Rösten från jorden

By Inger Gammelgaard Madsen

Ny serie av författaren till Roland Benito-böckerna!Efter ett bråk med sin storebror går sjuåriga Lilly Danielsen ut med familjens hund. Men hennes mamma blir orolig när hon inte kommer hem som hon lovat. Håller hon sig borta för att hon är arg och ledsen, eller har det hänt någonting?Amerikanska polisinspektören Mason Teilmann har ett betydligt lugnare jobb på polisstationen i Västjylland än när han utredde mord i sin hemstad New Orleans. Men han hemsöks av sitt förflutna, trots att hans danska fru hjälper honom så gott hon kan. När han tar över fallet med Lilly Danielsens försvinnande får han nytta av all sin erfarenhet från USA, men hans obehagliga minnen lever sitt eget liv ..."Rösten från jorden" är ännu en fängslande deckare skriven av den danska succéförfattaren Inger Gammelgaard Madsen.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2023
• ISBN: 9788728499467

Book preview

Inger Gammelgaard Madsen

Rösten från jorden

Översättning av Camilla Dunér

SAGA Egmont

Rösten från jorden

Översatt av Camilla Dunér

Originaltitel: Stemmen fra jorden

Originalspråk: Danska

Copyright ©2021, 2023 Inger Gammelgaard Madsen och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728499467

Omslagsfoto: Shutterstock

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1 – Försvunnen

Monika lade undan läsglasögonen på bordet. Hon sträckte på sig, lade händerna bakom nacken och lutade sig bakåt i stolen tills hon kände hur det knakade till mellan skulderbladen. Hon hade suttit för länge vid sin bärbara dator idag. Hon hade bestämt sig för att göra schemat till barnmorskemottagningen hemma, där det var lugnare. Särskilt idag när Thor hade möte och säkert skulle komma hem sent. Det drog alltid ut på tiden när de hade vunnit ett mål på advokatbyrån. Då åkte de in till stan efteråt för att fira med något gott att äta, och framför allt att dricka. Ibland var hon också med, men idag hade hon tackat nej på grund av schemaläggningen, och för att Lilly och Janus skulle slippa ha barnvakt igen. Det hade varit så mycket på sistone.

Kvällsljuset föll in genom det gamla korsvirkeshusets småspröjsade fönsterrutor och bildade kvadratiska ljusa fält på det grova trägolvet. De hade pratat om att fernissa golvet, men hade inte kommit överens om de skulle bevara husets gamla stil eller modernisera. Så de hade hållit sig till det gamla tills vidare. Det var enklast så, och de kunde fixa det andra senare. Det kunde de i alla fall enas om. Monika hade börjat trivas här, trots att hon som inbiten stadsbo aldrig hade trott att hon skulle kunna slå sig ner på landet. Här luktade det alltid gödsel på våren och om sensommaren var luften full av damm från skörden. Ändå började hon känna att Thor, som själv var uppvuxen på landet, hade haft rätt. Han hade ivrigt argumenterat för sin sak när han fått syn på huset som var till salu i den lilla byn tio kilometer utanför Silkeborg. Det skulle vara bra för barnen att komma ut i det fria, särskilt för Lilly. Janus och Lilly behövde byta skola, men ingen av dem var särskilt fäst vid sin gamla skola, så det hade inte varit några problem. Janus hade börjat i trean och Lilly i ettan på skolan i Voel, som inte låg längre bort än att de enkelt kunde cykla själva. Nu behövde inte Monika skjutsa dem till skolan längre, av rädsla för den tunga stadstrafiken och alla övergångsställen. Lilly mådde verkligen mycket bättre. Hon hade inte haft en enda panikattack sedan flytten och Monika hade kunnat ringa till barnpsykologen och glatt meddela att de inte behövde ses något mer.

Hennes blick gled från de fyrkantiga ljusfälten på golvet till fönstret som vette ut mot trädgården. Bello skällde högt där ute. Lilly och Janus spelade säkert fotboll. Hon hade i alla fall sett Janus hämta en boll från sitt rum tidigare. Bello blev alltid helt vild av lycka när han försökte få tag i bollen. Även hunden var ett nytillskott i samband med flytten ut på landet. Det kändes som en naturlig tillökning, även den för barnens skull. Framför allt Lilly hade kommit hunden mycket nära, och den älskade henne. Kanske tack vare hennes lugna sätt. Janus var mer våldsam och högljudd i sin lek, och det kunde ibland skrämma den lilla hunden. Bello lade sig alltid till rätta bland Lillys ljusa lockar på huvudkudden när hon gick och lade sig om kvällarna, och Lilly kunde inte sova utan sitt levande lilla gosedjur. Till en början hade Monika varit emot djur i sängen, men deras kärlek för varandra hade fått henne att vekna.

Hon tog på sig glasögonen igen och jobbade vidare med schemat. Det föddes allt fler barn, tack och lov, men ibland var det svårt att skaffa fram personal och hon hade varit tvungen att ringa in barnmorskor på deras lediga dagar. Det var aldrig ett roligt samtal att ringa och det plågade henne eftersom hon var rädd att det skulle få henne att framstå som en dålig chef, när det egentligen var de evinnerliga nedskärningarnas fel. De hade försökt få politikerna att förstå att mottagningens framgång med att halvera antalet dödfödda barn de senaste tio åren handlade om att de gått över till att låta de gravida kvinnorna följas av samma barnmorska hela vägen. Men det var en dyr lösning och inget de hade möjlighet till längre.

Monika hörde att barnen plötsligt höjde rösterna, och Bello skällde också vildare nu. Hon reste sig och tittade ut genom fönstret. Där stod de krokiga gamla äppelträden med sina lysande vita och rosa blommor. Bokhäcken som omgärdade den stora gräsmattan hade blivit tät av späda, ljusgröna blad. Bakom häcken kunde hon ana de gula rapsfälten som sträckte sig ända bort mot horisonten. De avtecknade sig mot den blå himlen, där en vacker solnedgång skulle visa sig om någon timme. Maj var hennes älsklingsmånad, även om den hade bjudit på den ena regnskuren efter den andra det här året. Men idag var solen framme och skvallrade om att sommaren snart var på väg. Janus och Lilly stod under ett av äppelträden och bråkade om något. Bello skällde och skuttade omkring dem. Monika suckade. Nu var de osams igen. Hon drog sig undan från fönstret, barnen behövde lösa sina konflikter utan hennes inblandning. På den punkten var hon och Thor överens. Så länge ingen grät fanns det ingen anledning att ingripa. Hon satte sig ner och jobbade vidare.

Efter en stund rycktes dörren upp ute i hallen och Bello sprang fram till Monika, ivrigt viftande på svansen. Hon böjde sig ner och klappade honom.

Hon kliade honom bakom öronen. Vad vill du, lilla vän? sa hon med den ljusa, lena röst hon alltid använde till honom. Hon såg Lilly ta ner kopplet som hängde på en krok. Lilly visslade till och Bello, som kände igen signalen, störtade ut till henne i hallen. Han viftade så frenetiskt på svansen att han var nära att trilla omkull. Lilly fäste kopplet i hundens halsband.

Ska du gå ut med Bello nu? frågade Monika.

Ja, bara en liten promenad.

Du ska väl inte gå själv? Ta med dig Janus. Det börjar bli sent.

Nej, jag vill inte vara med Janus nu. Han är dum!

Okej, men då får du lova att det blir en kort promenad. Bara längs häcken och tillbaka igen.

Ja ja.

Och glöm inte jackan.

Monika lutade sig framåt så att hon kunde se ut i hallen. Lilly tog ner sin röda jacka från kroken och drog på sig den i en enda rörelse.

Gå inte för långt bort nu, Lilly.

Okej.

Monika hörde dörren smälla igen och det blev tyst. Bara några pass kvar nu, så skulle schemat vara klart. Hon såg på klockan, 20.15. När Lilly kom tillbaka skulle hon och Janus borsta tänderna och gå och lägga sig. Senast klockan 21 på vardagar, sådan var regeln. Thor skulle hon säkert inte se till före midnatt. Annars ville barnen helst att han skulle läsa godnattsaga. Han var tydligen bättre på att göra roliga röster och kunde ofta övertalas till ett extra kapitel.

Hon gick bort till fönstret igen. Janus stod och försökte kasta bollen i basketkorgen som Thor skruvat upp på väggen vid carporten. Monika knackade på fönstret, men han hörde inte. Hon tog på sig en tröja och gick ut genom terrassdörren. Hon tog emot bollen, som än en gång träffade väggen i stället för korgen, och kastade tillbaka den till sin son. Men han var inte beredd och tappade den. Först nu såg hon att Thor inte hade flyttat ner korgen, som han hade sagt att han skulle göra. Han verkade ha glömt att Janus bara var nio år och inte kunde kasta så högt. Hon var rädd att det skulle få honom att tappa intresse för sporten.

Vad bråkade du och din syster om? frågade hon. Janus plockade upp bollen och försökte träffa korgen igen. Det var nära den här gången, men bollen träffade kanten och studsade tillbaka. Janus sprang fram och fångade den innan den slog i marken.

Inget. Hon är bara en mespotta.

Han kastade upp bollen igen.

Du har väl inte sagt något elakt igen, Janus?

Nej.

Är du helt säker? Jag såg ju att hon var ledsen.

Jag sa bara att hon såg ut som en fisk som inte fick någon luft, den där gången när vi hittade henne.

Monika stirrade förskräckt på sin son och sträckte sig efter hans hand med bollen.

Janus – sluta kasta – varför säger du sådana saker?

För att hon är så himla dum ibland!

Du kan vara riktigt oschysst själv och du vet mycket väl att du inte får säga sådana saker. Hon blir ju ledsen när du påminner henne om det som hände. Förstår du inte det?

Janus studsade bollen hårt mot stenplattorna och fångade den, och så en gång till. Hans ljusa, nästan vita, lockiga hår klibbade mot den svettiga pannan och han rynkade ilsket på ögonbrynen.

Ni är alltid på hennes sida, det är så himla orättvist! Han hade gråt i rösten och sparkade till bollen så att den flög in under häcken.

Det är vi inte alls, älskling. Men hon har det inte alltid så lätt, och …

Hon sträckte ut en hand för att klappa honom på kinden, men han drog sig undan hennes beröring.

När kommer pappa hem? frågade han och gav henne en förebrående och tårfylld blick.

Det dröjer nog ett tag, ni kommer redan ligga och sova då. Men pappa tittar ju alltid in till er, så det gör han förstås i kväll också. Vill du ha en glass förresten? Vi har några kvar i frysen.

En strut? frågade han och torkade ögonen.

Ja, en strut, log hon och tog hans hand. Kom så går vi in. Lilly och Bello kommer strax.

Monika tittade på väggklockan i köket. Lilly hade varit borta i över en halvtimme nu. Vart hade hon gått egentligen? Hon hade lovat att inte gå för långt. Monika hade tömt diskmaskinen och ställt in allt i skåpen medan Janus åt sin glass. Nu hade han gått in på sitt rum för att spela Fortnite på datorn. Han hade bytt om till pyjamas och borstat tänderna. Det var villkoret för att han skulle få spela så sent. Monika tittade ut genom fönstret för att se om Lilly kanske hade kommit tillbaka till trädgården och lekte med Bello, men det var ingen där och hon kunde inte se vägen för häcken. Hon stack in huvudet till Janus. Han var djupt försjunken i sitt spel, så hon lät honom sitta och gick ut för att leta efter Lilly. Hon tog på sig tröjan igen.

Det hade blåst upp lite. Den begynnande solnedgången var vacker över de gula fälten, men hon kunde inte se Lilly någonstans. Asfaltsvägen svängde av vid några träd ett par hundra meter längre bort. Hon gick ända fram till kröken. Härifrån kunde hon se flera kilometer av vägen, där den slingrade sig fram mellan kornfält och läplanteringar som avgränsade de olika gårdarnas marker från varandra.

Det var långt mellan gårdarna och Monika trodde inte att Lilly hade tagit den vägen. Hjärtat började slå hårdare nu, och handflatorna blev fuktiga. Hon gned dem febrilt mot varandra. Hon gick tillbaka till huset och fortsatte vidare åt andra hållet. Den vägen ledde till skolan, men när hon kom ner dit visste hon att Lilly inte hade gått den vägen, för där fanns en T-korsning där Lilly visste att hon inte fick gå. Absolut inte ensam. Två tonårskillar stod grensle över var sin cykel och pratade vid infarten till skolan. Monika gick fram till dem.

Hej. Har ni sett en liten flicka gå förbi här?

De tuggade tuggummi båda två och skakade på huvudet.

Är ni helt säkra? Hon är sju år och så här lång. Monika visade Lillys längd med handen. Hon har axellångt ljust, lockigt hår och hade på sig en röd jacka med huva. Jeanskjol och vita sandaler. Hon hade med sig en vit liten hund. Hon hörde själv att hon darrade på rösten och lät bönfallande, som om hon kunde tvinga killarna att ha sett Lilly och berätta var hon fanns.

Nej, vi har inte sett någon, svarade den ena killen. Monika vände ryggen mot dem och började gå tillbaka. Hon hörde dem fortsätta sitt samtal och skratta åt något.

Var är du, Lilly? tänkte hon. Hon hade lust att ropa på henne, men hur skulle det hjälpa, när hon varken kunde se henne eller Bello?

Janus satt fortfarande och spelade när Monika kom tillbaka. Han hade säkert inte ens upptäckt att hon varit borta. Hon var riktigt orolig nu. Hon hade lust att gå in och skälla på honom för att han hade sagt så hemska saker till sin syster och fått henne att gå sin väg. De hade ju bestämt att de skulle spela Fia med knuff i kväll alla tre, medan pappa var på stan. Men hon visste mycket väl att hon inte kunde förebrå Janus. Hon borde inte ha låtit Lilly gå ut ensam vid den här tiden. Hon kunde ha följt med. Då hade de kunnat prata om vad hon och Janus hade bråkat om. Tröstat henne. Hon tittade in till Janus.

Klockan är mycket, du måste gå och lägga dig, sa hon.

Janus tittade upp.

Nu? Men åh, kan jag inte bara få spela klart den här matchen?

Nej, nu stänger du av datorn och lägger dig. Monika gick in på hans rum, drog ner rullgardinen och föste täcket åt sidan i sängen. Janus lydde motvilligt, stängde av datorn och lade sig i sängen. Monika stoppade om honom.

Har Lilly också lagt sig? frågade han.

Monika nickade. Snart så. Hon försökte le. Blunda nu, och sov så gott. Hon böjde sig över honom och pussade honom på pannan.

När hon stängde dörren in till sonens rum vällde paniken över henne. Hon andades stötvis. Lilly hade varit borta alldeles för länge. Det var snart mörkt och det skulle säkert dröja flera timmar tills Thor kom hem. Monika gick fram och tillbaka över köksgolvet. Skulle hon ringa polisen? Hon tänkte på sist de hade gjort det, och vad det hade lett till. Kunde Lilly ha gått hem till en klasskompis? Det var inte likt henne, men hon kanske ville straffa Janus genom att hålla sig borta. Monika försökte komma ihåg vem som bodde närmast, men så vitt hon mindes bodde alla så långt bort att hon inte kunde ha gått dit själv. En flicka som hette Sara bodde i närheten, men henne hade Lilly inte umgåtts så mycket med. Dessutom visste inte Monika vad hon hette i efternamn, så hon kunde inte ta reda på exakt var hon bodde. I stället ringde hon till Thor. Hon hörde ljudet av röster, dämpad musik och bestick mot porslin, och så Thors röst.

Monika? Har det hänt något?

Thor visste att hon aldrig skulle ringa när han var ute och firade bara för att säga att hon saknade honom eller att hon blivit klar med jobbschemat. Han utgick automatiskt från att något var fel.

Lilly är borta! fick hon fram och försökte hålla tillbaka gråten.

Vad säger du?

Monika kunde inte avgöra om han hade svårt att höra på grund av larmet från restaurangen eller om han bara frågade av ren förskräckelse, så hon upprepade det:

Lilly är borta!

Hur kan Lilly vara borta? … Vänta lite, hörde hon honom säga bort från telefonen, och så försvann sorlet och byttes ut mot ett annat ljud. Det lät som bilar som körde i bakgrunden. Hon gissade att han hade gått ut för att kunna prata ostört.

Vad är det som har hänt, Monika?

Lilly tog en tur med Bello nu på kvällen, och hon har inte kommit tillbaka. Jag har letat efter henne, men hon finns ingenstans. Hon är borta.

Ta det lugnt, älskling. Andas. När gick hon?

För nästan 45 minuter sedan. Jag höll på med schemat, och jag … jag borde ha följt med henne, jag …

Ta det lugnt, upprepade Thor. Hon kommer nog snart. Var är Janus?

Han har lagt sig. Jag har inte sagt att Lilly inte har kommit tillbaka. Hon var nära att säga att det var hans fel. Janus fel. Att han hade bråkat med Lilly och rivit upp det där gamla såret, retat henne för det igen. Men hon hann stoppa sig själv.

Vad ska jag göra, Thor? frågade hon desperat.

Jag fixar en taxi och skyndar mig hem. Om inte Lilly har kommit tillbaka då så får vi göra något. Ta det lugnt, okej?

Ja, okej, lovade Monika, men det var ett löfte hon inte skulle kunna hålla. Hon var absolut inte lugn. Men nu skulle Thor snart komma hem, och då skulle hon åtminstone inte vara ensam längre.

Thor hängde sin jacka på kroken, kastade nycklarna på byrån i hallen och kom in i vardagsrummet. Monika satt hopkrupen i fosterställning i en fåtölj. Hon frös så att hon skakade. Allt lät så normalt. Det var så Thor alltid kom hem från advokatbyrån. Ljuden var desamma, doften av hans aftershave var densamma, men inget var normalt. Det var mörkt ute nu, och Lilly var där ute någonstans. Monika hade ringt polisen trots allt, innan Thor kom hem. Det hade dröjt. Det var nog inte så lätt att slita sig från de segerrusiga kollegorna. Hon hade dåligt samvete över att ha förstört hans kväll, men Lilly var ju hans dotter också. Hon hade varit tvungen att göra något. Men polismannen som hon pratat med hade bara bett henne att vänta lite till. Det kunde ju vara så att flickan dök upp snart. Hon hade säkert bara träffat på en kompis och börjat prata. Börjat prata? Lilly började inte bara prata. Monika hade fått ännu mer panik och ropat i telefonen att det var en liten flicka på sju år som var borta. Hon hade sneglat på Janus dörr, rädd att väcka honom. Hon hade säkert låtit helt hysterisk. Polismannen hade bara svarat att hon självklart skulle ringa igen om hennes dotter inte var tillbaka inom en timme. Efteråt hade hon funderat på om de kom ihåg henne sedan förra gången. Men så slog det henne att de bodde i ett annat distrikt nu. Den gången var det polisen i Östjylland, men nu var det polisen i Mitt- och Västjylland som de hörde till.

Thor satte sig på huk framför fåtöljen och försökte förgäves lösgöra henne från kudden hon tryckte till sig. Hon såg att det inte helt hade gått upp för honom att deras dotter var försvunnen. Var det hon som fick panik för snabbt? Höll hon på att tappa kontrollen, precis som förra gången de inte kunde hitta Lilly? Var det vad Thor tänkte, att hon överreagerade?

Vi måste hitta henne, Thor. Vi måste leta efter henne!

Hon kan bara gå längs vägen med Bello, hon skulle inte ge sig ut på åkrarna. De är alldeles för leriga efter allt regn de senaste dagarna. Jag har just åkt den sträckan och tittade förstås efter henne. Kan hon vara hos någon klasskompis?

Det är ju bara Sara som bor nära, men jag vet inte vad hon heter mer än Sara och …

Thor reste sig och letade fram sin mobiltelefon ur jackfickan. Han tryckte in ett nummer.

Vem ringer du?

Saras föräldrar.

Monika nickade. Så klart. Varför hade hon inte tänkt på det? Varför stod allt helt still i hennes huvud? Varför kunde hon inte samla tankarna och tänka rationellt?

Thor pratade lite med Saras mamma, och Monika förstod på hans ord att Lilly inte var där. Han ringde vidare till några andra från klassen, men ingen av dem hade sett Lilly.

Hon har ju inte haft lust att ses och leka, så varför skulle hon plötsligt gå hem till dem så sent på kvällen? sa hon som något slags försvar till att hon inte hade undersökt möjligheten.

Vad gör vi nu, Thor?

Vi måste ringa polisen, det finns inget annat att göra.

Nu händer det något. Nu är det en man med lugn och myndig röst som ringer, inte en hysterisk kvinna, tänkte Monika medan hon lyssnade på Thor. Han hade ringt från sin mobiltelefon igen och förklarade lugnt för polisen att Lilly Danielsen, deras dotter på sju år, hade tagit en promenad med hunden men inte kommit hem och att hon hade varit borta i snart tre timmar.

Det dröjer ett litet tag, men sedan kommer de med hundar och letar, sa Thor när han hade lagt ifrån sig telefonen.

Dröjer? Hur länge? De kan ju inte bara …

Vi måste vänta, Monika. De skickar någon. Vi ska leta fram en tydlig bild på Lilly så att de kan gå ut med en efterlysning.

Monika kunde inte röra sig från sin hopkrupna ställning i fåtöljen och såg passivt på när Thor än en gång plockade upp sin mobil.

Visst är det här den senaste vi har av henne? frågade han och visade en bild han hade hittat. Den var tagen ute i trädgården häromdagen. Lilly log lite snett eftersom hon hade tappat en mjölktand i överkäken och var generad över sitt leende. Mest för att Janus retade henne för det. Monika nickade bara. Thor skickade bilden till polisen, lade tillbaka telefonen på bordet och satte sig på huk framför Monika igen. Han lade händerna på hennes lår. Hon stirrade på hans rena och vackra händer, som sällan utförde något hårdare arbete än att hänga upp basketkorgar alldeles för högt.

Ska vi inte väcka Janus? frågade han.

Monika skakade på huvudet utan att se på honom. Förhoppningsvis hittar vi Lilly innan han vaknar, och då behöver vi inte skrämma upp honom. De bråkade innan hon gick. Det var hela anledningen till att hon tog den där promenaden, att han hade retat henne. Hon sa inte vad det handlade om. Hon ville inte påminna Thor om det där igen, särskilt inte nu. Den gången hade de varit nära att förlora henne för alltid. Hela den här situationen gav henne en stark känsla av déjà vu.

Okej, du har rätt.

Thor reste sig igen och drog med handen genom sitt tjocka, mörka hår. Barnen hade fått hans lockar och hennes ljusa hår. Nu såg Monika att han var orolig. Handen skakade och han stack båda händerna i byxfickorna, förmodligen för att dölja