Jonna

By Margareta Suber

Jonnas far är övertygad om att hans förstfödda dotter egentligen inte är hans. Hon liknar varken honom själv eller hans hustru Ester. På byn går det rykten om att Ester blivit uppvaktad av en stilig löjtnant och oavsett vad hon säger har hans misstankar slagit rot och hans bitterhet går ut över Jonna. Men trots att livet är hårt mot henne är Jonna ett livligt och nyfiket barn som gör sitt bästa för att hjälpa sin familj genom de tuffa tiderna. För kanske kan de ändå få det bra till slut. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726177053

Book preview

I

– Jonna!

Det var mors röst. Den kallade så oväntat att Jonna tappade sin vedbörda då hon hastigt vände sig om. Där stod mor på trappstenen och stödde sig med den magra handen mot dörrträet.

– Nej men mor!

Men hon var redan borta igen. Jonna skulle inte ha trott att mor alls stått där, om inte deras röster flugit som två fåglar emellan dem.

Jonna samlade skyndsamt ihop vedpinnarna. Hon böjde sin sega rygg över bördan och knuffade upp dörren med ena knäet. Mor hade lagt sig igen hos barnet som hon fött för tre dagar sedan.

– De finns inga glö kvar unner askan. Du fäste nock ellen dårlit i aftes, Jonna, men försök med en svagelspeta.

Jonna släpade fram den tunga trästolen från fönstret och steg upp på den för att räcka upp till de späntade stickorna som låg till torkning på hjällen. Men inte ens svavlet på svavelstickorna fattade eld.

– Du få gi dej å te Trällens ette glö då, Jonna.

Varför hade Gud givit dem Trällens till grannar? Det var outgrundligt, onaturligt och hemskt. Jonna reste sig motvilligt från sin nedhukade ställning och lyfte tillbaka stolen till fönstret framför slagbordet. Hon svarade ingenting. Det var ingenting att säga varken ja eller nej till. Hon tog en av träskorna som stod i en rad vid farstudörren, trädde fötterna i sitt eget par och gick sakta ut.

Om hon ändå nu varit på hemväg i stället och burit träskon full av varma glöd. Hon trädde in handen i den tomma skon och trevade, som vore det inte alldeles otänkbart med ett dylikt under.

Men skon förblev tom.

Vägen var inte så lång. Hade den varit tre mil som till stan… De torra slånkvistarna hakade tag i kjolkanterna. Det var inte något att brådska för. Men kammaren blev så fort kall. Hade hon lyft bort träskivan från rökhålet? Jovisst, hon kunde minnas hur hon dragit i skaftet så att den dunsat ner ovarligt och hur askan flugit omkring. Då pustade kylan och blåsten rakt ned genom det öppna rökhålet nu. Det var egentligen underligt att blåsten kändes så mycket kallare därinne än ute.

Trällens åker med leriga kokor. Trällens sneda grind. På gårdsbacken stod Trällens Bejata. Hon skrek:

– Va stå du å bällglo ette din oäring?

Hon höll ett spann källvatten i handen. Det slog hon över fötterna på Jonna som inte hann hoppa undan. Sen sprang hon in i stugan och slog igen dörren mitt för näsan på Jonna.

Strax därefter kom Trällens Lussa ut och drog in Jonna. Hon luktade starkt av brännvin.

– Tocka latdrög som ligge á dra sej te glöna hinne å slockna. Hit me skon då! Däa ha du, å gi dej å nu, men si te att du int få nåe annat me dej fö då djäkeln antura!

Jonna tumlade ut. Hur hade Bejata hunnit ut till grinden igen? Om hon skulle slänga hela träskon med glöd i huvudet på henne. Eldslågorna skulle stiga som en brinnande kvast från hennes huvudsvål. Jonna stelnade och stod stilla som såge hon redan denna gräsliga ogärning fullbordad. Vad hade Bejata sett? Hon hade plötsligt vänt sig om och flytt in.

Hem över åkern och tillbaka till skogen över så kända bergknallar att foten aldrig steg miste. Värmen från glöden slog upp emot ansiktet. Vid hemgrinden stod Heribert och väntade. Byxorna svällde ut i nötta blåsor i baken och över knäna. Mor hade vävt tyget och sytt byxorna för ett år sedan, då Heribert blev fem år och for till farfars på ett långt besök. Det var ett så vackert garn i tre färger, svart, brunt och vitt. Men nu var det inte stort mer heder med plagget än att det hade byxfason och därmed utvisade hans manliga kön, vilket inte beaktas så länge man går i långrock.

– Ja ha hitta nåe, skrek Heribert.

– Vart då?

– Unne slagborde.

– De kan int vära ditt, Heribert.

Han fnittrade förtjust.

– De ä en blomma, en pavinka som ha kummi opp imellan tiljerna. Du vet, de ä en redi springa unne slagborde å däa sat ho me bla å allt, å mor sär att ho ä ming för ja hitta na.

– Att ho kunne kumma opp däa å så häringa om hösten. De kanhänna kummer opp fler…

– Du ä en dumming, sade Heribert som ville vara ensam om sitt fynd. Och han gick sin väg som en karl gör.

Jonna gick in och gjorde upp eld både i kammaren och i köksspisen. Det var tyst i de bägge sängarna. Klockan hade hunnit bli sex, den luddiga novemberdagern dröjde bakom skogarna. Jonna blev stående med potatisgrytan i händerna och tänkte att det är besynnerligt att dagarna i november är nya dagar precis som dagarna i april och maj. Hon var nio år och blev emellanåt stående som nu i överväldigande känsla utav att somt måste upprepas som en klockas tick-tack, tick-tack och verkade gammalt från början, att hon hade vetat det länge och varit med om det länge.

Potatisgrytan var för tung för att hon skulle kunna sätta ned den utan buller över elden. Davet vaknade och slängde sin vepa i ansiktet på lilla Anna som yrvaken satte sig upp. Han kultade sig över på magen och halade sig ned från sängen, trevande efter golvet med smala ben, en lång fyraåring med allvarligt ansikte. Han trädde armarna i sin långrock och gick in till Jonna i köket för att få den knäppt i ryggen. Det grova vadmalstyget som räckte honom ned på fotknölarna var inget att skryta med som Heriberts byxtyg. Han gick ut till Heribert som mokade i fähuset, där det var varmt och skumt. Utan att säga något ställde han sig begrundande med händerna knäppta på baken.

I den andra sängen låg Ester utvakad med den nyfödde som varit nära att kosta henne livet. Elden i den öppna spisen kastade ut ljusknippen över det kvistiga golvet och upp emot rutorna i de tre fönstren, bakom vilka den grå dagern stod frysande stilla. Det flimrande skenet klättrade uppför vävstolens blanknötta bänk och slagbom och slickade fällbordets klumpiga ben och de kringkastade veporna i barnens sängar.

Hon låg och lyssnade efter grova röster och ett hårdhänt slag i grinden, medan hennes tankar strövade till den svältfödda grisen, till väven som inte hunnit bli färdig emedan ingen av rotebönderna hade kommit henne till hjälp med potatisåkern, till högen av lövbjörke på vedkasten som smält ihop till nästan ingenting och till skäktträet som gått sönder så att hon inte fått linet färdigskäktat. Det kunde vara bra att Olagus kom hem.

Hon lät huvudet sjunka ned mot skuldran. Hakan och kinderna hade för länge sedan förlorat sin vackra rundning och mjälla färg och de bruna ögonen hade smalnat och dragit sig längre in under den klara pannan. Men det mörka håret vällde fram över skuldrorna i två tjocka flätor i en makalös prakt, den enda i båtsmanstorpet då inte linåkern blommade.

Jonnas fotsulor smällde mot golvtiljorna. Hon var ett livligt barn och kunde inte röra sig tyst eller varligt. Hon tappade källarluckan som slog igen med en skräll, och vindsstegen som från köket ledde upp till loftet knakade under hennes snabba steg då hon klättrade upp på vinden efter en bit rågkaka i brödkistan. En bit som aldrig var tillräckligt stor.

Ester undrade om Olagus skulle ha sill med sig då han nu kom hem från tjänstgöringen. Det hade hänt. De hade nu inte annat än några sillhuvuden i laken. Var det tänkt som en klagan? Måtte Herren Gud då förlåta henne hennes otacksamma sinnelag. Den blommande linåkern föresvävade henne, hennes händer mindes grödan de skördat, den jordiga potatisen, de gröna sockerärterna utanför västra gaveln, den mjuka väven i vävstolen.

Jonna ställde det stora lerfatet med rykande varm potatis mitt på slagbordet och lade sedan fram knivar och skedar. Brödbiten delade hon i fem delar och hällde upp av morgonmjölken i en bunke. När det var färdigt sträckte hon hals för att upptäcka om modern kanske slumrat till.

– Ja ä nock vaken men ja ä int sulten. Ät ni ban!

– Dreck teminstingens en liten drop mjolk, mor.

Jonna räckte henne en mugg mjölk och såg efter att allt blev urdrucket. Hon ville göra något mera för modern. Hon hade ett sätt att sträcka ut händerna framför sig i en talande åtbörd av ivrig villighet.

– Vell du vänna på putan så jag int väcker opp an, bad Ester och reste på huvudet med de tunga flätorna.

Den mjuka, sköna kudden. Heribert och Jonna hade varit ute på mossen och samlat ihop ängsullen till den. Jonna skakade och vände på kudden och stack den sedan varligt under huvudet på Ester igen.

– Nu kummer an fäl snat?

Det var ingen glädje i Jonnas röst. Hon stod där och hängde litet med huvudet så att det blonda håret föll i dunlätta, tunna lockar ned i pannan som var lik Esters. I nästa ögonblick lyfte hon lystrande på huvudet och de guldbruna ögonen bakom de korta ögonfransarna fick ett vaksamt uttryck. Näsan var för stor i det lilla kantiga ansiktet och munnen alltför liten men redan sluten om ett stycke livskunskap och ett vaknat begrepp om det egna jaget. Ester hade samma mun, men den hade slutit sig i en aldrig slappnande viljeanspänning. Underläppen hade redan börjat något skjuta över den övre och dragit ihop sig i stort allvar. Endast vid de tillfällen då hon sjöng löste sig detta knutna kraftuppbåd i ett lättare drag.

– Gringen slo igen – de ä far.

Jonna ställde sig på knä på pinnsoffan vilken stod under det fönster som vette ut mot grinden och tittade ut.

– Bulten ä me, å Trällen.

Karlarnas klackjärn slog mot trappstenen, dörren rycktes upp och Olagus Vent steg ensam in i kammaren.

– I fähusdörren stod de tre barnen och tittade utan att komma fram.

– Gumoran, hälsade Vent utan att vända sig till någon särskilt.

– Gu sinne, Olagus, hälsade hustrun från sängen. Ja sir att du ha hälsan.

– Ja ska göra opp ell i fastkammaran, sade Jonna och slank ut. Den korta, nötta kjolen slängde så lös omkring de tunna höfterna och bara knäna och under det grå livstycket stack en grov flik av lintyget fram. Vent nickade tyst men såg inte åt henne.

Han satte aktsamt ned sin kappsäck av grov segelduk på golvet och bredvid den slängde han sin hängmatta och sin nåckade rya. Alltjämt iklädd sin kapprock med de blanka knapparna som gjorde honom så främmande och fjärranfrån steg han fram till spisen och sträckte händerna mot elden.

– Når feck du ungen?

– De ä tri dar sen. De ble en pojk denna gången me.

– Ha du fått opp våra jorpärn i ti?

Han krängde av sig kapprocken. Den runda skotsmössan med guldbokstäver på bandet lade han ifrån sig på fällbordet och tog därefter aktsamt upp sin kappsäck och ställde den i sängen, där småbarnen legat. Han öppnade den och tog ut brännvinsflaskan som låg överst eftersom den just blivit inköpt i Påboda, därifrån Bulten, hans rusthållare, hade skjutsat honom hem i sin fjäderkärra. Där hade alla båtsmännen från trakten blivit avhämtade av sina rotebönder, och en hel del hade haft följe mesta delen av vägen för det fanns gott om båtsmanstorp i häradet.

Olagus sökte vidare i kappsäcken. Nu var det ögonblick inne då det kunde antagas att andra inköp kom i dagen, ett stycke socker, ett paket sill, ty vägen hem ledde förbi handelsboden. Han rev omkring bland sina kläder och drog upp två par slitna ullstrumpor, två smutsiga blaggarnsskjortor, en tröja, en väst och ett par läderskor, alltsammans beklädnadspersedlar som roten och kronan försåg honom med. Sist kom halsduken fram.

Jonna hade kommit in och stod borta vid dörren och väntade. Han skakade på halsduken och ur dess veck föll en strut i golvet. Jonna ville skynda fram och ta upp den, men det kunde se för angeläget och säkert ut. Hon blev stående kvar vid dörren. Han böjde sig själv efter struten, öppnade den och tog ut en buss som han belåtet lade innanför underläppen.

Med en nick tog han flaskan och gick ut till karlarna och bjöd dem in i förstukammaren, där luften slog rå och unken mot dem. Då Olagus strax därefter kom in ett tag i köket igen stötte han på de tre andra barnen som nu vågat sig in sedan främmandet – och dit hörde nästan far i kapprock och skotsmössa – försvunnit in i förstukammaren. De hade satt sig omkring fällbordet i köket och trummade ikapp med fötterna mot stolsbenen, varvid skinnsulorna på de korta, grova ullsockorna gav ett muntert klatschande ljud ifrån sig. Det blev tyst då Olagus Vent steg in och Anna som hunnit glömma bort fadern under de månader han varit borta kröp under bordet och gömde sig. Men när hon hörde hans hälsning föreföll henne rösten så skapligt vänlig att hon stack fram huvudet försiktigt och betänksamt betraktade hans satta gestalt med de väldiga nävarna och det rödblonda huvudet med den kraftiga näsan som sprang fram i en båge mellan de små ljusblå ögonen.

Detta års tjänstgöring hade inneburit en ny upplevelse som spred en viss glans över båtsmännen på orten. De hade som besättning på linjeskeppet Stockholm deltagit i en sjöexpedition med den unge kronprins Oscar som just erhållit sin officersfullmakt. Vid midsommartiden hade de befordrat honom till Stockholm och skeppet hade legat kvar i huvudstaden. På sjätte dagen kom de kungliga ombord för att överlämna befälet till skeppschefen och avtacka manskapet som fick utföra kanonexercis under prinsens befäl.

Detta var inte en händelse att en slarvhastig morgonstund orda mycket om, därtill hade den alltför stor vikt och betydelse. Det fogade sig bättre att berätta om sådant som låg mindre högtidligt till. Olagus berättade därefter om den levande orangutangen han sett i Stockholm. Det sades att det var den största som på tre hundra år funnits i Europa.

Samtalet blev mera allmänt först då det blev fråga om Petter Uf. Han hade inte kommit med de andra båtsmännen hem utan satt nu på cellerna i Karlskrona dömd för tjuvnad tillsammans med stuvare och sjåare som tillträtt lossningsarbetet av kaffebalar, vilka sedan befunnits misstänkligt tunna. Detta var en sak som angick deras egen värld och de dryftade historien rundligt, medan de vände på bussarna och tömde brännvinsflaskan. Olagus fick sedan i sin tur veta att det varit orgeltramparval och att bastun brunnit upp för Bultens men att de fått linet torrt dessförinnan.

Rösterna blev sällan högljudda, men då och då trängde ljudet av en skrattsalva genom väggen och av grova händer som slog emot spända byxknän. Det trängde undan födslovåndans nyss tystnade, tillbakahållna jämmer, men morgondagens röster och ljud skulle på samma sätt sugas upp av det stocktimrade husets väggar och finnas där som en svag ton för den lyhörde.

Framåt dagen fick luften en vass kyla som kom kläderna att kännas tunna och otillräckliga. Jorden begynte stelna och de mustiga färgerna bleknade. Kölden var som en tjuv som snålt skrapar åt sig och lämnar en fattig tomhet efter sig på marken, i luften, in på bara kroppen.

Småbarnen lämnade ofta sina lekar och sprang tillbaka in i stugan blåfrusna och litet försagda, därför att det inte var en dag som alla andra. Men de visste inte riktigt vad de väntade sig av denna dag som tycktes snigla sig fram mot en underligt avlägsen kväll. Davet kröp upp i pinnsoffan och tryckte näsan platt mot rutan, fast det inte fanns något att se på därute utom Bultens fina fjäderkärra som han redan gått runt omkring minst tjugo gånger. Ingen kunde ha sin väg förbi vare sig helg eller söcken.

Äntligen flög dörren till förstukammaren upp, karlrösterna bullrade upptinade och stora ute i förstugan men ingen kom in i stugan. Davet vågade sig inte ut på backen för att se på hur Bulten spände för hästen, han klängde sig fast i pinnsoffan och sög genom fönsterrutan med giriga blickar till sig allt som hände.

Men annorlunda förhöll det sig med Heribert. Han höll påpassligt upp grinden då Bulten for sina färde. Han stod där och gapade med en oklar känsla av stolthet och besvikelse. Karlarna hade inte låtsat om honom, där han stod och grävde med tåspetsen i fjolårsgräset. Gnisslet från kärrhjulen som skrapade emot stenar och trädrötter på den smala skogsstigen dog snart bort.

Raden av träskor vid dörren fick en lucka då Olagus bytte ut sina läderskor mot träskor för att gå till fähuset. Davet vände sig om i soffan och sjönk begrundande ihop med benen under sig. Allting var sig likt igen och marken var så hård redan att kärrhjulen knappt lämnat några märken efter sig ute på backen. Ifrån fönstret kunde Davet nätt och jämnt urskilja dem, men han visste ju att de fanns där. Han hasade sig slutligen ner från soffan och ställde sig att se på hur Jonna stoppade ner faten och knivarna i diskbunken. Han kände där han stod att nu fanns det inte något mera att vänta på.

II

Egentligen skulle den nyfödde döpas följande dag som var en söndag, ty mera än åtta dagar borde inte ett barn förbli odöpt. Men tiden hade varit för knapp och Esters krafter så uttömda att hon beslutat avvakta mannens hemkomst. Detta var ett så stort avsteg från bruk och skick att Ester oroade sig för hur hon nu skulle kunna få gudföräldrar åt barnet. Men Bultens var inte omedgörliga, kanske tänkte de också att det inte var så noga med en båtsmansunge. De lovade hämta honom i god tid före högmässan följande söndag.

Men i den veckan slog väderleken om. Först kom ett tungt, dygnslångt snöfall som upphörde en dag bara för att sätta in med förnyad styrka den nästa. I slutet av veckan låg snön mer än en halv meter djup och hade slätat ut alla välkända ojämnheter i marken, begravt stengärdslet kring linåkern och ökat på torvtaket på stugan till dubbel tjocklek. Så blev himlen allt högre och klarare och en stark kyla började bita. Den tilltog timme för timme och på lördagskvällen blev det så kallt att vattenhjulet i Bultafors såg ut som en gåsfot.

På söndagen var det inte bättre. Snön knarrade bistert under fötterna på Ester då hon trevade sig fram till fähuset om morgonen och den lyste så vit att hon inte behövde tända den knöliga talgdanken i lyktan. Men i ladugården var det nermörkt och det svaga lyset som den sotiga lykthinnan ytterligare försvagade kunde inte mycket tränga undan mörkret. Men värmen var god och det knattrande ljudet av frat i vrårna verkade lugnande och vant. Ester lyddes inte på det som mången gjorde för att urskilja andra ljud, små tassande steg eller märkliga knackningar. Att det rörde sig litet i vrårna var naturligt, kanske också övernaturligt.

Malin, kostackaren, vände på huvudet då Ester öppnade dörren. Som väl var hade hon inte lagt sig och skulle hon det ha gjort, hade hon ännu krafter att resa sig själv med litet hjälp. Längre fram på vintern blev det ett hårt göra att resa henne, då hon var så utmattad av svält att hon inte mycket förmådde hjälpa till själv. Malin hade karga månader framför sig hon med.

Då Ester fejat och fått ut spillningen på gödselstacken, tvättade hon händerna grundligt med snö och med en snygg linnetrasa torkade hon spenarna. Så lät hon mjölken i en jämn ström pyscha ner i stävan. Det var eljest en av de bästa stunderna på dagen, de sov därinne i stugan och begärde inte mat, hon fick sitta tyst och luta pannan mot den varma kokroppen och ingenting behövde just då vara annorlunda eller bättre.

Men denna morgon värkte hjärtat i bröstet så ångestfullt. Den lille var mager och svag, hur vore det möjligt att han skulle överleva en sådan kyla som denna. Hon blev stående med det fulla mjölkspannet på trappstenen och vände huvudet spörjande mot den svaga vinden – skulle vädret slå om och kölden ge med sig? Nej, luften kändes som om den för alltid skulle ha stelnat i denna omänskliga, höga kyla.

Ester skulle ha velat hålla tillbaka timmarna, men de skred sin obönhörliga gång, dagsljuset trängde på och plötsligt höll Bulten med sin släde framför förstukvisten. Ester hade gossen färdig i god tid för att Bultamor skulle besparas besväret att stiga ur släden, påpälsad som hon var upp över näsan. Ester hade virat en svart ylleschal om axlarna och runt livet och stod och neg med barnbyltet i famnen. Läpparna darrade så att hon inte fick fram ett ord till tack som tillbörligt varit då rusthållarmoran tog emot ungen. Men hon tröstade sig med att Olagus som till och med varit i lag med kungligheten nog skulle veta att tacka hur det sen gick, ja, hur det sen gick.

Då hon sett dem fara och gått tillbaka in i stugan med förningen hon fått, greps hon av en häftig ånger över att hon lämnat barnet ifrån sig, hon skulle själv ha tagit det till kyrkan och väntat utanför, inte på själva kyrkbacken men ett litet stycke därifrån; vem kunde ha sagt något ont om det en sådan förfärande kall dag som denna? Men så sansade hon sig; skulle hon, en kvinna som inte ännu var kyrktagen, gå fram till kyrkan och inte veta uppföra sig som anständigt folk?

Hon tog ner bibeln från fönsterhyllan och försökte fästa sina tankar på Guds ord.

I kyrkan stod andedräkten som en rök ur prästens mun där han stod och talade till den ganska fåtaliga församling som vågat sig ut i kylan. Den gamla kyrkan som var både fästning och gudshus höjde sina tjocka, vita murar ovanför männens ljusa huvuden och kvinnornas svarta schaletter och tog emot böner och psalmer med månghundraårig ro och höghet.

Jonna satt ensam intill lillgången längre upp i kyrkan än de eljest brukade gå och på andra sidan om storgången satt Olagus med Heribert vid sin sida. Men Trälla-Lussa hade satt sig tätt bakom henne och höll ingen andakt. Hon var frågvis och hånfull om vartannat och hon flåsade Jonna i nacken med en andedräkt som luktade elakt av brännvin tillsatt med tobak eller grönsåpa.

– Va kresninganamn ska an få? frågade hon. Jonna vågade inte annat än svara:

– Oscar.

– Ette prinsen själver! Han bli en redier maffe ska en si, hånade hon.

Och när döpelseakten pågick ställde hon sig upp i bänken för att ingenting gå miste om av förrättningen, men än värre var att hon gjorde sina kommentarer med halvhög röst över huvudet på Jonna.

– Si på Bultens Emma, tocken lenfällier min ho gör, ella sir ho int glamill ut. Men så omänskligt högt ho hålle ungen. De ska bety att an bli en redier storhet – de ska en si att Ventens unge bli! Nu når som Emma ha hålli fram an.

Men då kom kyrkvakten fram och tystade ner henne, en skam som Lussa bar som en förorättelse.

Rätta orsaken till