Hemresan

By Åke Leijonhufvud

Björn är grundskolelärare men är missnöjd med både skolan och sin roll som lärare. Han engagerar sig i Lisbeth, en elev med stora skolsvårigheter. Det ger hans liv en ny mening. Samtidigt träffar han två personer som kommer att betyda mycket för honom. Det är Aina, ung arkitektstuderande på jakt efter en personlig livshållning. Och det är Tobias, marxist och politisk aktivist. Under ett par heta julidagar träffas de i Stockholm och diskuterar liv och politik, samhälle och klassklyftor.Hemresan är en bred realistisk roman som granskar de krafter som gör våra liv innehållslösa och som ställer oss mot varandra i ett allt oförsonligare ljus. Det är därför också en kärleksroman.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 22, 2021
• ISBN: 9788726628470

Book preview

Petra

Skärp dig!

– Du får ta reda på hennes bakgrund och hemförhållanden, sa han. Men akta dig för att gå för långt.

Studierektorn, de kallade honom Totte, stod utvilad och nyrakad framför honom i lärarrummet. De andra hade inte kommit än, den svaga röklukten därinne satt kvar från gårdagen.

– Jag vet, sa han. Jag har länge tänkt göra något åt det.

Han var dåligt utsövd, tröttheten fick honom att känna yrsel där han stor framför Totte. Genom fönsterraden i andra ändan av rummet såg han ut på skolgården som låg tom och renblåst så här dags, morgonvätan hade ännu inte försvunnit. Han tänkte att det var fel att han var så trött redan vid mitten av terminen.

– Använd din intuition så går det säkert bra, sa Totte.

Han gav Björn en klapp på axeln och fortsatte in på expeditionen.

Han hade kommit för tidigt som vanligt, det brukade han göra för att slippa ensamheten och tristessen i hyresrummet. Han gick bort och satte sig i en av sofforna som var impregnerad av rökdoft och slöt ögonen. Tvärsigenom tröttheten tänkte han på Marianne. En sekund plågade han sig med tanken att hon inte var hemma, att någon annan gick med Helena till dagis. Hon hade inte hört av sig på länge.

– Tidig som vanligt, hörde han en röst bakom sig.

Han snodde runt, alldeles för häftigt tänkte han, och förstod att rörelsen avslöjade honom. Bakom honom stod Eriksson, hans kollega. Björn visste inte hur länge han stått där, bara att det retade honom.

– Du ligger i, sa den andre. Det har du från Lärarhögskolan. Men det rinner av med tiden, tro mig.

Han lämnade Björn och gick bort till tidskriftshyllan, men vände sig om halvvägs och mätte honom med blicken. Han hade storrutig blazer och prydligt halvskägg. Det har de alla tänkte Björn, som om det var där den satt, framgången.

– Vi har handboll i eftermiddag, sa han. Jag tycker du ska komma. Du var ju inte med förra gången.

– Jag får se, sa Björn. Jag tror inte jag hinner. Jag måste förbereda mig.

Lärarrummet började fyllas. De stod i grupper mellan de ljusa sofforna och pratade, de flesta träffades bara på morgnarna, resten av dagen höll de till inne på sina institutioner när de inte hade lektion.

– Du var väl inte med på ämneskonferensen heller, sa Eriksson. Har du tappat sugen redan?

Han tänkte svara, men lät bli eftersom han visste att det bara skulle få den andre att reta upp sig ännu mer, gick istället i riktning mot dörren. Det var bara några minuter kvar till ringningen.

– För fan Björn. Du måste skärpa dig. Du kan inte fortsätta så här.

Han låtsades inte höra honom. Han tog ut stegen när han kom ut i den bländvita korridoren, klassrummet låg två trappor upp. Redan på håll kände han olusten.

De satt och låg med ytterkläderna på sig utanför lektionssalen och reste sig motvilligt när han närmade sig, klungades under fnittrig tystnad bakom honom medan han låste upp. Han kände att han började svettas.

– God morgon, sa han när de vällt in i klassrummet och hängde över bänkarna. Det var med en känsla av obehag han sa det, den blev starkare för varje dag.

– Sitt ner.

Hans blick vandrade dit. I bänkraden närmast fönstret, längst ner, satt hon.

– Kom ihåg att hon är lågpresterande, sa rektorn en vecka in på terminen. Hennes betyg är dom sämsta i klassen. Och hennes frånvaro förra terminen låg på över det tolererhara.

Björn visste inte vad han skulle svara.

– Klarar du inte av henne kan du alltid sätta henne i observationsklasse, det vet du. Men det avgör du bäst själv.

Han ursäktade sig med att han hade ett sammanträde att passa, men lovade att ta upp hennes fall på nästa kollegium.

– Då har vi tid att prata igenom saken ordentligt, sa han.

Men det hade inte blivit något av. Björn hade kommit dit full av förväntningar. De hade gått igenom eleverna under stark tidspress, ingen hade haft tid över för hennes fall.

– Var iskall, sa någon efteråt. Tänk på att du inte får slita ut dig för hennes skull. Det är hon inte värd.

Nu satt hon vid fönstret.

– Tänk dig för, sa han. Vad innebär det att en mening står i konjunktiv?

Han frågade inte henne, riktade istället frågan till en flicka som satt i andra ändan av klassrummet, under anslagstavlan. Ändå var det henne, Lisbeth, han hade i tankarna, hennes finniga ansikte och taniga kropp som verkade ännu tunnare i det skarpa ljuset från fönstret. Det var första gången på tre veckor som hon var närvarande. Han hade sett henne redan när han kom på morgonen, hon hade stått tillsammans med de andra innanför grindarna på skolgården, med kragen på täckjackan uppslagen mot den sträva vårvinden. Hon hade sett bort när han gick förbi.

– Indikativ utsäger det som är, sa han. Konjunktiv det som skulle kunna vara.

Han hörde hur ansträngt det lät, utan den inre övertygelse som han visste att de andra lärarna hade. Flickorna satt uttråkade och pratade lågt sinsemellan, då och då kastade de snabba blickar mot katedern, som för att kontrollera honom. Pojkarna som annars brukade föra oväsen och skjuta krampor mot tavlan satt tysta och stirrade slött framför sig. Han måste anstränga sig för att inte brusa upp.

Efterverkningarna av den dåliga nattsömnen omgav honom som ett skört skal. Deras röster trängde igenom och förstärkte känslan av trötthet. Han såg ut på skolgården där några ungdomar i utställda jeans och nylonjackor hade samlats, över cykelstallet och bilparkeringen var solen nästan varm.

Ett godståg rangerades om på spåret till sulfatfabriken, ljudet från bommarna hördes ända in i klassrummet. Vagnarna hade gula presenningar med bolagets svarta påskrift.

Han tänkte på Lisbeth. Han visste att han borde ge henne en chans som de andra inte hade eftersom hon hade det svårare än de. Men han avstod hellre än han gjorde bort sig inför rektorn och kollegiet. De skulle ta det för överdriven omtanke, kanske skulle det heta att han favoriserade henne framför de andra. Och den risken ville han inte ta.

– Vilka tempus har vi? sa han nu och riktade frågan till henne, rakt in i hennes frånvarande ansikte. Kan du räkna upp dom?

Hon satt tyst tills ringningen räddade henne.

– Vi fortsätter nästa lektion, sa han.

De hade stått i den gula tegelpassagen, Eriksson och han. På golvet låg fuktiga ytterplagg och skolväskor, det rann smält snö från dem.

Det var i början av januari.

– Det är ingen idé att du hjälper henne, sa Eriksson. Hon kommer ändå inte att klara sig.

– Men är det inte skolans uppgift att göra det lättare för sådana som hon? sa Björn.

Eriksson ryckte på axlarna. Några elever kom rusande, de var nära att springas omkull.

– Det kan du ju alltid inbilla dig. Det är ingen som tror på det där längre.

När han kom ut från klassrummet stod hon i korridoren mellan två fönster.

– Jag vill prata med magistern, sa hon.

Hon såg upp i hans ansikte, men slog ner blicken igen.

– Jag vill veta varför ni håller på med mig så där. Vad har jag gjort?

Hon stod alldeles rak framför honom, den magra flickkroppen var egendomligt spänd i väntan på hans svar. Hon hade halsduken virad dubbla varv runt halsen, hennes mörka hår var långt och stripigt och ansiktet blekt, blekare än de andras tänkte han och kom ihåg att han sett på elevkortet inne på expeditionen att hon var ett år äldre än sina klasskamrater. Det hade den genomskinliga glans man får av för lite sömn och för mycket cigarretter. Samma ansikte som han i början av terminen tyckt utstrålade styrka verkade nu skört, som om det nödtorftigt höll ihop en inre bristning.

– Vad menar du? sa han. Du måste förklara dig.

– Jag vet att ni pratar om mig, ni och dom andra lärarna. Jag vill veta vad ni säger.

– Vi har inte pratat om dig, ljög han.

Han märkte att hon inte trodde honom. Han lät blicken glida förbi henne, ut genom fönstret. På andra sidan gatan som korsades av de dubbla järnvägsspåren låg fiket, en herrekipering och polisstationen. Han ansträngde sig för att minnas utsikten, varför förstod han inte.

– Jag vill gärna ha ett samtal med dig när jag har bättre tid, sa han och såg på henne igen. Jag träffas i lärrarrummet mellan tolv och ett idag. Om du kunde komma då?

Hon svarade inte, lyfte bara blicken in i hans och lät den vila där, en sekund. Så slog hon ner den igen, drog upp blixtlåset i den röda jackan som hon alltid hade på sig inomhus, och gick därifrån.

I slutet av korridoren, vid trappan, stannade hon och vände sig om. Han såg hastigt bort.

– Du kommer att få det lugnt och skönt däruppe, sa Marianne innan han reste. Du kan läsa in introduktionskursen. Det finns ingen som kan störa dig i den där hålan.

Han tänkte på varför det ändå inte blivit som hon sa. Berodde det på att han inte ville, att det fanns ett motstånd i honom som funnits där i ett halvår nu och som hindrade honom från att koncentrera sig? Säkert var det så. Delvis hade det med Marianne att göra, med hennes fordringar på honom. Han ville inte lyckas, inte om det var hon som ställde kraven. Men han kände också att marken sviktade under fötterna, han visste inte vad han ville göra med sitt liv, hade aldrig vetat.

Marianne hade pratat om introduktionskursen för doktorander. Och han hade verkligen börjat på den, förra vintern när allt var som det skulle mellan dem, eller så bra det nu kan bli i ett äktenskap tänkte han. Han hade skaffat böckerna, de dyra också, och diskuterat med professorn om uppläggningen av studierna. Han hade fått rådet att läsa vidare och att välja ämne för sin avhandling så fort som möjligt. Björn hade tagit det som en uppmuntran och satt igång meddetsamma. Det hade gått trögt i början, men så småningom allt lättare. Han hade funnit ett nöje i att tränga in i alla teorierna och metoderna.

Sedan, frampå vårkanten, hade det plötsligt sagt stopp i honom. Han kunde inte läsa en rad mer, om det var det häftiga ljuset eller tröttheten som alltid kom över honom på våren visste han inte. Marianne kritiserade honom öppet för hans bristande ambition. På ett halvår öppnade han inte böckerna.

Så vid jultiden sökte han den tjänst som extra ordinarie i svenska och historia som han nu hade. Marianne uppmuntrade honom. De behövde komma ifrån varann en tid, sa hon.

När han fick tjänsten hyrde han ett rum med kokvrå i samhället och packade kläder och husgeråd i en kappsäck, tillsammans med kursböckerna.

En dag ska jag ta fram dem hade han tänkt, men skjutit på det.

Han hade inte väntat att hon skulle komma så snart.

– Lisbeth Julin vill prata med dig därute, sa Eriksson och strök förbi honom i lärarrummet, det var efter middagsrasten.

Han hejdade sig, som om han nödvändigtvis måste säga det.

– När började hon be om lov för att vara ledig?

Björn svarade inte. Han gick ifrån Eriksson ut i korridoren. Därute stod hon mycket riktigt, vid svängdörrarna, som om hon tänkt fly men hejdat sig i sista stund. Han gick bort till henne.

– Det var bra att du kom, sa han och la handen på hennes axel, men drog genast tillbaka den. Jag förstod att du skulle göra det.

Hon undvek honom med blicken, han märkte det men sa inget.

– Jag föreslår att vi går upp i svenskrummet, sa han. Det är lättare att prata där.

Hon gjorde som han sa, följde honom utan ett ord uppför trapporna och in i svenskdepån. Det var dammigt och instängt därinne, skrivborden var belamrade.

– Sätt dig, sa han.

Själv blev han stående vänd mot fönstret och låtsades leta bland några lösa papper på bordet.

Hon satte sig i den enda lediga fåtöljen därinne, under vägghyllan.

Nu ser hon på mig, tänkte han och föreställde sig hur hon höll händerna krampaktigt stilla i knät, ovana som de var vid att hålla i annat än cigarretter. Det är inte som hon är lugn, det är trots, tänkte han också och kom ihåg händelsen i duschrummet. Han skämdes för den ännu.

– Jag vill gärna hjälpa dig, sa han och vände sig om mot henne, precis som han tänkt att han skulle säga och göra.

Hon såg upp, snabbt, så slog hon ner blicken igen och höll den stilla där. I korridoren ringde det ut.

– Vi har haft problem med dig som du vet, fortsatte han. Dina studieresultat är inte vad dom borde vara. Och inte din närvaro heller. Sen du rymde har du knappt satt din fot i skolan.

Han satte sig längst ut på skrivbordskanten, la det ena benet över det andra, rättade till pressvecket över knät. Han kände att ingenting stämde, varenda detalj var fel.

– Jag kanske kan hjälpa dig, sa han. Men då måste jag veta vad som ligger bakom. Kan du berätta något om hur det är därhemma?

Hon tvekade, bet sig i läppen.

– Det är pappa, sa hon men avbröt sig genast.

Hennes ansikte blev plötsligt öppet och generat, som om hon försagt sig.

– Fortsätt, sa han och undrade vad som skulle komma.

Hon strök undan håret ur ansiktet, blev tillknäppt och trulig igen.

– Det är så hemskt därhemma, sa hon och såg ner. Mamma tjatar alltid på mig för att jag har grammofonen på för högt. Hon säger att pappa måste sova när han kommer hem på morgnarna. Han arbetar på pappersbruket.

– Jag vet, sa han men förstod att det var onödigt, hon begrep nog att han visste.

Han var osäker på hur han skulle fortsätta.

– Har det hållit på länge så här? sa han till sist.

– Ett år kanske, sa hon. Jag kan inte koncentrera mig. När jag sitter med läxorna blir jag alldeles tom i huvudet. Och då måste jag sätta på grammofonen. Men så kommer mamma och säger att jag stör. Och så tycker dom att det är onödigt att jag går i skolan. Dom vill att jag ska börja jobba.

– Har dom sagt det?

– Ja mamma, sa hon lågt och såg in i kavajslaget på hans grå blazer. Pappa vet jag inte. Han säger aldrig något när han kommer hem från fabriken.

– Läser du alltid dina läxor på morgonen?

– Ja, sa hon och såg frågande på honom.

Han kom inte längre, han förstod det. Han reste sig och följde henne till dörren. Hon väntade att han skulle säga något, men han tvekade.

– Tack ska du ha, sa han. Jag får se vad jag kan göra. Det är bäst du går tillbaka till lektionerna nu.

Hon väntade ett ögonblick till, så vände hon sig om och halvsprang bort mot trapporna, med den långa halsduken slängd över axeln.

Då hade han redan bestämt sig för att söka upp hennes föräldrar.

– Det här samhället gör oss ensamma, sa han till Marianne en kväll när de satt tillsammans, Helena hade somnat. Vi blir isolerade och olyckliga. Vi kan inte leva tillsammans.

– Det gör vi ju, svarade hon. Vi är tre. Du och jag och Helena.

– Du förstår inte. Vi är ensammare än någonsin. Vi bara skaver mot varann.

– Vad menar du skulle vara bättre då?

– Jag vet inte, sa han och tänkte på hur långt de kommit från varann. Men det måste finnas ett annat sätt att leva. Ett fullkomligare.

Sista timmen på dagen var hon där inte. Hennes bänk vid fönstret stod tom. När han frågade klassen var hon höll hus, svarade de undvikande att de inte visste.

– Hon är kanske på fiket, sa hennes bänkkamrat, en flicka. Jag kan gå dit och se efter.

– Du stannar, sa han.

De märkte hans irritation. Han kände det och plågades av det, det var samma sak varje gång. Under resten av lektionen utnyttjade de sitt övertag, sköt sig bit för bit in i hans mjuka, lättretliga inre.

Han lutade sig tillbaka i stolen och slöt ögonen.

Jag ska ta reda på hennes bakgrund, tänkte han. Det är enda sättet.

Efter lektionen fångade rektorn påpassligt in honom utanför lärarrummet. Han var upprörd.

– Nu är hon borta igen, sa han. Hon har inte varit i skolan på hela eftermiddagen.

Hans blick hade svårt att fastna i Björns, den irrade åt sidan.

– Du är i alla fall hennes klassföreståndare, sa han.

– Jag vet, sa Björn. Jag har pratat med henne.

– Och vad tänker du göra om man får fråga?

Han kunde inte dölja sin besvikelse, Björn märkte det.

– Jag ska tala med hennes föräldrar, sa han. Jag ska ta reda på varför hon skolkar.

– Låt se att du gör det då.

Han lämnade honom utan några fler kommentarer och gick in på expeditionen, lampan i dosan lyste ilsket rött.

Här blir jag inte gammal, tänkte Björn och fortsatte in i lärarrummet. Där var nästan tomt.

Han gick direkt, utan att ta vägen över hyresrummet som låg i det ljusblå, dåligt rappade huset på andra sidan järnvägen, mittemot jordbrukskassan. Han visste att Lisbeths föräldrar bodde i en av villorna invid själva sulfatfabriken, i ett risigt utkantsområde. Han hade varit åt det hållet en av de första dagarna här, en gnistrande kall vinterdag. Nu luktade det rök och fuktig jord från de nakna trädgårdarna, videbuskarna hade stora, svällande knoppar, överallt anade man att våren redan var på väg. Rabatterna var nyluckrade.

I den branta backen upp mot fabriksområdet blev han omkörd av en långtradare med släp som råmade sig uppför på ettans växel. Chauffören hängde med armen ut genom den nervevade rutan, han hade en rödaktig skjorta med uppkavlade ärmar och hälsade med en handviftning på Björn.

Han känner mig inte, flög det genom Björn. Men i samma ögonblick insåg han att det var fel, här kände alla igen honom.

Framme vid villan gick han uppför trädgårdsgången och ringde på dörrklockan. Den gav ifrån sig ett svagt surrande inne i huset, han stod på trappan i det matta solskenet och lyssnade till steg och röster inifrån, ett ögonblick lät det som om de grälade. Så öppnades dörren och en mansperson kom ut på trappan i bara strumplästen, att det var hennes pappa såg han på anletsdragen som var samma som Lisbeths, fast grövre. Han hälsade med en kort nick.

– Var det något särskilt? sa han.

– Det gällde er dotter, sa Björn.

Vad ljuset innehåller

Timmen innan hade han stått och svettats i kokeriet.

Klockan sex på morgonen hade han gått på sitt skift. Skiftcykeln innebar att han arbetade från två på eftermiddagen till tio på kvällen i sju dygn. Sedan var han ledig två. Nästa skift, förmiddagsskiftet, arbetade han från sex på morgonen till två samma dag. Det höll han på med i sju dygn och var ledig ett. Nattskiftet började dagen därpå och löpte från nio på kvällen till sex på morgonen i sju dygn. Sedan var han ledig fredag, lördag och söndag. Det var hans enda lediga veckoslut, en gång i månaden.

Han brukade ofta säga till Vera att han inte hann ställa om sig mellan skiftena. Särskilt nattskiftet hade han svårt med, eller med tiden omedelbart efter. Det tog en vecka för kroppen att bli normal igen efter de heta, dånande nätterna i kokeriet. Musklerna värkte och darrade efter att ha spänt sig mot sömnen i timmar, ryggen kändes stel och huvudet var urblåst av syrebrist. Han fick sömnrubbningar också. Mitt i natten kunde han vakna av att magen skrek efter kaffe, eller det halvljumma rävgift som han brukade ha med sig i termos till fabriken och hålla sig vaken med under arbetsnätterna. Sedan kunde han omöjligt somna om igen. Det dunkade i lederna och susade i öronen. Han låg i halvslummer och vred sig och tyckte att han stod i det iskalla golvdraget framför de skållheta cisternerna och svettades och frös om vartannat. Somnade han in var det bara i korta ryck, kroppen hade för länge sedan lärt sig göra motstånd.

Först framåt morgonen hände det att han föll i djup sömn. När han vaknade två timmar senare låg lakanen virade runt kroppen och han var genomvåt av svett. Han hade sovit för lite, det kände han, liksom att det hela skulle upprepas tills kroppen hunnit anpassa sig. Men då var det dags för nattskiftet igen, och han måste ställa om sig på nytt. Så skulle det fortsätta, ända tills han blev pensionerad. Det var tio år dit.

– Varför sliter du ut dig för bolaget? brukade Vera säga. Ingen tackar dig för det. Du kan säkert få ett lättare jobb om du bara begär det.

Hon sa det de få gånger de åt frukost eller middag tillsammans,