Räck mig din hand syster

By Herta Wirén

När Elsa får ett brev från Kvinnosidans redaktör som välkomnar henne upp till redaktionen bestämmer hon sig för att hålla nyheten hemlig tills vidare. Den är både för viktig och för obetydlig för att berätta om för andra. Äntligen händer det som hon väntat på och drömt om i åratal, ständigt fruktande att tiden skulle fly ifrån henne. Men trots det glada beskedet lurar oron i bakhuvudet. Kommer hon att hinna med att göra allt som hon drömt om? Räck mej din hand syster är den tredje delen i författaren Herta Wiréns självbiografiska romansvit. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726856248

Book preview

www.sagaegmont.com

1

Kvarteret Bikupans inre myllrade av liv. Kvinnorna flög som arbetsbin upp och ner för trapporna med matkassar, kolspannar, soppåsar och tvättkorgar. På balkongerna vädrades sängkläder och garderober och piskslagen ekade mellan husväggarna. Barnen lekte, kivades och skrek. Brevbäraren gick sin runda två gånger om dagen, efterlängtad av några, fruktad av andra.

— Inga brev är goda brev, slängde en som hoppats till honom och knyckte på nacken för att visa att henne gjorde det detsamma när han beklagande skakade på huvudet och väjde för vattenstrålen från sopgubben som lekte brandsoldat med sin röda gummislang.

Någon gång, en sällsynt stund, stod livet liksom stilla och tänkte efter här i Bikupans inre: var det lönt att fortsätta med det enahanda slitet? Mätta de hungriga och trösta de plågade? Att försöka vara snäll, när det betalade sej så dåligt?

Då hade något oväntat och oplanerat hänt, något som inte hörde var dag till. Det låg kanske granris strött framför en trappingång. Eller kanske skattemasen stod med sin portfölj mitt på gården och frågade efter någon. Dröjande och motvilligt pekade man tveksamt ut ett fönster där en kvinna stod gömd bakom gardinen och väntade skräckslagen att få se en vit lapp klistras på en möbel som det inte gick att äta på eller sova i, men som man ändå behövde och hade svårt att skiljas från.

För det mesta fick portföljmannen gå med oförrättat ärende liksom de två uniformsklädda poliser som kom för att hämta skolpliktige elvaårige Erik som skolkat litet för ofta från skolan med sin mors tillstånd. Hon ansåg att han var klen och borde befrias från skoltvång.

När poliserna ringde på dörren öppnade hon köksfönstret på första våningen och hjälpte Erik hasa sej ner på gården. Kvickt som en råtta slank han in i en annan trappa och gömde sej på vinden i en tomlår. Alla i huset kände till det, men ingen förrådde honom. Uniformsklädda poliser ska inte hämta skolbarn som om de var förbrytare. Det var den allmänna meningen.

Men det kunde också vara ett glatt budskap i form av en vinst från danska klasslotteriet, som man visserligen väntat hela tiden, men aldrig riktigt trott på innerst inne. Eller det hände att den övergivna, med magen i vädret, stolt visade upp en slät förlovningsring till tecken på att hon var en mans kvinna. Och att den teaterbitna fått börja som statist på Stora Teatern vid Gustav Adolfs torg och förmodades ha en framtid som skådespelerska. Sådant hade hänt förr och det kunde hända än en gång.

Alla nyheter, både goda och dåliga, spreds med vindens hastighet från trappa till trappa, blåste genom ståltrådsstängslet som skilde gårdarna åt tills alla i kvarteret visste det som de ville veta. Var det något som man tvivlade på att det var sant, kunde man alltid höra efter i mjölkbutiken vid lämpligt tillfälle.

Som den gången Pelle, den olyckan, fick syn på en målarpyts med mönja i källartrappan och i ett inspirerat ögonblick grep penseln och målade alla källarlåsen röda, så de inte kunde låsas upp, utan måste bytas ut.

Det som inte kunde bytas var Pelles bak. Den fick läkas av sej själv i flera veckor.

Samme Pelle hade många ideér och uppslag som han inte kunde motstå att pröva. I juli var körsbärsskörden så riklig så folk nästan skänkte bort bären. Pelle fick en stor påse av en snäll gubbe på torget och när han var halvmätt kom han på att om han började spotta kärnor på sista avsatsen ner för alla trappstegen, så skulle han sen kunna åka ner.

Men det blev inte han utan fru Andersson som kom smygande och blev först med att sätta sej på ändan och rutscha ner med ett skrik och landade precis framför Pelles fötter och fick tag i hans tröjärm så han måste hjälpa henne upp innan han kunde smita från olycksplatsen. Men hon höll honom stadigt fast och ringde på hos vicevärden med mordisk uppsyn.

Hon var så upprörd så orden tröt henne och när hon skulle hämta andan slingrade Pelle sej ur hennes grepp. Blixtsnabbt vände hon sej om för att förfölja boven men hejdades av ett vrålskratt från vicevärden som pekade på hennes kjol. Den del som fru Andersson åkt kana med var prickad av körsbärskärnor och den röda saften bildade ett grant mönster mellan kärnorna. Sen dess hälsade fru Andersson inte på vicevärden.

Fru Elsa Henriksson som bodde i trappa nummer fjorton med ett rum åt gatan och ett åt gården hade det också hänt något. Hon hade fått en hälsning från Kvinnosidans redaktör att hon var välkommen upp på redaktionen. Det var tills vidare en hemlighet som hon behöll för sej själv. Den var både för viktig och för obetydlig att berätta för andra om. Äntligen hände det som hon väntat på i åratal, rädd att tiden skulle fly från henne så hon inte skulle hinna med allt det som hon drömde om.

Hon hade ordnat för Flickan som glatt vinkade adjö, klädd i sin nya blå kappa och mössa som Elsa med hjälp av tant Rut knåpat ihop. Nu gick hon vid mosters hand genom det septembergröna gräset i Rörsjöparken som en förtidig blåsippa.

Elsa stängde köksfönstret och de rörliga bilderna av Bikupans inre plånades ut som ritningar på en griffeltavla. De ersattes strax av nya. Men den stora väggmålningen på Ensamhetens brandgavel kunde ingenting förändra. I ständigt glödande hetta sågs svarta män i stora gula hattar, med ett höftskynke, men annars nakna skörda rödbruna cacaobönor bland smaragdgröna buskar.

Ensamheten var ett hus som många år legat utan grannar på den stora tomten långt från annan bebyggelse, tills stan under den svåra bostadsbristen efter kriget byggde fem hus runt om och kallade kvarteret Bikupan.

Nu ville Elsa bli medveten om en bild av sej själv där hon steg upp ur det grå dimliv som hotat kväva henne genom isolering. Hon beredde sej att möta en förändring och hon sökte efter ett sätt att föra fram sitt uppror mot den kvinnoroll hon hamnade i när hon gifte sej med Masse.

Det var omöjligt att få i gång ett samtal med omgivningen. Alla bara framhöll hur bra hon hade det: man och barn och eget hem. Vad kunde hon mer begära.

Om hon bara ville vara förståndig och glömma sina griller så kunde hon och Masse snart spara ihop till en mjuk matta och ett par fåtöljer.

Men det var ju något helt annat det handlade om. Det var det gamla livsmönstret som var föråldrat och nerslitet som nu måste bytas ut. Och inte bara för Elsa Henriksson. Det gällde alla förtryckta osynliga som motats in i kvinnofållan innan bommen sköts för och hindrade dem att gå med i tåget, kvinnotåget som börjat rulla, men som behövde eldas av många om det skulle få upp ångan ordentligt och bana sin egen väg.

Under ett par år hade Elsa helt ägnat sej åt Flickan och Masse. Det var inte förbundet med honom hon ville upplösa, men hon ville inte förvaras i hemmets lugna vrå. Hon ville leva med honom i ett jämställt äktenskap och han måste godta att hon ville vara självständig och ekonomiskt oberoende på samma villkor som han var det. Hon ville vara på väg mot allt nytt, ständigt göra upptäckter. Påverka och utveckla det som hade ett livskraftigt frö inom sej, var hon än fann det, föra ut en samlad kvinnoerfarenhet till samhällets gagn. Och det var där vägen delade sej. Den biten av vägen fick hon gå själv. Masse stannade där han var och såg till att hon inte fick längre försprång än han kunde tygla henne. Gifta kvinnor med barn var utestängda från ordentligt betalt yrkesarbete. Det hade hon fått erfara. Det var bara under krig de behövdes och kallades in — inte under fanorna, men bakom kokvagnen och som ersättare för mobiliserade män. Hur länge skulle kvinnorna nöja sej med det? När började det? Hade det alltid varit så? Det tänkte hon undersöka och se om det inte gick att skapa en mötesplats där kvinnor och män kunde föra ett vettigt samtal. För i hemmen gick det tydligen inte. Där slutade det med kvinnans underkastelse.

Som i går när hon försökte övertyga Masse om att det var viktigt att kvinnor hade egen inkomst och att de inte längre skulle behöva välja mellan hem och arbete.

Han svarade inte ens. Han låg och småskrattade och sög på sin pipa. Till sist såg han på henne med halvslutna ögon och sa med sin mest förföriska röst:

Elsa, kom hit. Och hon gick till honom för nu skulle han få stå till svars. Och den här gången skulle hennes uppror inte sluta i sängen…

Men det slutade som det brukade. Hon var ju kär i honom och han var Flickans far.

Hon skulle vara på tidningen vid tvåtiden, så nu fick hon göra sej i ordning. Hon stod framför spegeln och borstade sitt kortklippta hår. Äntligen hade hon tagit mod till sej och gått till en herrfrisör. Han hade lockat med en stor annons: Damer, gå till Rudolf Svensson, Nygatan 25, och lägg huvudet i hans händer och ni blir storbelåten.

Det var inte långt ifrån att hon vänt i dörren när hon mötte Rudolf Svenssons rullande ögon och håriga ansikte. Och hon kände sej kuslig till mods när han placerade henne i stolen framför spegeln och såg hur han höll rakkniven i högsta beredskap och kommenderade henne att böja huvudet bakåt. Hon slöt ögonen och försökte hålla sina skakande knän stilla.

Snart kände hon att hans handlag var mästarens. Och hon såg hur han tunnade ut och formade till hennes tvärklippta tjocka hårman så hon började känna igen sej själv.

Han höll spegeln så hon kunde beundra resultatet och hon erkände med stor brådska att hon var mer än nöjd. Hon kunde tillagt att hon varit dödsförskräckt under hela proceduren.

Första gången hon låtit kapa håret kände hon sej som ett nyklippt får, naken och frusen, berövad den prydnad som hon fått beröm för hela sitt liv. Med sin praktfulla fläta i en papperspåse visade hon sej för Masse som nästan grät av besvikelse.

— Vad har du gjort med ditt hår, jämrade han sej. Du ser ut som en fotboll i huvudet. Ännu värre blev det när hon permanentade sej för att bättra på eländet. Då miste hon sitt självfall för all framtid. Det som var tänkt som ett första steg till frigörelse blev ett löjeväckande fiasko. Hon måste medge att damfrisörskornas inhopp i det manliga frisöryrket var illa förberett. De hade varken läroår eller erfarenhet att stödja sej på.

Masse gillade den nya frisyren.

— Ja, sa han uppskattande och raljant, det ska en karl till om det ska likna nåt.

Men om hennes långa fläta låg begravd i en kartong på vinden eller satt i en knut på hennes huvud gjorde i stort sett detsamma. Det var det som fanns inom henne, det som hon bar med sej som arv från föregående generationer som hon skulle förvalta och föra vidare.

Allt det där hade mor förklarat för henne. Att hon ville upptäcka och veta alltings uppkomst och historia, det hade hon ärvt genom mor från de gamla vikingarna, liksom det vita skinnet, som mor och Elsa var ensamma om i familjen.

Det var den där eftermiddagen när hon kom hem från skolan upptänd av vikingatiden som de läst om på historietimmen. Mor visste hur båtarna såg ut, hur vikingarna var klädda och hon berättade om Frithiof och Ingeborg.

— Men vad har jag ärvt från fars släkt då, hade Elsa frågat upphetsad. Det måste hon ju få veta. Far som var så annorlunda. Brun i skinnet och mörk som en sydlänning. Mor såg långt bort med sin sjömansblick och det dröjde en stund innan hon svarade:

— Från far har du ärvt drömmarna och något som du själv får komma underfund med. Men jag gissar att hans förfäder brydde sej om dikter och musik, det som far hellre ville syssla med än att mura fängelser.

Och det kan vara sant, fast jag vet det inte säkert, att far härstammar från någon som kom i följe med Bernadotte till Ystad — det har sagts att många fransmän landsteg där och att en del glömde sej kvar.

Den stunden på eftermiddagen när småbarnen var ute och lekte och innan det var dags att hämta tidningen i tobaksaffären frigjorde mor så många tankar, fångna och ofullgångna, som Elsa försökte få klarhet i. Och det som mor lärde henne under deras ensamma timmar fanns ännu gömt inom henne, medan mycket av det som hon skulle inhämta på timmarna i skolan, som geometri och elektricitet, bara rann bort som vatten som inte hade någon fåra att följa.

Hon gick in och såg efter att hon stängt av gasen under grytan innan hon låste dörren.

2

Redaktionen låg två trätrappor upp.

Dörren är öppen stod det på ett plakat på glasrutan. Elsa gick genom den långa gången med rum på båda sidor och läste namnen på visitkorten. Det slamrade från tryckeriet, skrivmaskiner knattrade, telefoner ringde. Pojkar kom visslande med kaffekorgar och ölflaskor. Tobaksrök och prat och skratt trängde ut från rum med dörren på glänt.

Hon kände sej vilsekommen. Vad ville hon, Elsa Henriksson, här. Hon hade ingen hemortsrätt. Hon kom aldrig att få höra hit. Hon fick nöja sej med att skriva på småstunder och under nattens tysta timmar. Vad hade hon inbillat sej egentligen. Plötsligt mindes hon vreden hon kände när hon stod framför altaret och prästen frågade: Vill du taga denne…. Till din äkta man? Ett sånt skrymteri hon lånade sej till. Han var ju redan hennes äkta man. Och nu låtsades hon igen. Hon hade ingen utbildning. Ingen examen. Hon hörde hemma bland de osynliga. Hon fick skriva från köket medan de riktiga journalisterna var med där världshistoria levererades.

Dörren till Leis rum var öppen. Mitt på golvet, med en bunt papper som hon nervöst bläddrade i stod den kvinnliga redaktör som Elsa haft till föredöme i flera år.

— Det är Elsa Henriksson, fick hon fram, nästan kvävd av cigarettröken som försökte undkomma i korridoren.

— Åh, är det ni. Kom in och sitt ett ögonblick, jag är strax klar, sa hon och dök ner på stolen framför skrivmaskinen.

Elsa drog fram en pinnstol från bordet, överlastat med tidningar, satte sej och såg sej om. Nyfiken på ett rum där viktiga händelser flöt in och ut som ebb och flod. Väggarna var täckta med faststiftade meddelanden, urklipp och bilder. Fönstren saknade gardiner, hade bara en mörk kappa högst uppe. Inga växter i fönsterkarmen, inte minsta lilla kvist. En överfull askkopp och en rågad papperskorg hade hon god lust att tömma. Det var hon dresserad till. Pyssla, det skulle ju kvinnor göra. Men i det här rummet hände viktigare saker. Här pulserade livet fullt hörbart och vid skrivmaskinen satt den journalist som Elsa kände släktskap med, blivit upprörd och engagerad av och ibland träffad i sitt innersta. Och hon beundrade hennes klara språk.

Hon hade tagit in Elsas artiklar utan att syna henne i sömmarna, utan att fråga till vilket fadershus hon räknade sej. Hon hade gett en bifigur som Elsa plats på scenen. Och Elsa inbillade sej att de två gjorde gemensamt uppror mot föraktet och utnyttjandet av kvinnorna genom tiderna.

Lei strök med rödpenna, jämkade till bunten av papper mot bordskanten och försvann utan ett ord ut i korridoren. Med otroligt klar och hög röst diskuterade hon med en man som brummade med en basröst. Sen stängdes en dörr.

Hon var inte särskilt lång, men verkade ändå inte liten, med rakt ljusbrunt polkahår och glasögon utan bågar. Blicken bakom glasögonen sa Elsa att hon mycket väl visste att människorna runt omkring henne var litet korkade och att hon skulle kunna sätta vem som helst på det hala utan samvetskval. Ändå hade hon fått Elsa att känna att hon dög.

Hennes klädsel visade att alla regler om hur en kvinna skulle vara klädd struntade hon totalt i. Hon såg helt obesvärad ut i herrkavaj med krage och slag, kort rak kjol och beigefärgad herrskjorta. Och det okvinnligaste av allt, hon stod stadigt på jorden i lågklackade breda skor med plats för tårna. Manskostym gjorde en kvinna mjuk och tilldragande. En gång när Elsa fick råd skulle hon låta sy en sådan dräkt. Hon hatade den fåniga klänning hon bar under poplinkappan. Den satt illa och var uppiffad med rosetter. Den hade aldrig passat henne — bara hennes kassa.

När hon kom tillbaka räckte hon Elsa handen, en torr fast hand. Hon snurrade stolen ett halvt varv så hon kom mitt emot Elsa, räckte fram ett cigarettpaket och bjöd:

— Röker ni? Det syntes att hon visste svaret innan Elsa skakade på huvudet.

— Nej, jag har aldrig rökt.

— Förståndigt, sa hon och rökte under tystnad. Sen kastade hon bort halva cigaretten, drog fram en låda och tog upp Elsas handskrivna artikel och pekade på rubriken. Ovanför stod med kraftig stil i rött: Utmärkt!

— Den kommer in nästa vecka. Ni har inte skrivit något om honoraret. Vi betalar 25 kronor för varje införd artikel. Den första var suverän.

— Ja, det visste jag, sa Elsa som den naturligaste sak i världen. Annars hade hon aldrig skickat den.

— Ni är väl hemmafru?

— Jadå. Och jag älskar min man och han älskar mej, trots mina griller, sa Elsa uppspelt av berömmet. Fast han nog känner sej hotad som äkta man och är rädd att förlora mej och fasar för att jag ska bli kvinnosakskvinna. Han förstår inte att det är jag redan och att det är de moderliga och varma kvinnorna som kommer att bära upp den verkliga kvinnokampen: den som strider mot både klass och kvinnoförtryck, kvinnor som är starka nog att kämpa för mänskligheten…

Hon tystnade generad över sitt utbrott. Hon hade knappt varit medveten om att hon burit på de här tankarna. Så gick det alltid när hon kände sej förstådd. Då frigjorde något sej inom henne och började flöda.

— Är ni så medveten. Lei tände en ny cigarett. Fortsätt!

Nu gick Elsa inte att hejda. Varken Masse eller hans familj hade lyckats inbilla henne att kvinnor