Will Shield: Ljuset i skuggan

By Katija Schill Uotela

Tanja fortsätter sin resa i den overkliga verklighet som hon vaknat upp till. Ett uppdrag att finna Joakim och Jennys son, sätter Tanja inför ett val att byta sig själv mot barnet.
En torterande tid väntar Tanja och hennes djupaste fråga är om Noel någonsin kommer att finna henne.
När hon en kväll släpps fri så springer hon för sitt liv och finner sin väg hem igen.
Louise är försvunnen och Tanja inser att hennes barndomsvän har en koppling till hennes familj.
En tid av oförväntade händelser och dramatik leder till större konflikter och den största frågan är om Tanja en dag måste lämna WS och blir en vad de kallar för utstött?
Vem är mannen med de blå ögonen?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 23, 2021
• ISBN: 9789180271851

Katija Schill Uotela

Denna bok är kanaliserad och skriven av mig innan mitt liv tog en vändning och jag öppnade upp mig för det högre vetandet. För mina barn vill jag visa att man kan om man vill. Denna bok är för er! Min värld, blir din värld.

Book preview

värld.

1

Det är som att tiden står stilla. Alla omkring mig är som förstelnade. Gatan är inte så pass trafikerad med människor som den brukar vara vid tidigare klockslag på dagen. Möjligen att mörkret skrämmer de flesta. Gatan är smal och leder nedför några lägenhetshus. De flesta av husen är tomma och förfallna men trots det finner vissa det som en skatt. Jag vandrar vidare nedför gatan, och på några tjugo meter så har jag passerat tre andra människor, och som tur är kan de inte se mig.

Sedan jag kom till Chile har allt varit som en evighet. För varje dag som går växer allas oro större, och spåren bleknar mer och mer. Jenny och Joakim har varit med hela vägen, trots att alla bad dom att stanna på Will Shield (WS) så vägrade de. Ingen dömer dem, även om de många gånger agerar med hoppet om att vi hittar honom. För varje gång blir det ljusare för en stund, och sedan blir allt mörkare och djupare än innan.

Noel lämnade oss innan en plan ens kom på tal. Han kunde inte se Jenny så sårad och absolut inte Joakim som han känt sen dag ett på WS. Idag var det fem dagar sedan jag hörde något från honom. Sist sade han till mig att han befann sig här i Chile, men sedan vi kom hit för tre dagar sedan så har han inte sträckt ut sin hand. Även om jag är fullt medveten att han om någon kan ta hand om sig själv, så är det tufft att gå genom det här helt själv. När vi vaknar på morgonen är mitt första uppdrag att få Jenny och Joakim att vara lugna och fokuserade, och där efter göra precis som nu, kamma gatorna efter minsta spår av Charlie och Lollo.

Du har lärt dig bra! Säger Mamma och överraskar mig.

Hej! Tack antar jag, svarar jag och ger henne ett lätt leende.

Har du hittat något ännu? Hennes fråga gör mig nedstämd.

Nej! Jag tittar på henne för att läsa hennes reaktion på mitt svar.

Mamma ser sig omkring. Kanske är hon stolt över de framsteg jag gjort med min magi, eller så vill hon bara för en liten stund fly denna sorg och oro över att hitta bebisen. Det värsta är att inte veta. Inte veta om han lever, om han mår bra eller om han blir utsatt för hemska saker. Jenny visar inte ett leende, och har inte gjort sen den dagen han blev tagen, och jag klandrar henne inte. Vi närmar oss en korsning som leder åt antingen höger eller vänster. Just här finns inga människor alls utom jag och Mamma.

Det innebär att jag kan släppa på tiden igen. Innan jag släpper barriären vänder sig mamma emot mig och tar mig i båda händerna. Hon frågar om jag är redo, det gör mig orolig och rädd, men mamma verkar lugn som vanligt. Vi tittar på varandra och släpper tiden. Allt återgår till vårt normala tempo.

Tanja, säger en hes men väl bekant röst precis bakom mig.

Noel! Mina ord är knapp.

När jag vänder mig om möts jag av hans mjuka famn, och som jag längtat. Han kramar om mig lite hårdare innan han tittar ned på mig. Våra blickar möts, och för en sekund känns allt så säkert. Så bekvämt och hoppfullt. Först tror och hoppas jag att han skall kyssa mig, men istället lägger han sin kind emot min och viskar i mitt öra.

Jag kan inte stanna länge, säger han och drar in min doft så det väsnas i mitt öra.

Vi? Vilka vi? Frågar jag anklagande.

DK är med mig, han släpper mig och vänder sig om för att inte skymma DK.

Precis bakom oss står DK och väntar tyst och troget. Jag släpper Noel och går fram för att ge DK en kram. Även om jag inte hade någon aning om att han är med Noel, så känns det säkert. Han om någon är rätt person för att skydda och ta hand om andra jämlikar.

Har ni hittat något? Frågar jag DK tyst innan jag kramar om honom.

Ja, men det är för tidigt att säga ännu, viskar han tillbaka.

Tack för att du berättar, sen avslutar jag kramen.

Noel kommer fram till oss och omfamnar mig igen. Jag vet inte hur jag skulle kunna klara mig utan denna man. Han tar tag i min haka och för mitt huvud bakåt. Vi kysser varandra, och allt i kroppen blir som en het låga. Mina händer tar ett tag om hans huvud och trycker honom hårdare emot mig. Det är inte sexuellt, utan det är bedjande. Ett bedjande om att vara försiktig.

DK hostar till och vi avbryter kyssen. Mina kinder hettar till av kyssen och av den låga som just tänts i min kropp.

Vi måste gå igen, men jag lovar att jag kommer lite senare. Vänta inte uppe! Han pussar mig på pannan och går längre bort från mig, innan han försvinner ut i tomma intet.

Mamma kommer fram och kramar om mig bakifrån. Jag lägger min hand mot hennes arm som sträcker sig runt mina axlar. Vi står en stund och bara tittat uppför gatan.

Vi måste röra oss tillbaka, viskar hon, och pussar mig på kinden innan hon släpper taget om mig.

Jo, jag tror det är bäst, svarar jag tillbaka.

Hon tar min hand, och i samma sekund så färdas vi genom Natrual. När vi är tillbaka på institutet i Chile så möts vi av Milo. Han välkomnar oss tillbaka och vill ta en rapport om läget. Utan att säga något speciellt så går han sin väg igen.

Det är nästan likadant här som det är hemma på WS. Den märkbara skillnaden är inredningen och de människor som bor här. Milo har ungefär samma ansvar som Mamma har hemma på WS, förutom det faktum att han är en Shaper, och mamma en Ancell. Det finns en person som i rang står över Milo i Chile och det är i vanliga fall Joakim. Nu när han är mitt uppe i denna kidnappning, så är Milo satt som högsta hönset och svarar direkt till Will på WS.

Jag och mamma går genom korridoren och viker av in till köket. Eftersom vi alltid är ute sent på kvällarna, så äter vi tillsammans med Jenny och Joakim, och kanske är det ett upplägg för att de skall slippa allt medlidande från alla på institutet.

Jenny och Joakim sitter redan vid bordet och väntar på oss. De har till och med hunnit värma maten.

Hej, hur har det gått för er? Joakim ställer sig upp innan vi hunnit sätta oss.

Inget nytt tyvärr, säger jag, och tittar på Jenny som ser ut som om hon håller andan.

Jag är jätteledsen, mina ord är menade till Jenny som tittar på mig med förväntansfulla ögon.

I tystnad sätter sig Joakim åter i stolen och drar händerna genom håret. Jenny lägger sin hand på hans axel och lutar huvudet emot hans. Mamma och jag sätter oss ned vid bordet och väntar tills de samlat sig lite.

Jenny bryter tystnaden och säger att det blir en bättre dag imorgon. Trots hennes hoppfulla ord så sitter Joakim fortfarande kvar som fastfrusen. Först tror jag att han gråter och vill dölja sitt ansikte, men plötsligt sätter han sig till rätta vid bordet och börjar ta för sig av maten.

Det är svårt att vara glad och positiv. Ingen av oss andra har en koppling till barnet biologiskt, men vi känner alla av deras smärta. Alla går på spänn inför vad som kan hända här näst.

Har ni hört något från Noel än? Jenny avbryter mina tankar.

Jag inte hinner säga något innan mamma gör det. Hon gör precis som jag skulle gjort och berättar att vi ännu inte hört något.

Tanja jag tror nog att han kommer hem snart, säger Jenny.

Jag hoppas det, svarar jag mjukt tillbaka.

Middagen blir kort, och Jenny dukar av bordet medan jag går tillbaka till mitt rum.

Innan jag öppnar dörren så får jag en lustig känsla i kroppen. Det är precis som att alla hår på min kropp reser sig, men av en bra anledning. Jag vet att institutet är säkert, men trots det så tar jag försiktiga steg in i rummet. Det är mörkt, kyligt och tyst.

Jag har väntat på dig, rösten får mig att hoppa till och jag ställer mig i försvarsställning. Efter några sekunder tänds lampan i rummet.

I en av fåtöljerna i ena ändan av rummet sitter en ung man, som jag snabbt identifierar som en av kidnapparna. Charlie.

Just nu rusar en känsla av ilska genom mig, och jag slänger med min högra arm mot honom. Min kraft tar ett grepp om hans hals, lyfter honom från fåtöljen och upp i luften.

Var är han någonstans? Jag börjar gå mot Charlie, men släpper inte taget.

Charlie tar sig förvånat om halsen, och hans ansikte ser ut som att det skall sprängas. Han kommer självklart inte kunna prata med mitt krafttag om halsen. Jag försöker snabbt räkna ut bästa sätt att hålla honom kvar på plats utan mitt fasta grepp om just halsen. Han grymtar lätt. Sakta sänker jag honom ned mot golvet precis framför mig, och jag håller nu båda mina händer vid sidan om hans armar. Det här kommer förhindra honom att göra några förhastade rörelser, men han kommer kunna svara på mina frågor.

Var är han någonstans? Min röst är lika kraftfull som mitt krafttag om hans överkropp.

Han är i säkerhet! Du måste lyssna på mig nu! Han tittar mot bordet vid fåtöljerna.

På bordet, bredvid min vas med blommor, ligger en filt. När jag tittar på den inser jag att det är pojkens filt.

Varför kom du med den? Och vad får dig att tro att jag kommer hjälpa dig? Vi tittar åter på varandra.

Han kommer inte sluta förrän du gör det jag ber dig om. Du kan byta dig själv mot bebisen! Charlie studerar min reaktion, vilket gör att jag inte alls försöker visa min osäkerhet.

Mig mot bebisen? Varför?

Han behöver dig för någon anledning och vi har ont om tid, han vrider sig i mitt grepp.

Jag släpper taget om honom och han skakar lätt på kroppen. I vanliga fall hade jag kallat på min mamma eller Milo, men något säger mig att de inte alls skall få veta. Varför skulle han annars gömma sig i mörkret på mitt rum.

Du vill att jag kommer med dig för att göra ett byte? Men hur skall det ske? Säger jag, och visar min skeptiska sida.

När jag säger meningen inser jag att den enda lösningen är att byta mig själv mot Jennys bebis. Är jag säker på att det är det bästa att göra? Tänk om det är en fälla?

Jag kommer att ta med dig och en person som du litar på. Det är en sak till…han låtsas ta bort ett ludd från sin tröja.

Vad?

Personen du väljer får inte ha något minne av vart jag tar er. Utbytet sker snabbt, och sedan stannar du kvar med oss!

Han börjar vandra runt i rummet, vidrör möblerna och sakerna som finns lite här och var.

Varför gör du såhär? Jag trodde du var en av oss! Säger jag med smak av avsky i rösten.

Det var jag, men till skillnad från alla andra hade jag inget annat val, säger han och tittar på mig igen.

Inget val? Skitsnack! Alla har ett val! Mitt svar får honom att börja skratta.

Nej, precis som du inte har något annat val nu, hans röst blir låg.

Vi står stilla en stund och tittar på varandra, och även om jag inte just nu kan sätta ord på känslorna han ger mig, så uppfattar jag honom som sorgsen, skamsen och till och med rädd. Men för vad?

Det är inte han som skall vara rädd om det här är en välfungerande plan. Vad är han rädd för?

Varför är du rädd? Min fråga får honom att vackla till.’

Du kommer få dina svar inom kort, men nu måste du välja vem du skall ta med, säger han och slår ena fingret mot klockan som sitter runt hand handled.

Vem skall jag ta med? Jenny? Nej hon skulle inte klara av att lämna mig kvar på platsen. Inte Noel eller mamma för den delen heller.

Det finns inte tid att tänka på vem av alla som skulle gå med på det här. DK är den som är tränad för att klara av just sådana situationer.

Ge mig 20 minuter så har jag någon till dess! Orden hänger i luften medan jag vänder på klacken och går tillbaka ut i korridoren.

Noel är inte ett alternativ då jag vet att han aldrig skulle lämna mig. Joakim skulle möjligtvis göra det när han får syn på sin son, men frågan är om det är värt att chansa? Jag måste få tag på DK. Han är den enda som skulle förstå.

Jag skyndar mig in till biblioteket. Någonstans skall det finnas en beskrivning på hur jag kan kontakta en Shaper, precis som Mamma brukar göra för Will.

Som tur är så funkar detta bibliotek lika som på WS, förutom att det inte finns lika mycket information om just min sort.

När jag ser mig om på alla böcker som står staplade i bokhyllan så förstår jag att detta kommer ta för lång tid. Vad ska jag ta mig till?

Letar du efter något? Hans röst är både värmande och skrämmande på samma gång.

Noel? Är du tillbaka? Jag vänder mig om och möter hans blick där han står vid ingången till biblioteket.

Ja. Jag sa ju att du inte skulle vänta uppe, han tittar på mig fundersamt.

Det gör jag inte heller. Jag är bara rastlös, så jag letar efter en bra bok att fördriva tiden med, ljuger jag, och försöker dölja paniken.

Vi möts i mitten av rummet och han tar mig i sin famn. Hans hjärta slår mot min kind, och precis som vanligt slår det lugnt men hårt. Mina tankar börjar flyga iväg när jag inser att jag inte riktigt ha tid för detta.

Var har du DK då?

Han sitter i köket och äter, svarar han och stryker mig över ryggen.

Har du ätit ännu? Fortsätter jag fråga.

Nej det kan vänta, han pussar mig på munnen.

Nej du måste äta! Kom så gör jag er sällskap!

Jag tar Noels hand och går ut från biblioteket och ned för korridoren i riktning mot köket. Han kniper min hand och det får mig att titta på honom.

Är du stressad? Noel lägger huvudet på sned när han frågar.

Ja! Du behöver äta och jag behöver få veta vad ni hittat, svarar jag och kisar med spända ögon mot honom.

Väl inne i köket så inser jag att situationen inte alls är bra. DK är inte ensam! Han sitter tillsammans med Jenny och Joakim vid köksbordet. Att dölja min skräck just nu är nästan omöjligt. Det värsta tänkbara scenariot händer just nu framför mina ögon. Snabbt tittar jag på klockan, men problemet är att jag inte vet hur lång tid jag har kvar.

Noel tar med mig fram till bordet och vi sätter oss ned tillsammans med de andra. DK tittar på mig medan jag sätter mig mitt emot honom. Jenny och Joakim pratar med varandra. Noel börjar äta sin soppa och jag tittar åt alla håll för att lista ut hur jag skall få DK att prata med mig ostört.

Du verkar nervös! DK´s röst avbryter mina tankar.

Alla som sitter vid bordet tittar nu på mig samtidigt. Noel slutar äta sin mat med sin sked halvt på väg till munnen. DK fortsätter att titta på mig. Förmodligen läser han av mig, och snabbt kommer jag på en ursäkt till att vara nervös.

Ja, det stämmer! Svarar jag, och alla tittar fortfarande på mig.

Jag har en sak till Noel, och jag trodde inte att han skulle vara hemma så snart. Jag har inte hunnit klart med den ännu! Medan jag pratar så tittar jag på Noel och ler.

Till mig? Noel låter överraskad.

Ja till dig, men den är inte klar! Om jag får hjälp så kanske jag hinner klart med den innan du ätit upp, jag tittar nu åter på DK som inte rört en min.

Ingen svarar, så jag vänder min blick mot DK för att göra något sorts tecken på att han skall ta sig an uppgiften och hjälpa mig.

Jag hjälper dig! Säger DK till slut och ställer sig upp.

Jag gör detsamma. Innan jag följer efter DK så tar jag ett tag om Noels ansikte och kysser honom. Han ler mot mig, och han verkar inte alls förstå vad som snart kommer att ske. När jag kysser honom, så fladdrar alla bilder av oss tillsammans genom mitt huvud. Alla stunder som vi vandrat längs strandkanten, alla våra vandringsturer i bergen, alla glada middagar med familjen, och den stunden han frågade mig om jag ville gifta mig med honom.

När jag avslutar kyssen så ser jag honom i ögonen en sista gång. Även om jag inte vill så sliter jag mig ifrån honom och går efter DK.

Vi går ut i korridoren och vidare ned mot mitt rum. När vi står precis utanför dörren så tvekar jag.

Du har ingen överraskning till Noel eller hur? Hans ord är som en kniv i mitt hjärta.

Nej, och jag lovar att förklara! Svarar jag och öppnar dörren. Rummet är åter igen mörkt och jag stänger snabbt dörren om oss.

Vad som än händer, så lita på mig, och gör inget förhastat! Säger jag, och även om jag inte kan se DK, så vet jag att han står på spänn.

Du kan tända lampan, säger jag ut i mörkret.

Lampan i rummet tänds och Charlie står precis framför oss. DK´s blick går mellan mig och Charlie.

Är ni redo att åka? Frågar Charlie och tittar oroligt på DK.

Åka vart då? DK tittar på mig fundersamt.

Det är något jag måste berätta, säger jag med en låg röst.

Kortfattat berättar jag för DK vad som kommer att ske och påpekar starkt att Noel inte får veta omständigheterna. DK ska säga att vi höll på med överraskningen när vi blev bortförda. Hela min kropp bränner när jag tänker på vad som kommer att hända när DK tar Jennys son och åker tillbaka hit.

Jag tittar på DK vars käke är så spänd att jag kan se formen på hans muskler. När han förstår vad som är på väg att hända så omfamnar jag honom. Det är nu eller aldrig! Väldigt tyst berättar jag för honom att jag kommer låtsas ta bort hans minne framför de andra, men lämna en avstämpling i hans huvud om platsen så de sedan kan lokalisera mig.

Han