Död mans önskan

By Gabrielle Hipp Marchidan

När studenterna Andrei och Lea får chansen att åka iväg och bo ett halvår i Transsylvanien för att delta i ett forskningsprojekt, tar de den direkt. Det förekommer mycket myter och skrock om den plats de ska vistas på.
Men det är bara skrönor. Det kan inte vara värre än oredan hemma och det trista vardagsliv de just lämnat bakom sig, eller?

Varför besitter denna plats en så mystisk atmosfär? Vad är orsaken till dess snedvridna yttre? Ju längre studenterna befinner sig där, desto fler frågor dyker upp. Och svar de helst hade klarat sig utan.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 22, 2023
• ISBN: 9789180806213

Book preview

Kapitel 1

Solstrålarna träffade vindrutan och lyste upp de ljusa väggarna i den rymliga salen. Golvet hade flera meter högt lufthav ovanför sig innan det ersattes av ett ljust tak. Nedanför hördes det vaga ljudet av blyerts mot papper, ett lätt krafsande av stift och uddar.

Det starka ljuset fick en ung man med mörkt hår att blicka uppåt mot fönstren nära taket och se en ljusblå, klar himmel. Sorlet av skriverierna fortsatte och framför honom satt flera på rad vid sina bord och koncentrerade sig på uppgifterna. Hans blick vandrade över på några trädtoppar som man kunde se genom fönstret och deras gröngula kronor som lyste likt guld i solskenet.

Ljudet av steg i lokalen fick honom att haja till, han hade fått tentavaktens uppmärksamhet. Han riktade snabbt koncentrationen på pappret igen där majoriteten av uppgifterna redan var avklarade. Två timmar av skrivtiden var kvar och det fanns gott om tid att ta sig an de sista flerpoängsfrågorna.

En av tentavakterna öppnade dörren och hyschade de samlade studenterna. Fler än dem väntade utanför salarna och ibland glömde somliga bort att hålla låg ton.

Andrei Florescu var inte en av dem. Inte någon av hans studiekompisar heller för den delen, som just nu satt kvar där inne i salen. Sorlet minskade och en del studenter verkade göra det enda rätta efter en lång eftermiddag: bege sig hemåt. En efter en öppnade de dörren som knappt hann stängas förrän nästa person gick ut.

Andrei var så gott som ensam kvar. Han startade sin mobil som varit avstängd under hela skrivtiden. Han slog sig ner på en av bänkarna vid fönstren i den stora entrén.

Fler studenter lämnade föreläsningssalen och Andrei suckade, han anade att Lea skulle kontrollera att hon hade alla sina saker med sig två gånger innan hon vågade gå ut ur tentasalen.

Men till slut stod hon där med sitt mörkbruna, lockiga hår. Andrei kunde inte undvika leendet som spred sig över hans läppar. Han reste sig upp medan Lea ställde sig framför honom.

Så går det om man alltid ska envisas med att man ska hålla tjugo projekt vid liv samtidigt, Lea!

Ingen annan ville vara klassrepresentant förutom jag, okej? Vi glömde väl bara bort tiden och drog ut på lunchmötet lite.

Andrei nickade och höll om henne för ett kort ögonblick.

Jag förstår. Det är inte första gången …

Lea knuffade till honom lätt och rotade igenom sin väska för att se att både datorn och pärmar var på plats innan hemfärden.

Om du kommer lite tidigare nästa gång så får vi garanterat två sittplatser bredvid varandra.

Hon svarade inte omedelbart utan trädde på sig sin jacka och plockade fram sin mobil.

Om du eller någon annan i gänget hade paxat en plats till mig hade det också funkat. Kanske något att tänka på till nästa gång, eller hur? frågade Lea och skakade på huvudet.

Han förväntade sig ett sarkastiskt uttalande, men möttes istället av ett leende och en liten puss på kinden.

Där ser du, ingen kan alltid ta allt i beaktning.

Nåväl, du vet att du har en poäng, svarade han.

Båda två lämnade byggnaden och tänkte ta bussen ifrån campus. För att göra det behövde man gå ett par hundra meter till en avlägsen busshållplats bredvid en motorväg. Vägen dit utgjordes av en allé som pryddes av gamla lövträd.

Andrei och Lea njöt båda två av lugnet.

Universitetsområdet vid den här tiden var glesbefolkat och vinden ven förbi de gamla lövträden. Andrei ryste till. Ibland kunde det verkligen blåsa kyligt trots att augusti ännu inte lidit mot sitt slut. Hösten såg visst ut att börja tidigt i år, men i hans hjärta var det fortfarande sommar.

Andrei tänkte på den ljusa årstiden som varit innan det kyligare vädret börjat smyga sig på under månadens gång. Det var utan tvekan en av de bästa somrarna han upplevt och troligtvis för att han spenderat hela den med Lea.

Båda två ställde sig bakom glasrutorna och hamnade i lä för vinden. Lea föste undan håret från ansiktet och Andrei slängde en blick över vägen på de höga tallarna och granarna. Kanten av barrskogen pryddes av högt gräs i en mix av tåtel och timotej. Tystnaden stördes av ett avlägset ljud båda kände igen så väl och snart susade en bil förbi på vägen.

Kan inte vi bara ta det lugnt ikväll? Det var våra sista omtentor och det är lång tid kvar till september …

Tror du ja, Andrei. Tiden har en tendens att flyga iväg, och vi måste handla och planera lite först innan vi bara kan släppa allt för idag.

Han himlade överdrivet med ögonen och Lea skrattade.

Du måste också ta det lugnt ibland och koppla av. Annars hamnar du i samma sits som jag var i för något år sedan, sa Andrei.

Orden fick henne att haja till och sedan skrapa med ena skon i marken. Andrei insåg genast vad han hade sagt.

Jag menar förstås inte att du ska må så. Jag vill helst av allt glömma det också!

Något rörde sig i fjärran. Han tog ett kliv fram och kikade ut bortom vindskyddet.

Ja, bussen kommer!

Fordonet rörde sig stadigt emot dem. Bussen ingav en känsla av lättnad över att väntetiden var över. Fordonet saktade in och stannade vid hållplatsen.

Bussdörren öppnades och varken Lea eller Andrei ödslade någon mer tid ute i blåsten. Båda blippade sina resekort mot läsaren och det klickade till. Snart rullade bussen ut från hållplatsen och begav sig av mot de mer centrala delarna av staden.

Cykelvägar och skogsområden ersattes successivt med villor, trädgårdar och ännu fler stopp närmare målet. Snart syntes gator och hus med diverse verksamheter, små butiker och folk som promenerade i stan.

Andrei såg till slut att bussen svängde in mot resecentrum. Dags för ett bussbyte och att stå oskyddad från vinden igen. Han suckade och de klev av bussen.

Lea ställde den sista sköljda tallriken i diskstället och stängde av kranen. Andrei torkade av bordet och hon gick ut från köket och raka vägen till skrivbordet. Väl där startade hon upp datorn. Det tog tid och hon trummade hastigt med fingrarna på bordsytan.

Den svarta skärmen varade så länge så det gjorde henne nervös. Tack och lov kom hon till startskärmen och kunde logga in.

Åh! Det går så segt!

Andrei kom in, ställde sig bakom henne och lutade sig framåt innan han la armarna om hennes axlar.

Lugn, älskling, du stressar för mycket.

Lea rörde muspekaren och öppnade webbläsaren.

Jag vill bara att det ska bli rätt. Vi har planerat den här resan så länge men det är alltid detaljerna i en stor plan som ställer till det. Jag vill bara se till att allt stämmer.

Andrei stod kvar och höll fortfarande armarna om henne. Hans närvaro fick henne att ta ett djupt andetag.

Det ordnar sig alltid. Jag lovar, sa han.

Lea log. Båda såg hur skärmen byttes till skrivbordsbakgrunden och Lea klickade på minneslistan över vad de behövde ha med sig under avfärden.

Ser du fram emot resan? undrade hon och Andrei nickade.

Jag tror inte bara att det kommer att bli intressant att få studera skogen, utan också kul för oss att få komma ut i världen lite. Du och jag, bara vi — och forskarna förstås!

Hon skrattade och bockade i några kryssrutor på listan, nagelfil och handkräm hade de redan köpt. Snart var det inte mycket kvar att införskaffa och det innebar att de inte behövde bekymra sig mer för den delen. Istället väntade annat huvudbry att se till att få med sig alla små grejer.

Verkar som om vi bara har en sak kvar att köpa, sa Andrei och släppte taget om henne. Han såg hur Lea fick ståpäls av det. Hon lutade sig framåt och kisade mot det alltför lilla typsnittet på skärmen.

Ja, lite halstabletter, bra att ha.

Andrei försvann ut ur rummet i ett ögonblick och kom tillbaka med ett glas vatten till henne.

Jag tror bestämt att fröken glömde bort att dricka något efter maten.

Hon klunkade genast i sig vätskan och log emot honom.

Är vi färdiga för idag? Vi kan streama något i kväll och bara koppla av.

Lea nickade till svar och stängde av sin laptop. Hon satte sig bredvid Andrei som gjort sig bekväm på soffan och trädde en filt över dem båda. Andrei höll om henne och båda väntade på att filmen skulle börja.

Utanför hade mörka moln täckt himlen och regnet öste snart ner. Ingen av de två studenterna brydde sig om det. En lång dialog började i filmen och Andreis tankar vandrade över på resmålet. Förvridna träd, dimma och en matta av vissna löv tog form i hans tankar. En skog öde på liv och ljud. Stammarna försökte sträcka sig upp mot skyn, vissa lyckades bättre än andra på grund av deras form.

Hans tankar skingrades abrupt och han ryckte till när någon i filmen skrek och flydde för sitt liv. Lea började fnissa åt honom. Filmen fortsatte och de lutade sig närmare emot varandra, medan ett inferno av kaos och färger lyste upp skärmen.

Älskling, filmen är så läskig. Låt mig komma ännu närmare dig, snälla.

Alltså, Andrei! suckade hon. Hon satt dock still när han gled så nära henne att de satt pressade mot varandra. Han la sin hand på hennes lår. Lea la sitt huvud på hans axel.

Kapitel 2

Tågresan till den lilla orten hade tagit cirka tjugo minuter. Det kändes som om han hade en klump i magen. Han fingrade på pappersmuggen och slängde den sedan i soppåsen vid sin sittplats. Andrei svor inombords över sitt beslut han tagit vid resecentrum: att köpa starkt kaffe utan att späda ut det med mjölk.

Du ser lite blek ut, påpekade Lea.

Gör jag? Konstigt, för jag mår hur bra som helst!

Lea höjde ena ögonbrynet. Hon la undan tidningen hon just hade hållit i. Tåget bromsade in och en röst av digital karaktär annonserade att de närmade sig stationen. Han reste sig upp och vinglade fram i kupén mot dörrarna. Tåget krängde till och han tappade nästan balansen innan han återfick den igen. Bakom honom hade Lea nästan gått samma öde till mötes.

Ett gnisslande skvallrade om att bromsarna jobbade för fullt. Tåget stannade och dörrknappen lyste. Andrei tvekade inte att trycka på den, dörren gled upp vilket tillät dem att lämna tåget och känna vinden emot ansiktet.

Det var svalt och blåsten hjälpte honom genast att känna sig bättre till mods. Magen lugnade ner sig under tiden som han gjorde en mental notis om att inte kombinera starkt kaffe med tom magsäck och åksjuka.

Han drog ett djupt andetag och tog trapporna. Lea gick bredvid honom i samma takt. De lämnade perrongen och folkmassorna bakom sig. Han hade tidigt föreslagit att de skulle gå till fots. Det rörde sig bara om en tjugo minuters promenad ändå. Lea hade nickat åt förslaget som han nu nästan ångrade när en lätt yrsel fortfarande kunde förnimmas.

Skillnaden mellan den stora, stressiga tätorten och det lugna lilla samhället i Mölnlycke var signifikant. Här fick man verkligen lyssna efter och inte ens då var det säkert att man hörde bullrande vägtrafik.

Andrei förstod varför hans familj hade valt att stanna kvar på denna fridfulla plats. Den enda orsaken till hans flytt till storstaden var egentligen utbildningen för att inte tala om den jobbchans en större ort kunde erbjuda.

Utbildning betydde kunskap och kunskap var makt. I alla fall hade han makt att påverka sin ekonomiska situation bättre än vissa andra.

Tror du att de blir överraskade av att se oss?

Lea hade tittat upp på honom när hon ställde frågan.

Glada vet jag att de kommer bli, log han och de svängde in på en sidogata.

Andrei betraktade den gamla bekanta gatan: sitt hemkvarter. Gatan såg likadan ut ända sedan han växte upp där, lekte i lekparken, gick i skolan och for igenom tonårens berg-och-dalbana till känslostormar. Gamla barndomsminnen han erinrade sig dök upp och många kretsade kring skolkompisar och de hyss de hittade på under sin fritid.

Det kändes som så länge sedan nu när han fyllt 25, och barndomen blev ett mer avlägset kapitel i hans liv. Andrei fick syn på huset med de vita kanterna och tegeltaket. Barndomshemmet.

Nu är vi framme.

Han klev fram till den vitmålade dörren och Lea följde honom hack i häl. Andrei såg hur hans ena finger närmade sig dörrklockan, tryckte på knappen och ringde på.

Det dröjde några sekunder innan han kunde höra låga ljud av prat och dörren öppnades. Hans far stod i dörröppningen och såg ut precis som sist de hade setts vid: en medelålders man med rynkigt ansikte. Håret var mörkt men man kunde ana grånande hårstrån spridda lite här och var över hjässan.

Hans far tittade tyst på honom för ett kort ögonblick innan han backade några steg in i hallen.

Stig på, min son.

Mannen hajade snart till. Åh, jag ser att vi har finbesök. Välkommen!

Andrei lät inte vänta på sig. Han klev in och tog av sig skorna så snabbt som möjligt och kände att det var varmare i huset än utanför. Verkade som att sommarvärmen som en gång letat sig in under juli fortfarande dröjde sig kvar.

Man tackar. Så hur har ni det nu för tiden, Dacian? frågade Andrei.

Dacian harklade sig och Andrei vände sig mot honom.

Jo, det är väl bra. Själv då?

Hans röst läs hes men Andrei höjde knappast på ögonbrynen, det hade den alltid gjort.

Jag misshandlade magen lite på vägen hit med starkt kaffe men annars är det bra.

Och med unga fröken här? gestikulerade Dacian mot Lea som precis trätt av sig sina ytterkläder. Hon log.

Bara bra här med!

Dacian vände om och gick in i köket. Andrei suckade och tittade efter sin far när något snabbt for emot honom och höll om honom i ett järngrepp.

Åh! Min lilla älskling! hördes ett högt tjut. Andrei kände ett par starka armar hålla om honom. Det skulle vara omöjligt att kämpa emot.

Han fick en massa pussar på kinderna och i pannan. Andrei kunde till slut se att det var hans egen mor som hade välkomnat honom. Dramatiken fortsatte när hon fattade tag om hans kinder och han fick en puss till.

Dacian log när Elvira släppte taget om Andrei som skrattade.

Mamma, du anfaller ju mig!

Min son, du får inte glömma bort hur man hälsar på folk på rumänskt vis! Välkommen ska du vara i alla fall.

Elvira fick snart syn på sitt nästa offer som just hade stannat upp. Lea blev också tacklad av kvinnan och fick en stor kram. Nästan samma procedur upprepade sig.

Tack, jag har saknat er båda två, sa Andrei och kramade om Elvira. Under tiden hade Dacian slagit sig ned vid köksbordet och Lea ställt sig bredvid honom.

Du besöker oss allt mer sällan, är det av någon särskild anledning?

Andrei svalde klumpen som bildats i halsen och harklade sig, precis som hans far tidigare hade gjort. Efteråt tog han till orda. Men medan Dacians röst hade varit stadig, tyckte Andrei att hans darrade lätt.

Nej, nej … ingen särskild anledning. Men studentlivet och planeringen inför resan har nog stulit den största delen av tiden. Absolut ingen särskild anledning, det kan jag garantera.

Sätt er vid bordet, ni är säkert hungriga.

Andrei och Lea följde med in i köket där de också satte sig ned på var sin stol.

Tack, det är jättesnällt av er men jag är inte hungrig, sa Lea.

Jag kan tänka mig att äta något litet, så snart magen lugnar ner sig.

Elvira nickade och rörde sig genast över till kylskåpet. Hon öppnade dess dörr och började rota runt. Andrei tittade på henne i ett ögonblick, sedan vände han sig framåt. Dacian satt och betraktade honom under tystnad. Hans far hade placerat sina bägge händer på bordet och korsat fingrarna.

Blicken släppte inte Andrei för en sekund och den fick honom att titta ner i bordet. Tröjans krage skavde något och kändes obekväm så han trevade efter tyget för att rätta till det. Det var då han kom underfund med hur svettig han var.

Vad känner du för att äta? Vi har lagad mat som finns i matlådor som jag sparat, eller något lättare som yoghurt …

Jag kan ta en yoghurt, om det är okej. Det blir lagom.

Andrei såg hur fruktyoghurten ställdes framför honom. Det var den portionerade sorten som man åt direkt ur bägaren. Så snart han fick en sked började han att äta av den krämiga mejeriprodukten med en något syrlig smak.

Dacian hade skiftat fokus utan att säga något ord och blickade ut genom fönstret istället, medan Elvira satte sig på stolen bredvid sin man.

Ja, nu när ni är här så tänkte jag att ni kunde berätta lite mer om vad ni skulle göra igen?

Vi ska resa ner till Cluj-Napoca för att vara med på exkursioner och studera Hoia Baciu-skogen. Jag ser verkligen fram emot det, det gör vi båda två förresten, sa Lea.

Elvira nickade. Dacian däremot rörde inte en enda muskel.

Vi har packat och förberett allt. Jag gillar ordning så det tog sin lilla tid. Men nu är bara resan kvar!

Elvira fingrade på bordsytan medan Dacian sneglade på kaffebryggaren. Andrei tog tugga efter tugga och inom några minuter var bägaren nästan tom. Han ställde den och skeden åt sidan och torkade sig om munnen.

Den var god, tackar så mycket.

Elvira log, harklade sig och tittade sedan upp på Dacian som märkte det.

Det låter spännande faktiskt. Det var väl den skogen som enligt rykten var hemsökt. Visst berättade du det i telefon någon gång, Andrei?

Ja, det gjorde jag. Det ska vara världens mest hemsökta skog enligt legenden, men vi vet ju båda hur mycket påhitt det är.

Dacian skrattade. "Är du helt säker?"

Både Andrei och Elvira tystnade. Dacian drog ett djupt andetag och sköt i väg kaffekoppen som stod placerad framför honom. Han hade djupa tankerynkor i pannan som tillsammans med hans resta ögonbryn fick Andrei att lägga sin hand på hans ena arm.

Ja, jag är det, pappa, log Andrei, lutade sedan sig bakåt och strök ena handen genom sitt mörka hår vars anlag han helt klart ärvt från sin far.

Forskarna är biologer och ja — forskare också! De vet vad de pratar om och vi har haft kontakt med dem.

Dessutom har de inte nämnt ordet ’hemsökelser’ i något av sina mejl, fyllde Lea i.

Precis. Skogen må heta ’Hoia Baciu’ för att en fåraherde med samma namn ska ha försvunnit spårlöst där med sina 200 får. Men precis som så mycket annat är det en myt.

Dacian skakade på huvudet.

Jag vet vad jag talar om, den där skogen är en gudsförgäten plats. Den är lätt att gå vilse i, den är väldigt mörk om natten och ni kommer vistas med främm…

Elvira tog snabbt tag om sin makes axel och skakade lätt på den. Dacian mötte hennes blick och tystnade helt.

Lugn, älskling. Fenomenen har säkert en naturlig förklaring, vilket vår lilla Andrei och hans tjej ska ta reda på i samarbete med erfarna vetenskapare.

Orden fick Andrei att rodna lätt och Lea betrakta honom med ett flin.

Jag gillar bara inte det här.

Andrei höjde på ögonbrynen. Varför då, pappa?

Den där platsen är ond!

Elvira smackade med läpparna och himlade med ögonen.

Älskling, du är rädd för siffran 13. Det kallas vidskepelse!

Men det här är annorlunda, insisterade Dacian.

Elvira höll om sin make och kysste honom. Det fick Dacian att tystna.

Jag försäkrar dig om att jag inte skulle släppa iväg dem om det vore något farligt.

Är det något vi bör veta om? frågade Andrei.

Tystnaden efter det gjorde det möjligt att höra köksklockans tickande. Yoghurtförpackningen stod fortfarande på bordsskivan. Det hade börjat lukta syrligt från den och Elvira såg till att den hamnade i soporna.

Jag hämtar lite vatten till dig, sen måste jag gå och göra några saker.

Okej, tack så mycket, sa Andrei.

Så snart Elvira lämnat köket och gått upp på övervåningen spände Dacian blicken i honom. Hans mörka ögon fick Andrei att stelna till. Lea verkade luta sig närmare honom och ta ett stadigt grepp kring hans arm.

"Lyssna på