Solar plexus

By Marie-Chantal Long

Tove har varit ensam och överflödig så länge hon kan minnas och när hennes storasyster Maja dör blir allt ännu värre. Fina, perfekta Maja som man inte kunde låta bli att tycka om. Tove blir först osynlig. Ingen vågar närma sig henne och hemma är mamma och pappa förlorade i sorg. Sedan börjar några tjejer i hennes klass att reta henne för hennes röda hår och fräknar och det dröjer inte lång tid innan de börjar stänga in Tove i skolans källare. Men det är instängd i den hemska källaren som Tove träffar Taz och innan hon vet ordet av är de vänner. För första gången berättar Tove allt. Om mamma som blivit galen av sorg, om känslorna som gör så ont att hon till slut skär sig själv bara för att känna något annat och om hur mycket bättre det hade varit om det hade varit hon som hade dött i stället för Maja ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 29, 2021
• ISBN: 9788726712704

Book preview

författaren.

1

G å upp, Tove, klockan är sju. Tove, gå upp nu!

Inte gå upp Tove. Sov. Vägra. Strejka.

Tove, klockan är kvart över. Jag hinner inte ropa på dig en gång till. Upp med dig nu!

Svart inuti skallen, svart under ögonlocken, svart som i en grav eller som skolans källare där glödlampan för länge sen slocknat och det vet alla utom vaktmästaren och rektorn.

Tove, nu blir jag arg. Vad är det för fasoner? Du är väl inte sjuk? Du är ju aldrig sjuk. Inte du inte.

Skolans källare bredvid omklädningsrummet. Bara en kort korridor emellan. Skolans källare där glödlampan för länge sen slocknat.

Viggo, ta över snälla du. Jag orkar inte med det här. Vad är det med henne? Fråga du som kan. Mig lyssnar hon inte på i alla fall.

Trollhänder i mörkret.

Tove, vad är det gumman? Mamma orkar inte med sånt förstår du, och själv måste jag sticka snart. Du, var nu en snäll flicka. Du vet hur det blir med mamma. Hon är så känslig. Tove var nu snäll och gå upp. Har du feber?

En hand drar av täcket från sängen, från kroppen i sängen. Handen är Viggos, kroppen är Toves. Det luktar starkt av pappas rakvatten, eller kanske är det deodoranten, eller bägge.

Har du feber Tove?

Nja … jag vet inte. Får jag stanna hemma? Jag mår konstigt.

Tove, du vet ju hur det blir med mamma. Om hon tror att du är sjuk, kommer hon att inbilla sig saker.

Det är inte det, pappa. Men i skolan …

Du, jag måste kila. Vi pratar mer i kväll. Och mamma har bråttom. Oroa henne inte. Nu när hon kommit igång ordentligt med jobbet. Lova att du går upp nu.

Tove sätter sig upp i sängen, hon har sin gamla Nalle Puh-pyjamas på, röd med gula honungsburkar.

Duktig gumma. Vi ses i kväll.

Pappa vinkar från dörröppningen, ler sitt Colgateleende, försvinner ut. Snabba steg ner för trappan och i farstun. En viskning som ändå hörs, för Toves öron hör allt som går att höra.

Ingen fara med henne. Oroa dig inte nu. Så, kila i väg. Puss och adjö.

Mamma ropar Hejdågummanvisesikväll. Hennes steg utanför på grusgången. Pappa ropar Hejdågummanvisesikväll. Hans steg utanför på grusgången. Mammas steg hörs inte längre, hon har hunnit till bilen längre bort på gatan. Pappas steg hörs inte längre, han springer tror Tove, springer till hållplatsen runt hörnet. Tänk om han missar bussen? Toves fel. Tänk om mamma kommer sent till jobbet? Toves fel. Toves fel. Toves fel.

Är det också Toves fel att glödlampan slocknat för länge sen i skolans källare? Är det rätt åt henne att hon blev kvar ett tag därinne, inknuffad av osynliga händer in i det mörka hålet just då hon gick förbi dörren? Sist av alla gick hon från omklädningsrummet, sist för att alla har pax på duschen före henne, och vem är hon Tove att säga emot? Sist av alla i duschen och sist av alla, ja rent av helt ensam ut ur omklädningsrummet och förbi källardörren. Som alltid är stängd, som måste förbli så för tänk i fall småttingar skulle leka där nere. Nu när man har fått småttingar i skolan för att skapa en helhet, främja kontinuitet, utveckla solidaritet. Vilket jävla snack! Vilket jävla skitsnack, tycker Tove.

Inte svära Tove, inte ens tänka fula ord, Tove duktig gumma, Tove inte sjuk, Tove inte ledsen, mamma så känslig, Tove stor flicka. Duktig gumma. Duktig gumma.

Vilket jävla skitsnack! säger nu Tove halvhögt. Jävla jävla skitsnack … säger hon lite högre. Just det, ingen är hemma längre, nu får Tove skrika.

Men Tove kan inte skrika. Ibland öppnar hon munnen för att … men Tove är en duktig flicka som inte vill göra mamma ledsen. Och pappa, som är en klippa, en riktig klippa, det sa ju alla då, pappa skulle bli så besviken.

Inte skrika Tove, och inte svära. Gå upp Tove, av med pyjamasen, in i duschen Tove.

Tove hoppar över duschen, tar på sig samma gamla jeans som i går, T-shirten från Gran Canaria, den med delfiner på, och tubsockorna med minst hål i. Hon borstar inte håret. Hon borstar inte tänderna och äter inte frukost heller för hon känner ingen hunger, bara ett hål mitt i bröstkorgen, eller liksom ett hugg. Nedanför bröstet, där revbenen möts, känner hon liksom ett hugg av nåt slag. Fast ingen har huggit där och det blöder inte, det kollade hon faktiskt i går.

Ryggsäcken tar hon med, fast den är tom. Ingenting finns i den, inte en penna eller ett block. Inte ens en bok.

Vägen till skolan är kort och utan överraskningar. De osynliga händerna som knuffat henne in i den mörka källaren syns inte i dagsljuset. Liksom trollet är de rädda för solen. Det är trollhänder som knuffat henne. Det var inte Toves fel att hon blev inknuffad för det var trollhänder. Det visste hon väl. Att det inte var hennes fel.

Det har redan ringt in. Tove går med långsamma steg fram till klassrumsdörren. Den är stängd. På dörren en klassbild och en skylt med inbränd text: Välkommen till 8 C. På bilden skrattar de flesta, den