En dörrknackares dagbok

By Herta Wirén

Elsa är strax över femtio år har fått jobb som utfrågare på Statistiska Centralbyrån i Malmö. Hon vandrar gata upp och gata ner för att knacka på folks dörrar och frågar om hon får ställa några enkla frågor. Plötsligt dör Elsas vuxna dotter och lämnar en liten flicka efter sig. När barnets far gifter om sig och inte vill veta av sin dotter blir Elsa den enda familj den lilla flickan har kvar. Hon vill inte att lillflickan ska känna sig ensam utan syskon eller föräldrar. Men att både sköta ett arbete och ge sitt barnbarn en trygg uppväxt är ett tungt jobb och Elsa ber till Gud att hon ska hålla sig frisk till den lilla flickan blivit gammal nog att klara sig själv. En dörrknackares dagbok är den femte och avslutande delen i författaren Herta Wiréns självbiografiska romansvit.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2023
• ISBN: 9788726856217

Book preview

Herta Wirén

En dörrknackares dagbok

SAGA Egmont

En dörrknackares dagbok

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1983, 2023 Herta Wirén och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726856217

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Ombudets yttre var ointressant. Ingen tycktes lägga märke till hennes namn, Elsa Henriksson, när hon presenterade sej och drog sin ramsa att hon kom från Statistiska Centralbyrån och bad att få ställa några frågor till den genom ett slumpmässigt förfarande utvalde intervjupersonen. Till svar såg man irriterat på henne, som på ett bi eller en humla som försökte nästla sej in med luftdraget, en obehörig som skulle jagas ut så fort som möjligt.

Frågeformuläret som skulle besvaras hade som regel inget större intresse för den gynnade; riksdagens beslut att utredning skulle göras eller andra myndigheters hemställan om statistisk undersökning var de flesta komplett likgiltig. Brevet som informerat om besöket hade man inte läst så noga, eller låtit gå direkt i papperskorgen. Det hände att någon erinrade sej en tidningsrubrik, men det var sällsynt att man kommenterade undersökningen. I svåra fall var Ombudets begäran nästan intrång i hemlivet. Man sa rent ut att det enda man ville höra var hennes ekande steg nerför trapporna.

Men det här Ombudet var i samförstånd med sin arbetsgivare. Centralbyråns statistik var hennes levebröd, så hon gick till verket med sin egen metod. Och hon hade ännu aldrig lämnat från sej ett halvfärdigt uppdrag.

Efter att ha gått gata upp och gata ner som en främling i den stad hon kände så väl och stått tvekande framför mången dörr i en trappuppgång, där de flesta hette till exempel Olsson och flera hade förnamn som började på E, fick hon knacka dörr tills hon kom rätt och kunde börja charma den utvalde herr E. Olsson, han som var gift, skild eller ungkarl, med det passande antalet barn, eller barnlös med det rätta födelseåret.

På förmiddagen, om det såg ut att bli fint väder, om hon kände sej väl förberedd och tyckte att de utvalda hade trevliga namn och inte bodde för långt ut i förorterna, kändes det hoppfullt. En sån här vacker dag skulle nog de flesta vara på gott humör och gärna ta emot. Fick hon bara in en fot i den snålt öppnade dörrspringan, skulle hennes beslutsamma vilja att lyckas övertyga en del att en sån här frågestund kunde vara både rolig och intressant.

Då kunde hon gå på gatan och tänka ut ett trevligt sätt att inleda samtalet. Så här: Goddag, fru Aspegren. Är ni uppstigen? Har ni skakat sömnen ur ögonen, har ni druckit ert förmiddagskaffe – då kanske jag kan få komma in om dörren ett par minuter och ställa några enkla frågor. Ni har ju redan förvarnats per brev om mitt besök och vet att statliga myndigheter är så innerligt angelägna om att få veta just er åsikt om det här viktiga samhällsproblemet.

Under de få minuter som fru Aspegren visade en smula nyfikenhet gällde det för ombudet att fånga hennes blick och höja temperaturen på den värme som hennes leende skulle förmedla och besegra den fientlighet som den halvöppna dörren ropade ut. Var kvinnan tveksam måste hon invaggas i säkerhet. Det stod ju i brevet vad frågorna gällde. Sa hon som sanningen var att mannen hade läst brevet och sagt sitt kungsord Det där intresserar inte oss, var det lämpligt att påminna om att det var hon som var utvald.

Sen måste hon sniffa efter vinden. Varifrån blåste den? Kunde en liten påminnelse om hennes egenvärde göra henne vänlig och förstående, ställa in henne på att hon gjorde en samhällsnyttig insats och låta dörren öppnas som av en elektrisk impuls. Då var det viktigt att Ombudet inte förivrade sej, hon fick inte verka påträngande. Ack nej, bara om fru Aspegren själv ville – men hon verkade ju allmänintresserad – tog hon steget in i tamburen med legitimationen väl synlig.

Sen spelade Elsa ut sitt äkta människointresse. Hon såg sej diskret omkring och fångade in miljön, sökte efter en ledtråd till människan hon hade framför sej, glömde att det var ett frågeobjekt, och nästan som om hon hade en inbyggd radar kom hon rätt när hon spanade in en broderad tavla, ett fotografi av en vacker gammal människa eller en rolig barnteckning. Landgången lades snabbt ut och piraten hälsades välkommen ombord och mötte en nästan tillgiven person som i det varma klimatet öppnade sej och frikostigt gick frågorna till mötes och formuläret kunde ros i land.

Gång på gång upplevde Elsa att varje möte med en utvald, som från början varit helt avvisande men som tinat upp och blivit tillgänglig, var ett unikt tillfälle att få veta mer, förstå mer och känna mer med det mänskliga. Efteråt när hon tackade för tillmötesgåendet fick hon gensvar: ett gott leende och ett varmt handslag. Det hade varit ett givande och tagande från båda sidor.

På väg till nästa adress tänkte hon på det omöjliga för många att oförberedda ta ställning och yttra sej om samhällsproblem, som hon själv sysslat med under tjugo år med stort engagemang, med inläsning av fakta, trägna studier och långa diskussioner om sånt som tidningarna skrev om och belyste med analyser och reportage. Under nästan två decennier hade hon sett ner på medborgare som var ointresserade av samhällsarbetet. Nu mötte hon dem dagligen och var beroende av dem.

Den tanken var inte hennes sak att röja. Hennes uppgift var att fungera som en nollinställd robot, spotta ut sina frågor, aldrig göra ledande följdfrågor, skriva ner svaren på därför avsedda rader utan frisering, eller kryssa för: Ja, Nej, Vet inte. Anteckna tiden för intervjun och återvända till sin bas efter fullgjort uppdrag.

Det stod klart för henne att hela hennes föregående liv och verksamhet, hennes arbete som affärsbiträde, som frilansjournalist, hennes föreningsintresse, hennes kunskapstörst, hennes år som social- och kommunalpolitiker, hade varit en grundskola som utbildat henne för det jobb som nu gav henne försörjning. Det var klassat som fritidssysselsättning och betalningen var därefter.

Fria, sorglösa dagar tog hon sej tid att bekanta sej med stadsdelar som hon förut bara känt till namnet och upptäckte förnäma gamla hus med konstfullt byggda fasader som hörde en förgången tid till. Hela kvarter med genuin småstadsmiljö fann hon gömda bakom stora affärsgator med sjudande liv och trafik och höghuskomplex helt inbyggda med glas på gatuplanet.

Förundrad upptäckte hon ljuset. Hur det skiftade från morron till kväll på olika gator, olika dagar. Hur det lekte med vattnet i kanalerna, hur det glittrade på hustaken, hur det skapade modern konst med geometriska figurer. Vissa utsikter fick henne hänförd att tänka att hon skulle börja måla för att ha dem kvar. Och ibland kände hon med extas hur benådad hon var som hade frihet att gå på upptäcktsfärd i sin egen stad, efter att i två och ett halvt år ha suttit instängd mot en vägg och sprättat upp tiotusentals kuvert och räknat lika många kungahuvuden.

Ja. Det fanns andra torg än Möllevångstorget där hon växt upp. Hon hade levt i köksregionerna med närhet till vardag och livsmedel och hon skulle kunna offra dagar på att beskriva torget; dess skönhet och färger och dofter som följde almanackan i helg och söcken året runt.

Gustaf Adolfs torg och Stortorget var stans finrum och gatorna med de eleganta affärerna visade upp vad de som bodde i kvarteren däromkring behövde av dyrbara ting för sin livsföring. Men de hörde inte till hennes distrikt, så dem behövde hon inte bekymra sej om.

Med värme i hjärtat, med rörelse vid minnet kunde hon redovisa sitt inhopp i en överklassmiljö, i en åttarumsvåning på Hamngatan med utsikt över sundet. Åh, båtarna, folklivet, fiskmåsarna och doften från saltvattnet smög hon sej till att uppleva flera gånger om dagen. Det var sommaren med Baltiska utställningen 1914 som slutade med krig, med skymning över Europa.

I två månader som passflicka och hjälp till hushållerskan i en barnlös konsulsfamilj, behandlad som dotter i huset, såg hon inifrån hur De rika levde, och hon trivdes över allt förstånd. Van vid att uttala sej fritt hemma levererade hon en del sanningar om hur olika folk bodde. Att bara marmortrappan med målade fönster skulle kunna ge plats till många bostadslösa. Konsulinnan tog aldrig illa upp. Tvärt om hade hon dagliga pratstunder med passflickan.

Plötsligt mindes hon hur hennes föräldrar på den tiden, femtio år tillbaka, diskuterade nya byggnader som planerades. Far talade om olika byggmästare, arbetsutsikter, stadsplanering och arkitektur. Hur viktigt det var att det nya smälte in och passade ihop med den äldre bebyggelsen. Och mor frågade om de nya bostadshusen. Hur skulle de inredas: tänkte man på hur viktigt det var med rymliga garderober och skåp för barnfamiljerna och stora vaskar och lite bättre spisar i köken? Och blev hyran sådan att också arbetare kunde bo i de nya husen?

En söndagseftermiddag kom hon särskilt ihåg. Hon var i tioårsåldern, och hon och de två mindre syskonen fick följa med föräldrarna på promenad till ett nybygge som far gärna ville titta närmare på. De följde Södra Förstadsgatan och far som för det mesta var tystlåten blev ivrig och talade om de olika husens byggstilar. Han pekade och visade på fönsterbågar och takstolar och han nämnde ett konstigt ord Gesims, som hon inte förstod. Det dröjde många år innan hon kom sej för att ta reda på att det betydde list eller avslutning på kranslist. Han hade fått lära till murare för att ha ett hantverk att försörja sej på, men hantverkare var han aldrig. Hon såg hans händer framför sej, lite rödsvullna under vintern men med långa fingrar och utsökt formade naglar. Det som intresserade honom var arkitektur och stadsplanering. Det förstod hon nu efteråt.

Högt upp i sjuttioårsåldern arbetade han utomhus, stod på murarställningar och murade. La sten på sten till den skola hon gått i, den kyrka hon vigdes i, och säkert många av de hus där hon nu sökte intervjupersoner.

Tanken att han som aldrig fått annan undervisning än åren i byskolan, där hans far var läraren, av egen kraft skaffade sej säte och stämma i de beslutande församlingar där stadsplaner och arkitekttävlingar avgjordes, gjorde henne stolt. Hon behövde inte gå långt för att finna förebilder för sitt liv.

Det var den grund hennes eget liv vilade på.

Många högutbildade sökte hennes far i enrummaren på Möllevångstorget. Så stolt mor var den gången en arkitekt sökte far och väntade på att han skulle komma hem från sitt arbete. Han stod på tröskeln och såg in i rummet och sa beundrande till mor: – Så vackert ni har det, så fint och sparsamt möblerat.

Efteråt frågade mor vad han ville. Far såg tankfullt på mor och sa: – Han ville veta hur en sakkunnig såg på hans förslag till arkitekttävlingen.

– Han skulle frågat mej, sa mor.

Medan Ombudets steg ekade mot trottoaren där hon gick med frågeformulären i en kollegiebox, tyckte hon sej se en diffus bild av ett bleknat foto: Ett halvfärdigt hus, där en man stod på en byggnadsställning högst uppe, med mursleven i handen och skrapade bort murbruk från stenen som han nyss fogat till de andra. Han var klädd i röd- och vitrandig murarblus och kalkstänkt hatt som till hälften dolde hans vackra, mörka ansikte och stod och blickade ut över den stad han hjälpt till med att inte bara mura, utan också bygga upp.

Ja, Elsa Henriksson kände sej hemma i den här stan. På samma sätt som hennes mor längtande talade om älven, berget och skogen därhemma på Hisingen.

2

De första åren som intervjuare kändes meningsfulla. Allt gick lekande lätt. Efter hand fick hon fler påminnelser om hur mycket hennes samhällsintresse betydde i hennes arbete och i kampen för människors frigörelse.

Hon uppsökte de utvalda på tider som passade henne, och på kvällarna var hon en fri studerande som fast hon inte visste mycket om antimaterien eller atomkärnans partiklar, eller hur liv uppkommit och om Gud fanns inom henne, tänkte framhärda och spana in böcker som kunde fylla tomrummet. Och sagan om Universum skulle hon ord för ord stava sej igenom.

I undersökningen om motbokens vara eller icke vara gick det undan. Alla visade intresse och många tog vänligt emot, bjöd in och besvarade de flesta frågor av betydelse med Vet inte. Det var den sorten som aldrig tog ställning utåt, var måttliga och övermodigt förklarade att de kunde sköta spriten. De efterlämnade en fadd smak hos Ombudet.

Nu hade hon bara tre utvalda kvar att uppsöka innan hon kunde skicka in formulären och känna att hon gjort vad som på henne ankom.

Den första, en levnadsglad dam med ett behagligt utseende, bjöd in Ombudet på ett litet glas vin, det använde hon själv som bantningsmedel. Hon hade en lätt humoristisk syn på festprissar och andra glada och normala individer som förstod sej på att leva livet. Elsa måste medge att hon inte kunde räknas in i det gänget, men hon skålade gärna i hemkokt saft.

Den utvalda trodde inte på att någon motbok eller något slags förbud kunde hindra den som ville från att supa ihjäl sej.

På frågan om det var förmildrande eller försvårande om någon var berusad vid begående av brott svarade hon utan tvekan: Förmildrande.

När Elsa lagt ner formuläret frågade hon försiktigt för sin egen räkning om det inte kunde bli vanebildande med det där lilla glaset vin?

Nej då, inte för henne. Hennes man hade en bra anställning. Hon fick tillräckligt med hushållspengar och hade eget klädkonto, fast hon oftast sydde sina kläder själv. Hon gillade hushållsarbete, gjorde stortvätt och all städning själv. Hon tyckte synd om alla som inte med måtta kunde njuta den ädla druvans saft. Det kunde Ombudet behöva med ett så ruskigt arbete, fast själv tyckte hon det var trevligt att bli intervjuad.

Elsa kvitterade med att det var ett mycket stimulerande arbete för det mesta, som just nu, när hon mött en glad och generös människa.

Vid nästa intervjuförsök blev Ombudet mer eller mindre utkastat.

Den ettriga voluminösa kvinnan lät henne inte tala till punkt.

– Ha, ha, frågor, det behövs minsann inga frågor, skrek hon hånfullt. Ni kan få receptet direkt: Ge alla fyllehundar ett fat med brännvin och en slang och låt dem dricka tills de dör, det är bäst för dem själva och det tjänar samhället på! Sen slängde hon igen dörren så det ekade i trappan.

Den kvinnan visste nog en del om alkoholproblemets följder.

Elsa ställde sej vid trappfönstret och gjorde en kort anteckning. Intervjupersonen ville inte svara. Slog igen dörren.

Vädret hade slagit om. Hon tog den längre vägen genom Promenaden. Nu när hon hade tillfälle ville hon berusa sej med den första vårdagen. Allt det där som förberetts i underjorden i vintermörkret hade börjat stiga i träd och buskar. Hon kände sej plötsligt lite yster och undrade hur många promille hon själv hade. Hon kom att tänka på den första gången hon medvetet kände sej påverkad av vårens pånyttfödelse. Hon var i tolvårsåldern och gick längs diket vid den gamla bondgården som för längesen är borta och ersatt av tandläkarhögskolan. Med en gång saktade hon sina steg, greps av en intensiv känsla av förnyelse. Det kluckade i diket och där växte hela ringar av hästhovar, och hon böjde sej ner och strök med handen över det som spirade – att plocka en blomma skulle aldrig falla henne in. Hennes bröst hade börjat växa, plötsligt ville hon gråta …

Den vänliga gatan med nybyggda låga hus med gräsmattor och prydnadsbuskar och prydliga gardiner och krukväxter på fönsterbrädet gav Elsa hopp om att det var insiktsfulla människor som valt att bo i den här miljön.

Den välstädade trappuppgången bjöd på väggmålningar med landskapsmotiv: åkrar och ängar och betande djur. De såg närmast konstlösa ut som grottmålningar, fast mera utslätade och tama, men ack så välmenande. Hon kände sej riktigt snäll när hon ringde på – måtte där bara vara någon hemma, om han nu inte hunnit hem från arbetet: Förman Birger