En mammas dagbok

By Karin Milles

Hur kommer det att bli när barnet väl är här? Moderskap är någonting som många drömmer om och har bestämda idéer kring, men det är omöjligt att förutspå vad som faktiskt väntar. Som nybliven mamma förstår författaren Karin Milles att det inte är samma sak att se någon annan gå igenom moderskapet som att göra det själv. Sömnlösa nätter, att på daglig basis bli nedspydd och ett par konstant rödsprängda ögon går helt enkelt inte att förbereda sig mentalt på. Det är mycket som är fantastiskt med att vara mamma, men vissa saker måste också tillåtas vara rätt jäkla jobbiga. En mammas dagbok består av självbiografiska, dagliga anteckningar om författaren Karin Milles upplevelser av att bli mamma för första gången. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 3, 2022
• ISBN: 9788728386309

Book preview

Karin Milles

En mammas dagbok

SAGA Egmont

En mammas dagbok

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2003, 2022 Karin Milles och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728386309

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Förord

När jag väntade min dotter Elisabet skrev jag dagbok med alla funderingar över vad som höll pä att hända inuti min kropp och hur det skulle påverka mitt liv. Den publicerades senare under titeln Jag ska bli mamma – dagbok från en graviditet (2001).

Om jag tyckte att det var omvälvande att vänta barn var det naturligtvis ingenting i jämförelse med att ha barn. Tillvaron ställdes på ända och allt var nytt och ovant. Mycket var underbart, en del fascinerande och en hel del rätt så jobbigt. Särskilt mitt och min mans förhållande fick utstå en del prövningar. Hur skulle vi dela på ansvaret och jobbet? Skulle vi någonsin ha sex igen? Och varför var det bara jag som städade? Mer än en gång undrade jag om det verkligen gick att vara feminist, fru och förälder på en gång.

Så det blev en bok till. Att skriva om sina upplevelser är ett effektivt sätt att reda ut förvirrade tankar och sätta ord på diffusa känslor. Men det var ändå ingen självklarhet – berättelserna om mina och H:s gräl om vem som skulle ta nattvaken eller hur vi skulle dela på föräldraledigheten kändes ganska privata. Å andra sidan vet jag att mina upplevelser delas av många andra och jag tror att det finns en poäng i att ta upp gemensamma erfarenheter till diskussion. Vissa episoder i boken tycker H inte att jag har beskrivit riktigt som han upplevde dem, men det är ändå okej för honom att jag publicerar min version av händelserna.

Jag har många att tacka för att den här boken blev skriven. Tack till Henrik som hela tiden stöttat mig i mitt skrivande. Tack till Stiftelsen Ellen Keys Strand som gav mig ett eget rum att skriva i en underbar och solstinn vecka i juli 2001. Tack till Malin, Bitte och Marie som uppmuntrade mig när jag precis tänkte ge upp och Johanna Langhorst, vars konstruktiva kritik fick mig att tänka lite till. Men framförallt tack till mina döttrar Elisabet och Katarina, för att ni finns.

Inför varje ny månad finns ett kort faktaavsnitt om bebisens utveckling. Det är bara att se som ett grovt riktmärke – varje bebis är unik och utvecklas i sin egen takt. På samma sida har jag också skrivit några rader om Liset, där man kan se hur hon följer, eller inte följer, den vanliga utvecklingen.

0–1 MÅNAD

Ett nyfött barn sover mycket, inte sällan 16 av dygnets 24 timmar.

Könsorgan och bröst ser ofta onaturligt stora och svullna ut på både flickor och pojkar. Det är helt normalt och beror på hormoner som bebisen fått i sig från mamman via moderkakan den sista tiden i livmodern, det går bort efter ett tag. På samma sätt kommer hormoner i bröstmjölken kanske att ge den plitor eller pormaskar i ansiktet efter några veckor.

När bebisen bajsat ut det mörka och sega s.k. barnbecket kommer bajset att bli mer rinnigt och gulgrönt. Bebisen kan bajsa många gånger om dagen eller en gång i veckan, och båda delarna är normalt. Om barnet dricker bröstmjölksersättning blir bajset fastare och kommer mer sällan.

Bebisen kan använda alla sina sinnen, hörsel, känsel, smak, lukt och syn. Man tror att barnet fokuserar blicken bäst på ett avstånd av 20-25 centimeter.

Lisets utveckling

Får pormaskar i ansiktet.

Bajsar mycket och ofta så att det läcker genom blöjorna.

Sover mycket. Verkar drömma mardrömmar de första dygnen.

Äter mycket och kräks en hel del också.

Ligger liksom hopkurad med händerna knutna och benen uppe under rumpan.

Väger precis över 4 kilo när hon föds, går under månaden upp drygt ett kilo till 5,2 kilo.

Post partum

Vi ligger i sjukhussängen och tittar på henne. Hon har ögonen öppna och tittar tillbaka under sin mörka lugg. Hon är nästan skrattretande lik H. Samma stolta, raka näsa, samma välvda panna. Hon har så mycket hår, det säger alla. Och stora, kloka ögon, lite sneda – det lär finnas en grönlänning i släkten på H:s sida. Hon ska heta Elisabet, det bestämde vi nästan direkt. Det är ett vackert namn som passar bra med smeknamnet hon hade när hon fanns i magen, Liset.

Jag undrar så vad hon ser. Vetenskapen säger att hon har skärpa precis så mycket att hon kan fokusera ansikten på det här avståndet – men vad tyder hon ut av sin mammas och pappas forskande blickar? Vilka tror hon att vi är? Vad känner hon när hon ser oss? Trygghet? Nyfikenhet? Hunger? Egentligen är det underligt att hon ligger där så lugn och tittar, att hon litar på att vi vill henne väl och att allt är bra. Alldeles nyss instängd i en mörkröd böljande värme och nu utslängd i kylan och ljuset där allt rör på sig och förändras – jag skulle gallskrika av ångest. Men hon bara tittar. Och ser så oändligt klok ut. Vi har tagit en massa svart-vita kort på henne med systemkameran – den här lilla varelsens första ansiktsuttryck måste vi dokumentera så att vi aldrig kommer att glömma det.

Jag blöder som en gris. När vi hade fått in den berömda brickan med fika och en svensk flagga och jag trodde att allt det jobbiga var över, kom en sköterska in och frågade om hon fick känna efter om livmodern dragit ihop sig ordentligt. Jag drog upp sjukhusrocken och hon började klämma och trycka. Det var obehagligt, jag kände hur det vällde ut blod när hon tryckte till, det var som att kissa på sig. Hon kom flera gånger under eftermiddagen och klämde och klämde, och jag kunde inte låta bli att undra om det var något fel på mig, om jag skulle förblöda. Men det var tydligen inte ens särskilt mycket blod, sa sköterskan när jag frågade.

Att kissa är en mardröm. Underlivet är ett enda stort hål, det är som om allt ska falla ur mig när jag sätter mig på toaletten. Det känns bättre om jag trycker något mot underlivet när jag kissar. Jag tar en av de där halvmeterlånga bindorna som ligger i högar inne på toan. Kisset rinner bredvid och på händerna och det är lite äckligt men jag får det i alla fall ur mig utan att förlora tarmar och livmoder på kuppen.

Jag visste att man skulle blöda och att det skulle fortsätta att göra ont även efteråt, men tycker ändå att det är värre än vad jag kunnat föreställa mig. Ska det verkligen kännas sä här? Det är lugnande att se att också de andra mammorna går långsamt, långsamt i korridorerna och grimaserar när de sätter sig ner.

II timmar

Natt. De två andra sängarna på salen står tomma, och vårt Lis sover i sin plastvagn. Hon har ett litet randigt påslakan över sig och ligger med huvudet bakåtvridet, som om hon fortfarande minns hur hon med huvudet före pressade sig ut i världen.

Eftersom jag glömde min egen klocka har jag fått låna H:s. Jag har satt den om magen på ett litet mjukisdjur som Liset fått. Nu sitter djuret mot väggen vid huvudkuddarna och tittar vänligt mot mig i dunklet. Om jag inte fixerar urtavlan med blicken känns det som om jag skulle kunna sväva iväg ut genom fönstret och försvinna upp i himlen. Eller kanske bara börja gråta. Jag känner mig förvirrad och lite rädd, men vet inte vad jag ska göra åt det och jag har ingen att prata med. H har åkt hem. Han fick inte stanna över natten eftersom vi ligger på en vanlig sal. Jag har varit med om den fysiskt mest ansträngande upplevelsen i mitt liv, men min man får inte vara här och hjälpa mig genom den första natten efteråt. Liset är ju hans barn lika mycket som mitt, men han får inte sova bredvid henne inatt.

Jag kan inte sova trots att jag borde vara jättetrött. Jag går upp och stirrar ut genom de stora fönstren mot Årstaviken som glittrar i det svaga vårljuset. Huvudet lätt som en fjäder, kroppen en värkande sten.

Onsdag, I dag

När jag stod med värkande ljumskar uppe på BB-avdelningen och väntade på att adrenalinruset skulle lägga sig, satt H på ett truckerfik och åt lövbiff med pommes frites. Och när jag satt som ett blödande och svettigt köttberg i sjukhussängen idag på morgonen, stod H framför mig fräsch och nyrakad med finaste skjortan på.

Avundsjukan sticker till. H kan kliva mellan världarna – nybliven pappa igår på haket, liksom nybliven pappa idag på sjukhuset – medan jag sedan nio månader ständigt har befunnit mig i babyland. Jag har inte fått någon lövbiff med pommes frites, jag skulle inte se fräsch ut ens om jag duschade tio gånger. Jag vet att jag är privilegierad som fått vara med om undret att bära och föda ett barn. Det är bara det att det gör lite ont just nu.

Torsdag, 2 dagar

Amningen går hyfsat. Första natten fick en sköterska hjälpa till så att Liset skulle börja suga, men nu klarar vi oss själva. Det tar jättelång tid och jag får ont i både axlar och nacke, men jag är glad att det funkar. Hon har bajsat flera blöjor svart barnbeck och H och jag turas om att fumla med blöjorna – hon skriker som en stucken gris när man byter och vi blir alldeles nervösa.

I eftermiddags fick Liset ont i magen. Vi vet inte vad det var, men hon bara skrek och skrek och ville inte äta. Jag trodde att det var normalt att bebisar skrek lite då och då, men personalen tyckte att hon skulle få lite alvedon. Kanske störde hon de andra på avdelningen, det är rätt trångt här nu. Men alvedonen kräktes hon bara upp. Vi fick ett eget rum och H gick med henne i korridoren så att jag kunde sova en stund. Jag hörde dem vanka av och an i korridoren innan jag somnade.

Fredag, 3 dagar

Igår var hela min familj på besök, och idag kom H:s. Alla är så glada, och Liset får presenter. Av svärmor ett litet brunt får. Jag fick en hel ask med vaniljhjärtan. Men fastän det är roligt att få visa upp »underverket« ska jag också erkänna att jag känner mig lite generad över att sitta svettig och uppsvälld med läckande bröst i en ful sjukhusrock inför släkten.

Det är så gott att äta! Det är som om jag inte ätit på hundra år, och all mat smakar ljuvligt. Det känns att kroppen behöver näringen. De serverar riktig svensk institutionsmat – fisk med mandel, kåldolmar, slottsstek. Inga krusiduller och urgott. På morgonen en riktig frukostbuffé med alla sorters pålägg, juice och fil. Och som om det inte vore nog, på både för- och eftermiddag fika med kaffebröd eller smörgås. Jag håller stenkoll på alla mat- och fikatider och så fort jag hör slamret från