Den Utvalda

By Tracilyn George

Mitt liv är inte vad man skulle kalla normalt. Från min födelse har jag mött och övervunnit många utmaningar för att bli den person jag är idag. Livet är sällan lätt även om det verkar så för andra.

 

Alla måste hantera sina egna motgångar på sitt eget sätt. De flesta håller tyst om sin kamp och tror att de kommer att bli en börda för sina nära och kära.

 

Efter att ha läst min berättelse hoppas jag kunna förmedla budskapet, Du är inte ensam. Du är starkare än du tror, och jag tror att du är en överlevare.

• Language: Svenska
• Publisher: Clydesdale Books
• Release date: Feb 2, 2023
• ISBN: 9798201387136

Book preview

PROLOG

Jag gav titeln till min bok Den utvalde av två skäl. Den första anledningen är att paret George valde mig att vara en del av familjen.

Det andra skälet är att jag tror att Gud valde mig för att åstadkomma förändring i världen. Mina axlar bar på många bördor som jag aldrig skulle ha återhämtat mig från men på något sätt gjorde jag det.

Under vissa omständigheter har jag ändrat namn eller inte angett dem alls. Det är min förhoppning att den här boken kommer att inspirera andra att åstadkomma positiva förändringar i sina liv.

KAPITEL ETT

Mina födelseföräldrar adopterade mig innan jag föddes. De var på väg att inte längre vara tillsammans och mitt utseende i världen skulle inte göra någon skillnad.

Vid min födelse konstaterade läkarna att jag hade både lunginflammation och cerebral pares. Antibiotika behandlade min lunginflammation, men cerebral paresen behövde något annat än medicin.

Min första fosterfamilj kunde inte hantera mitt handikapp och satte mig tillbaka i systemet. När jag var sex månader gammal placerade socialtjänsten mig hos familjen George.

När min bror John fick veta om min förestående ankomst, hoppade han över skolan så att han kunde vara den första som träffade mig. Min pappa berättade för mig att när socialarbetaren släppte av mig täckte skiten mig från topp till tå.

Min mamma räckte mig till John och beordrade honom att klä av mig medan hon badade. John kastade sedan de smutsiga kläderna i den öppna spisen.

John gick in på vinden för att hitta några kläder till mig efter att han överlämnat mig till min mamma. Eftersom mina föräldrar bara hade pojkar, fick min mamma nöja sig med en del av sina gamla kläder tills de köpte nya.

Några veckor senare kom socialarbetaren för att ta mig till min nästa familj. John råkade vara hemma när hon kom. Han stod i korridoren och blockerade henne. Du tar inte min syster, informerade han henne.

Mina föräldrar hade inte övervägt att adoptera. Vid den tidpunkten i deras liv ville de bara fostra. Men John satte dem i en position där de kände att de inte kunde säga nej. Ett och ett halvt år senare blev jag en del av George familj.

När jag kom till Georges hem hette jag Traci Lynn. Min bror Michael ville att jag skulle heta Elizabeth. Anledningen är för att han tyckte att det skulle vara roligt att kalla mig Dizzy Lizzy.

Min mamma lade in sitt veto mot namnet. Istället kompromissade hon. Hon satte ihop Traci Lynn och tappade andra n. Så mitt förnamn är nu Tracilyn. Elizabeth blev mitt mellannamn.

När det kommer till mitt namn är jag ganska känslig för det. Jag har tre älsklingar om det.

Den första är att om jag presenterar mig som Tracilyn förväntar jag mig att folk tilltalar mig som sådan. Om de kallar mig Traci, påminner jag dem om att det är Tracilyn. Ibland måste jag upprepa mig själv vilket jag tycker är frustrerande.

Den andra peeve kallar mig Trace. Jag orkar inte och jag har släktingar som gör det konstant. Jag säger till folk att jag inte är ett verb.

Slutligen är det stavningen av mitt namn. Det är Tracilyn. Folk vill ofta stava det med ay eller ey. Återigen, jag är inte ett verb så om du tar av Lyn är det fortfarande Traci.

När det gäller cerebral pares tog mina föräldrar det som en utmaning. De tog mig till sjukgymnastik två gånger i veckan.

Min mamma stannade kvar för att lära sig teknikerna. Hon skulle sedan göra terapin hemma. När jag var omkring tre år fanns det inga bevis på mitt funktionshinder.

Vid mitt sista läkarbesök såg sjuksköterskan mig och kunde inte tro vad hon såg. Är det där Traci? hon frågade.

Hon tog mig från min mamma och försvann ner i korridoren. Enligt min mamma ville hon visa upp vad hon kallade ett mirakel. Sjuksköterskan fick mig tillbaka precis i tid för att träffa doktorn.

Läkare sa till mina föräldrar att jag aldrig skulle gå utan en operation. Operationen skulle inte heller ske förrän jag var fyra.

Min bror Harry kom hem en dag med en ask choklad. Titta vad jag har, Janie, sa han. Harry har kallat mig Janie sedan jag kom.

Jag gick från soffan till entrén där han stod. Jag var drygt ett år och behövde aldrig operationen.

En annan vägspärr som läkarna förespråkade var att jag aldrig skulle prata, och om jag gjorde det skulle det inte bli bra. Vid tre års ålder kanske jag har sagt några ord men inte hela meningar.

Det bekymrade min mamma tillräckligt för att ta mig till en logoped. Han höll upp en hand till min mamma när hon försökte uttrycka sin oro. Han ville se mig spela innan han sa något.

Jag låg på golvet och lekte med en leksak där jag var tvungen att placera olika former i motsvarande springor och sedan släppa dem. Efter några minuter vände han sig mot min mamma.

Han sa att om han inte hade papperet framför sig, skulle han aldrig ha vetat att det var något fel på mig. När hon är redo att prata kommer du inte att kunna hålla käften på henne.

Det tog inte lång tid efter det att jag började prata mycket mer. Med en familj som min skulle det inte dröja länge. Familjen George tycker om att prata, så de hade ett stort inflytande på mig.

Det sista läkarna tipsade om var att jag inte skulle uppgå till särskilt mycket. Min familj var inte på väg att tillåta detta. Min familj tillät mig aldrig att använda mitt funktionshinder som en ursäkt för att inte göra något.

Om jag någonsin sa att jag inte kunde göra något, frågade de mig om jag hade försökt. När jag sa nej beordrade de mig att prova det först. De ville hellre att jag skulle misslyckas än att aldrig veta. Det var aldrig en fråga om att jag inte skulle att åstadkomma allt jag bestämt mig för att göra.

Min bror John gav mig en gång ett