Se inte bort

By Emma Olofsson

Med en skarp samhällskritisk blick bjuder Olofsson läsaren på pulshöjande spänning inramad av det pittoreska Karlskrona.
Sonja Ljung och hennes kollega Navid, tillika vän, befinner sig på festivalen Sweden Rock en varm sommardag när en ung kvinna närmar sig dem och visar intresse för Navid. Sonja möter hennes blick och tycker sig ana ett rop på hjälp. Nästa dag möts Sonja av en fruktansvärd syn. I en livesändning på Instagram ser hon den unga kvinnan naken och fastbunden på en stol, med uppskurna handleder. Kvinnan visar sig vara influencern Julia Ekberg, och det blir snabbt tydligt att det rör sig om mord. Bara dagar senare sänds ännu en livesändning av ett mord som sprider skräck till och med i den erfarna utredargruppen på grova brott i Karlskrona. Sonja och hennes team inleder jakten på en mördare som inte drar sig för att visa upp sina hänsynslösa dåd för hela världen att se.
Parallellt får vi följa Denise som flytt till Kabul för att förtränga minnena av det fruktansvärda som drabbat hennes familj. Hennes dagar som läkare på ett sjukhus präglas av död och plågsamma påminnelser från hennes förflutna.
"Se inte bort" är den tredje delen i Sonja Ljung-serien av den mycket aktuella och populära spänningsförfattaren Emma Olofsson.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 16, 2024
• ISBN: 9788727049113

Book preview

Emma Olofsson

Se inte bort

SAGA Egmont

Se inte bort

Omslagsfoto: Shutterstock, Midjourney, Unsplash & Pexels

Copyright © 2024 Emma Olofsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727049113

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till mamma och pappa

som alltid kämpat för en rättvisare värld

Podrán cortar todas las flores,

pero no podrán detener la primavera.

Pablo Neruda

Prolog

Hon låg i fosterställning och väntade på döden. Hopplösa försök att få upp bagageluckan hade fått hennes naglar att trasas sönder. Blodet som rann längs fingrarna letade sig in bland fårorna i huden och hennes snyftningar fyllde det trånga utrymmet.

Skräcken förlamade och fick tiden att flyta samman. När motorn stannade och gav plats åt tystnaden hade hon ingen aning om var hon befann sig.

En bildörr öppnades och snart omfamnades hon av den ljumma sommarnatten. Ett starkt ljussken skavde och brann i ögonen, som vant sig vid mörkret. Smärtan rusade genom kroppen när personen som kört bilen lyfte henne ur bagageluckan och började dra henne längs marken. Stenar och kvistar rev över bara sommarben medan doften av fallna syrener spred sig i luften.

Snälla, pep hon när hon till slut landade på ett golv. Mörkret tog över på nytt.

En hård spark i sidan fick henne att stöna högt och hon gjorde vad hon kunde för att skydda sig. Golvet var kallt och fuktigt och sommarens dofter byttes ut mot en frän stank. Främmande händer slet av hennes kläder. Hon fyllde lungorna med luft men skriket fastnade i halsen. Det fanns inget att sätta emot när hon bands fast vid en stol.

Stegen ekade när någon rörde sig i mörkret. Varför var det ingen som sa något?

Snälla, viskade hon. Vad vill du? Jag kan betala.

Tystnaden hånade henne. Hon tänkte på de val hon gjort i livet, människor hon sårat på vägen. Hade allt hunnit ifatt henne? Kylan slog över blottad hud.

Sakta började hon förstå att ingen skulle hjälpa henne. Hon var ensam, långt bort från festen som just pågått. Precis som hon alltid varit.

När en hand letade sig upp längs insidan av låret skrek hon rakt ut.

Skulle mamma bli nöjd nu?

1

Kabul 2016

Bussen körde alldeles för snabbt på den smala vägen som var omringad av högt gräs. Genom den dammiga rutan skymtade bergen. Denise Björnsson drog handen över pannan i ett försök att eliminera svetten. Trots att klockan började närma sig sju på kvällen var värmen tryckande. Tröjan klistrade sig mot ryggen och hon sträckte sig efter flaskan som satt fast i sidan av ryggsäcken. Hon gjorde en grimas när det ljumna vattnet rann ner i halsen. Efter drygt ett år i landet hade hon fortfarande inte vant sig vid värmen under sommaren, som stundtals var omöjlig att komma ifrån.

Chauffören gjorde en häftig högersväng och hon tvingades hålla emot i stolsryggen framför sig för att inte flyga av sätet. Läkarväskan som hon haft med sig for ut i gången och hon sträckte sig efter den i samma stund som bussen ökade farten.

Denise sneglade mot kvinnan som satt snett emot henne med två små barn i knäet. Pojken grät och flickan var röd i ansiktet, antagligen av värmen. Kvinnan såg ung ut, bara barnet själv. Bredvid henne satt en man och stirrade rakt fram med tom blick. Längs ena kinden skymtade ett brett ärr som sträckte sig från hakan upp till ögonbrynet. Då och då klappade han kvinnan på armen och de log mot varandra.

Denise la handen över bröstet och kände hur andningen äntligen saktade ner.

Den senaste månaden hade hon kombinerat arbetet på traumaavdelningen med ett allt större engagemang för mödravården. Den morgonen, innan staden vaknat till liv, hade hon lämnat Kabul för att göra den två timmar långa resan ut på landsbygden. Väl framme hade hon träffat en lokal barnmorska för att prata om hur man kunde förenkla tillvaron för gravida. Hon strök med handen över halsbandet, det som hon aldrig tog av sig. De färgglada pärlorna var blanka mot fingerspetsarna. Det skulle bli omöjligt att skaka av sig de hjärtskärande skriken som förföljt henne under dagen.

Knappt hade hon hoppat av bussen i byn när en man kommit springande mot henne. Efter mycket om och men hade han fått ur sig att hans fru höll på att föda.

Något är fel, hade han sagt och dragit henne i armen. Denise slöt ögonen när hon tänkte på hur hon snabbt insett att det redan var för sent när de kommit fram till huset. På ett lerigt golv hade kvinnan legat och vridit sig i smärta, med en livlös bebis på bröstet.

Hur mycket Denise än försökte hade hon inte lyckats få livet att återvända. Mannen sjönk på knä utanför huset och dolde ansiktet i händerna. Hans jämrande letade sig in i alla vrår. Kvar låg en gråtande kvinna och ett dödfött barn.

Det kommer bli bra, var det enda Denise hade fått fram trots att hon visste att det var en lögn.

Hon hade betraktat de tre barnen som lekte utanför huset, skämdes för att hon under en kort stund tänkt att det kanske var lika bra att pojken inte klarat sig. Hon visste att det nog inte skulle dröja alldeles för länge innan kvinnan var gravid igen. När hade hon blivit så cynisk?

Ett högt skratt drog henne tillbaka till bussen. Hon höll ett hårt grepp i läkarväskan. Vanligtvis kände hon stolthet över sitt yrke, men just idag tog uppgivenheten över. Hon hade inte kunnat rädda barnet. Inte heller hade det funnits mycket att göra för att underlätta för kvinnan.

Det hände att hon tvivlade, när hemlängtan brände i bröstet och tankarna vandrade tillbaka till något som inte längre fanns. Om nätterna låg hon vaken och önskade att hon kunde spola tillbaka tiden. Få en andra chans.

Kabul tornade upp sig framför henne och hon gjorde sig redo att gå av. Paret med de två små barnen reste sig innan bussen stannat helt och när chauffören gjorde en kraftig inbromsning var kvinnan nära att falla framåt i gången. I sista sekund lyckades hon återfå balansen.

Denise lät dem kliva av och hoppade själv ut på gatan innan motorn rusade.

Hon hade kommit att tycka om staden som vid första mötet varit överväldigande. I början hade hon saknat tystnaden, men nu visste hon inte om hon skulle klara av att åka tillbaka. Tillbaka till platsen hon kom från, där alla kände varandra. Där alla visste vad hon hade gjort. Alla hade sett kroppen, den som hängde livlös från trädet, mitt i centrum så att ingen kunde missa den.

Hon visste vad de tänkte, kunde höra det genom tystnaden. Blickarna som brände i ryggen, som viskade om henne som om hon inte fanns. Många gånger hade hon önskat att hon var död.

Denise skakade på huvudet för att göra sig kvitt minnena. Hon satte på sig ryggsäcken och skulle just börja promenaden till rummet ovanför cafét som blivit hennes hem, när hon hörde hur någon ropade på henne.

Denise! Denise!

Hon vände sig om och möttes av ett tandlöst leende. Khaled ägde bageriet på hörnan och efter att hon handlat där ett tag hade de börjat prata, han på den engelska han kunde medan hon använde sig av den dari hon lärt sig.

Denise slängde en blick mot paret och barnen innan hon gick bort till honom.

Jag har väntat på dig, sa han och räckte fram ett bröd, som fortfarande var varmt. Hans doft gjorde henne lugn, som om hela hans närvaro utstrålade trygghet i en värld som många gånger kändes livsfarlig.

Tack, du är en pärla, sa hon och log stort mot honom.

Khaled var en bra bit över sjuttio och hade upplevt många år av våldsamheter i sitt land, från Sovjet till talibanerna och USA. Hon brukade imponeras över hur positiv han var och önskade att hon hade haft samma aptit på livet som han. Som var tacksam över det han hade utan att tänka på det som kunde varit. Det hade funnits en tid när hon hade allt, när hon varit genuint lycklig. Nu fanns inget av det kvar. Och allt var hennes fel.

Hon skulle just säga att hans bröd var precis vad hon behövde efter den här dagen när en öronbedövande smäll kastade dem båda i marken.

2

Blekinge 2023

När solen föll i Östersjön färgades himlen rosa. Musiken ekade från de olika scenerna och skratt fyllde kvällen. Under några dagar i juni förvandlades Norje till en fest utan dess like. Strömmen av människor som rörde sig i det lilla samhället vid Blekinges vidsträckta kust tycktes aldrig ta slut.

Kriminalinspektör Sonja Ljung drog på sig koftan hon i sista sekund bestämt sig för att ta med, vilket hon var tacksam över nu när dagens hetta sakta började försvinna. Det långa blonda håret fastnade i några av knapparna och hon tvingades lirka lite innan hon kom loss.

Det där ser jobbigt ut, skrattade Navid och tog en klunk av sin öl.

Han lutade sig tillbaka och blickade ut över folkvimlet. Innan han på nytt förde plastglaset till munnen rättade han till den vita t-shirten med Guns Nˈ Roses logga.

Ingenting mot när Sigrid får tag på det, sa Sonja och gjorde vad hon kunde för att få frisyren på plats. En treåring har mer kraft i händerna än man kan tro.

Luften darrade av förväntan och matos. De hade tillbringat timmar i folkvimlet, gått från scen till scen och insupit den där speciella stämningen som infann sig när människor från alla delar av samhället samlades med ett gemensamt mål – att ha kul.

Fötterna kändes instänga i Conversen och Sonja var nöjd över att de haft turen att få sittplats i ett av tälten.

Jag jobbade faktiskt på Sweden Rock när jag var helt ny som polis, fortsatte Navid.

Ända sedan han frågat om hon och Alexander ville följa med hade Sonja sett fram emot kvällen. Det var flera år sedan hon varit där sist, på den där tiden då det bara var hon och Alexander. Innan barn och sömnlösa nätter.

Ett stort gäng medelålders kvinnor slog sig ner vid bordet bredvid. De höjde plastglasen och skålade, för kvällen och livet.

Så tråkigt att Victorias flyg blev inställt, fortsatte Sonja och slet blicken från kvinnorna, som nu högljutt diskuterade om de skulle köpa mer dricka innan nästa spelning. Har du hört något ifrån henne?

Navid gav ifrån sig ett skratt.

Ja, min kära fru hade ett och annat att säga om den där avgången, hon har verkligen sett fram emot detta. Men de har haft härliga dagar i New York. Mamma, mina systrar, Vicky och mormor, du förstår kanske själv att det aldrig har varit tyst. Och mamma har ringt mig varje kväll och haft långa utläggningar om allt hon sett under dagen.

Sonja gjorde honom sällskap i skrattet, kunde nästan se det framför sig. Navids mamma Shirin var en färgstark kvinna, full av kärlek och berättelser om livet.

Jag kan tänka mig det. Men om vi ska se det från den ljusa sidan så fick ju din pappa uppleva rocken för första gången istället. Tror du han och Alex lyckas komma fram i kön?

Hon svepte det sista av ölen och såg bort mot baren där människor i alla åldrar tålmodigt väntade på sin tur. En man i skinnbyxor och cowboyhatt hade bestämt sig för att köra en dans medan han väntade. En bit ifrån honom stod en ensam ung kvinna i höga stövlar. Det långa mörka håret föll över axlarna. Klänningen var kort och urringad och hon stod med armarna i kors. Sonja tänkte att det måste vara varmt i stövlar. Den dansande mannen gjorde några halvhjärtade försök till kontakt men hon visade inget intresse. Under ett kort ögonblick mötte Sonja hennes blick. Sökande, som om hon stod där helt ensam och väntade på något som aldrig skulle komma.

Tveksamt, svarade Navid. Skulle inte förvåna mig om de står kvar och väntar på att få beställa när området stänger.

Telefonen gav ifrån sig ett pip och hon fiskade upp den ur jeansshortsen. Sonja log åt bilden som Astrid skickat, där hennes syster satt med alla tre barnen i famnen, redo för sängen.

Mosters älsklingar

Titta, sa hon och höll upp telefonen så att Navid kunde se.

Men vilka sötnosar! De ser ut att trivas hos Astrid. Jag undrar i vilket skick mina pojkar är ikväll.

Jag tror inte att du behöver undra så länge till, sa Sonja och pekade bort mot två unga män som kom gående mot dem. Det mörka håret, stora bruna ögonen, sättet de rörde sig på. Det var ingen tvekan om vem det var som var deras far. Däremot hade det dröjt ett tag innan Sonja lärt sig att se skillnad på tvillingarna och det hände att hon fortfarande blev osäker.

Farsan! ropade Emil och skyndade fram genom folkhavet.

En doft av sprit retade näsan när Benjamin slog sig ner bredvid henne. Emil förblev stående.

Har ni det bra, pojkar? Ni vet att man kan dricka vatten mellan varven.

Emil skrattade och la armen om sin pappa.

Det är chill, pappa. Var är farfar?

I baren och beställer.

Sonja hade inte lagt märke till det men den unga kvinnan hon just haft ögonkontakt med stod nu precis framför dem. Benjamin gav Sonja en lätt spark på foten och tittade sedan på Emil med en menande blick.

Borde Sonja veta vem hon var? Kvinnan vände sig mot Navid.

Hej, sa hon och log stort mot honom som om han var den ende där. Jag har kollat in dig ett tag nu. Vad sägs om att ta en drink?

Navid skruvade på sig.

Tack, men jag sitter här med min vän och mina söner …, började han.

Kvinnan spärrade upp de hårt sminkade ögonen. Långa ögonfransar som avtecknade sig mot den solbruna huden.

Söner? Hur gammal är du egentligen?

Fyrtiotvå, svarade Navid och skrattade försiktigt medan han drog handen genom det tjocka håret. Sonja kände honom så pass väl att hon förstod hur obekväm han var.

Kvinnan sög in honom med blicken. På handleden skymtade en tatuering och Sonja vände försiktigt på huvudet för att tyda texten men bokstäverna var för små.

Du ser inte ut som en pappa, fortsatte kvinnan och lutade sig fram så att klänningen visade mer än vad den dolde. Om du ångrar dig finns jag i baren.

Håret dansade över ryggen när hon gick därifrån.

Osäker på hur en pappa ser ut, sa Navid och man kunde nästan höra hur han pustade ut.

Emil skakade på huvudet så att det mörka håret åkte fram i pannan. Benjamin tycktes oförmögen att ta blicken från kvinnan som flera gånger vände sig om.

För fan, pappa, vet du vem det var? frågade Emil.

Sonja och Navid såg frågande på varandra. Nej, men att döma av din reaktion så borde jag nog det. Vet du, Sonja?

Hon skakade på huvudet. Inte en aning. Vem är det?

Det är ju Julia Ekberg, sa Emil och slog ut med händerna.

Det säger mig fortfarande inget, medgav Navid.

Men snälla pappa. MissX, hon är sjukt stor på Instagram och Youtube. Och du, Sonja, jag trodde att du hade lite bättre koll än pappa.

Sonja gav ifrån sig ett skratt. Jag känner mig plötsligt väldigt gammal.

Benjamin, som lyckats slita blicken från Julia, slog ut med armarna.

Fatta vilken diss, här sitter vi och så stöter hon på pappa. Nej, det kommer att ta tid att komma över. Kom Emil, vi går till farfar i baren, jag behöver något att dricka.

Glöm inte vatten, ropade Navid efter dem.

Mörkret hade för länge sedan lagt sig över festivalområdet när Sonja någon timme senare var på väg till toaletten. Kön ringlade sig lång och hon roade sig med att lyssna på tjejgänget framför henne som sammanfattade dagen – sol, bad, öl och musik.

Glada rop och skratt fick det att kännas som att festen aldrig skulle ta slut.

På väg tillbaka fick hon tränga sig förbi den långa kön och skulle just svänga av när hon fick syn på Julia, eller MissX som hon tydligen var mer känd som. Ensam i folkmassan vinglade hon runt, som om hon fortfarande sökte efter något utan att veta vad. En man med luvan uppdragen var strax efter henne. Han greppade tag i hennes arm och lutade sig fram för att säga något innan handen letade sig in under hennes klänning.

Sonja skyndade sig fram.

Är allt bra, Julia?

Mannen gav Sonja en snabb blick innan han återigen fokuserade på Julia, som gjorde några halvhjärtade försök att knuffa bort honom.

Du kanske ska låta henne vara, sa Sonja och spände ögonen i honom. I ljuset från lamporna studerade hon hans rödrosiga ansikte.

Och vem fan är du? fnyste han och gjorde ingen som helst ansats att släppa taget om Julia. Du kanske också vill vara med? flinade han sedan.

Sonja tog ännu ett steg fram, kände hur kinderna blossade.

Jag är polis och om du inte låter henne vara så kanske vi kommer behöva ta en sväng till stationen, sa hon och hoppades att han inte skulle be om att få se legitimation, för någon sådan hade hon inte med sig.

Han mumlade något ohörbart innan han släppte Julia som vinglade till. Sonja var snabbt där och fångade upp henne.

Förlåt, mumlade hon och rättade till klänningen.

Sonja la varsamt handen på hennes arm. Huden var kall, trots att sommarkvällen var vacker och ljum.

Du har inget att be om ursäkt för. Har du någon som kan hjälpa dig hem? En vän?

Julia klamrade sig fast i hennes arm, långa naglar som vägrade släppa taget. Jag har inga vänner, viskade hon fram. Vill du vara min vän? Jag …

Julia, va fan! Jag har letat fucking överallt efter dig.

En gäll röst for genom luften. Kvinnan som skyndade fram såg ut att vara i Julias ålder och var helt klädd i svart. Armbanden rasslade när hon viftade med armarna.

Julia ryckte till och tog ett steg tillbaka.

Åh nej, väste hon tyst för sig själv.

Du kan inte bara försvinna, vi har letat efter dig.

Lägg av, Mira. Jag har väl ingen skyldighet att berätta allt för dig.

Julia såg på Sonja med en blick som var omöjlig att värja sig mot. Det fanns något där som Sonja tolkade som ett rop på hjälp. Som om hon hela tiden skrek utan att någon hörde henne.

Jag tror att Julia skulle behöva komma hem, sa hon. Är ni vänner?

Ja, det är vi, jag fixar så att hon kommer hem, sa Mira och sträckte ut handen mot Julia när hon vinglade till.

Jag behöver inte någon som fixar något, jag kan gå själv, sa Julia och slog bort hennes arm. Kom inte här och låtsas vara min vän. Så jävla falska är ni, hela högen. Tror ni inte att jag fattar? Hur ni pratar om mig när jag inte är där? Att ni bara är med mig för att jag betalar. Fy fan.

Julia skyndade sig att föra handen under ögat medan Mira gjorde ett nytt försök att stötta henne.

Hon blir alltid såhär när hon har druckit, sa hon ursäktande.

Sonja stod kvar och betraktade hur de slukades av folkvimlet. Strax innan de försvann vände sig Julia om och såg rakt på henne.

3

Morgonljuset smekte över nakna kroppar och rummet fylldes med doften av förväntan, den som alltid kom med den första grönskan. Sonja drog ner täcket för att få lite svalka innan hon la sig på sidan.

Alexander sov fortfarande, på rygg med läpparna åtskilda. Försiktigt sträckte hon ut handen för att stryka honom över kinden. Lördagen hade varit precis vad de behövde. Hon älskade att vara mamma men med tre barn mellan tio och tre fick de inte mycket tid till att vårda förhållandet. Det var stundtals slitsamt, men när de väl fick tid att umgås kände hon fortfarande den där pirriga känslan. Alexander var hennes trygghet. Hon kysste honom på halsen och flyttade så nära hon bara kunde.

De mörka ögonfransarna blinkade till innan han långsamt öppnade ögonen.

God morgon, mumlade han och sträckte sig efter hennes läppar.

Hans mjuka händer utforskade vant hennes kropp och väckte begäret i henne. Hon pressade sig mot honom och njöt av att känna hur upphetsad han var. Solstrålar dansade i rummet när hon satte sig gränsle över honom och stönade högt när han trängde in i henne. Hon älskade att känna sig så nära att de delade andetag.

Du är så fin, Sonja, mumlade han. Blicken var dimmig och han böjde huvudet bakåt.

När lusten rusade genom kroppen sjönk hon ihop ovanpå honom.

Jag tycker att vi ligger kvar här tills barnen kommer, sa Alexander och kysste henne över håret. Usch, jag är nog lite bakis och ganska tacksam över att vi bara köpte biljett till lördagen och inte till alla dagarna.

Hon drog med pekfingret över hans bröstkorg.

Det är inte så att du börjar bli gammal? flinade hon när en telefonsignal störde friden. Sonja reste sig upp på armbågen och sneglade mot nattduksbordet.

Jag måste ta det, det är Morten, sa hon efter att ha sett namnet på skärmen. Hennes chef skulle aldrig ringa på en söndagsmorgon om inte något allvarligt hade hänt. Hon sträckte sig efter telefonen och svarade.

God morgon Sonja, väckte jag dig?

Mortens röst var full av allvar och Sonja kom snabbt på fötter. En stilla bris letade sig in genom det öppna fönstret och smekte huden.

Nej, jag var vaken.

Bra, det var mer än vad man kan säga om Navid. Du, ledsen att jag ringer dig en söndag, men jag skulle behöva att du kommer in.

Hon gick in i badrummet och mötte sin spegelbild, strök med handen över fräknarna. För en sekund ryggade hon tillbaka när hon såg sin fars blick. Hon skulle aldrig vänja sig vid att hans ögon stirrade tillbaka på henne från spegeln.

Ingen fara, Morten. Vad är det som har hänt?

Han suckade tungt och hon kunde se sin chef framför sig, föreställde sig hur han drog handen genom det mörka yviga skägget.

Om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt, men det ska tydligen ha kommit ut en video på Instagram. Det skulle kunna vara ett mord.

Sonja frös till, trots att värmen var tryckande.

Jag kommer in så fort jag kan.

Kort därefter cyklade hon genom ett Karlskrona som fortfarande slumrade, när gator och torg låg öde och stadens siluett speglade sig i havets blanka yta. Den ljusa blusen fladdrade kring kroppen och gav lite svalka.

Fiskmåsarnas skri gjorde hennes sällskap när hon passerade Brinova arena och vidare mot Fisktorget. Ute på bryggan stod en liten grupp människor och väntade på båten, redo att förföras av skärgårdens magi.

Hon parkerade sin cykel vid tågstationen och gick mot polishuset när hon fick syn på Iris som småsprang längs trottoaren. Det röda håret stod som en eld runt ansiktet och klänningen var så lång att Sonja undrade hur hon lyckades undvika att trampa på den.

Imponerande att hantera både klänning och kaffe, sa hon och nickade mot brickan Iris höll i handen.

Skönt att jag efter tre år fortfarande kan imponera på dig. Hennes bubblande skratt letade sig in överallt. Men du har rätt, det är en konst som kräver sin kvinna.

Det behövs nog en del kaffe idag, fortsatte Sonja och höll upp dörren.

Där inne var luften betydligt svalare och doften av nystädat slog emot dem. De hälsade på mannen som höll på att