vatten över dem och kastade dem till sist ned i bäcken. Det såg ut som om de rörde sig på bottnen.

Sedermera upptäckte han att man kunde platta ut leran till en skiva och rista in bilder i den eller lägga lösa bitar i mönster på den. Allt detta var så roligt att han glömde bort fårhjorden och förfärad sprang upp, då han märkte att den vandrat bort mot gården och nu var ett stycke inne i vinplanteringen.

När han fått ut djuren ur odlingen, sprang han med den nedgående solens strålar i ögonen rakt på den gamle Kimon. En hård örfil mot hans kind, och den gamle sade:

— Se dig för, pojke, och dåsa ej när du går med hjorden. Sedan strök sig Kimon över den svettiga pannan och fortsatte i vänligare ton: Men det är visst att dagen har varit prövande för oss människor. Vi är ej som tistlarna och fänaden, som trivs med att stekas av Helios.

… när tistlarnas blommor slå ut, och den gälla cikadan gång efter annan i lundernas snår med ljudande stämma sjunger med vingarnas hjälp sin sång i den mattande värmen,

då äro getterna fetast, och då är ock vinet som ljuvast, kvinnorna böjda till älskog men slappa och dåsiga männen.

Gå du och sov ut. Det tycks du behöva.

Örfilen hade varit så hård att blod ur näsan och tårar av förtret sköljde över Punts ansikte, då han föste sin hjord in i fållorna. Han svarade inte på de skrattande slavflickornas tillrop, där de kom med stävorna för att mjölka, utan sprang ned till bäcken och sköljde hela huvudet. Så såg han sina löjliga lerbilder och stampade i vredesmod sönder dem.

Men nästa afton — det var nu i går — hade han utan att veta varför plötsligt kastat sig på knä vid samma ställe invid bäcken och tagit upp en stor, mörk lerklump. Han började forma leran till ett huvud.

Hans smala, magra händer tryckte och vred och tog bort av leran med en iver som om han hanterat detta ämne många gånger förut. Ibland höll han upp och stirrade framför sig utan att se. Så sprang han upp och in i småskogen, där ingen från gården kunde upptäcka honom. På en liten öppen plats, där bäcken forsade över ett par stenblock, kastade han sig åter på knä och arbetade, och det dröjde inte länge, innan klumpen verkligen blev ett huvud.

Det var ett underligt huvud. Ögonen låg som två välvda kupor djupt inne under pannan, och i det allt svagare dagsljuset såg det ut som om dessa ögon än slöts, än öppnades.

Med vidgad blick och ivrigt spetsad mun arbetade Punt. Så lade han ned huvudet på marken med en häftig suck och satt och stirrade på sitt verk. Det log mot honom. Vad — kunde ett stycke lera, som hans händer nyss format, le? Ja, så var det. Än var ansiktet allvarligt, än log det utan att Punt gjorde något däråt. Han lutade sig nära intill det. Då blev ansiktet med ens en stillastående lerform. Han kastade sig bakåt. Bilden log på nytt. Då förstod Punt att det var ljus och skugga som gav ansiktet liv.

Han log tillbaka. Så förde han upp händerna till sitt eget ansikte och kände med fingrarna runt munnen, Ögonblicket därefter for fingrarna åter över bildens ansikte — en liten mjuk fördjupning på var sin sida om näsborrarna kom till synes, och se, se — nu log hon beständigt!

Hon?

Han hade format ett kvinnohuvud. Och han kände igen detta huvud. Han hade beständigt sett det inom sig, och när han var liten hade det varit en levande kvinnas huvud.

— Moder! ropade Punt på sitt språk.

Han kysste ansiktet vilt och grät.

Han lugnade sig så småningom. Han började att tänka efter — hur hade det kommit sig, detta, att han gjort en bild av sin mor?

Dag och natt, på färderna över havet och under vandringarna i land, hade längtan efter modern pinat honom. Han hade drömt om henne på natten och kunnat se henne. Men sedan han kommit till Hellas, hade han inte varit i stånd att se henne för sig. Hon hade liksom försvunnit för honom. Ändå hade han en känsla av att hon var honom mycket nära. Och underligt nog trodde han att han inte längre längtade.

Men han hade längtat. Hans längtan hade sprungit fram ur hans bröst och gjort denna bild genom hans händer.

Hade hon verkligen sett så ut? Många år hade gått sedan den fruktansvärda natt då man fört bort honom — kanske var det endast en drömbild han mindes.

Punt lade sig på rygg och höll upp huvudet över sig. Ja, så hade hon böjt sig över honom och smålett. Han lade huvudet bredvid sitt eget på marken. Så hade hon vilat, då han i tidiga morgnar smugit sig från väkterskorna och in i föräldrarnas gemak.

Länge hade hon varit borta, men nu hade han kallat henne till sig. Nu hade han liksom i barndomen givit sin lek, sin dröm och sin längtan liv. Nu var han icke bara Punt, den yngste, den uslaste av tjänarna på gården. Han var herre, härskade över sin vilja, över sina händer. Han var stolt och lycklig.

Den natten sov han inte. Han gjorde huvudet allt skönare. Han lade vågiga lockar över bildens panna, rad efter rad, såsom slavinnan hade, hon, som inte arbetade ute med andra utan satt hos den gamla Arete och spann eller vävde och stundom på kvällen spelade på sin flöjt. Över hjässan lade han en hög ring eller krans med svagt utsirade blommor. Sedan hade han ej mer lera.

Men hade det då inte blivit mörkt i natt? Punt såg mot himlen och mötte månens fullhet, en hel rikedom av ljus, som stått honom bi i hans arbete, men som han inte givit akt på mer än på luften han andades. Nu sjönk månskivan bakom ekarna högre upp på berget. Punt låg stilla och strök då och då i mörkret över ansiktet på bilden. Då solen gått upp, skulle han lägga huvudet i en fördjupning i marken under en buske och täcka väl över det med stora blad.

Den nya dagen blev lika het som den föregående. Medan Punt nästa kväll låg vid bäcken och väntade på att månen skulle stiga upp, hade han somnat. Och han sov, medan månen gjort nejden ljus, han sov genom nattens mörkaste stunder och sov alltjämt, då solen kom tillbaka. Han vaknade vid att någon petade på honom.

Där stod Panope.

Panope var en av de tre flickor, som Kimons hustru Arete fostrade upp på gården. Varken Panope eller de båda andra brukade låtsas om Punt. Nu stod Panope där och petade på honom med ett vassrör.

— Har du en kniv? frågade hon. Jag vill göra mig en pipa. Vi ska alla tre göra oss pipor och spela, så att vi slipper höra Glaukes sorgliga låt om kvällarna.

Punt ruskade på huvudet.

— Kan du skära en pipa då?

Punt upprepade sitt nekande. Han brydde sig inte om hela saken. Han hade ännu inte kommit över sin häpnad.

— Jag har sovit hela natten, sade han med sträv, ovan röst.

— Brukar du inte det? frågade Panope och bröt sönder vassröret. Det var för smalt för att duga till pipa. Du är alltså som de andra slavarna — slamsar med flickorna om nätterna.

Hon rynkade med lillgammal min på sin korta näsa. Punt kom att tänka på förvaltarens hustru, när denna yttrade sig ogillande om något. Att Panope jämställde honom med slavarna brydde han sig inte om. Ett tjänstehjon hade det för övrigt sämre än slavarna, som ju var sin herres egendom och därför vårdades ganska väl. Punt kunde när som helst köras ur tjänsten. Ingen brydde sig om hur han hade det, vare sig om natten eller på dagen, bara han skötte sitt arbete.

Han for upp med ett språng.

— Jag måste till fållan, sade han.

— Alla andra är redan i arbete, sade Panope. Nu får du väl stryk. Men hon grep fast hans skinnfäll och skrattade. Dumbom, vad har du vid fållan att göra nu? Se dig omkring, sömntuta!

Punt upptäckte sin fårhjord längre upp vid bäcken. Han såg överraskad på Panope.

— Jag har släppt ut dem. Jag och moder Arete. Jag bad henne ingenting säga till Kimon.

Punt stirrade på henne. När han var mycket liten, hade vänliga kvinnor dolt hans olydnad för den stränge fadern. Sedan dess hade ingen skyddat honom för någonting. Nu kom han ihåg.

— Jag drömde om dig i natt, sade han långsamt. Vi for på det stora vattnet till Punt.

— For vi på ett stort vatten till dig? skrattade Panope. Du kan inte tala ordentligt. Var kommer du egentligen ifrån?

— Det vet jag inte, sade Punt. Men i natt visste jag det. Kanske var jag inte här. Jag for kanske till Punt — inuti mig.

— Du pratar tok. Nu måste jag gå. Det blir fest på gården i kväll, glöm inte det.

Hon sprang sin väg ned mot bron, som gick över bäcken, och den knäkorta klänningen fladdrade högt upp över låren. Hennes små, runda bröst rörde sig inte; hon hade ännu inte en kvinnas barm. Hon höll vassrörsbitarna högt över sitt huvud, medan hon sprang.

Punt tänkte att man kanske kunde göra en flicka av lera just så. Han mindes plötsligt huvudet under busken och glömde Panope. Men så fick han se Kimon komma på vägen från gården, och han drev skyndsamt hjorden högre upp på bergssluttningen.

Han kom ihåg mer och mer av sin dröm.

Han hade drömt, att han vaknat — alldeles så som han vaknat så mången gång i det svala rummet, som skyddat hans barndoms nätter och utgjort hans drömmars port. Blott Panope var ny i hans dröm.

Egypten

Prinsen

Han brukade bli sömnig av det ljumma badet och ingnidandet med doftande oljor, så sömnig, att ett par av de många kvinnoarmar som sysslade med honom måste bära honom till sängs, fast han eljest gott och väl kunde gå från det han var ett år. Skälm som han var låtsades han somna ännu då han var sex år, och det tarvades två slavinnor för att bära honom. Han slöt ögonen hårt och öppnade dem inte, förrän han verkligen vaknade ur kvällens första lätta sömn Han lekte att hans bädd var en farkost, och därför ville han inte se sängens raka fotgavel, där den falkhövdade Horus satt på sin tron. Då han vaknade upp en stund senare och rummet var mörkt och tomt, hade bädden förvandlats till en båt, och framför sig visste han att han hade förstäven med den krökta, höga lotusstängeln. Han satte sig upp.

Han gled utför Nilen. De nu osynliga väggarna var