Ondskans Listan

By julie Hodgson

Lukten av perversion är lika verklig och stickande som ett ruttnande lik för psykiska Katja Smith och den finns runt omkring henne. Pedofiler går oemotsagda på gatorna, fria att förgripa sig på oskyldiga, och nu saknas nio barn, antagna döda. Listan som hon sammanställer när hon är på sabbatsår från sitt jobb som psykolog – som katalogiserar denna ondska I Stockholm – löser ingenting. Det behövs åtgärder. Med oväntad hjälp av Suri, en malaysisk synsk som är mycket mäktigare än hon själv, ger sig Katja ut på ett vigilantuppdrag för att förinta dem som har oturen att finnas med på hennes lista. Men ju närmare hon kommer sanningen om de försvunna barnen, desto mindre effektiva blir hennes krafter – blockerade, verkar det som, av den mystiska tusenskönaskallen. På en resa för att upptäcka vad som ligger bakom "ridån", måste Katja konfrontera sitt eget förflutna och besattheten som har lämnat hennes liv som ett tomt skal, och besegra en kraft som är mycket ondare än hon någonsin kunnat föreställa sig.

• Language: Svenska
• Publisher: Julie Hodgson
• Release date: Oct 14, 2022
• ISBN: 9798215800584

julie Hodgson

I started writing poetry and short stories at the age of 9, a nice way to switch off I guess. Then it just escalated from there. My English teacher at my secondary school Mrs Love was an inspiration to me. In 1985 I moved to Tripoli in Libya, and as the schools did not have any books I started writing for the children of the local British schools. It's amazing that when there are no books you crave anything to read. So we all got together and made something out of nothing. I have continued writing for newspapers, The Times in Kuwait in 89 just before the first Gulf conflict, then, Libya, Sweden, Uk and lots of other countries. And the story could go on and on... I now live in Portugal and I have had many books published in the past and have joined publishers Opera Omnia and they published the first bilingual book back in November 2012. Many of my books are now in several languages.

Book preview

Alla rättigheter reserverade. Hela eller delar av innehållet i

denna bok får inte dupliceras, eller på annat sätt mångfaldigas,

utan författarens och förlagets skriftliga medgivande.

Bokförlaget Chave AB Sweden

© Julie Hodgson 2022

Engelsk originaltitel: Nemesis

Tidigare utgiven på annat förlag.

Tryckt hos Lulu (USA)

Svensk översättning: Stina Elg

www.juliehodgson.com

www.juliehodgson.eu

Till Dig Lena,

Vänskapen är som en ros, den blir vackrare med tiden.

Tack Verkligen...

Julie

Prolog

Sexåriga Jonas var inte så stor och inte smart nog för att kunna slå sina tvillingsystrar i kampen om lekstugan. Så nu satt han här i en för liten stol med en blöja gjord av en dockfilt, en rosett i håret och blev matad med en låtsassked från en rosa servis. Lekstugan hade byggts längst ner i trädgården när tvillingarna var små men nu, med tre av de där samtidigt var rummet med de rosa väggarna fyllt till bristningsgränsen. Med sina två åttaåriga systrar på varsin s ida om sig, insåg Jonas att hans tidigare planer för dagen, njuta av solen med sin nya fotboll och gräva en jättestor tunnel i jorden, var som bortblåsta.

"Nej, Sara, jag ska mata bebisen och så får du diska sen", utropade Tiffany. De flesta meningarna började med ’Nej, Sara’ och följdes av en tystnad medan Sara försökte tänka ut ett bra svar, vilket oftast misslyckades.

Men det är ju alltid du som matar bebisen.

Det är för att jag är 10 minuter äldre än du, Sara. Och jag ska få honom att rapa sen.

Jag behöver inte rapas, sa Jonas buttert med sin söta glugg i tänderna efter att ha fått uppleva tandfén för första gången. Han försökte dra sig upp från stolen men blev nedtryckt av båda sina systrars händer mot sitt bröst. Varför sig var tvillingarna små till växten, med ett typiskt flickaktigt utseende med långa ljusa flätor, ett gulligt barnsligt leende och med en förkärlek till Disney T-shirts. Varför sig skulle Josh ha en chans mot de, men tillsamman var de en rosa oslagbar enhet och medan han höll armarna i kors tvingade Tiffany in en tom sked i munnen på honom.

Bläää! Är smutsig, Tiffy.

Det visste han för den hade han grävt med skeden i trädgården innan systrarna hade rövat bort honom.

Shhhh! sa Tiffany till honom. Så jag är mamman, Jonas är min bebis och du kan vara socialarbetaren, Sara.

Det här var en ny lek.

Vad är en socialarbetare?

Det är en tant som kommer för att diska. Det har min kompis berättat.

Men jag vill vara mamma. Varför måste jag vara socialarbetare?

För att du kan vara mamma i morgon.

Men det kommer du inte låta mig vara.

Vi pratar om det i morgon, Sara. Gapa stort nu, Jonas.

Nej, Tiffy! Snälla. Är smutsig.

Gapa!

Blää!

Jag vill vara mamma nu.

Är smutsig, Tiffy! Jag kommer få en ’fektion!

Om jag låter dig vara tanten från barnavårdscentralen då? föreslog Tiffany i sin mer dominanta roll, likt en drottning i leken som alltid.

Vad är en tant från barnavårdscentralen?

Blää! Sluta Tiffy!

Det är en tant som kommer och talar om för mamma att hon är en jättebra mamma och sen diskar.

Aha! Sara funderade en stund på detta nya jobberbjudande medan Tiffany fortsatte att ge bebisen låtsasmat med en smutsig sked.

Bläh, sluta Tiffy! Jonas slickade sig om läpparnas för att bli av med smutsen och kände hur tårarna började brännas bakom ögonen. Men han visste att tårar inte var bra nu, då skulle Tiffany bara säga något i stil med Såja, såja baby Jonas! Kom så ska vi rapa lite eller

Jonas är trött. Kom ska vi sova en stund. Tårar var bara ett förtydligande av hans babyroll, så den här gången kom det inga. Det var inget medvetet beslut han tog, det var som om hans kropp hade tagit över och styrde hans vilja och de kom bara inte. Istället kände han något annat växa inom sig, något kraftfullt som han inte riktigt visste hur han skulle kontrollera.

Samtidigt hade Sara kommit fram till vad hon ville. Det är faktiskt så att jag ska vara barnvakten, eftersom mamma måste gå till jobbet, sa hon plötsligt överlägset, nästan på samma dominanta sätt som sin syster.

Nej, det ska du inte! sa Tiffany bestämt och tvingade in ännu en sked i Jonas mun.

Sluta, Tiffany!

Men Sara hade redan börjat spela sin roll. Knack! Knack! Knack! Hej Fru Mamma. Barnvaktsförmedlingen skickade mig. Jag är här för att ta hand om Jonas medan du går till jobbet.

Men....hm…Oj, då har du åkt hit i onödan tyvärr, barnvakten. Nu pratade båda två med en amerikans dialekt som de brukade använda när de var mitt inne i någon lek. Jag ringde just förmedlingen. Jonas är sjuk så jag kan inte gå till jobbet. Hon log ett överlägset leende mot sin syster och stoppade en sista gång in den smutsiga skeden i sin brors mun – något hon skulle komma att ångra för alltid, då den bubblande ilskan i Jonas nu växte sig enorm. Gör det en gång till! skrek den. Kom igen, en gång till! När hon gjorde det kunde inte Jonas stoppa den kraft som tog tag i den rosa tekannan, som också var smutsig runt kanten, och slå den rakt i huvudet på Tiffany. Jag sa ju att du skulle sluta! skrek han samtidigt som han gjorde det. Sen blev det tyst.

Jonas och Saras ögon var vidöppna när de tittade på sin storasyster och väntade på vilket håll hon skulle titta. Var hon allvarligt skadad? Skulle hon döda Jonas? Var det här sista gången de lekte så här? De fick svar på alla sina frågor när den chockade Tiffanys uttryckslösa ansikte kom till liv igen med ett vrål.

Mammmaaaaaaaa!! Hennes flämtande ansikte, tomatrött till färgen, såg ut som en explosion av tårar och snor.

Mammmaaaaaaaa!! Hon kravlade sig upp och ut ur lekstugan.

Sen såg Sara nästan lika upprörd ut som sin syster. Nu ligger du illa till, sa hon bestämt och så sprang hon också iväg och in i huset, med sin lillebror ensam kvar.

Det tog inte mer än några minuter innan den riktiga mamman – en tjugoåttaårig lärarassistent – kom marscherande längs krigsstigen (trädgårdsgången), förbi rosorna och prästkragarna, dragandes med den något äldre tvillingen bakom sig, som nu hade en liten droppe blod som uppkommit efter skadan.

Så här behandlar vi inte våra systrar! dundrade hon när hon stack in sitt huvud i lekstugan…men det fanns igen Jonas där. Kom genast ut därifrån, min unge man! sa hon medan hon reste sig upp. Du kan inte gömma dig för alltid, la hon till och tittade sig omkring i trädgården, men det fanns faktiskt ingenstans där han kunde gömma sig. Bakom lekstugan var enda stället. Staketet på båda sidorna av trädgården var så högt att han inte skulle kunna klättra över det och grinden var låst med ett hänglås så att de tre skulle kunna leka där säkert utan att mamma eller pappa skulle behöva oroa sig.

Jonas! Jonas! skrek hon nu och släppte taget om Tiffanys hand.

Vad är det? kom det bestämt från en dundrade röst, och Jonas pappas huvud syntes plötsligt i dörren, med den nedre delen av ansiktet täckt av raklödder och med bar överkropp.

Ring polisen! skrev hans fru. Jonas är borta.

1

Klockan var exakt 15.00 och samtidigt som eftermiddagssolen kastade sitt skumma ljus över de lutande taken på St Andrews lågstadieskola – där de reflekterades åt alla håll - kunde man föreställa sig byggnaden vibrera och pulsera av kraften från alla de trehundra barn som var på väg ut ur portarna för att börja sitt sommarlov. När Katja tittade ner från toppen av backen, med händerna på styret till sin mormors gamla cykel, kom hon mycket väl ihåg den där känslan: de sex veckorna skulle vara för evigt och det skulle inte regna en enda dag; hon var säker på att det inte fanns ett enda barn därinne som inte drömde om gungor och bäckar, nyklippt gräs och glass, rullskridskor och fjärilar; fast hon medgav att nuförtiden drömde nog barnen om att fylla lovet med Big Macs och GTA på datorn.

Hon tittade på klockan och sen ner för backen på skolan igen – ingen rörelse än – förutom skälvandet från byggnaden, men nu skulle det inte dröja länge. Hon måste vara snabb men hon tycktes inte få kroppen att röra sig. Hon måste komma igång nu men istället tittade hon på klockan igen. Varför rörde hon sig inte? När som helst skulle de välla ut genom dörrarna, fylla den tysta tråkiga skolgården och gatorna runt omkring med fantastiskt färgglada kläder, som de fick ha på sig just idag på skolavslutningen. Varför rörde hon sig inte?

Hon tog ett ännu kraftigare grepp om styret och satte en fot på pedalen. Den andra foten stadigt kvar på backen för att hålla hennes vikt. Cykeln hörde i hop med huset efter hennes mormor och borde ha begravts tillsammans med den gamla kvinnan men den skulle fungera för detta sista uppdrag innan den fick sin sista vila. Den skruttiga cykelkroppen gnällde när Katja flyttade över sin vikt som om den förstod att det här kunde bli dess livs tur men sen skulle det bli bra, den skulle läggas i en jordisk bädd för hjältar, en plats där det ruttna skulle bli förlåtet och glömt.

För tredje gången tittade Katja på klockan och sen på skolan – fortfarande ingenting – och till slut tittade hon ner på honom. Malcolm Scott hette han och hon kunde känna lukten från honom fast hon var så långt som ungefär 100 m bort. Hon kunde inte se hans ansiktsuttryck men kunde föreställa sig hur hans hungriga ögon stirrade på grinden till skolan, hans förstorade pupiller, berusad av bara tanken på tre hundra barn springandes mot honom. Hans läppar fuktiga och han skulle vara så koncentrerad på vad som skulle hända att han inte märkte dropparna av drägel på hakan. De skulle sitta där som ett tecken på allt det vulgära som den här mannen hade inom sig. Svettiga handflator, djupa andetag, en keps för att dölja sitt ansikte och en axelväska för att skyla sin erektion. Tankarna fick Katja att nästan kräkas och hon grabbade tag i styret igen – hårt, tryckte ner ena foten i backen och den andra på pedalen och satte fart.

Nu var stanken outhärdlig – det var den som gjorde att hon kunde hitta de. Den anföll hennes ansikte och stannade kvar i näsborrarna efteråt. Enda sättet att beskriva den, är att föreställa sig ett övergivet hus som en gång varit bebott och fullt av kärlek. Allting finns kvar, exakt så som det såg ut då det blev övergivet. Sängarna obäddade och fulla av damm. På middagsbordet ligger ett barns ofärdiga läxor, TV ’n skulle ha stått på om inte elen hade stängts av. Man kunde nästa föreställa sig familjen där, stelfrusna bland deras ägodelar, tystade av alla år som gått. Föreställ dig nu ett kylskåp i ett hörn i köket, som ingen har öppnat sedan alla lämnade huset för många år sen. Maten inuti har ruttnat och är så kraftigt ingrodd att när du öppnar dörren fastnar stanken i ansiktet, tränger igenom hela kroppen, slinker in i näsan, rinner ner i svalget, kväver och kramar runt kräkreflexen, härsken, tjock grön mjölk och hårig fisk förgiftar hela kroppen. Det var det Katja kunde känna lukten av när hon var i närheten av dessa män och det var det första tecknet på att de skulle med på hennes lista.

Hon kände efter i ryggsäcken för att försäkra sig om att den var där – listan. Det hade blivit hennes livsuppgift och hon drog en lättnadens suck när hon kände att den fortfarande var där.

Nu gäller det! sa hon till sig själv med en övertygande röst och satte igång, men innan hon ens hunnit en meter hörde hon sin mobil ringa och styret vinglade till när hon tvärstannade. Vem i helvete… rann det ur henne. Det hade funnits en tid då hon aldrig skulle ha tänkt tanken på att använda svärord men just nu kändes som en obetydlig detalj i det stora hela. Det kanske till och med var så att en rejäl harang av svordomar skulle vara precis det hon behövde just nu. Hon kanske bara skulle åka hem, låsa in sig och måla väggarna blåa med alla J-a och f-nord som hon kunde komma på. Det var kanske just den terapin hon behövde för att inte göra det hon nu gjorde. Det skulle göra henne lugn och upprymd och se världen på ett bättre sätt. Vad det inte så andra människor gjorde? När de blev upprörda över något svor de eller grät, pratade igenom det och sen återgick till det normala igen. Fast det stämde väl knappast in på de stora problemen som hemlöshet, fattigdom, terrorism – listan kunde göras hur lång som helt och den som trodde att de kunde övervinna dessa problem lurade sig själva. Vi är alla maktlösa. Det bästa är att svära i ett litet rum och sen återgå till sitt lilla liv med de små problemen som man å andra sidan kan lösa. Men alla kunde inte känna stanken och höra tankarna – höra de vidriga, äckliga, omänskliga, monstruösa tankarna från de hemska människorna. De är svåra att undvika när de pulserar i dina ådror, osar från dina porer och sammanför det äckliga med dig.

Katja skärpte sig och plockade upp mobilen från fickan. Mobilen var gammal nog för att barnen som strax skulle ut på sommarlov inte ens skulle skratta åt den men ny nog för att inte falla in i kategorin tuff retro – men nästan. Hon vek upp den och den metalliska ringsignalen slutade. Det var inte en sån mobil, som visade en bild eller hade en speciell signal för att tala om vem som ringde, men namnet ’Gabby’ blinkade till på skärmen. Hon tryckte snabbt mobilen mot örat och sa Gabby, jag…

Men hennes vän avbröt henne med en röst blandad av glädje och upphetsning. Har du gjort det än?

Det var den där smittande energin som först förde henne samman med Gabby, även om hon då var för liten för att kunna förklara varför hon trivdes i hennes sällskap. Som femåring kände hon bara till Gabby som den där ungen som jämt gick omkring med ett leende på läpparna och trots att hon inte en enda dag gjorde som fröknarna sa så kunde de inte annat än skratta åt den underbara ungen och tillåta alla hennes busstreck som fanns på dagens agenda. Katja var i motsats den tysta flickan som var rädd för att göra något som kunde få uppmärksamhet eller för att hamna i problem. Bara tanken på att bli utskälld av lärarna skrämde henne så, ända tills hon upptäckte hur hennes lilla kompis enkelt bara kunde skaka av sig det, som om hon var den lilla drottningen som lärarna bugade för. Nu var de båda trettiotvå (Katja var två månader äldre) och hade varit oskiljaktiga sedan dess.

Trots att Gabby hade varit borta i militärtjänst mer eller mindre ända sedan de gick ut skolan, så hade det inte förstört deras vänskap; det betydde bara att de inte kunde träffas lika ofta. Det här samtalet kom från Malaysia, det var i alla fall där hon varit stationerad de senaste sex månaderna, med att hjälpa till med övergången till fred efter Talibankrisen. Katja visste inte mer än så och det räckte bra. Likaså var hon inte orolig för sin väninna. Hon hade varit i både Afghanistan och Irak och kommit hem utan en skråma. Hon såg framför sig hur hennes väninna vandrade genom ingenmansland, klädd i bara jeans och T-shirt medan bomberna föll omkring henne och kulorna vinande förbi öronen. Hon bara log och fortsatte traska framåt. Ibland fångade hon en kula i luften och stoppade den i munnen - det var då Katja slutade fantisera, för nu hade det blivit lite väl konstigt.

Har du gjort det?, upprepade Gabby otåligt.

"Jag är precis på väg, Gabby, om jag bara slutar prata i telefonen.

Är du Ok? Du är väl inte skadad? Jag skulle precis göra det."

Ok, ring mig efteråt

Är du ok?

Det är klart jag är, sluta prata nu och gör det. Det borde vara utspring nu enligt er tid

Det är det, de kommer ut vilken sekund som helst.

Så varför gör du det inte?

För att jag pratar med dig på telefon.

Men lägg på då.

Men varför ringer du?

För i helvete, Katja. Gabby tyckte också om att använda svärord.

Ok, jag ska göra det. Vi pratar sen, sa Katja och stängde igen mobilen.

Ok! upprepade hon med en ännu tydligare bestämdhet, som Gabby alltid tycktes locka fram i henne. Nu skulle hon faktiskt göra det, hon måste göra det – allt hade förändrats. Man kan inte bara rapportera och hota dessa män – någonting måste göras också, så hon tog fart igen. Hon kände genast hur hon fylldes av adrenalin precis som hon kände igen från barndomen alla de gånger hon gjort skrämmande saker tillsammans med Gabby – allt från att hoppa ner från träd, från förrådstak och framför bilar till att snatta godis i tobaksaffären och tälta i parken bland alla fantasidjur. Hon hade aldrig ångrat något av allt hon gjort och hon tänkte inte börja med det nu, så när cykeln nu for nedför backen och vinden slog emot hennes ansikte och ven i öronen spred sig ett stort leende över hela hennes ansikte.

Nu stod hon upp och trampade på pedalerna så hårt att styret vinglade fram och tillbaka så att minsta lilla sten på trottoaren lätt skulle få henne att flyga över styret. Just då kändes det som när hon var tio år igen och lekte med Gabby, de for nerför backar som inte ens pojkarna i deras ålder vågade sig på, båda flickorna skrikandes och skrattandes medan cyklarna for framåt okontrollerat. Vilken känsla! Gabby var alltid före men Katja lärde sig efter ett tag att släppa på bromsen – utan att vara rädd. Och här var hon nu igen, trettiotvå år gammal, ingen rädsla och inga bromsar. När hon for förbi grinden till skolan kunde hon höra den skarpa skolklockan ringa ut för sista gången och det dova ljudet av springande barnfötter, förväntansfulla röster och skratt. Hon skulle ha gjort det redan. De skulle komma ut om bara några minuter, men det fanns inte tid att tänka på det nu. Nu gällde det och hon cyklade så fort att staketstolparna blixtrade förbi henne och det tjutande ljudet från fick hennes öron att slå lock och fick henne nästan att cykla omkull. Men nu fanns det inget som kunde stoppa henne. Nu var tiden inne!

Hon såg att Malcolm Scott vände sig då han flyktigt la märke till henne, men han hade inte rört sig ur fläcken. Det faktum att alla barn hade släpps ut från skolan upptog hela hans uppmärksamhet så att han inte märkte kvinnan i full fart på cykel rakt emot honom. Nu var stanken outhärdlig. Kylskåpsdörren stod nu vidöppen med rutten kyckling som kröp av larver och skålar fyllda med oidentifierbart innehåll täckta av ett var-liknande hårigt täcke. Katja fick kväljningar men tog ett djupt andetag, bara några meter till äcklet nu, och ropade, Jag har inga inga bromsar! Att hon faktiskt samtidigt trampade hårt på pedalerna var inget som någon någonsin skulle uppmärksamma.

Utan en chans att hinna reagera, kunde inte Malcolm göra annat än hålla ut armarna i ett tappert försök att försöka skydda sig mot den galna kvinnan som kom cyklande rakt emot honom och när som helst skulle träffa honom. Det kom ett djurliknande läte från honom, men det skyddade honom lika lite, och sen smällde det. Cykeln slog undan benen på honom med en sådan kraft att ljudet från när hans huvud kraschade mot trottoaren hördes genom allt stojande som barnen förde. Lite blod rann fram genom håret, men det var det var det enda som rörde sig hos honom.

Allt gick så fort att även om Katja hade föreställt sig det här ögonblicket i flera dagar, hann hon inte njuta av själva smällen. Hon hade för sitt inre sett sig själv som en åskådare, men så här nära allting var hon ju precis lika sårbar som sitt offer och hennes grepp om styret var värdelöst mot kraften vid kollisionen. När framhjulet böjdes under henne tappade hennes fingrar taget om styret, och hon kan svära på att det kom till liv, reste sig och slog henne i ansiktet. Allt gick så snabbt att hon inte kunde tro något annat. I verkligheten gjorde hennes kropp en sådan volt som borde ha bedömts som en tio-poängare om det varit gymnastikuppvisning, om man bortser från den totala avsaknaden av finess och det hemska knakande ljudet då hon föll av cykeln och landade. Sen blev allt svart.

2

Katja ville inte öppna ögonlocken. Hon kunde höra det välkända ljudet från maskinen om övervakade hennes hjärta – bip, bip, bip – och förstod att det var allvarligt. Så hon stannade kvar ett tag i mörkret och började undersöka sina skador. Hon började nerifrån, där fötterna kändes helt ok, övertäckta av en sval bomullsfilt; hon var definitivt på sjukhuset! Hon viftade på tårna och fokuserade sig mentalt hela vägen upp längs benen. Hon kunde känna alla muskler reagera när hon provade att spänna de på väg upp till de viktiga organen och tog ett djupt andetag. Förvånat insåg hon att det inte gjorde ont någonstans. Hjärtat, levern, njurarna allt verkade vara bra. Om det nu inte var så att hon var helt förlamad och allt det hon kände var en del av hennes egen inbillning. Hon träffades plötsligt av en känsla som påminde om dåligt samvete men ändå inte, det var nog mer den påkommande känslan av att hon faktiskt gjort det, som gav henne en konstig känsla i magen. Den känslan gav upphov till hundra frågor. Borde hon ha gjort det? Det visste hon förstås svaret på. I vilket skick var han? Hon visste vad hon önskade att svaret skulle vara på det. Men vad hade hon egentligen för rätt att köra över människor på det här viset? Hur många barn hade hon räddat genom att göra sig av med den här perversa personen? Varför hade hon inte tänkt på vilken fara hon utsatt sig för? Hur skadad hade hon blivit av uppdraget? Plötsligt blev hon frestad att öppna ögonen, för att få en faktisk bild av skadorna men när hon började röra på ansiktsmusklerna, var det som det sköt en knivskarp smärta rakt in i skelettet. Samtidigt var det en lättnad, för om hon kunde känna smärta i ansiktet så borde det betyda att avsaknaden av smärta i resten av kroppen var