Om ett missfoster

By Pauline Wågström

"Jag står ensam i korridoren, vidrig och misslyckad. De andra är lyckliga med sina kompisar och själv borde jag skickas till slakt. Ingen vill ha mig, se mig eller ens röra vid mig, jag är ingenting. Ingen lägger märke till att jag gråter, eller så bryr de sig bara inte om det."

Det här är en självbiografisk berättelse om ett annorlunda och svårt liv, om hur det känns att leva med selektiv mutism, autism och social fobi. Pauline Wågström beskriver en resa genom en skolgång som kantas av utanförskap, mobbning och en ständigt malande känsla av att vara konstig och misslyckad. I den här boken får vi komma in i Paulines huvud och hon delar med sig av sina innersta tankar och känslor, och det hela skildras nyktert och knivskarpt. Genom boken får man perspektiv på hur världen och livet kan uppfattas så otroligt olika för olika människor, och en tankeställare om hur mycket de flesta av oss faktiskt tar för givet. Detta är en unik inblick i ett annorlunda och plågsamt liv som berör och engagerar läsaren djupt!

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 10, 2020
• ISBN: 9789178517893

Pauline Wågström

Pauline Wågström, 28, är en författare från Nässjö som skriver självbiografier och ungdomsböcker.

Book preview

Epilog

Kapitel 1, Tidiga minnen

Bussen jag åkte med till skolan anlände alltid lite senare än vad de andra elevernas bussar gjorde och det ledde till att jag ofta blev sen.

Jag hatade det. Jag riskerade att bli uttittad och det var inte det minsta kul. Jag började sakta in på stegen redan då jag hade stigit av skolbussen och den gulmålade skolan i trä tornade upp sig framför mig. Inne i byggnaden fanns det både elever och lärare, det var det som gjorde det hela hotfullt. Jag närmade mig skolans ingång.

Jag är så rädd, tänk om någon hör mig! Jag vill att mamma ska vara här, jag vill inte vara ensam. Jag är rädd. Jag vågar inte gå in!

Samlingen hade redan börjat, vilket betydde att jag måste infinna mig på källarplan där samlingarna alltid ägde rum. Jag måste gå ner till de andra.

Det är väl inte låst?

Jag svarade nej på busschaufförens fråga. Dörren var så upplåst den bara kunde vara, men jag ville inte träda in på skolan så länge den enorma bussen stod kvar bakom mig. Den var allt annat än tystlåten.

Fast det kanske inte spelade så stor roll ändå, de som befann sig inne på skolan hade säkert redan hört bussen komma.

Jag måste gå in även om bussen är där, fröken vet ju att jag är här ute. Om jag inte går in kommer hon och hämtar mig.

En av mina lärare satt i det stora klassrummet på övervåningen vid sin kateder och rättade papper då jag kom in. Alla de andra hade samling en trappa ner, precis som jag hade väntat mig. Min lärare hälsade vänligt på mig, innan hon sa till mig att gå ner till de andra. Jag kom enbart halvvägs och blev stående i trappan. Min lärare såg mig inte där och antog att jag hade gått ner till de andra, därför tjatade hon inte på mig. Jag behövde samla tillräckligt med mod innan jag kunde gå ner.

Det här är så läskigt, jag vågar verkligen inte gå ner.

Jag kunde höra barnen och lärarna sjunga, de var i full gång med samlingen. Jag ville varken synas eller höras. Ifall jag hade gått ner till samlingen så skulle säkert de andra barnen bara stirrat på mig och då hade obehaget kommit farande likt ett brev på posten. Steg och ljud av närmanden i trappan, mina klasskompisar var på väg.

Jag måste luta mig mot trappräcket, fort! Jag måste se ut som om jag precis hade tänkt gå ner men att jag var tvungen att backa undan för att släppa fram de andra.

Vi i klassen hade det ganska exklusivt i vårt klassrum. Alla hade en varsin bänk och mellan varje bänk fanns det en skärm som man kunde hänga upp teckningar på. Det var bekvämt och mysigt. I en av taxibussarna jag åkte med till skolan åkte alltid en kille med. Jag kände mig obekväm i hans sällskap.

Hej! Jag kan sitta här va?

Det är någon som pratar med mig, usch vad pinsamt! Vilken tur att han bara sätter sig, då behöver jag inte svara.

Den mörkhåriga killen som måste ha varit i min ålder slog sig obehindrat ner bredvid mig framme vid fönsterplatsen. Jag fortsatte att glo ut genom fönsterrutan till vänster om mig som jag hade gjort långt innan killen oväntat hade dykt upp. Han verkade inte ta det som att jag inte hade någon lust att vara social.

Vart ska du åka?

Till skolan.

Jag med, sa killen. Kolla vad jag har med mig. Han drog ner blixtlåset på sin ryggsäck och ur den drog han fram en liten nallebjörn som han såg väldigt stolt ut över att äga.

Visst är den fin, har inte du något gosedjur med dig?

Nej.

Kan du inte ta med dig det imorgon då? Vi kan ta med oss en var och leka med dem på bussen! 

Snälla, låt mig vara, jag vill inte leka med någon som jag inte känner! Det vågar jag inte … 

Killen fortsatte prata en massa om sin nallebjörn och vad han hade för andra gosedjur hemma. Han fick mig att lova att jag skulle ta med mig mitt allra största gosedjur tills nästa gång. Jag valde min allra största nallebjörn som var mörkbrun och hette Sylvester. Honom hade jag haft ända sen jag var tre månader gammal och han var mitt favoritgosedjur. Leken i taxibussen var inte till någon fördel för mig, men jag ansträngde mig ändå av rädsla för att killen skulle bli arg om jag vägrade. Att säga emot inför främlingar kändes farligt. Ted, som killen hette krävde allt mer av mig. 

Idag ska jag försöka sätta mig på en annan plats och se om det funkar. Men tänk om Ted följer efter mig! Jag vill sitta själv. 

Denna dag var Ted på plats i taxin redan före mig och han satt på en av våra vanliga platser. Han log och reste sig när han fick syn på mig. Jag försökte tränga mig förbi honom där han stod i gången och jag försökte verkligen visa att jag bestämde själv. Att jag borde få sitta var jag ville. Men han accepterade inte det. Istället fortsatte han att ge mig order. En gång släpade jag med mig både min och min systers jättekaniner till gosedjur för hans skull. Kaninerna fick sitta fastbältade tillsammans vid ett eget säte och det såg hur sött ut som helst. Trots det var jag sur på Ted för att han hade tvingat med mig dem. 

Varför kan han inte bara låta mig vara?

På skolan fanns det en kille som hette Noa. Han gillade mig och ville ofta pussas bakom skolans alla hörn. Jag var bjuden hem till honom en dag. Noa bodde i stan intill den lilla Ica-butiken och innan vi gick hem till honom bestämde vi oss för att gå dit och köpa läsk. Inne i den lilla varma butiken plockade Noa åt sig en flaska Coca-Cola från kioskens begränsade läsk-sortiment. Jag tänkte precis ta en Fanta, men Noa stoppade mig.

Vi ska bara ha Cola, förklarade han. Jag blev generad och jag vågade inte berätta att jag verkligen hatade Cola. Istället teg jag och följde motsträvigt med Noa ut ur kiosken då han hade betalat. Hemma hos honom var jag tvungen att dricka upp det och låtsas att jag gillade det.

På hemmaplan var jag bästa kompis med Alice som bodde granne med mig. En dag satt vi ute i solskenet på min lilla garageuppfart där vi målade med asfaltskritor. 

Jag klarar verkligen inte det här, jag måste gå på toa. Jag kissar på mig! 

Om det var något jag inte kunde förmå mig till så var det att, som vilken annan sjuåring som helst, gå in på toaletten istället för att bara sitta kvar. Det kändes helt omöjligt att berätta för Alice om mitt lilla problem. Jag hamnade i himmelriket först när Alice förklarade att hon skulle gå in till sig och hämta en sak och när hon väl hade försvunnit in till sig blev det fart på mig. Min stora chans hade anlänt. 

Olyckligtvis återvände Alice nästan direkt och jag hade glömt låsa dörren till badrummet i all hast, vilket resulterade i att hon kom in i badrummet för att vänta tills jag blev klar. Den händelsen satte stora spår i mig då jag under hela tonåren kunde känna rädsla och panik över att behöva gå på offentliga toaletter. Jag hatade det.

Kapitel 2, Liten och ovetande

Mamma var med mig på min allra första dag i den nya skolan efter flytten. Hon satt på en pall i ena hörnet av klassrummet och jag satt vid det stora bordet tillsammans med mina nya klasskompisar. Till skillnad från mig så var de sju, respektive sex år och skulle börja i ettan. Jag var snart åtta och skulle egentligen börja i tvåan. Konstigt nog så blev det inte så utan jag fick börja i ettornas klass.

Den där har jag redan gjort, förklarade jag, nästan lite skrytsamt då vår lärare Annica gick runt det stora bordet som alla förväntansfulla elever satt vid. Hon delade ut Första Matteboken . Annica blev väldigt paff och tveksam och mina klasskompisar bara stirrade som om de inte kunde tro att det var sant. Som om de tänkte att jag måste vara expert på matte eller något bara för att jag låg lite före dem då det gäller böckerna. För att bevisa att det var sant fick jag ta med mig matteboken som jag hade kämpat mig igenom på min förra skola. Det var äkta bevismaterial som var förklätt med omslagspapper föreställande hästar. Sött och oskyldigt. Annica hade inget annat att val än att ge mig den Andra matteboken istället och mina nya klasskamrater såg alldeles hänförda ut när jag ivrigt började arbeta i den. Alla tjejerna i klassen var kompisar, men när vi hade blivit lite äldre så var tiden kommen då man skulle ha en bästis. Allra mest status fick man om man delade hjärta med någon, det hade jag aldrig gjort. Ett tag hade jag en bästis som hette Ellen. Vi umgicks mycket, pysslade och hade riktigt kul, men jag märkte väl när vår tid tillsammans var till ända. Det inträffade under en musiklektion då vi sjöng en låt som handlade om två kompisar som var bästisar. Jag gav Ellen en stolt blick då vi sjöng meningen Du är min bästa kompis! Ellen bara sneglade lite på mig och undvek sen att se på mig under resten av lektionen. Hon hade funnit en ny själsfrände och den lyckliga tjejen satt alldeles intill henne: Hanna. Omtyckt av mina klasskompisar var jag inte allt för länge. Det såg Marie, en av lärarna på skolan, till då hon bestämde sig för att avslöja vad det var för fel på mig. Jag är säker på att det var det som blev vändningen från att bli omtyckt till att bli ignorerad. Vi samlades i ett grupprum. Jag, Marie och mina kompisar i klassen. Alla satt runt ett bord och jag tror faktiskt att jag anade vad det var som skulle ske. Marie var en lärare på skolan som gav extrahjälp till de eleverna som behövde det och hon hade också ett eget grupprum som jag hade varit i flera gånger och gjort olika skolarbeten. Jag satt och tittade rakt fram, Marie satt mittemot mig.

"Pauline har Aspergers syndrom