Malins kung Gurra

By Peter Pohl

Malin och Gurra går i samma klass, men verkar inte leva i samma värld. När Gurra en dag råkar sparka in en fotboll genom Malins fönster, så ser han helt plötsligt henne.Om det inte vore för att hon såg sin egen spegelbild, så hade Malin varit säker på att hon var osynlig. Varken klasskamraterna, fröken Kerstin eller hennes pappa ser henne. Malin är ingen man minns eller pratar med, det är ingen som märker att hon finns. Annat är det med Gurra, han är klassens kung. Gurra märks mycket, kanske lite för mycket. Det är alltid han som får skulden när flera borde ha delat den. När alla andra smitit undan så står Gurra själv och får ta all skuld, så hade det alltid sett ut. "Malins kung Gurra" skildrar hur de mest oväntade vänskaperna kan uppstå.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788728543214

Book preview

Peter Pohl

Malins kung Gurra

SAGA Kids

Malins kung Gurra

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1991, 2023 Peter Pohl och SAGA Egmont

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728543214

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Först några ord efteråt

I skolorna runtom i landet satt höstterminen 1988 mellanstadieeleverna och hörde fönstret krascha, som det gör i kapitel 9, hörde Malin och Gurra hitta varandra, som de gör där, och hörde Gurra säga att han måste byta plugg, som han säger i kapitel 28. Med Malins stumma tanke: Det får inte hända! slutade det första avsnittet och började samarbetet i Utbildningsradions Lust att skriva, samarbetet mellan lyssnarna och mig med berättelsen Efter sista varningen.

Jag hade på vintern och våren -88 skrivit manuskriptet till ungefär den här boken fram till den punkten, men kört fast totalt, och gett upp tills vidare, eftersom jag inte alls gillade det slut på historien som jag själv såg nalkas. Nu strömmade det in bortemot tvåtusen brev med förslag på en annan utveckling.

Jag tror inte många människor känner till vilken enorm skrivarglöd som sitter ute i skolorna och längtar efter att få brinna. De här breven skulle vara värda en grundlig genomgång, en utredning, en avhandling … ja, betydligt mer uppmärksamhet än den jag kunde erbjuda.

Ur brevhögen växte i alla fall ungefär nuvarande kapitel 29 fram, och en liten bit till. Det andra sjuminutersavsnittet i radion slutade med att Malin sticker in huvudet i klassrummet och säger att Roger ska till Rektor. Nu mesamma.

Det var väldigt spännande, tyckte jag. Det kunde hända vad som helst från den utgångspunkten där berättelsen nu hade hamnat. Men det var svårt också, det kom knappt hälften så många brev, och ungdomarna hade haft mycket större bekymmer med att sy ihop historien än med att driva fram den till den svåra punkten.

Hur som helst fick vi ihop ett tredje avsnitt, ett slut, mellanstadieeleverna och jag, på den korta tid vi hade till förfogande, mot slutet av höstterminen. Själv var jag inte riktigt nöjd, men vad jag tyckte var inte det viktigaste med det där programmet.

Efteråt fick jag tid att läsa de många breven lugnt och sansat. Då hittade jag ett tjugotal varianter av en annan historia där, en som jag tyckte förtjänade att bli omhändertagen och berättad ordentligt. Men den historien behövde en lite annorlunda funtad Malin än den flicka jag hade ställt i ordning i mitt manuskript, det som jag hade kört fast med. Och en annan Gurra också. Så jag satte mig och ändrade min berättelse ända från början.

Nu är den som den ska vara. Det kanske inte är jag som ska säga så, men i det här fallet talar jag inte bara i egen sak. Det finaste med tillkomsten av den här boken är nämligen att den på sätt och vis kan sägas ha bortemot tvåtusen författare.

Jag kan tyvärr inte ge namnet på någon enda av ungdomarna. De är vid det här laget mycket äldre, många av dem läser kanske inte ens böcker av den här sorten numera, men jag hoppas att några gör det och att en och annan känner igen sitt eget bidrag, även om orden inte längre är precis som de var, då de blev skrivna. Och jag hoppas, bävande och innerligt, att min bearbetning ska få godkänt av just dessa läsare.

Peter Pohl

1

T itta på klasskortet från trean!

Där är Mattias och där är Tina-E och Tina-N. Och så hon … den där … vad hette hon?

Ifall den frågan kommer om tjugo eller trettio eller femtio år när vännerna har samlats, så vet Malin att det är henne de tittar på, där på kortet. Somliga minns man inte namnet på. Malin är sådan.

Eller ifall det låter att där står Catrin och hänger om halsen på Ricki, förstås, ojojoj, och titta på Gurra, Kung Gurra! Tror någon att han ens ägde en kam? Men vem är det där?

Somliga glömmer man väldigt fort, nästan genast. Malin är sådan.

Ja, det är konstigt, men somliga syns inte. Malin tittar misslynt på sin spegelbild och suckar. Jo, den finns där i spegeln, har alltid funnits där framför henne, så långt hon kan minnas tillbaka. Den syns minsann, alltså finns Malin själv och borde också synas.

Ett utseende har hon, berättar spegeln, färger och linjer som streck för streck ritar bilden av Malin. Högst upp ett hår, förstås, i en färg som nog brukar kallas mellanblond. Inga märkvärdigheter alltså, men allting behöver väl inte vara märkvärdigt? Håret låter den runda pannan synas lite ovanför de bleka ögonbrynen. Malin har aldrig haft luggen så lång att ögonen skyms. Det är bra det, för Malins ögon är ljust bruna och fulla med skimmer som spegeln kastar tillbaka som guldblänk.

Guldbruna ögon — kan det finnas något vackrare? undrar den störtförälskade spegeln, men ingen svarar. Det är inte heller så många som kan svara, för nästan ingen har hunnit med att upptäcka färgen på de där ögonen, innan Malin fällt undan blicken. Det blir att man ser ett par vita ögonlock istället, som skickar iväg betraktaren i kana längs näsan, lilla raka näsan, ner till munnens missnöjda båge.

Nå, oftast ser munnen inte så missbelåten ut som nu. Den bjuder ytterst sällan på leenden, det är sant, men uttrycker snarare allvar än missnöje. Prinsessan som aldrig skrattade, kallar Malins pappa henne ibland. En dag ska en herdepojk komma och locka henne att skratta.

Det är när Malin tänker på sitt utseende eller granskar det så här noga i spegeln, som hon blir dyster. Se lite glad ut, så blir du mycket sötare! brukar mamman säga, och rycka henne lite försiktigt i kinden. Men Hu! för det tandrika grin som Malin då svarar med, innan hon rycker sig loss från fingrarna. Det ska nog med tiden lära hennes mamma att låta bli.

Söt, förresten. Om priset är att man måste smila för jämnan, avstår Malin gärna från att anses söt. För hennes del skulle det räcka med några bevis att hon finns. Utseende! kan hon tänka, eller rentav säga så att det hörs till spegelöronen. Utseende, när man inte syns alls!

Hur kommer man underfund med att man inte finns? Kan man vara i ett så underligt och overkligt tillstånd? Om inte annat, så finns ju ändå tankar och känslor och drömmar om allting man vill. Det går knappt att fatta att man är obefintlig, alltså inte bara omöjlig att få tag på per telefon, utan riktigt obefintlig. Döden, när du försöker tänka dig in i den, är svår att förstå, just på det viset att du innerst inne inte kan fatta att du inte kommer att finnas alls. Då är det tankarna och känslorna och drömmarna som är borta, allt som var du en gång. Om det knappt går att förstå döden, hur ska man då kunna begripa att man inte finns, redan medan man lever? Man får tecken, små upplysningar, som säger samma sak allihop. Men inte fattar man redan vid första tecknet, inte vid andra eller tredje heller. Och sedan, när insikten börjar komma smygande, då hoppas man ändå, tror i det längsta: litegrann finns jag väl, någon liten bit syns väl av mig?

Men till slut har så många tecken samlats att man tvingas inse: jag finns inte.

Man borde nog istället fortsätta hoppas och tro. Det är när man ger upp som man verkligen försvinner. Nog är de väl värda att man håller sig kvar, tankarna och känslorna och drömmarna om allting man vill?

Första tecknet kom första skoldagen, ja själva uppropsdagen, den där dagen då det barnsliga livet ska vara slut och det nya ska ta vid med ordning och reda och lära viktiga saker. Mammor och pappor var med i det soliga klassrummet. De klistrade upp sig utmed de hettande väggarna, medan nybörjarna gav sig av ut mellan bänkarna och stannade någonstans där det råkade kännas bra att stanna. Stannade och satte sig ner.

Vart Malin än irrade och vred sina steg kändes det inte alls bra att stanna. Bänkarna stod i par. Flera bänkpar var redan upptagna. Där satt redan två flickor bredvid varandra och deras vita klänningar lyste i solen. Eller två pojkar med rena och slätstrukna skjortor att lysa med sådär. Här och var satt någon på den högra stolen och höll en vakande hand på den vänstra. Eller också syntes det på minen att platsen bredvid var upptagen.

Inte heller gick det an att styra in sig som försten, till vänster eller till höger i något tomt bänkpar. Sitta där sedan och vänta på inte någon särskild, nätack! Vem som helst kunde komma och sätta sig bredvid. Eller ännu värre: ingen!

Så Malin irrade över golvet, och tänkte med tydliga ord: JAG SKA TILL DEN DÄR PLATSEN DÄR BORTA, JAG ÄR PÅ VÄG DIT, NEJ FÖRRESTEN, JAG SKA DIT BORT ISTÄLLET … och trodde själv att hon såg ut att styra med säkra steg, trodde att ingen såg hur golvet vidgades och vreds och förändrades under hennes fötter, så att dit och där borta oavbrutet flyttade på sig, nej det kunde väl ingen annan märka, ingen som inte sitter inuti Malin kan väl känna det där som klämmer i halsen och vill ställa en ängslig fråga, men inte får, eftersom hon tänker så högröstat, sväljer och trycker ner och är på väg genom nya springor som öppnas mellan bänkpar som har fått innevånare, alltfler är upptagna.

Såklart ingen märker, alla är ju så glada åt att ha hittat varandra, par om par, så vem skulle märka, utom möjligen någon mamma eller pappa utmed de heta väggarna, nej inte heller, för mammor och pappor har så mycket att mumla och le om, så varför skulle någon titta på Malin, och förresten syns hon ju inte. Fast det vet hon inte än, det här är stunden strax före första tecknet, och det behövs som sagt många, många tecken innan man begriper någonting så konstigt.

Nå, man kan inte vandra i evighet. Kerstin stängde dörren till klassrummet, för nu var alla komna hade hon räknat ut, och välkomna var de också, talade hon om, medan pratet tystnade både längs väggarna och ute i klassrummet. Och med ens syntes Malin något alldeles fasansfullt tydligt och fanns med halva sin person belyst av solen och halva svart av skugga och hela, ja hela Malin utpekad av Kerstins: Men lilla gumman, har du inte hittat nånstans att sitta! Få se nu …

Och där var tusen ögon som såg hur Malin fick en liten mjuk skjuts så att hennes fötter hittade väg till en stol. Det var inte alls långt dit utmed golvet, men det är inte utmed golv som avstånden mäts, det som gills är hur långt ekot far härifrån och dit i det väldiga rummet inom dig.

Och alla ögonen! Långt efter att de hade vänts bort från Malin, brände de överallt på hennes skinn. Hon hade kunnat sätta fingret på alla brinnfläckarna, den ena efter den andra, och räkna dem: allraminst tusen svidande märken.

Om hon bara hade vetat, men hon visste inte: sekunden efter att ögonen släppte henne för att öronen bättre skulle kunna lyssna på Kerstins leende prat, den lilla sekunden var allt som behövdes för att hon skulle försvinna igen. De hade redan glömt henne, nej, de hade nog aldrig sett henne, hur kunde då deras blickar brännas? Ja, det är konstigt, det går knappt att förklara för den som aldrig har varit med om något liknande själv, men delvis berodde brinnfläckarna på att Malin ännu inte hade förstått att hon inte fanns. Det här var några sekunder före första tecknet.

Kerstin hade hunnit en bra bit i sitt välkomstprat, innan Malin lyckades övervinna de tusen eldarna och lyfta blicken från bänken så pass att hon kunde se först och sedan höra. Ja, så långt var pratet kommet att det inte längre gick att få något sammanhang i det som sas, så Malin struntade snart i Kerstin och lät ögonen vandra runt och hämta in skolan. I tankarna skrev hon en dagbokssida om skolan, en tankesida som skulle bli en riktig sida när hon kom hem till sin dagbok med blå katt på pärmen.

Dagboken hade hon fått på sjuårsdagen förra veckan. Den innehöll redan några viktiga anteckningar. Javisst kunde Malin skriva och läsa, ja, läsning var hon mycket bra på, medan skrivandet var lite mer … ska vi säga personligt! Stavningen och de egna skrivtecknen hon använde mellan de vanliga, var sådana att ingen annan klarade av att läsa. Eftersom hon nu skulle lära sig skriva riktiga bokstäver i skolan, skulle hon väl snart inte själv kunna tyda vad hon hade skrivit, men än så länge gick det bra, och hon ämnade se till att översätta så snart hon fick fason på de nya tecknen och innan hon glömde sina egna. Om hon verkligen någonsin skulle glömma dem?

Tankarna följde ögonen, och hörde med tankarnas känsliga hörsel att rummet var fullt av andra tankar ute på vandring. Kors och tvärs och i alla sorters krumelurer, men allra mest ändå i längtans galopp ut genom fönstret, för därute stod solen och himlen och träden med vind i grenarna och berättade att sommaren inte alls var så slut som den mörka ingången till ettornas paviljong påstod.

På så vis kom Malin, utan att mena någonting särskilt, att stanna med blicken i ansiktet på pojken som satt i bänken bredvid. Att han hette David visste hon inte då, så vägledd enbart av hans spännande utseende (krokig näsa, svarta ögon, vit hy) mumlade Malin inom sig: Dittnamn är Roy. Snabbt hade hon tänkt ut en livshistoria åt Roy, hur han föräldralös spolades upp på stranden och togs om hand av en fiskares hustru och …

Även Roys ögon var ute och såg sig omkring, även han funderade helt säkert på någonting långt, långt bort från Kerstins ord. Kanske grubblade han på sin svåra uppväxt hos fiskarens hustru, alla de erfarenheter som en människa aldrig kan glömma när han en gång har gjort dem.

Malin var så upptagen av att brodera på Roys svåra liv att hon glömde att flytta undan blicken när hans svarta ögon kom åt hennes håll. Plötsligt upptäckte hon att de satt och såg rakt in i varandra, nej inte så, hon upptäckte att hon satt och såg rakt in i Roy, men att han tittade tvärs igenom henne, att hans ögon passerade henne utan att störa honom själv med iakttagelsen att hon satt och stirrade på honom och hela hans svåra uppväxt.

Så där kan man låta blicken passera, bara om man inte ser. Lidandet har gjort honom blind! ropade Malins tanke.

I själva verket hade hon just mottagit det första tecknet, men förstod inte att tyda det, utan tog emot det sådär lekfullt och förvandlade det till någonting helt annat, någonting som passade in på sagan om Roy, någonting som inte alls var ett tecken på att hon själv inte fanns, inte satt där i bänken bredvid Roy.

2

R oy hette emellertid David, och de fick sitta bredvid varandra i hela lågstadiet, ja, tre långa år blev det till slut, det enda tjej-kill-paret i klassen. Inte alls romantiskt, om någon tror det, för David var inte hälften så spännande som historien om Roy, direkt långtråkig var han när han pratade, fast aldrig att han pratade med Malin, nej henne såg han faktiskt inte.

Konstigt det där! tänkte Malin till att börja med, men vande sig så att det rätt snart inte var så konstigt, det där sättet han hade att inte se henne, vande sig så att hon inte trodde annat än att det helt enkelt var så han var, det hade inte direkt med henne att göra.

Konstigt! tänkte Malin också, när dagarna gick och flickorna på samma sätt inte såg henne. Alla gick de par om par, arm om liv, och var tillsammans och hade tusen hemligheter att berätta varandra. Och utanför paren fanns visst ingenting för dem att se.

Ändå kunde någon kraft röra om litegrann bland paren ibland, lade Malin märke till. Någon flicka ur ett par kunde glida intill något annat par och fråga en av de två därinne om de, hon och den andra, kunde vara med varandra. De hade alla så lätt för att glida intill, de hade alla så lätt för att fråga. Malin vågade varken det ena eller det andra. Och svaren kom alltid lika lätt även om de lät olika från gång till annan: Nä, det går inte för att … eller: Ja, först … eller till och med: Javisst!

Då löstes paret upp, ett annat blev till, och hon som blev utan hittade bums henne som hon som kom glidande hade övergett, och behövde inte ens fråga.

Just det. Allting var lätt, lätt för alla, men inte för Malin. Inte för sitt liv vågade hon sig fram och fråga Tina-E: Vill du vara med mej? hur gärna hon än ville, kanske just därför, just därför att hon så hemskt gärna ville vara med just Tina. Men inte för sitt liv alltså, och därför fick hon stå där hon stod, instängd i sin ensamhet.

I början ställde hon sig nära något par, och tittade på hur flickorna bar sig åt med att göra allting så enkelt. Hon lyssnade på deras prat, som löpte så lätt, och mest hela tiden funderade hon på varför allting var så besvärligt för hennes egen del.

Ibland i ett skratt kunde flickorna råka göra någon gest, som fick paret att