Jag är kvar hos er

By Peter Pohl

Anna är bara femton år när hon förstår att hon snart kommer att dö.Sjukhusbesök och mediciner har varit en del av Annas vardag så länge hon kan minnas, på grund av hennes reumatism. Trots hjälpmedlen blir hennes värk drastiskt sämre när hon är femton år. Hon får ont i kroppen, det tjuter i öronen, hon kan inte sova på nätterna och är utmattad. Hon söker vård, men får bara höra att det är reumatismen och att hon snart kommer bli bättre. Men när Anna istället blir sämre ökar oron hos henne och familjen, och till slut förstår läkarna vad som är fel. Anna har fått en hjärntumör och ingen behandling kan hjälpa henne nu."Jag är kvar hos er" är ärlig skildring av en ung människas kamp mot döden och om hopplösheten hos de närstående när det oundvikliga sker.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 23, 2023
• ISBN: 9788728543238

Book preview

Peter Pohl

Jag är kvar hos er

SAGA Egmont

Jag är kvar hos er

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2000, 2023 Peter Pohl och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728543238

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till

Annas föräldrar, Eva och Jonny,

Annas syster, Maria,

bästa vännen, Hanna,

ja, till alla som älskar och gråter.

Hon gör mig lugn

och hon viskar till mig

allt det jag säger dig

Det bor en annan i min kropp

hon har den vackraste av själar

hon är kärlek och hopp

och hon berättar för dig

(Eva Dahlgren)

Våren

Anna:

Solen som värmde mot skinnet och vinden som svalkade så försiktigt. Vi två som blundande satt sida vid sida, med skolhusets vägg som ryggstöd. Vi gick i åttan, sommarlovet var nära. Vi längtade dit; värmen i maj månad lovade så mycket. Livet som pågick på skolgården nådde oss bara som brus: röster i samtal och gräl och skratt, skrap från fötter och studs av bollar. Och någonstans över oss svävade den klara sången från en koltrast som berättade något på sitt hemliga språk.

Vi var ensamma då, Hanna. Ensamma, bara du och jag i det varma röda valvet under ögonlocken. Bruset utanför var så märkligt fjärran, så långt borta och avlägset. Men solen och vinden och sången var nära, så nära.

Det var då hon för första gången gav sig till känna: jag kände en rörelse inuti huvudet, en hastig svindel, som om jag närapå skulle falla, trots att jag satt blundande stilla. Och med min röst sa hon till dig:

– Hanna, du får inte bli ledsen, men om en stund måste jag gå härifrån.

– När då? frågade du.

– Snart, mycket snart.

Du minns inte, jag vet. Bruset kom inpå oss. Vi slog upp ögonen samtidigt och såg bara varandra. Dina blågrå havsögon, Hanna! Det var som att vakna ur en dröm som vi råkade ha haft likadan båda två. Men du hade redan glömt din, det såg jag i ögonen dina. Och jag förstod inte min. Inte då.

Huvudvärken den här våren och de nya medicinerna; de hade vant mig vid att känna mig lite underlig ibland.

Journal — Jonsson Anna

Reuma/Dagny Holm

Feb 12 Barnreuma-mott.

Blev bra i hö knä igen efter kortisoninj den 30/12. Förnekar besvär från andra leder och kan leva normalt.

Status:

At: Opåverkad. Går och rör sig obehindrat. Lätta exemförändringar armveck.

Ledstatus:

Kapselförtjockningar på flera håll inkl småleder, och allra tjockast är det nog i MPC-leder där det faktiskt känns en viss aktivitet. Men helt oömt och inga subj besvär vid gång etc.

Bed:

Onekligen förlopp som vid polyarthrit, ANA-pos, men således rätt diskreta obj fynd nu och nästan inga subj besvär. Fortsätter utan mediciner. Får höra av sig vid behov. Om det blossar upp i ett knä igen ska hon inte vänta mer än 2–4 veckor med att höra av sig för ny kortisoninj. Åter barnreuma mott i sept. Skulle kanske räcka med årsvis men föräldrarna önskar halvårskontroller. Övervakning av lederna och om tecken till subj symtom eller någon form av rörelseinskränkning eller felställning bör ny rtg av fingrar och framfötter göras som underlag för ev diskussion om RID-prep.

Mamma:

På Reumatologen tyckte dom att Annas besvär med knäna och handlederna hade lugnat sig så pass att det räckte om hon kom bara en gång om året i fortsättningen. Det lät ju bra, men jag trodde ändå inte riktigt på det. Jag pratade med Jonny och vi var helt överens, så vi fick igenom att hon skulle få komma på kontroll varje halvår.

Det var inte långt efter det som hennes värk i käken verkligen satte igång. Reumatologen skickade över henne till Kirurgen, och där var vi, jag vet inte hur många gånger; det känns som om vi satt där mest hela våren. Och dom tittade – varenda gång mätte dom upp med linjal hur mycket hon kunde gapa, och den lilla stunden var det alltid lika mycket, hur hon än kände sig – och dom ordnade bettskenor, mjuka först, för mjuka, sedan hårdare, men inte ändrade det på värken. Och dom gav henne sprutor – stack in en nål i ledspringan, fy, det gör ont bara att tänka på det – och skrev ut mediciner som hon skulle ta si och så ofta…

Och dom frågade och frågade hur det var och hur hon kände sig. Dom var underbart vänliga men jag tror inte att dom hörde svaren så noga, för dom hade för mycket att göra. När vi var inne hos Elon Ramm, läkaren på Barnmedicinska, så ringde det i hans sökare i ett kör och systrar och kolleger ryckte honom i ärmen och frågade saker. Så vad Anna svarade på det som han hade frågat för några minuter sen, det gick nog aldrig in.

Å andra sidan så sa hon just inget särskilt, därför att hon skulle ju vara så duktig! Här hemma kunde hon sitta och blunda och verka alldeles borta, men när man kom, så slog hon upp ögonen och log och fick det till att hon bara satt och lyssnade på bandet, eller så. Anna var inte precis den som beklagade sig.

Men så sprack det äntligen för henne: det var en natt. Jag vaknade och hörde att Anna grät. Så jag gick in till henne. Och där satt hon med huvudet i händerna.

– Men, Anna, vad är det fatt!

Det gjorde så ont i käken, hon kunde inte sova. Hon kände sig så otymplig med den där bettskenan. Om den åtminstone hade hjälpt, men det gjorde den inte, hon hade så ont…

Men det var ju inte ens en månad sen hon lät så nöjd, där på Kirurgen, varför sa hon inget då?

Men så ska man förstås inte säga till sin dotter mitt i natten. Hon blev inte gladare av det. Hur som helst så åkte vi upp till Kirurgen akut, redan dan efter. Men vid det laget hade hon samlat sig, så dom blev inte särskilt oroade av hur hon lät då. Dom rättar sig förstås mer efter vad patienten själv säger – pat som dom kallar henne i sina papper – än efter vad mamman försöker berätta. Jag var bara följe, det kände jag.

Jag vet inte om det är riktigt, men jag tror att den där nästan överdrivna självbehärskningen har hon lärt sig av Maria. Så många gånger som Anna, tack vare allt syskonprat i sängen genom långa nätter, vetat precis hur Maria känt, och sedan sett henne stänga till utåt om sina tankar och inte visa något alls av det tumult som måste pågå på insidan. En så älskad förebild – visst tar lillasyster efter!

Men även styrka och glatt humör kan vara till nackdel. När hon är så himla duktig så kan det ju gå hur långt som helst utan att man får några signaler om att det är något på tok. Och vid det laget kan det ha gått för långt. Det skulle kanske ha varit möjligt att få rätt hjälp om hon hade klagat så snart hon kände de första besvären.

Fast man vet ju inte. Om Anna varit en gnällunge, som från tidiga år kinkat med sina allergier och sina eksem och sin reumatism, då hade man kanske vid det här laget varit ganska okänslig för hennes signaler. Och då skulle man ha haft det att gruva sig för: att man inte lyssnade.

Journal — Jonsson Anna

Käkkirurgi/Magnus Hall

Apr 18

Pat kommer i dag för kontroll. Mjuka bettskenan inte fungerat alls medan den hårda har fungerat på ett tillfredsställande vis. Tycker att hennes huvudvärksproblematik har reducerats något och framför allt är inte huvudvärken av samma hårda kvalitet som tidigare.

Då pats problematik fortfarande centrerar kring den vä käkleden beslutar vi om att lägga Celestona bifas i denna. Injicerar 1 ml Celestona bifas i kombination med 1 ml 0,5% Carbocain.

Med tunn nål identifieras ledspringan. Aspirerar utan utbyte och jag lägger halva mängden som jag uppfattar intracapsulärt och deponerar resten i kvaddelform på olika ställen utanför kapseln. Sker på ett för pat acceptabelt vis.

Käkkirurgi/Magnus Hall

Maj 02

Ser pat tillsammans med Dagny Holm, reumatologen. Subjektivt kvarvarande symptom vä sida. Diskuterar den allmänna situationen och beslutar att lägga Lederspan vä käkled samt ge pat lite olika analgeticaalternativ att prova. Holm lägger Lederspan vä käkled. Bettskenan kontrolleras och inslipas. Modern hör av sig per tfn och meddelar hur det hela förlöper.

Maj 10

Modern hör av sig per telefon. Ingen effekt av den cortisoninjektion pat fick tidigare. Diskuterar fortsatt användning av analgetica. Skenan fungerar bra men har börjat gå sönder. Beslutar att pat får komma åter för justering av skenan.

Hanna:

Anna är inte bara min vän, hon är min andra hälft. Hon har alltid funnits och kommer alltid att finnas intill mig. Ingen annan kan jag prata med som med Anna. Hon pratar inte med någon annan som med mig. Fråga varför! Jag vet och jag vet inte.

Vad jag vet: vi har varit bästisar ända från Lekis. Ja, ännu tidigare, kan man nog säga, men jag minns inte hur långt som helst tillbaka. Klasskompisar ända sen ettan.

Vad jag inte vet: hur det har kunnat bli som det är med oss. Tankeläsning, känsloläsning, finns det? Vi behöver inte prata. Jag vet ändå vad Anna tycker. Hon vet hur jag känner mig utan att jag har sagt ett ord. Det är väl så det är när man är varsin hälft av något större.

Det betyder inte att vi sitter och tiger tillsammans. Det skulle nog ingen påstå som hör oss! Det är ju just så: ingen annan kan jag prata med som med Anna.

Samma våglängd, liksom. Och är vi inte på samma våglängd från början, så blir vi det efter en stund. Det har hänt många gånger att jag känt mig deppig, litegrann, och gått över till Anna. Pling på dörren. Hon öppnar. Står där och ser på mig. Ögon: blå. Hår: en blond sky.

– Hannis-pannis! utbrister hon, och skiner upp i överraskning, som om vi inte har setts på ett halvår eller så. Skrattar och släpper in mig. Det går bara ett par minuter, så har jag glömt det där deppiga. Hur hon bär sig åt med det, begriper jag inte, trots att det händer igen och igen.

Ja, igen och igen, för jag kommer rätt ofta så där; jag är lite åt det deppiga hållet. Periodvis är det jobbigt hemma och då finns Anna att kila över till. Jag kan inte beskriva det på annat sätt än att hon har en trygghet som … nej, hon är trygghet för mig.

Nu har vi tittat på alla killar i vår klass och i 8B. Och nästan alla i nian. Vi är överens: dom är rätt gulliga, Bengt och Tomas och … inga namn, förresten. Rätt gulliga att se på. Man kan titta på klassfotot, det räcker. Efter tio sekunders möte ute i verkligheten så har man upptäckt felet: fjorton-femtonåriga killar, alltså killar i vår egen ålder, är så barnsliga att det inte kan vara sant! Men det är sant, det är det som är felet! Man kan helt enkelt inte få ett klokt ord ur dom. Och ändå fjädrar Nettan och Maja och … inga namn, var det. Fjädrar sig, så att killarna bara stirrar.

Därför har vi fattat vårt beslut, Anna och jag: vänta! Det måste finnas riktiga killar någonstans. Någon att luta sig mot.

Vi har våra hemliga drömmar, hemliga för alla utom varandra, drömmar om den som vi en dag ska möta. Ännu har vi inte mött honom.

Lite bittert känns det, iallafall. Ungefär som att det är något fel på oss.

– Mej vill ingen vara med, så länge jag har dom här eksemen, påstod Anna. Och ingen kille vill vara ihop med nån som har en skena i munnen på nätterna.

Protest från mig. Anna skulle ingen komma och skylla på, eftersom det var tvärtom: vi som inte ville veta av killarna så länge dom var så där barnsliga.

Anna nickar åt det svaret, men hon är snart där igen. Att hon inte duger riktigt. Reumatism och astma och bettskena och allt vad det är.

Då är det min tur att få henne på rätt våglängd igen. Hur det går till, vet jag inte. Vi pratar bara, kan man tycka. Jag skojar inte eller slår bort det hon har sagt. Egentligen gör jag ingenting. Det bara fungerar ändå. Rätt vad det är så är Anna glad igen:

– Det är skönt att ha dej, Hanna!

Journal — Jonsson Anna

Reuma/Dagny Holm

Maj 20

Träffar Anna nere på oral kirurgen, Magnus Hall vill kontakt. Anna har vissa omvandlingar rtg-ologiskt men ingen större hämning av underkäkstillväxten. Dock en viss förändring som ger dåligt bett. Har nattskena. Men blir trött och får också ont i muskulaturen dagtid. Ingen medicin för övrigt. Lite slipning av tänder görs då och då, men inga stora åtgärder nu, så länge käken växer. Förhoppningsvis kommer det inte att behövas något ingrepp i underkäken utan möjligen en viss omvinkling i överkäken då den är färdigvuxen. Enl käkkirurg Magnus Hall.

Då hon mer eller mindre ständigt har ont, gör vi försök med nsaid-preparat. Får recept med provförpackning och för övrigt halvårsförbrukningstid på Orudis Retard 200 mg 1 x 1, Clinoril 400 mg 1 x 1, Brufen Retard 800 mg 1–2 x 1, Naproxen 500 mg 1–2 x 1. Skriftlig information.

Mamma:

Så