Levande livet

By Cannie Möller

Liv och hennes familj har flyttat från storstan. Doktorn har sagt att livet på landet kan vara bra för Livs krassliga hälsa. Men ankomsten blir inte som familjen tänkt sig, framförallt eftersom huset måste renoveras från grunden och det är bara pappa Fred som fortfarande är positiv. Han lovar att han själv ska renovera huset. Liv förstår sig inte på honom. Varför måste han alltid vara så naiv? Kan han inte vara som alla de andra papporna, som jobbar och klär sig i silvriga kostymer? Nej, han ska vara sjuk, arbetslös och konstig. Hon skäms över honom. När Liv börjar skolan blir allting jobbigt. Trots hennes försök med att passa in lyckas hon inte. Hennes nya gröna gymnastikdräkt som skulle hjälpa henne få nya vänner får motsatt effekt och hon blir istället offer för skolans mobbare. Nu börjar hon bete sig underligt och undviker Saga, den enda som vill bli hennes vän. Men Livs uppror är bara ett rop på hjälp och snart kommer hon inse konsekvenserna med hennes handlingar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726874587

Book preview

Kapitel 1.

Om det gamla huset man inte kan bo i och om äppelträd som kanske är uråldriga elefanter

Våren är inte alls som hösten. På våren flyger tankarna som svalor — på hösten dunsar de i marken som gulbruna fallfrukter.

Det hade varit vår när hon var där första gången. Koltrastarna hade sjungit i de gamla äppelträden och husets spetsiga tak hade sträckt sig upp mot den blålysande kvällshimlen.

Hon hade velat flytta in i huset genast. Bort från den mörka gatan där det luktade gammalt fläsk från charkuteriet bredvid. Här var allt annorlunda! Här kunde man höra gräsets röst när det trängde upp ur marken och viskade med maskarna kring sina rötter! Vild av glädje hade hon tagit händerna fulla av ogräs. Hon slet bort stora tuvor som flög genom luften. Här skulle rensas och göras i ordning, för här ville hon bo! Och som ett svar kom tecknet: tre blåa blommor reste sig upp just där hon tagit bort ogräset. Kappraka stod de framför henne och nickade med skälvande huvuden. Och hon nickade tillbaka. Tre gånger. En för varje blå blomma. Och det var tecknet. Överenskommelsen.

Liv! Kom nu! Vi ska gå!

Mamma ville komma därifrån snabbt. Hon älskade inte gamla hus med råttbajs i vrårna. Och hon tyckte inte om hus som luktade fukt och mögel. Snabbt ville hon tillbaks till stan där de åtminstone hade ett ordentligt tak över huvudet. Inte som det här! Som väl skulle kunna störta in över en när man låg och sov!

Skynda er! Bussen går om en kvart!

Det var då pappa vände sig om och sa alldeles lugnt till mamma:

Men vi ska bo här! Jag har redan betalt femton tusen!

Han sa det precis så lugnt som om han berättat att han köpt ett paket köttbullar. Mamma blev blek och tog stöd mot ett av de gamla äppelträden. Och alla koltrastarna tystnade, alldeles som om de tjuvlyssnade.

Hur kunde du? Det var ju alla pengar vi hade?

Mamma hann inte börja gråta för hon fick syn på Liv som var på väg uppför den gamla murkna trätrappan. För om det nu var så att de skulle bo här ville Liv se hur det såg ut inomhus. Hon måste kunna ge en beskrivning till Nalle och Margareta som väntade på sängen hemma i stan.

Stanna! skrek mamma alldeles hysteriskt. Du får absolut inte gå in i det där huset! Man kan trampa genom golvet eller få spik i fötterna!

Liv hade inte hunnit fråga hur de skulle göra om de inte fick gå på golvet. De skulle ju bo här sa pappa, men man fick inte gå på golvet sa mamma. Skulle de klättra på väggarna och sova uppe under taket?

Hon hann inte fråga någonting. Mamma kom och tog henne hårt i armen.

Kom nu! Bussen går om fem minuter!

På vägen tillbaks till stan hade ingen sagt något. Mamma var arg och orolig, det märktes. Pappa stirrade ut genom bussfönstret och hans rygg var kutigare än vanligt. Liv tänkte på de blå blommorna och på att hon för första gången märkt att man kan höra vinden. Blåsten hade hon förstås hört förut, den som ven och tjöt mellan skorstenar och takplåtar. Men den lätta kvällsvinden var något nytt. Den som var som en dansande ton som alla de små nyutslagna bladen i äppelträden dansade efter.

På natten vaknade Liv av mammas och pappas röster. Det var alldeles mörkt i sovrummet och hon kunde inte se dem, men pappa satt på mammas sängkant. Hon kunde höra hur han flyttade fötterna fram och tillbaks på golvet. Som han alltid gjorde när han tänkte.

Oroa dej inte! Jag ska bygga oss ett drömhus av det där kråkslottet! Det ska bli precis som du vill ha det!

Men medan du bygger? Att bo där med ett barn? Utan varmvatten och väggar som det blåser halv storm igenom?

Tänk på den friska luften! Doktorn har ju sagt att Liv måste ha sol och frisk luft!

Mamma suckade. Det var sant. Doktorn hade sagt att Liv inte mådde bra av stadsluften. Antagligen skulle hon fortsätta att vara en alldeles för liten och för blek flicka som blev sjuk för nästan ingenting om de bodde kvar vid den mörka gatan. Men vad skulle doktorn ha sagt om han sett det här husrucklet som de slängt bort alla sina pengar på? Skulle han sagt att det bara var nyttigt att sova i fukt och drag?

Lite fuktiga sängkläder och råttbajs och spindelväv i kaffekopparna det borde alla männskor ha! Så skulle han antagligen inte säga.

Men hur ska du orka bygga om ett gammalt hus — alldeles själv? frågade mamma och gäspade trött.

Jag har ju dej, eller hur? Pappas röst var så mjuk som Liv aldrig förr hade hört. Alldeles varm och rund som om han var en Nalle. Och hon förstod att det inte skulle bli något gräl den här gången. Den friska luften hade segrat. Och det gröna gräset och de blå blommorna.

När familjen kommer med sitt flyttlass regnar det och inga koltrastar sjunger i äppelträden. De blå blommorna är borta och gräset är inte riktigt grönt längre. Mera gult. Höstgräs.

Liv lyfter upp Margareta för att hon ska få se äpplena som mognar på alla grenar. Margareta hade kommit i ett paket från Amerika förra julen. Nu har hon blivit storasyster till alla de andra dockorna och nallarna. Margareta vill veta allt om det här med kvällsvinden som dansar med bladen. Liv har försökt förklara för henne att bladen sitter fast på sina stjälkar men ändå kan röra sig. Men Margareta vill inte tro det. Inte förrän hon kan se det med sina egna ögon. Nu är det den stunden när hon ska få se med sina egna blå blunddockeögon. Och så regnar det. Ösregnar. Bladen är tunga och slokar som våta disktrasor. Margaretadockan blir så besviken. Hon har längtat efter bladdansen!

Liv lägger handen över en knotig gren. Hon tycker att barken liknar elefanthud. Den veckar sig, knotar sig och spricker sönder. Som om träden levat ända sen uråldern. Kanske är det elefanter som har stelnat till träd när de blivit gamla? Hon frågar Margareta men får inget ordentligt svar. Istället trampar hon rätt i en hög med gulbruna äpplen som har rasat av trädet. En brunaktig sörja stänker upp på strumporna. Hon tycker det är underligt att trädgården kan vara så annorlunda. Ingenting ser egentligen ut som den där vårkvällen längre. Men det luktar spännande. Det luktar som i en gammal källare där man kan hitta bortglömda syltburkar och jordiga morötter som blivit mjuka som geléråttor.

Geléråttor! Liv sticker handen i fickan och får upp en röd och två gröna. Hon tar alla tre i munnen på en gång och då saknar hon inte längre kvällsbrisen och de blå blommorna. Men när hon försöker mata Margareta med ett gulbrunt äpple så vägrar den dumma dockan. Hon tycker förstås att hon skulle ha fått geléråttorna och Liv kunde ha ätit sitt ruttna äpple själv istället.

Det är nyttigt för dej! Fullt av vitaminer! försöker Liv.

Men Margareta vill inte ha. Med sin nästan ljudlösa röst viskar hon att ruttna äpplen är äckligt.

Då blir Liv arg.

Så säger man inte om maten! Och förresten borde du vara glad och tacksam! Annars kunde jag likaväl ha låtit dej vara kvar i stan! Hade du velat det kanske? Att sitta kvar i det där fönstret och glo ner på gatan? Och titta på alla dom döda grisarna som dom kastar ner i källaren för att dom ska bli korv? Och så kanske du skulle ramla ut och bli korv själv en vacker dag!

Men då börjar Margaretadockan gråta och Liv ångrar sig lite. Nu var hon nog lite för sträng. För att lugna Margareta äter hon själv upp det gulbruna äpplet. Det smakar lite ruttet, men ganska gott ändå.

När Liv kommer in i hallen står pappa på knä framför den svarta järnkaminen. Han är alldeles sotig om armarna och svär tyst. Mamma står bredvid honom och knycklar ihop bollar av tidningspapper.

Satans jävlar! Brinn nu då! mumlar pappa.

Liv kommer att tänka på hur det såg ut när hon var med i kyrkan en gång. Då stod människorna också på knä. Framme vid altaret var det förstås och inte framför en svart järnkamin. Men alla mumlade med halvstängda munnar. Ungefär som pappa gör nu. Hans läppar ser stela ut och det rinner ut obegripliga ramsor mellan dem.

Vi ska byta ut den här och skaffa oss en ny och modern fotogenkamin! Jag har redan fått broschyrerna! säger pappa uppmuntrande till mamma. Liv hör att han låter rädd. Han är väl rädd för att mamma ska börja gräla på honom. Och allra räddast är han nog för att hon ska börja gråta och säga: Det är ju det jag säger! Här kan man inte bo! I ett hus där man inte ens kan få lite varmt — vad är det då för mening med ett hus? Men istället säger hon alldeles lugnt, nästan med ett leende i ansiktet:

Var har du lagt broschyrerna?

I min rockficka, men det kan vi väl titta på sen …?

Men mamma, hon kommer strax tillbaka med hela famnen full av broschyrer och allihop låter hon regna ner kring pappa som fortfarande ligger på knä. Han tittar förvånat på henne och då tar hon tändsticksasken ur hans hand. Den heta kaminen hinner Liv läsa innan hela pappret står i lågor. Det brinner som en fackla i mammas hand innan hon släpper ner det i järnkaminens svarta hål. Det hörs en liten poff där inifrån och sen slår det upp lågor genom luckan. Pappa lägger örat intill kaminen och lyssnar andlöst.

Det tar sej! Jag hör hur det tar sej! Du är den bästa pyroman jag vet!

Och så tar han mamma i famnen och dansar runt med henne. Båda två sotar de ner varandra med sina svarta händer.

Vet du vad det bästa med en modern värmepanna är? frågar mamma och skrattar med ögonen.

Neej, det har jag ingen aning om, svarar pappa.

Det är att broschyrerna brinner så bra! säger mamma och ställer sig på tå för att kunna pussa pappa på hakspetsen.

Och äntligen kan Liv komma förbi dem och gå upp på övervåningen. Tacksamt tänker hon att det blev inget gräl den här gången heller. Puss på hakan istället. Men man kan aldrig veta med vuxna. När det ska bli det ena eller det andra. Gråt och bråk eller kram och skratt. Kanske är det så att när dom gråt-bråkar så skulle dom vilja skrattkramas? Och just när dom skratt-kramas så får dom lust att vara arga? Det vore enklare om vuxna visste vad dom ville.

Kapitel 2.

Om det omöjliga och pappas mening med att finnas till

Pappa ska följa Liv till skolan. Mamma har lagt fram hennes snyggaste kjol och den blå tröjan innan hon gått tidigt på morgonen. För mamma är sjukgymnast. Hon tränar med skadade barn så att de ska kunna lära sig att krypa och gå. Eller i alla fall så att de ska bli bättre. Så att de ska kunna använda händerna att rita med. Och att kunna äta själv är en stor sak även om man aldrig kan gå. Liv har ofta varit med på mammas arbete så hon vet.

Helst hade hon velat följa med mamma idag också.

Jag ska inte vara besvärlig alls! hade hon viskat när väckarklockan ringde klockan sex.

Du ska ju börja skolan idag, har du glömt det? hade mamma viskat tillbaks. Ha det så bra och försov er inte!

Sen var hon borta.

Pappa snarkade och sov i sin sovalkov. Han skulle inte vakna förrän tidigast elva om ingen väckte honom. Hela natten hade det hörts hur han arbetade där nere. I det som skulle bli vardagsrummet. Det som skulle bli precis som mamma önskade sig: ljust och glatt med stora fönster. Och så en murad öppen spis och ett särskilt blomsterrum med växter från golv till tak. Som ett växthus fast inomhus. Liv kunde se alltihop. Hur det skulle se ut när det blev klart. Men nu fanns det inte ens något riktigt golv att gå på. Det var det pappa höll på att bryta upp på nätterna. Han skulle byta ut allt som var dåligt. Men varför han måste arbeta på nätterna och sova på dagarna det kunde ingen förstå.

Det är en vana bara! brukade han säga. Allt arbete blir mer spännande om man gör det på nätterna!

Att mamma blev tvungen att stoppa bomull i öronen när han sågade och hamrade, det tänkte han inte på. Och när hon gick upp fick hon äta frukost ensam för då hade han precis hunnit somna.

Liv tassar upp ur sängen. Hon måste helt enkelt kissa nu! En lång stund har hon försökt glömma det men nu gäller det sekunder om hon ska hinna. Hon rusar in i den mörka skrubben och letar efter ficklampan.

Här inne ska vi ha badrummet! hade pappa sagt och slagit huvudet i en takbjälke. Och vips hade det blivit en bula i hans huvud. Men inte något badrum. Inte ännu.

Här ska badkaret stå och så en stor spegel med små lampor på varje sida…

Liv känner sig nästan arg på pappa för allt han lovat. Vad har hon för glädje av de där lamporna nu, när hon trevar sig fram i mörkret? Äntligen känner hon ficklampan som är fastklämd mellan två brädor. Liv tänder och sjunker snabbt ner på pottan bredvid plasthandfatet som mamma ställt på en pall. Det finns en hink med vatten bredvid så att man ska kunna tvätta händerna. Ute har de förstås torrdasset, men dit går man inte gärna ensam. För det är där råttorna bor, tror mamma. Och kanske spöken också, tänker Liv. För spöken är väl inte rädda för råttor?

Ficklampsskenet blir allt svagare och hon förstår att batterierna håller på att ta slut. Hon kissar så fort hon bara