Klass 7 A

By Siv Widerberg

Klass 6D splittras och Ingrid börjar i klass 7A. Där går en massa nya klasskamrater, men också några av hennes gamla kompisar. Men det mesta är nytt. Ingrid saknar sin gamla klass. Hon känner sig både ledsen och arg. Och det blir inte bättre av att en stor textilfabrik hotas att lägga ner i samhället. Ett ställe som Ingrids föräldrar jobbar på. Hur ska det gå? Kommer de att förlora jobbet? Eller kan man göra något för att stoppa nedläggningen? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 2, 2021
• ISBN: 9788726175264

Book preview

Siv Widerberg

Klass 7 A

SAGA Egmont

Klass 7 A

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1978, 2020 Siv Widerberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726175264

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren. SAGA Egmont Klass 7 A

www.sagaegmont.com

1. Då

Då, när vi satt där allihop, som vanligt,

och småslöade, som vanligt,

och hörde Millans malande röst, som vanligt,

och ritade lite på bänkarna,

eller strosade omkring,

eller målade naglarna,

eller la in ett nytt tuggummi,

eller spottade ut lite snus,

eller höll på att dö av fnitter,

eller, som vanligt, tänkte på

vad vi skulle göra nästa lördag-söndag

(alltför långt dit – suck!)

så reste sej plötsligt Inga-Britt Fransson upp

stel som stål i ögonen och hela kroppen

och sa att nu stod hon inte ut längre:

– Vad är det här för jävla ställe,

det verkar ju mest som ett dårhus.

Vad sitter vi här för?

Vad håller vi på med?

Det är som om allt blod, allt vett

håller på att rinna bort

och man är på gång att förvandlas

till sladdrigt slams

som inte kan stå för något som helst

utan bara väntar på nåt, hela tiden,

men utan att veta på vad,

och ändå fortsätter med

att vänta, och vänta, och vänta

i brist på nåt vettigare, viktigt …

Och hon stod där, Inga-Britt,

vänd mot Millan först,

sen mot hela klassen.

Och hennes röst skar hes

genom den trötta luften i klassrummet

så att vi alla hajade till

och tittade upp

och slutade med det vi höll på med

och liksom öppnade öronen, förvånade

över att något kunde hända

klockan halv två en tisdagseftermiddag

i plugget, i klassrummet,

under en annars alldeles ovanligt vanlig

dötrist samhällskunskapstimme.

Och hon stod där, Inga-Britt, lugn

men ändå proppfull av raseri

så att vi blev jätteglada först

och tänkte: – Just det! Äntligen!

och ville resa oss upp allihop

och skrika med,

eller rusa ut,

eller i alla fall göra något!

Men sen, i nästan samma sekund,

(hur kan sekunder vara så korta

och så långa, på en gång?)

så började vi undra förstås,

i alla fall jag,

och titta på Inga-Britt om igen

och tänka den första otäcka tanken

att: – Hon är inte klok. Vad är det

med henne? Fy katten vad otäckt, vad

ska vi göra?

Och Millan lossnade till

på samma gång som vi

och började gå fram till Inga-Britt

och räcka ut armen emot henne.

Men då tittade Inga-Britt bara

ännu stelare,

tog några steg bakåt och sa:

– Vet du om att ATFA ska lägga ner

eller i vart fall sparka

minst tre–fyrahundra som jobbar där?

Min mamma är en av dom.

Vi hörde det på radion i morse.

Fan – hela stan kommer ju att risa ihop.

Men det kan väl trilla ner en bomb

mitt i Centrum,

eller rakt på den här insnöade skolan,

utan att någon här fattar något som helst,

bara fortsätter att skriva på tavlan,

eller tugga tuggummi,

eller spotta snus.

Samhällskunskap – va!

Vet ni om att ATFA ska lägga ner

eller skiter ni i det?

Sen snörvlade Inga-Britt till,

dunkade ena handen mot pannan, ögonen,

vände sej om och rusade ut.

Slängde igen dörren så det ekade.

Och i tystnaden som blev

fanns ekot kvar i våra öron.

Det blev inte mycket annat att göra

än att packa ihop och gå.

Millan låste dörren efter oss,

men fumligt – hon grät hon också.

2. Det var i sjuan

Det var i sjuan det hände,

i böljan av januari

när jag hade gått i det nya plugget

och i den nya klassen, 7 a,

en termin redan

och det mesta hade böljat visa sej

vara helt annorlunda

än vad åtminstone jag hade trott

i böljan, om högstadiet.

Det hade gått rykten

hela hösten, om ATFA.

Men inte tänkte vi

– i alla fall inte jag –

så särskilt mycket på det.

Varken min mamma eller pappa

jobbar på ATFA (eller Aktiebolaget

Textil Frans Alberg – som

det egentligen heter).

Så det gällde ju inte precis mej,

och dessutom hade jag nog med plugget.

Nytt plugg ju.

Ny väg till plugget.

Nya lärare, massor.

Nya kompisar, hundratals.

Nya klassrum, en hel drös.

I böljan sprang vi vilsna som glada råttor

i korridorerna och letade.

Dom första dagarna var faktiskt spännande.

Dom första veckorna var faktiskt roliga.

Dom första månaderna också,

faktiskt helt uthärdliga

även om man inte direkt gick omkring

och skrek om det (vem

säjer högt att plugget

är spännande, roligt, uthärdligt …).

Men jag tyckte det alltså, verkligen,

och det trots att jag då, i böljan,

inte kände så många i min nya klass

eftersom min förra klass (6D hette den)

blev delad som en tårta i tårtbitar ¹

när vi skulle upp i högstadiet,

så att bara tre av mina gamla klasskompisar

– Ritva, Sylvi och Veikko –

går i samma klass som jag nu.

3. Men sen

Men sen, efter dom där

första dagarna, veckorna, månaderna?

Ja, sen kom det som något glidande.

Grå sörja, kanske man skulle kunna säja.

Eller Gråsörja.

Eller rentav Grå Sorg, om det inte

lät så förskräckligt högtidligt. (Men

vad ska man annars kalla det för:

när