Helga i sin stad

By Ulla Lundqvist

18-åriga Vanda har gjort något förbjudet och nu är hon gravid och ska snart ha barn. Trots att hon inte är gift! Helga är sju år och avgudar Vanda ändå. Men en dag när Helga är hemma ensam händer något hemskt som hon inte riktigt förstår. Hon måste nu ta mod till sig och göra saker, även om hon egentligen inte törs...Året är 1918 och både ute i världen och i Sverige härjar Spanska sjukan. Parallellt fortsätter dock det vanliga livet i Helsingborg, staden där Helga bor.Helga föds år 1911. Hon lever i en tid som präglas av både krig och sjukdom i Europa. De historiska händelserna tränger sig på även i Helgas tillvaro och påverkar hennes liv i Helsingborg. Serien består av tre delar, men kan även läsas fristående.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 1, 2019
• ISBN: 9788726143690

Book preview

Ulla Lundqvist

Helga i sin stad

Saga

Helga i sin stad

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1984, 2019 Ulla Lundqvist och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788726143690

1. E-boksutgåva, 2019

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

I

Kristid

SPANSKAN

– Helga!

Någonstans långt bak i huvudet hörde Helga nog att någon ropade på henne, men hon var så försjunken i boken som hon satt vid köksbordet och läste att hon liksom inte släppte fram ljudet till sitt medvetande.

Hon läste om Jo och Meg som skall gå på bjudning, och om hur rysligt det är att ha solkiga handskar, när man är bjuden på en fin fest.

Handskar. Helga visste bättre vad vantar var. Hon hade en. Den andra hade hon tappat. Länge skulle hon komma ihåg den sista långa krigshösten, hur hungrig hon ofta var – och att hon länge inte vågade tala om att hon hade tappat sin vante.

Helga var min mor, och hon brukade berätta för mig om när hon var liten. Jag älskade att höra på, och mest älskade jag sådana detaljer som hon särskilt kom ihåg. Att tappa vantar, t ex, det vet ju varje barn att det känns knepigt. Så mycket värre då, 1918, när man knappt hade pengar till skummad mjölk.

– Jag minns att jag tyckte det var så spännande och obegripligt det där med Jos solkiga handskar. Det var väl därför jag inte hörde Vandas rop förrän efter ett bra tag. Jag var ensam hemma, för ovanlighetens skull.

Det var en söndag detta hände, närmare bestämt i slutet på oktober. Helga hade lånat boken hon läste av Vanda, som låg sjuk uppe hos sig. Ingen var hemma hos Vanda heller – hennes mor och Helgas mor var ute någonstans tillsammans.

Det var inte bara Vanda som var sjuk, men hon var den första av alla i Bruksgatan femtons gårdshus som hade fått den förfärliga influensan som så många människor dog utav den här hösten. Särskilt farlig var den för små barn och gamla människor, men Vanda var ju varken barn eller gammal. Arton år var hon, och näst sin mor Hilma älskade Helga Vanda mest i världen. Sen kom nog lille Ville som var Helgas minsta bror och bara nio månader gammal. Vem kom sen? Far kanske, när han inte var full. Eller Vandas mor, den snälla Tora, som så många gånger hade hjälpt familjerna i femtons gårdshus när någon var i knipa.

Men Helga tänkte inte på sådant nu, på att Vanda var sjuk eller om far skulle vara nykter när han kom hem. Hon var långt inne i en helt annan familjs liv, långt borta i Amerika för mer än femtio år sedan. Familjen hette March, och boken som Helga hade lånat av Vanda handlade om den familjen. Unga kvinnor hette boken.

– Inte kan du väl läsa den, du är väl ändå för liten, hade Vanda sagt i förrgår – det var förresten samma dag som hon blev sjuk. Men Helga bönade och bad, den hade en sån härlig bild av söta flickor utanpå. Den minsta var säkert inte mycket äldre än Helga själv, snart sju, tänkte hon, när hon tittade på de fyra systrarna på omslaget.

– Hon, den minsta, heter Amy, tror jag, sa Vanda. Ja, ta den du, om du inte begriper dej på den så är det väl inte värre än att du får vänta med att läsa ut den. Jag var större än dej i alla fall, när jag läste den.

Och det stämde nog, det stod Vanda Nygren julafton 1915 på pärmens insida.

Men Helga hade kunnat läsa i mer än ett år, och det var det bästa hon visste. Så nu satt hon där ensam i surret från karbidlampan över köksbordet, så försjunken i Megs och Jos äventyr på balen att hon inte hörde ropet förrän tredje gången.

– Helga!

Nu hördes ropet högre, det verkade komma utifrån trappen, och Helga vaknade ur sina upplevelser med Jo March med ett ryck. Det var ju Vandas röst. Och Vanda var sjuk, kanske i den rysliga spanska sjukan, och låg därför ensam i ett av de två rummen uppe hos Nygrens. Ingen skulle få hälsa på henne.

– Du får inte gå upp till Vanda på ett par dar, glöm inte det, hade mor sagt i morse.

– Men när hon ropar på mej? Då är det väl något viktigt, tänkte Helga och reste sig genast. Hon öppnade dörren ut i trapphallen. Lägenhetens ytterdörr ledde via en liten farstu rätt in i köket.

– Ja? svarade hon. Vanda, är det du?

Halvvägs upp mot andra våningen fick hon syn på den artonåriga flickan som hade sjunkit ihop över tröskeln.

– Helga, kved hon, jag har så ont, det är inte bara huvet nu utan jag tror att det är ungen, du vet. Det kommer blo -iiiii!

Orden slutade med ett stön och en gäll jämmer. Helgas hjärta hade börjat dunka fort och hårt och hon drog häftigt efter andan:

– Va ska jag göra? Var e dom andra?

– Mor och Hilma kommer inte förrän i kväll. Du måste gå över i gathuset och be om hjälp. Det är ingen inne hos Bergströms och ingen hos Johanssons. Kan du inte gå upp till Astas mor? Jag tror jag dör så ont det gör.

– Hon? Helga blev förskräckt. Att bara gå till nån i gathuset, när man tillhörde fattigungarna på gården var nästan otänkbart. Och till Astas malliga mor av alla! Och nu, när alla var så rädda för spanskan!

Helga tittade villrådig och full av olyckliga farhågor på Vandas eländiga gestalt. Att Vanda hade ett barn i magen, det hade Helga vetat sen i somras. Men det skulle inte komma ut förrän framemot advent, sa de stora.

– Är det inte bättre jag går till henne, diakonissan du vet?

Nu ryckte Vandas kropp till och skakade som i en serie kramper, och hon kröp ihop ännu mer. Helga blev dödsförskräckt och flög ner för trapporna medan hon ropade:

– Vanda! Jag gör som du sa. Jag går till Astas!

Klockan var bortåt fyra och det började skymma. Inga ungar lekte på gården, men Helga hade så när snubblat över en hemmagjord lådkärra med hjul som stod i vägen precis i portvalvet. I porten var det skumt och svårt att se, men gathusets trappuppgång hade fått elektriskt ljus, sådant som slocknar av sig självt efter tre minuter. Helga trevade sig fram till den självlysande röda ljusknappen. När ljuset tändes stannade hon och drog andan.

I gathusets trappuppgång luktade det helt annorlunda än i gårdshuset. Där luktade det nästan alltid kål, blandat med fuktiga kläder och lut. Här var luften torr, det luktade något främmande och metalliskt, och en aning blomaktigt samtidigt. Själva lukten gjorde Helga modfälld igen.

Visserligen var hon god vän med Asta, nästan i alla fall. Asta gick i andra klass, och bara det var anledning nog att hon skulle anse sig förmer än Helga. Så bodde hon dessutom i gathuset med elektriskt ljus och storebror i läroverk och finklädd mor med hatt och muff och päls på kappkragen. Men Asta var snäll i alla fall, det visste Helga. Det hände att hon kom ner på gården och satt på piskställningen tillsammans med Helga och bytte stycken som förvarades i bruna cigarrlådor. En gång hade Helga bytt till sig en ängel med blå vingar mot två söndriga blommor i vas, och det trots att änglar var mycket mer eftertraktade, man kunde få ge upp till fem andra stycken – hela – för bara en ängel.

Men det hände också att Astas mamma kom ner i porten på väg ut på stan, och såg hon då Asta och Helga tillsammans så ropade hon alltid på Asta, och så var det roliga slut för den gången. Det var framför allt detta Helga tänkte på nu, när hon traskade upp för trapporna i gathuset.

Men så kom tanken på den sjuka Vanda, och de sista trapporna klev hon två steg i taget. Nu stod hon framför Janssons dörr, eller dörrar, rättare sagt, för det fanns två. En som det stod KÖK på och en som det satt en blank gyllene skylt på, med namnet Ernst Emil Jansson i snirkliga skrivbokstäver, som knappast gick att läsa om man inte visste vad där stod.

Helga knackade på köksdörren, ganska tyst. Hon kände på sig att hon helst inte ville att det skulle höras så bra. Hon höll andan och lyssnade inåt. Det var alldeles tyst. Ingen hemma, tänkte hon och kände en syndig lättnad i magtrakten, men så kom bilden av Vanda som hon älskade tillbaka, och hon knackade en gång till, hårt, och upprepade det igen. Så blev det lika tyst, men man kunde höra någon hosta svagt, kanske i lägenheten under eller bredvid.

Hon stod kvar på trappavsatsen med bultande hjärta och tinningar. Nu återstod bara en sak: att ringa på klockan vid findörren. Jag vet hur rädd hon var för detta, för jag vet vad en findörr i ett gathus var.

– Sådant var enormt viktigt, berättade Helga för mig flera gånger. Bud och springpojkar fick aldrig nånsin ringa. Och fattigungar från gården, dom skulle helst inte ha nåt ärende till de finas hus och ännu mindre ringa på findörrsklockan.

Jag vet alltså vad det kostade på för sjuåriga Helga att sätta sitt lilla finger på klockan och höra signalen skära genom tystnaden i huset. Men hennes ångest för Vanda var trots allt starkare än ängslan för fina fru Jansson.

Hon ringde en gång till. En lång lång signal. Då! Att man inte dör, tänkte hon när hon hörde steg i tamburen innanför findörren, och strax därefter såg dörren öppnas med en smal springa.

Just då slocknade ljuset i trappuppgången, men i stället tändes det inne i Janssons tambur. Där stod Astas bror och gned sig yrvaket i ögonen.

– Du! sa bägge två på en gång, och Helga fick en hysterisk lust att skratta. Bertil Jansson var tretton år och gick i Högre Allmänna Läroverket För Gossar. Som tecken på detta bar han alltid en grön sammetsmössa med skärm jämte en uppsyn som om han ägde stan. Helga hade aldrig växlat ett ord med honom, och hon hade aldrig sett honom utan läroverksmössan. Han tog tydligen av den när han kom in, tänkte hon medan hon försökte hålla tillbaka ett nervöst fnitter.

– Är det inte nån hemma? sa