Förfärande är var ängel

By Johan Rosenblad

När TV-profilen Erik Aldegren hittas mördad i sitt hem i Malmö markerar det början på en svår och tilltrasslad utredning för kommissarie Jimi Nordgren. Kroppen är svårt stympad, nästan i två delar, och vardagsrummet täckt av blod. Vem kan ligga bakom ett så brutalt mord? Spåren leder Jimi Nordgren till ett kriminellt nätverk, ett japanskt samurajsvärd, en studentförening av det tvivelaktiga slaget och en förfallen byggnad ute på landsbygden. Men hur hänger allting egentligen ihop? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726711196

Book preview

författaren.

Epilog

Doften av rölleka och kamomill svepte ner från grusvägen, ner över ängen och bort mot aldungen. Ett spår av fjäderprydda frön och små bevingade insekter följde bakom de två flickorna som sprang så fort de kunde. Röda klänningar, fläckar av blåklint, vallmo och timotej flimrade mellan tuvor av högt gräs. Långt bort, över skogen och mot Orust till, högt på himlen och nästan stilla, stod en grupp cumulunimbusmoln med svarta bottnar och väntade på vind.

Elins lillasyster var nio år och hade också fått en röd sommarklänning. Nu var de lika som bär – nu var de som tvillingar – trots att det nästan var tre år mellan dem. Båda hade långt, blont hår, tunt som flor och med en egendomlig virvel nära pannan som gjorde att det alltid stod en liten tofs över luggen. Båda sprang som rådjurskid; nyfikna, ivriga och synnerligen osmidiga. Och båda var solbruna efter tre veckor på landet. Elin tyckte om att ha en kopia av sig själv tultande efter sig i när hon sprang över ängen, ner mot tjärnen för att titta på grodyngel. Hon kunde leka med henne, hon kunde prata med henne och hon kunde alltid skylla på henne om något gick på tok. Dessutom kunde hon vid behov prova nya saker på henne, saker som var en aning för farliga för att prova själv; till exempel om den där svampen gick att äta eller om den där plankan under taknocken i ladan höll för att krypa på.

Tjärnen var omgiven av träd och berghällar och den var full av grodyngel som just kläckts under näckrosornas blad. Det var svårt att nå stranden – men när man väl kom fram till det rostbruna vattnet var det värt allt besvär. Det gällde bara att inte trilla i för stenarna var hala och bottnen opålitlig. När man stod riktigt nära vattnet såg man att det var fullt av liv. På ytan sprang skräddare mellan svärmar av knott och under dem, bland mygglarver och dykande skalbaggar, simmade grodynglen med sina platta svansar och löjliga kroppar.

Titta! Där ligger en död fisk, sa Elin och pekade på något silverglänsande avlångt som låg på botten, bara några decimeter under vattenytan. Ta upp den.

På andra sidan tjärnen, ett stenkast från där flickorna stod, var skogen tätare och inte ens den höga sommarsolen lyckades tränga ända ner till marken. Flickorna visste att om man fortsatte rakt in där skulle man gå vilse och aldrig kunna komma tillbaks.

Lillasystern tog ett försiktigt kliv ut i vattnet och sträckte sig efter det glänsande föremålet. Vattnet nådde upp till knäna och honvar tvungen att lyfta klänningen för att den inte skulle bli blöt när hon böjde sig. Plötsligt halkade hon, föll baklänges och började glida bort från stranden. Elin högg efter henne, fick tag i ärmen på hennes röda klänning men drogs själv ner i vattnet. Hon såg vattenytan underifrån, som en tunn hinna av ljus som skyddade och lugnade – och hon var ännu inte rädd. Lillasystern skrek och plaskade och bubblade och utan att Elin visste hur det egentligen gick till lyckades hon ta sig upp på land igen, fortfarande med ett grepp om sin systers klänning; ett grepp som inte ville släppa.

Jag ska alltid skydda dig, sa hon när rädslan hann ikapp henne. Jag ska alltid skydda dig.

Med klänningarna klistrade kring benen sprang de tillbaks över ängen, upp på landsvägen och bort till stugan där mamman fortfarande låg och sov och pappan satt i trädgården i morgonrock och läste en bok. Han såg dem komma, och när han såg hur de såg ut släppte han boken till marken.

Pappa, pappa! Hon trillade i. Jag räddade henne. Hon höll på att drunkna.

Pappan lyfte upp Elin i knät – utan att bry sig om att hon var våt – och gungade henne fram och tillbaka. Min stackars, stackars, sa han. Vi måste se till att du får torra kläder på dig.

Elin kröp in i pappans famn och visste att så här skulle det alltid, alltid vara. Ingenting skulle någonsin förändras.

1

Erik Aldegren, som alldeles strax skulle dö, hade suttit hela kvällen och tittat på bilder av folk som gärna ville förnedra sig i TV. Det var precis det han var duktig på – att se om människor skulle göra bort sig om man tryckte en kamera i ansiktet på dem. Det var det han blivit berömd på och det var det han älskade; människor som kläddes av (både bokstavligt och bildligt) och sedan sparkades på (bara bildligt). För honom var förnedring en konstart och han själv var en av dess mästare. Någonting annat fanns inte.

Att han dog när han försökte komma på vad som fattades i hans liv var därför varken en slump eller ett ödets ironi. Han försökte ofta komma på vad det var som fattades och de senaste åren slutade det nästan alltid med att han trodde att det var whiskey. Hade han bara kunnat se sin lever hade han förstått att det var fel; den skulle klappa ihop inom fyra, kanske fem år och han skulle dö en ganska plågsam död. Men om en halvtimme spelade inte det någon roll längre.

Den här lördagskvällen hade han suttit på möte med några osedvanligt korkade människor ur styrelsen och diskuterat deltagare till nästa stora satsning, Camp Jungle. Efter mötet hade de velat ha honom med på en fest hos produktionsbolagets säljchef men han hade skyllt på magproblem. Kvinnorna i styrelsen var mer än tre gånger så gamla som de flickor han intresserade sig för och alldeles för oberoende för att kunna lockas med hem till hans villa där han hade sina leksaker. Han hade inget annat emot festen som sådan och han visste att även de mest korkade människor kunde bli riktigt spirituella så fort han fått i sig ett par glas, men han föredrog allt oftare att supa ensam. Och han föredrog okända flickor han betalat för, flickor som hade vett att låta bli telefonen dagarna efter.

Så fort han kom hem till villan gick han raka vägen till vardagsrummet och öppnade han en ny Glenlivet. Han tömde nattens första och sista glas, med flaskan fortfarande dinglande i vänster näve, och kände, för ett ögonblick, hur livet återvände.

I nästa ögonblick såg han blodet spruta ut över glasbordet och isbjörnsmattan. En lika plötslig som oförklarlig skur. Sedan var det som om världen åkte karusell och han dog innan han hunnit förstå att blodet var hans eget.

Ingen ringde honom den natten och ingen behövde honom nästa dag. Ett samtal satte igång telefonsvararen på söndagskvällen men ledde inte till någon åtgärd. Först på måndagen, före lunchtid, skickades en inspelningstekniker till Aldegrens villa för att försöka förmå den store och förmodligen bakfulle programledaren att ta sig ur sängen. Inspelningsteknikern hade varit i villan i Bellevue förut med samma uppdrag så eftersom ingen svarade på hans portklappande och rop, och eftersom dörren var olåst, klev han in.

Kriminalkommissarie Jimi Nordgren, för tillfället klädd i vita chinos och en cykeljacka i rött och svart, bläddrade igenom en back med vinylskivor som han upptäckt på marken under ett av loppisborden. Han hade just hittat en skiva som hette Good Old Sixties med ett fantastiskt fult omslag när mobilen ringde. Det var Sonja på ledningscentralen som sa åt honom att omedelbart ta sig till den och den adressen nere vid Ribban. Inspektör Söderberg, Susanne, var redan där.

Du kan aldrig gissa vem dom hittat, sa hon och det hördes på henne att hon var mycket upphetsad.

Nej, det kan jag inte, svarade Jimi avmätt.

Susanne hade span på ett parti kat nere på handikappsbadet så hon var ju nästan där när larmet kom. Alldeles på andra sidan vägen.

Erik Aldegren? föreslog Jimi.

Hur… Tystnaden i luren var så talande att Jimi förstod att han hade haft rätt. Det var egentligen inget konstigt. Han hade gissat. Det var en kvalificerad gissning baserad på hans kunskap om var kändisar bodde i stan. Att det var en kändis hade han förstått av Sonjas nervösa upphetsning och även om det bodde ett par kändisar nere vid Ribban så var Aldegren den första som poppade upp i Jimis hjärna, mycket beroende på en tidningsartikel för några dagar sedan där uttalat sig om det svenska folket smak i förhållande till internationella trender men också för att Aldegren var en av de få kändisar Jimi hade stött på i verkliga livet.

Vad har hänt, då? frågade han.

Aldegren är visst i två bitar. Två lika stora bitar. En ung kille hittade honom för ett par timmar sedan…

Ett par timmar?

Ja. Han var förvirrad. Fullt förståeligt, får man kanske tillägga. Ringde inte hit förrän han snurrat runt bland villorna ett bra tag. Sören och Jakko är redan på väg så du får skynda dig.

Jimi hade hunnit gå ut på Smedjegatan och låst upp cykeln när han avslutade samtalet med Sonja. Han tog vägen längst Pildammsparken ner mot Kronprinsen och han tänkte på att han hellre skulle vilja fortsätta att vara ledig just nu. Dagarna blev längre och varmare; badsäsongen kunde börja vilken dag som helst nu och även om Ribban inte dög för avkoppling och meditation erbjöd den svalkande bad. Och Jimi älskade att bada. I alla fall så här års.

Att Erik Aldegren skulle vara i två lika stora bitar var naturligtvis en överdrift. Kroppen var visserligen kluven från högra axeln halvvägs ner till magen men den hängde fortfarande ihop, även om det fordrade mer än en hastig blick för att kunna konstatera det som faktum. Det var mycket blod och mycket kropp och den polisaspirant som Jimi mötte i hallen var mycket grön i ansiktet.

Fan, Jimi, sa Sören som stod bredvid och verkade göra absolut ingenting utom att hålla en hand på aspirantens axel. Du kan inte komma med den där i tjänsten. Han pekade på Jimis cykeljacka.

Jag var på lunch, svarade Jimi utan att se på honom. Ge mig en sammanfattning.

OK. Offret: Man, svensk, trettiofemårsåldern… Han gjorde en paus och såg på Jimi. Fast vi vet ju redan vem det är, förstås.

Ja. Hoppa över det.

Han hittades klockan 11.00 av Jesper Persson som var hitskickad av en Anders Ottosson – lite oklart där – för att hämta honom till jobbet. Persson knackade på och när ingen öppnade klev han in. Det var tydligen så de brukade göra. Han kom naturligtvis inte längre än hit, där vi står nu, innan han fick syn på… det där. Sören vände sig in mot vardagsrummet och nickade. Det mesta av synfältet i den riktningen var nerstänkt med blod. Det verkar som Persson fått en liten blackout för han kan inte redogöra för vad han gjorde sedan. Vi vet att han ringde från en lägenhet i Limhamn men då var klockan redan tjugo över tolv. Han gjorde ytterligare en paus och petade sig mellan tänderna med tungan. Och här är vi nu.

Jimi såg på sin gula Swatchklocka. Hon var fem i ett.

Villan var inredd i klassisk åttiotalsstil med mycket smaklösa och en del makabra inslag. Ett kranium på hyllan bakom den överdimensionerade widescreen-Tv'n. En tavla i sovrummet som tidningarna genast skulle göra en barnpornografigrej av om de kom åt. En utsirad kopparskylt på toalettdörren med snirkliga, konstfärdiga bokstäver som formade texten Bloody Shit.

Köket verkade nyinstallerat och orört och gav intryck av att ägaren mestadels åt på krog och bara använde köket som ett rum att ösa pengar över. Jimi blev inte förvånad när han öppnade kylskåpet och fann groggvirke och öl. Några matvaror fanns inte.

Sovrummet, där den smått obehagliga tavlan hängde, var villans stökigaste rum – om man bortsåg från vardagsrummets blod. Sängen var obäddad och på nattduksbordet stod två odiskade whiskeyglas. En skrynklig, vit skjorta hängde över en stolsrygg. Värre än så var det inte.

Han hade städhjälp, sa Jakko som, sin vana trogen, plötsligt dök upp från ingenstans.

Jo, svarade Jimi.

Kan slå vad om att hon var svart. Fan ta honom om han inte har skrivit upp hennes telefonnummer. Du vet hur lätt det är att hitta de där polackerna.

Du menar att det är en kvinna från Polen?

Nja, hon kan ju vara jugge, också, sa Jakko försiktigt för han kom just på att Jimi ibland uppvisade stora brister i konsten att förstå vad andra menade. Hon kan ju vara från vilket land som helst. Men, du vet, nåt jäkla land kommer hon ju ifrån. Om du förstå vad han menar.

Men vi vet att det är en kvinna?

Ja. Vad fan skulle det annars vara? Kom igen, Jimi. Har du någonsin hört talas om en man som städar svart hemma hos folk? Och även om det fanns en sådan, tror du verkligen att Aldegren skulle anlita honom?

Nej. Det har du rätt i, svarade Jimi och sken upp.

Jakko hade arbetat i Jimis grupp från början. Chefen hade ringt Jakko sent en kväll för några år sedan och sagt att det hade kommit en ny kille och att Jakko och Susanne och någon till – vem det var kom han inte längre ihåg – skulle jobba för honom i fortsättningen. Efter ett par dagar hade Jakko gått upp till chefen och sagt att det måste ha skett ett misstag; den här Jimi var en övervintrad tonåring som inte hade en aning om hur man skötte en utredning, inte kunde skilja på folk och bus och förmodligen inte ens hade någon utbildning. Chefen hade sett oroad ut och bett Jakko hålla ögonen öppna. Det var precis vad Jakko gjorde. Och precis som den gången han blivit besegrad av en förvirrad tolvåring i Stockholm Open Chess Tournament (trots sitt perfekta Caro-Kann), upptäckte han med tiden att han mött något som närmast kunde jämföras med ett barngeni. Han började beundra Jimi på samma sätt som han beundrade Bobby Fischer, som en överman vars tankebanor kunde vara väldigt irriterande men alltid ledde rätt. När chefen ett halvår senare erbjöd honom att byta grupp hade han tackat nej utan att blinka. Han hade då också fått reda på Jimis verkliga ålder reviderat det där med barngeni.

En annan som gillade Jimi Nordgren var kriminaltekniker Claes Berne. Han var ungefär jämngammal med Jimi och delade därmed särdraget att vara yngre än alla sina kollegor. Han var singel och älskade sitt jobb och hade aldrig något att invända om Jimi ringde mitt i natten och bad honom komma över och gå igenom en sak. Faktum är att han älskade att sitta i labbet eller på Jimis kontor och klistra upp post-itlappar på väggen eller arrangera obduktionsrapporter och fotografier på golvet eller följa något annat av Jimis – eller sina egna, för all del – märkliga påhitt medan gryningssolen steg upp någonstans åt Kristianstadshållet till. Det var då han kände sig som mest levande.

Så när Jimi frågade Vad dog han av? skrattade han inte för han visste att Jimi alltid började från noll, även om fallet vimlade av genvägar.

Tja, svarade han istället. Om jag säger 'massiv blödning'? Sannolikheten att han skulle varit död när, hm, skadan uppstod är mycket liten och sannolikheten att han dog av något annat, efter skadan, är naturligtvis obefintlig. Du har inte många sekunder kvar att leva när kroppen öppnats på det där viset.

Mordvapen?

Vad jag kan se har skadan uppstått efter ett enda hugg. Det är inte många vapen som kan åstadkomma en sån stor skada med så lite ansträngning. En bredbladig yxa typ hillebard eller något. Tung och mycket vass. Ett tvåhandssvärd eller kanske ett sånt där japanskt samurajsvärd - om sådana nu är så vassa som det påstås. Han gjorde en kort paus och högg med ett osynligt vapen, uppifrån och ner. Om du lånar ut Susanne ikväll så har du vapenbeskrivningen i morgon bitti.

Du får fråga henne själv. Men om hon vill ha övertid kan jag inte göra något. Jag har fått en varning från personalkontoret. Jag förmodar att hugget kom bakifrån?

Jepp. Det är ganska lätt att se hur det gick till. Aldegren stod vänd mot soffgruppen och mördaren stod ungefär en meter bakom honom. Det kan du se på blodskuggan.

Blodskuggan?

Ja. Det område som saknar blodstänk för att gärningsmannen stod i vägen. Jag slår vad om att jag kan få fram gärningsmannens längd utifrån blodskuggan.

Försök gärna med det. Något annat?

Ja. Gärningsmannen var mycket försiktig. Jag tror inte att vi kommer att hitta så mycket som en fiber från honom. Först tänkte jag att han hade någon slags regnrock på sig men då skulle han ju inte ha kunnat smyga sig på Aldegren. Förmodar jag, alltså, tillade han och såg på Jimi med ett litet leende för han visste att Jimi alltid hade problem att behärska sig när folk drog snabba slutsatser från till synes uppenbara fakta. Aldegren kan ju ha varit halvdöv. I vilket fall som helst så finns det inget kladd någonstans. Gärningsmannen högg till och stod sedan stilla en stund och lät blodet rinna av kläderna. Vad tror du om gummi eller latex? Det skulle inte förvåna mig om han hade dubbla skoskydd och att han tog av sig det yttre lagret när han droppat färdigt. Det finns inga blodiga skoavtryck.

Så du tror inte att det kan ha varit en inbjuden gäst, då?

Knappast. Om han inte hade för vana att vända ryggen åt gäster iförda heltäckande gummidräkter eller latexoveraller och utrustade med iögonfallande vapen.

En ninja, sa Jimi som trots att han aldrig tog något för givet plötsligt kunde hoppa väldigt långt i tankekedjan.

En sån där som klättrar på väggarna och kastar rakbladsvassa stjärnor omkring sig? Jo, du. Då blir han lätt att hitta. Det är bara att plöja igenom stans budoklubbar. Det kan inte vara många som sysslar med ninjautbildning.

"Vem har sagt att mördaren måste ha gått på denna stads budoklubbar? Han, eller hon, kan komma från var som helst i hela världen."

Naturligtvis, sa Claes och log. "Dessutom kan det ju vara en jävla sumobrottare och inte en ninja."

Jimi missade skämtet. Han provade att göra samma slags imaginära hugg som Berne just gjort. Han gjorde det med eftertanke och ytterst noga, gång på gång, och blev så uppslukad av sysselsättningen att kriminalteknikern lämnade honom ensam och gick för att övervaka borttransporten av liket.

Teknikerna lämnade villan vid femtiden efter att ha instruerat Jimi om vilka områden som fick besökas och vilka som fortfarande var tabu. Sören, Jakko och Susanne hade gått till synes planlöst omkring i villan, öppnat skåp och lådor, bläddrat bland böcker och papper, rotat omkring i källaren och skaffat sig vad Jimi kallade ett förhållande till offret.

Påminn mig om att jag ska tacka gubben som gjorde det här när vi sätter på honom handbojorna, sa Susanne. Jag har alltid tyckt illa om Aldegren och hans förbannade snuskprogram på tv. Och ingenting av det jag sett idag har gett honom några pluspoäng.

Oj, då, sa Sören. Det är visst ett känsligt ämne, det här. Ska vi sätta upp dig på Listan?

Ja. Tillsammans med de andra två miljonerna som har samma motiv. Det vill säga alla som har en IQ över åttio. Vad tycker du själv? Hon såg på Sören med stridsberedd blick.

Nej, jag håller nog med, svarade Sören, nästan lite motvilligt. "Inte för att tv-programmen stör mig särskilt mycket. Jag brukar inte se sånt och om jag gör det så är de väl okej. Idioterna som är med får skylla sig själva. Men den här kåken… ja, den luktar liksom skumt på något sätt."

Jag vet vad du menar, sa Jakko. Tavlan i sovrummet, till exempel. Vem fan sätter upp en sån på väggen?

Perverst, muttrade Susanne.

Ja, fast jag menar något annat. Till exempel att det inte finns fotografier eller fotoalbum, inga barnteckningar eller personliga brev eller, liksom… minnesprylar.

Han hade väl inga ungar?

Det veti fan. Jag slår vad om att vi kommer att hitta underhållskrav när vi går igenom hans papper.

Susanne, sa Jimi och avbröt henne roat. Har du hittat något annat? Något användbart?

Nej. Och jag ska ta fast han som gjorde det, chefen. Men jag slår vad om att vi kommer att gilla honom mer än Aldegren när vi är klara med utredningen.

Jimi tyckte inte om att hon kallade honom chefen – och det visste hon – men hon var upprörd; någonting störde henne och det var uppenbart att hon var på dåligt humör.

Bra, sa han och svalde sitt missnöje. Då tycker jag vi går hem och funderar på det här tills i morgon. Han öppnade ytterdörren och gick ut i trädgården. Och du, Sören, sa han och vände sig om. Du kan väl fundera lite på om du minns några speciellt utmärkande knäppgökar som har varit med i hans program.

Ska bli… chefen, sa Sören och log retfullt.

Senare på kvällen ringde Jimi upp Claes Berne på hans mobil. Trots att de bestämt att höras av först dagen därpå verkade det som om Berne väntat på Jimis samtal för han började genast sammanfatta vad han gjort under eftermiddagen (Tjenare, det är Jimi – Ja, jag började med att titta närmare på snittytan efter hugget. Det måste ha varit ett vasst vapen…). Han hoppade över den anatomiska jargongen och beskrivningen av hur olika organ delats och gick direkt in på det som han visste att Jimi var ute efter.

Jag har räknat lite på hur mycket kraft som fordras för att åstadkomma ett sådant här djupt hugg och jag kan säga ett det är på gränsen till omöjligt. På gränsen säger jag. Det är visserligen ditt område men jag tror att det var raseri och ursinne som drev vapnet de sista decimetrarna. Vapenskicklighet? Nej, han siktade förmodligen på huvudet. Det skulle jag ha gjort, i alla fall. Om jag nu ville döda. Han siktade på huvudet och missade med två decimeter så någon expert kan han knappast ha varit.

Vapen?

Som sagt; du får snacka med din Susanne om det men jag tror att det var något slags svärd. Ett skarpslipat tvåhandssvärd, till exempel. Det är ju ett rätt ovanligt vapen, förstås. Alltså ovanligt att folk överhuvudtaget har tillgång till det.

Och han dog på lördagskvällen?

Absolut. Någon gång mellan arton och midnatt.

Han åkte inte ifrån studion förrän vid halv tiotiden.

Där ser man.

Han drack whisky när han dog. Hur mycket hade han druckit?

"Av lukten att döma hade han inte druckit särskilt mycket. Levander har tagit prover men, du