Tro, hopp & kärlek

By Per Agne Eklund

Om livet i en hamnstad på 1850-talet, där kärlek varvas med hat, hopp med förtvivlan och tro med svek.
Den unge bruksdrängen Simon Nordlund lämnar sin fattiga uppväxt i Norduppland för hamnstaden Gefle. Äventyret, kärleken, och tron på en bättre framtid lockar. Simon dras in i en mörk virvelvind av svek, opiater, kärlek och död. Han jobbar först på cirkus, sedan på ett segelmakeri. När han blir anklagad för mordet på sin käresta flyr han in i skogen. Surrealism blandas med realism i denna skildring av hamnstadslivet på 1850-talet.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 30, 2024
• ISBN: 9788727135977

Book preview

Per Agne Eklund

Tro, hopp & kärlek

SAGA Egmont

Tro, hopp & kärlek

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2007, 2024 Per Agne Eklund och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727135977

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Denna bok tillägnas

Mor, Far & Yvonne

AVSKEDET – Det var tungt att leva i Forsmark, tyckte Simon Nordlund. Bruket drog ned honom och höll honom nere med osynliga fjättrar. Det fanns liksom inget att leva för där, den ena dagen så förvillande lik den föregående.

Men helt nära låg något lockande och outgrundligt, det var havet som han alltid gick till när det kändes omöjligt att leva ännu en dag i bojor och band. Havet som lockade och stötte bort, som gav och tog, som smekte och slog.

Nu var det hösten år 1853 och han skulle snart fylla arton år. Han visste att stannade han kvar skulle inget förändras, det fanns en plats i smedjan åt honom, han skulle bli kvar, böjd och åldrad i förtid, med försörjningsplikt och rätt snart även bitterhet inombords.

En av dessa kvällar då träden hade gått till vila efter att ha delat ut sitt färglagda vemod över gulnande gräs och blöta grusgångar, ville han återigen gå stigen ut till vattenbrynet där oändligheten ropade, som vanligt så tyst att det var bara han som hörde vrålet där ute från djupet.

Stjärnorna blinkade avlägset men vänligt då han stilla vandrade bort från vardagens slit med den vanliga oron i bröstet, vad skulle det bli av honom, varför längtade han så?

Mor och Far ville att han skulle fortsätta som de hade gjort, det fanns inget bättre än bruket för en sådan som han, enligt de gamla.

Men han hade läst om det stora landet i väster, om att staden Gefle i norr var den största utskeppningshamnen för alla de som tänkte sig ett annat liv än att träla i gamla Svedala.

Nu var han ung, det fanns bara ett håll att gå åt och det var framåt, samtidigt hade han nått havsviken och stannade med spejande blick. Långt därute såg han lanternorna från ett skepp som långsamt stävade söderut, i detta nu förstod han att friheten fanns därute. Det var bara att ta steget, att följa sin själ innan den lämnade honom för gott och han sedan skulle gå som ett tomt skal på bruket, i väntan på döden och vilan som alla de andra.

Någonstans ifrån kom en havsörn glidande igenom lufthavet, de såg på varann och Simon fylldes av ett stort lugn. Han hade beskydd från ovan, det kände han så starkt, och Gud skyddar de minsta, det hade Mor sagt.

Omkring honom stod storskogen mörk men han fruktade inget då han vände åter mot den lilla stugan utefter ekallén, vinden gick igenom trädkronorna och bildade ett lättsamt ackompanjemang till hans unga hjärta som fladdrade inuti bröstet.

Det var tid att handla nu, innan vintern kom. Han skulle planera nogsamt. Ingen fick veta, en morgon skulle de bara undra vart Simon tagit vägen. Kanske hade han blivit en havsörn eller drunknat, det kunde de få tro. Denna resa skulle han göra helt ensam och inget kunde hålla honom kvar. Det var hans sista tanke innan sömnen svepte in honom i ett skyddande flor, svart och tungt som den uppländska höstnatten..

Morgonen därpå steg hans far upp som vanligt innan solen stigit upp och gick till arbetet i smedjan.

Själv hade han en plan för sin framtid nu och kostade därför på sig att ligga kvar lite i den goda sängvärmen. Modern slamrade med husgeråd ute i stugans lilla kök där frostrosor avtecknade sig på fönstren, det skulle nog bli en tidig vinter i år, även rönnbärsträden dignade av bär och det var ett säkert tecken.

Simon somnade om och hade en angenäm dröm om ett stort fartyg med svällande segel som stävade mot sydligare nejder, han stod själv på däck och fyllde lungorna med havsluft men plötsligt mörknade himlen, svartnade havet och en häftig storm blåste upp, han kastades hit och dit av brottsjöar, skrek ut sin förtvivlan - och landade på golvet invid sängen, sjöblöt av svett.

– Simon, kan du gå till Far med ett matpaket? Moderns välbekanta röst lugnade honom men det kändes som han fortfarande gungade fram på havet då han med dröjande steg gick bortåt smedjan.

– Förbannade slöfock! Se till att få detta gjort idag gubbsate, skrek någon på bruten tyska och han vaknade upp till jämmerdalen igen.

– Javisst, mäster Schmidt, hörde han fadern svara och en våg av bitterhet sköljde upp inom honom, hur kunde hans far bara stå och ta emot ovett utan att försvara sig?

Fadern blev glad åt hans ankomst och slukade matsäcken utan större åthävor. Han var 45 år men såg mycket äldre ut, krokig i ryggen och skinnet svärtat av röken, hörseln var obefintlig efter många tusen slag med hammare på städet i smedjan.

– Ska du inte hälsa på mäster Schmidt, det är han som kommer att bli din lycka en vacker dag om du går i mina fotspår, sa fadern och spottade en svart loska på marken.

Simon ruskade på sitt ljuslockiga huvud och backade ut ur helvetets förgård, ut mot den relativa friheten under himlen och travade långsamt därifrån, alltmer medveten om att hans plan var det enda som räknades nu. Hänsynen mot föräldrarna fick komma i andra hand.

Det blev kväll den andra dagen efter hans beslut och han gick till sängs med lätt hjärta, nu behövdes bara lite mod och list så skulle han snart vara långt härifrån, på väg mot Gefle.

Den tredje dagen letade Simon upp sin fars gamla läderstövlar och smorde in dom med lite ister som han fått av en grannfru. Ett par rejäla skodon skulle han behöva i sin färd mot det okända och förresten använde fadern aldrig stövlarna eftersom han aldrig hade ärende utanför Forsmarks bruk. Från vaggan till graven vistades arbetarna på samma område, ibland frivilligt men ofta tvingade till det av sina stora skulder till brukshandeln.

Modern var passande nog inkallad som uppasserska vid en baluns som brukspatronen hade arrangerat den kvällen för sin kära dotter som skulle fylla sjutton år alldeles i brådrasket.

Simon var en ömsint ung man som visst längtade efter en hjärtans kär men på bruket fanns ingen att hämta, då skulle han bli tvungen att stanna kvar och det var uteslutet.

Simon smorde stövlarna och gnolade samtidigt på en liten melodi, den handlade förstås om havet och kanske om de Förenade Staterna långt där borta i väster. Hur skulle han ta sig ifrån Forsmark? Att gå ända till Gefle skulle ta säkert en vecka och det började bli kallt om nätterna, han hade inga penningar sparade till mat och husrum, detta måste ordnas på annat sätt. Plötsligt kom han ihåg att en hästskjuts brukade gå upp till residensstaden i norr var månad, för att hämta medikamenter på apoteket.

Den skulle han vara ombord på alldeles strax men hur skulle det gå till?

Istret som han använt att smörja skodonen med var härsket och kallt, han rös i hela kroppen men lyckades ändå tvinga i sig hela klumpen som återstod, det sköljde han ned med lite av faderns brännvin och lade sig sedan att invänta vad som komma skulle.

Magsmärtorna var enorma, han vred sig som en mask på en krok och mor skrek på far som skyndsamt klädde på sig för att hämta doktorn men Simon, han visste på råd. – Far, ta mig till hästskjutsen som går till staden, jag förgås om jag ej får nåt mot det onda snart, kved Simon.

Han skämdes något men tänkte att detta var det bästa, snart skulle han höra av sig till föräldrarna när allt ordnat sig där borta.

Mor fick en kram så hon kippade efter andan och förvånat tittade hon på honom men inget fick hindra nu, hans grepp runt faderns axlar var bergfast då de linkade iväg utefter ekarnas rad i det hastigt försvinnande dagsljuset.

Turligt för Simon så såg ej far att hans gamla läderstövlar satt på sonens fötter då han till slut fått plats på kuskbocken bredvid den vresige kördrängen som lyckosamt nog hade en stark kristen tro och inte kunde låta en medmänniska lida nöd på detta vis som Simon tydligen gjorde.

Ekarna susade farväl till Simon då han sakta rullade iväg, bort från det invanda, ut mot landsvägen och äventyret.

Långt utifrån havsviken kom en örn majestätiskt seglande och tittade ned på det rullande ekipaget, Simon såg och han kände det stora lugnet återigen, något eller någon fanns med honom, han var trygg med universums hemlighet, som alla eller ingen vet.

Hittills hade allt gått över förväntan, mor och far hade ju varandra och när det ordnat sig skulle han skicka ett brev och berätta varför.

Det blev trösten denna ensamma kväll som gjorde att Simon somnade på kuskbocken medan stjärnorna ömsint tittade ned på honom, långt borta men ändå nära…

Mitt i natten hade ekipaget nått Skärplinge och gästgiveriet där, kusken ruskade surmulet på sig och Simon vaknade upp med huvudet mot den illaluktande mannens axel.

Nånstans anade nog kusken elakt spel för Simon blev inte erbjuden att sova inomhus, han fick ordna för sig på eget bevåg.

Det blev en lada med årshöet inkört som fick bli hans bädd men ingen kyla eller ensamhet tog död på hans glöd, nu var han på väg, bort från instängdhet och översittare, mot ett helt nytt liv.

Han kunde knappt vänta. Nästa morgon bar det iväg, upp och förbi Karlholmsbruk, inget nytt under solen men Älvkarleby var vackert, där kom den mäktiga Dalälven ända uppifrån Dalarna och strävade mot havet, precis som han själv.

Hjulens knirrande mot vägen var det enda som hördes, så tidigt på morgonen var få ekipage ute på vägarna. I de små husen började fotogenlyktorna tändas, frosten färgade landskapet i oskuldsfullt vitt.

Nu började de närma sig utkanterna av Skutskär, där var havet närvarande och vid stranden var en massafabrik belägen, man hade precis börjat utvinna papper ur trä och träd fanns det gott om i Gästrikland.

Simon tyckte att fabrikens byggnader såg ut som ett fängelse, där skulle han då inte vilja arbeta, tänkte han och lät blicken vila på havet istället.

Kusken var inte en talets man så resan blev lång och enformig men drömmar fanns det gott om runt ekipaget och de kom alla från Simons huvud. Nu hade det blivit förmiddag den fjärde dagen och höstkylan hade fått ge vika för en uppåtsträvande höstsol. Simon tittade på faderns gamla stövlar och undrade hur långt de skulle bära honom men de svarade inte utan glänste bara slött, insmorda med det härskna istret som nu börjat släppa sitt grepp om hans magmuskler. Han var våldsamt hungrig och beslöt att göra något åt saken det första han gjorde vid ankomsten till Gefle.

De båda på kuskbocken kunde se den första begynnande bebyggelsen som var utkanterna av staden, Simon häpnade över myckenheten av hus och stugor i olika storlekar och dimensioner, det här kändes inte alls som på bruksgatan därhemma.

Plötsligt fanns en bom över vägen och bredvid satt en surmulen man i en kur och tittade yrvaket upp mot dem, han sa att de hade kommit till Södertull och därför skulle de nu redovisa sitt ärende i staden.

Tursamt för Simon så blev det inget tal om vad hans ärende var, han togs för en hjälpreda till kusken som skulle hämta medikamenter på apoteket.

Troligen skulle han annars blivit utsatt för en del besvärliga frågor ty vad Gefle ej behövde var ännu en lösdrivare utan arbete. Sådana vimlade det nämligen utav på ett sådant här ställe, en hamnstad där det fanns en port ut till en annan värld och friheten.

Innanför bommen på Södertull tätnade bebyggelsen alltmer, nu var de på stadsdelen Söder, här stod bodar och hus tätt sammanpressade och själva vägen inramades av träplankor där alla gick, utom räckhåll för smutsen och leran som blev av alla hästskjutsars vagnshjul. Simon höll på att vrida huvudet ur led när han samtidigt skulle se allt det nya, innevånarnas kläder, ja, hela deras hållning var annorlunda mot bruksmänniskornas.

Södra Kungsgatan hette vägen de färdades på och den var kullerstensbelagd vilket gjorde att inuti skallen på Simon dundrade det. Till höger låg det Söderhjelmska värdshuset som lite påminde om byggnaderna hemma på bruket, tänkte Simon. Men var fanns det något att äta i detta gytter av människor och byggnader, kusken sade inte flaska ens, så vid nästa stopp tog Simon sin mössa och hoppade av, nu var han ensam, tills vidare.

Det verkade som att staden blev ännu tätare längre ned och där glimmade det av vatten vilket gjorde honom lättad. En hamnstad borde ha vatten lite överallt, enligt hans mening. Han korsade en å och kom sedan till ett storslaget torg, där var kommersen redan igång.

Utefter marknadsstånden stod runda gummor i hucklen och bjöd ut allsköns varor, där fanns potatis, kålrötter, rödbetor, morötter. Även fisk, mest sill, stod runtom i stora tunnor, bevakade av buttra fiskare i styva kläder.

Simon hade inte ett öre på fickan och förstod att för ett första mål fanns inget annat att göra än att stjäla, helst utan att bli upptäckt. På ett strategiskt väl valt ställe kunde Simon sedan följa hur timmarna och handeln fortskred, det var ett fascinerande skådespel för honom. Det skreks och stojades, blängdes och hälsades, det verkade finnas en rivalitet i luften mellan bönder och fiskare, kände den unge betraktaren. Något som han stördes utav var en råhet och bufflighet som