Mitt hjärta följer vinden

By Solveig Hall

Sjuttonåriga Anna sätter sig yrvaket upp i sängen. Hon hade väckts av ett våldsamt regn. Hennes föräldrar dog när deras segelbåt förliste. Hon har nyss slutat flickskolan och hennes farmor tycker det är dags att hon blir upplärd som sömmerska. Anna har inget intresse i att sy kläder. Hon, likt sin farfar, vill ut och upptäcka världen. Se och känna saker som hon aldrig tidigare upplevt. Men äventyret finns ibland närmare än vad man anar. Som i den stilige, uniformbeklädda Martin som bara behöver öppna munnen för att få Anna att rodna.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2021
• ISBN: 9788711969526

Book preview

1

En natt, bara några dagar innan brevet kom, vaknade Anna av ett våldsamt regn. Eller kanske var det av skrällen, när ett öppet fönster i matsalen plötsligt slog igen. Eller av en vagt skrämmande dröm.

Yrvaket satte hon sig upp i sängen, stack fötterna i tofflorna och drog till sig en sjal, innan hon småhuttrande i den fuktiga nattkylan gav sig ut i matsalen för att stänga fönstret.

Höstregnet smattrade envetet och obarmhärtigt mot rutorna, stormen ven över taken och när hon skulle ta tag i fönstret som flugit upp igen, kände hon haglets ispiggar som spjutspetsar mot sin bara arm. En rå lukt av hav och multnande löv trängde in i rummet och låg kvar långt efter det att hon stängt fönstret.

Från mörkret borta vid pianot kom ett långdraget jamande och där, på pianostolen upptäckte hon mycket riktigt katten. Fastän genomvåt och ömklig satt han ändå och slickade sig som för att åtminstone bringa litet reda i sin tilltufsade päls.

Hon begrep att han måste ha räddat sig in genom det öppna fönstret och visste också att han skulle försvinna igen som en grå skugga, så snart en dörr öppnades på morgonen.

– Du är en vildkatt, vet du det, mumlade hon och strök honom sakta över den våta pälsen.

För ovanlighetens skull lät han det ske och böjde till och med in sitt huvud mot hennes hand i lika nådig som kelen tillgivenhet.

Borta i dunklet vid kakelugnen stod tebordet redan dukat för morgondagen. Farmodern skulle ha sina gamla väninnor på besök, ett evenemang som ägde rum en gång i månaden och som inte på något sätt fick lämnas åt slumpen. Katten måste ha irriterats av något för plötsligt hoppade han ner och var blixtsnabbt borta i skuggorna. Anna drog sjalen tätare om axlarna och återvände till sitt rum. I den höga spegeln mellan fönstren skymtade hon konturerna av sin egen gestalt som ett flyende dimväsen i det mörka rummet.

På något vis tyckte hon bättre om huset så här dags. Alla dessa prydnadssaker som farmodern samlat på sig suddades bort i mörkret. För Anna kändes det som en befrielse. Huset blev yngre om natten, inte bara en gammal människas gamla minnen!

Ändå fanns det ju ingen i hela världen hon tyckte mera om än farmor, som haft hand om henne alltsedan den sommardag för mer än nio år sedan, då en båt förliste i skärgården och Anna blev föräldralös. Hon hade fyllt åtta bara några dagar före olyckan och födelsedagsbordet hade stått dukat på balkongen. Det hade varit en sådan varm, solig morgon med äppelblom och syrendofter och de små födelsedagspresenterna i en halvmåne runt hennes kopp.

Alltjämt tyckte hon att hon kunde minnas den där morgonen och moderns ljusa leende liksom inramat av de blommande träden på innergården.

– Junibarn är glada barn, hade någon sagt.

Men fyra dagar senare, i ett plötsligt åskväder, åtföljt av en rasande storm, hade en segelbåt förlist och fyra människor försvunnit i vågorna, däribland Annes föräldrar. I många år efteråt hade hon hatat sin födelsedag och junisommarens vita blommning och kanske allra mest de viskande kvinnorösterna i huset, jungfrurnas, farmoderns väninnor, släktingar och bekanta, alla dessa, som visste bättre för att de var vuxna.

– Små barn glömmer fort!

De orden, så ofta upprepade, hade ironiskt ekat genom hela hennes ensamma barndom.

Bara farmor hade förstått. Inte heller hon hade väl kunnat glömma de kära hon förlorat, först en man och sedan son och svärdotter. Därtill kom ödet att hennes enda dotter för tjugotre år sedan bosatt sig i Egypten och bara hälsat på i hemstaden en enda gång sedan dess.

Anna kröp ner i sängen och drog upp täcket till hakan. Det dröjde inte länge förrän hon kände en lätt duns i sängen. Katten hade följt efter henne och lade sig belåtet till rätta över hennes fötter. I nattmörkret skimrade hans ögon som sällsamma gröna ädelstenar. Snart började han spinna igen. Ljudet, lika mycket som den nästan hypnotiserande blicken, gjorde henne snabbt sömnig på nytt.

Just innan hon somnade tänkte hon, som hon så ofta brukade, på detta fantastiska att hennes fars syster faktiskt bodde i Egypten. Lika gärna kunde det ha varit på andra sidan månen, så avlägset kändes det! Men på pianot, bland alla de andra familjeporträtten, stod bröllopsbilden av faster Eva och hennes make Karim.

En smal, ljus, milt leende flicka, klädd i fina spetsar, och en ung man, ganska mörk i håret, rakryggad och ståtlig, fast inte alls särskilt orientalisk… Ändå var han ju faktiskt muhammedan, så borgmästaren, i stället för prästen, hade förrättat vigseln. Mycket till farmors bedrövelse, hade Anna tyckt sig förstå. Själv hade hon inte ens varit född på den tiden…

Under natten drömde hon konstiga drömmar, som på något vis hängde ihop med hennes funderingar. Hon stod i en öken och någon ropade »Amr» och i drömmen visste hon att det var namnet på hennes kusin…

– Barn lilla, ska du aldrig vakna?

En sval hand mot kinden fick henne att rycka till. Farmodern stod lutad över sängen.

– Vad är klockan? mumlade hon sömndrucket.

– Alldeles för mycket. Fast jag får ju medge att det är ett väder för sömntutor. Bara blåst och regn.

Farmodern gick bort mot fönstret. En rullgardin for upp med en smäll.

– Stackars de som är på havet, sa hon med en suck. Sedan vände hon sig om och betraktade bekymrat röran i rummet. Anna noterade skuldmedvetet att hon glömt hänga upp klänningen, att en sko åkt in under soffan och att en hel hög av lästa och olästa böcker låg utspridda huller om buller på sängmattan.

– När ska du bli lite ordentlig?

Farmor skakade på huvudet.

– Det är ju flera månader sedan du slutade flickskolan. Du borde vara en ansvarskännande ung dam vid det här laget, inte en barnunge. Jag tror det bästa blir att jag skickar i väg dig till fröknarna Hedberg, som lär ut sömnad. Någon gång måste du…

Anna satte sig kapprak i sängen. Det rufsiga mörkblonda håret stod som en sky kring ansiktet och ögonen blixtrade hotfullt.

– Jag kan inte sy. Jag vill inte sy. Det värsta jag vet i hela världen är att sy.

Hon drog ett djupt andetag och så kom det i lite lugnare ton:

– Varför måste man vara född flicka?

Aningen av ett leende lekte på farmoderns tunna läppar.

– Och vad skulle du ha tagit dig till, om du råkat bli en pojke? sa hon milt.

– Tagit mig till?

Anna nästan fnös.

– För pojkar är ju allt hur enkelt som helst, bara att välja. Ingen hindrar dem, om de vill ge sig ut i världen, bli upptäcktsresande eller sjömän eller läkare i Afrika eller vad som helst… Men vad kan en flicka göra? Gå på syskola hos fröknarna Hedberg!

Hon lyckades lägga ett sådant monumentalt förakt i de sista orden att farmodern mot sin vilja brast i skratt.

– Det måste vara farfar som går igen i dig, sa hon, alltjämt leende. Samma otålighet, samma äventyrslusta. Nog var han glad, när han kom hem från haven, men den glädjen varade aldrig länge. »Så skönt att vara hemma», brukade han säga och sucka lite och titta ut genom fönstret och gå och slå på barometern. Då visste jag att det snart skulle vara dags igen, att han redan drömde om sin nästa resa… På sitt sätt är jag tacksam att han fick dö därute på sin kommandobrygga, att hjärtat sa stopp så att han slapp den långa sjukdomen. Han skulle aldrig ha tålt sig här hemma i Karlshamn.

Anna stack prövande ut en fot i den kalla morgonluften men drog snabbt in den igen.

– Jag vill faktiskt inte sy, mumlade hon, fast i beskedligare ton. Men jag vill lära mig språk. Jennys mamma är ju engelska och hon säger attjag har ett riktigt bra uttal. Om jag vill kan jag få läsa för henne. Jag är bjuden dit i dag, förresten. Farmor har ju ändå huset fullt av gamla…

– Säg du gamla gummor, för det låter åtminstone litet bättre!

Anna rodnade skamset och bet sig i läppen.

– Kom bara ihåg, fortsatte den blida rösten, att vi ska alla den vägen vandra. Även om den kan synas nog så lång, när man är sjutton år och full av drömmar om livet och framtiden. Dessutom kan jag försäkra dig att vi har riktigt trevligt på våra små möten. Men engelsk konversation kan vi ju inte bjuda på. Och inte heller på Martin!

Anna blev blossande röd och sneglade misstänksamt på farmodern. Men denna hade böjt sig ner och som i förbigående plockat upp ett linne, som glidit ner på golvet.

– Jag hörde just att Jennys bror kommit hem från Växjö, tillade farmodern och slätade till linnet. Han måste se stilig ut i sin uniform. Tänker han bli officer, månne?

Anna ryckte på axlarna.

– Det tror jag inte. Han vill ut i världen han också. Men att bli reservare kan han väl gå med på. Det är ju hans pappa… Tänk att i natt drömde jag om Amr, tillade hon, mest för att byta samtalsämne. Konstigt, jag minns honom knappt alls från den där sommaren, när de var här, men i drömmen var det någon som ropade hans namn…

Farmodern betraktade henne forskande.

– Lustigt att du skulle göra det, sa hon sakta. Drömma om Amr. Jag låg just i natt och funderade på varför jag inte hört något från Eva på så länge. Måtte allt vara väl med dem där nere… Amr ligger förresten vid Oxford, om du inte visste det.

Anna skrattade och hoppade ur sängen.

– Kanske kommer han också hit till Sverige på en roddtävling och möter en flicka och gifter sig med henne, sa hon. Precis som sin pappa! Tänk, jag kommer inte ihåg ett dugg av Amr… utom att han berättade för mig, att Anna betyder »jag» på arabiska. Fast det kan lika gärna ha varit någon annan, som sagt det efteråt. Jag vet bara att jag tyckte om det där med att jag var jag.

Hon stod mitt på golvet i sitt vita nattlinne och gnuggade sig frenetiskt över armarna mot kölden. Farmodern räckte henne mekaniskt sjalen. Hennes blick dröjde nästan vemodigt vid det ivriga, unga ansiktet. Så mycket påminde om dem som var borta. Linjer, uttryck, färger… Ändå hade Annas ansikte en alldeles egen kvalitet och hon undrade lite vad det egentligen var. Styrka?

Du kommer att bli vacker, min flicka, ekade det inom henne, men hon sa det inte. Ändå kunde hon inte annat än glädjas åt ansiktsovalens rena linjer, de stora, lysande gråblå ögonen under sina täta, liksom guldstänkta fransar, de mjuka, ständigt rörliga läpparna, snara till skratt, snara till allvar, men för den delen också till trots…

Anna snurrade runt i nattlinnet och tyget följde smeksamt den smidiga unga kroppen, som snart måste tvingas in i modets trånga fodral.

Ett envist klirrande ute från matsalen avbröt farmoderns funderingar. Hon lystrade ängsligt, sa sig att det måste vara Elsa, yngsta jungfrun, som gått lös på kristallkronan… Märta, trotjänarinnan, hade hon ju nyss skickat till torget.

Anna hade redan försvunnit ut i tvättrummet.

Regnet upphörde frampå förmiddagen, och när Anna gav sig i väg ut på stan i riktning mot skeppsmäklare Lundgrens hus nära hamnparken blåste bara en frisk, hård vind, som hon egentligen inte alls tyckte illa om. Tvärtom! Den luktade av hav och sälta och någonting som påminde om kådiga barrträd…

Torgkommersen var i full gång framför det nya rådhuset, som de flesta gamla karlshamnare alltjämt hade svårt att vänja sig vid. Falsk renässans, muttrade de föraktfullt och pratade i stället lyriskt om det fina gula trähus, som skattat åt förgängelsen.

Framför ingången till Hotell Kung Karl stod en rad hästdroskor och nedanför trappan till sparbanken pratade tre yngre män med en medelålders, fetlagd herre, som hon kände igen som pappa till en av flickorna i skolan. När hon passerade neg hon hastigt.