Den sjätte natten

By Annika Bryn

När ett flertal offentliga personer mördas talar deras gemensamma nämnare sitt tydliga språk: bland högerextremismens motståndare går ingen säker. Någon går brutala ärenden i nynazismens namn - men vem? Letar man efter en ensam gärningsman eller kan en hemlig organisation ligga bakom de fruktansvärda dåden? I samma veva försvinner advokatparet Anne och John Danielsson spårlöst tillsammans med sin tonåriga dotter. När deras firma anmäler försvinnandet tar polisen saken med ro, men snart uppstår frågor som ställer allt större krav på utredarna. Kan det faktiskt finnas ett samband mellan advokaternas mystiska frånvaro och de uppmärksammade morden? Och går det ens att lita på de egna kollegorna?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726694123

Book preview

henne.

1.

Måndag

Mannen som kom traskande längs trottoaren med en cigarrett i mungipan i Stockholms City hade ett fårat, erfaret ansikte och en senig kropp och hade kunnat tas för en gammal knarkare, om bara jackan och jeansen varit en aning mer luggslitna. Dessutom var han alldeles för vältränad – om han varit yngre än sina fyrtiofyra år hade han kunnat vara aktiv idrottsman. Såg man in i hans ögon däremot försvann båda intrycken, för de var farliga, misstänksamma ögon.

Han verkade inte ha något särskilt mål där han släntrade nerför gatan, men blicken sökte ändå oupphörligt av omgivningen som om han letade efter någon. De mötande drog sig omedvetet en aning åt sidan och lämnade honom plats, lättade när de där ögonen sökte vidare och inte dröjde på dem.

Mannen stannade till vid en tobaksbutik. Något tycktes fånga hans intresse. Han böjde sig ner och studerade noga löpsedlarna på stället utanför.

Båda kvällstidningarna hade kommit ut med nya upplagor med krigsrubriker och stora foton av en kvinna i trettiofemårsåldern. På det ena såg man bara hennes skrattande ansikte under ett ljust, burrigt hår, på det andra befann hon sig tydligen på en segelbåt under en sommarsemester. Det var inga passbilder och det verkade som om man medvetet valt dem för att visa henne lycklig och glad mitt i ett aktivt liv. De svarta rubrikerna under skrek ut: »FJÄRDE NAZISTMORDET I NATT – EVA BELDON HITTAD DÖD I MORSE. Känd journalist mördad«.

Han tog en tidning ur stället, gick in i affären och betalade, lutade sig mot tegelväggen utanför och bläddrade fram de åtta snabbt nyredigerade sidor som handlade om mordet.

Eva Beldon hade varit en av tidningens mest kända samhällsengagerade krönikörer. Hon hade befunnit sig en bra bit till vänster om socialdemokraterna och i ett antal år skrivit bitande artiklar om social nedrustning, ryggradslösa politiker och förvirrade tjänstemän på alla nivåer, kvinnodiskriminering, homosexuellas likaberättigande, flyktingfrågor, polisvåld, rättsskandaler som de långa politiska domarna efter demonstrationerna i Göteborg, och nazister. Eftersom hon dessutom hade humor och framstod som en vanlig trevlig och sansad kvinna som aldrig försökte sätta sig på folk, hade hon varit en välkommen gäst i alla morgonsoffor i TV.

Det fanns bilder som visade henne som barn med en stor hund, som student och som nygift med en liten baby på armen. En halv sida upptogs av ett otydligt foto av fyndplatsen avspärrad med plastremsor, en av alla dessa träddungar i hörn av parker och gångstråk där mordoffer återfinns. Bilder med en suddig vit fläck i gräset någonstans nere vid någon polismans fötter, en fläck som får läsarna att rysa och sätter igång deras fantasi. Är det den dödade personen, någon slags markering eller bara en plastpåse från Konsum?

Det fanns också bilder från en rättegång mot två unga nazistslynglar som hotat henne något år tidigare. De hade ringt, skickat SMS och e-mail. Hon såg allvarlig men beslutsam ut i blixtarnas sken, lite rundnätt i röd kavaj. Det fanns passfoton på killarna också. De var omkring tjugo år. Den ena hade råkat blinka när bilden togs och verkade halvsovande, den andra såg bara förvånande vanlig och intetsägande ut. De hade dömts till böter.

Västerortspolisen ville inte gå ut med om de hittat några spår eller om hon blivit mördad på den plats där hon låg, men tidningen drog slutsatsen att mordet hade skett på samma sätt som de tidigare tre. Man hade ingen misstänkt förövare. Hon efterlämnade man och en tioårig son.

Mannen slukade varje ord. Så vek han ihop tidningen och återtog sitt rastlösa vankande.

Några kvarter längre bort vek han in på en tyst sidogata och gick fram till en sömnig pub. Han fimpade på gatan, klev in och stannade till ett ögonblick strax innanför dörren för att vänja sig vid mörkret här inne efter den bländande vårsolen utanför. Han såg sig värderande omkring.

Det var lugnt och några få gäster satt spridda i den lilla lokalen. Borta vid bardisken stod två ur det mer högröstade ölklientelet, så här dags på dagen tydligen inte på alerten. De stod och hängde tysta och lite nymornade och mumlade med varann.

De såg ändå vagt lovande ut. Inte för betydelsefulla. Han hade rört sig i periferin bland de nationella i två veckor nu och letat efter den som vågat ta steget och börja den nationella kampen. Han hade kommit fram till att mannen inte fanns bland de kända nationalsocialisterna, men kanske i utkanten av de mer okändas kontaktnät. Någon av den sort som ville hålla sig lite i bakgrunden. Kanske ville han bryta sin ensamhet och längtade efter kontakt men hade inte hittat någon än som han litade på. Han ville bli den mannen.

Bakom disken stod en liten gråhårig man, troligen ägaren. Han tittade upp när nykomlingen kom fram och satte sig på en barstol bredvid de två ölhävarna, slängde tidningen på disken och bad om en stor stark. Ägaren ställde ett glas framför honom. Han nickade och knäppte ifrån sig tidningen med fingrarna så att den gled iväg en bit över disken.

– Det här mordet, sa han.

Hans röst var hes och skrovlig och hördes över hela lokalen utan att han höjde den. Alla som pratat med varandra tystnade. Atmosfären blev spänd och avvaktande som om luften fyllts av osynliga signalsubstanser som fick dem att vädra fara.

– Den jävla kommunistsubban fick skylla sig själv, fortsatte han. Leker man med elden så får man fan ta om man blir bränd.

Han såg med ett uppfordrande leende på ölklientelet bredvid sig.

– Eller hur?

De var inte riktigt så med på noterna som han hade hoppats. De flackade med blicken och höll muttrande med utan någon större entusiasm. Bakom dem satt gästerna lätt skrämda men fascinerade och väntade på fortsättningen.

Han böjde sig fram mot de två och tittade närmare på dem. De var i tjugoårsåldern med tatueringar av eldsflammor och torshammare på underarmarna, kamouflagebyxor, svarta T-shirts med grälla Heavy Metal-tryck och avklippta ärmar. Den ena hade håret i långa taniga stripor som hängde ner på båda sidor om ansiktet och gav honom en förvirrande likhet med en blek, deprimerad hummer som sakta vajade med sina långa spröt. Den andre var stubbad, ett kalhygge som just höll på att växa ut i ljusa röda fjun. Hans ögonbryn var också ljusa och han hade en tatuerad odalruna på ena överarmen. Han tog en halvrökt cigarrett ur munnen och ägnade mycket tid åt att utstuderat nonchalant trycka ihop den i askfatet.

Främlingen såg besviken ut och stirrade cigarrettdödaren in i ansiktet från några centimeters håll.

– Det var fan vad du var tyst, grabben. Hör du inte att jag snackar med dig?

– Jag tycker väl vad jag tycker, svarade den ljusröda stubben med förtvivlans mod och blicken fast förankrad i askkoppen. Det behöver jag väl inte berätta för dig.

Mannens ögonbryn åkte upp en bit. Hans leende förändrades och blev sarkastiskt, som om svek och feghet bara var vad man kunde vänta sig av mänskligheten och han själv fått mer än nog av det. Han tog några sekunder på sig innan han svarade.

– Jaså du. Hördu, jag ska säga varför du är så jävla tyst. Det är för att det är för mycket jävla politisk korrekthet i det här landet. De trycker ner dina naturliga instinkter. Du skulle gärna ha gjort av med den där subban själv, men du vågar inte säga det. Är det inte så?

Han hade höjt rösten lite nu och han visste att om folk bara vågade skulle de hellre diskret troppa av en efter en än stanna kvar i den här lokalen tillsammans med honom. De satt allihop som tysta åskådare i en biosalong och hoppades att orosmakaren med de obehagliga åsikterna på något mirakulöst sätt skulle gå upp i rök. Eller att någon annan skulle göra något. Som han vetat att de skulle.

Den lille ägaren bakom disken stod och hörde på med sammanpressade läppar. Han hade hoppats att ordväxlingen skulle tunnas ut som den brukade i sådana här situationer, men laddningen i luften ville inte släppa. Han kämpade med sig själv några sekunder innan han bröt den.

– Hur kan du säga så där? Har du ingen medkänsla med den stackars kvinnan som har blivit mördad? frågade han upprört.

Hans brytning röjde ett centraleuropeiskt ursprung, kanske tyskt eller ungerskt. Flera av hans gäster tog diskret fram sina mobiler, beredda att ringa polisen. Han såg det i ögonvrån och visste mycket väl att inga poliser skulle hinna hit i tid om den arroganta fascistskitstöveln framför honöm plötsligt bestämde sig för att explodera. Och det var just så det skulle gå till – sådana här typer tappade sällan besinningen på riktigt, de letade bara efter en ursäkt att släppa loss det våld de längtade så hett efter att få utöva, även om det var sällan de gjorde det på nykter kaluv. Han hade sett det förr och det här var de vanliga preludierna. Provocerande anmärkningar och framtvingade svar som man sedan kunde låtsas bli förbannad på.

Men han fortsatte i alla fall. Han måste. Kanske skulle det gå.

– Hon har familj också, har du tänkt på det? sa han. Jag brukar läsa henne, hon är bra, hon vill att människor ska vara lyckliga, hon ställer alltid upp för såna som är svaga och utstötta, men folk som du, ni tänker inte, ni bara förstör. Det här är inget att stå och flina åt, det är allvar, det är en tragedi! fortsatte han med högre röst när han såg ett leende leka kring främlingens läppar. Jag kan inte stå här och höra på dig, det går inte, jag måste be dig att lämna min restaurang!

Främlingen lutade sig fram över disken och log ett triumferande leende.

– Så ska det låta! sa han. Det här är din krog, och du är den enda som ska bestämma vilka som ska bli serverade här. Inga jävla politiker eller journalistsubbor eller nån annan! Det är sån frihet som vi ska ha i det här landet!

Ägaren blev röd i ansiktet.

– Ut härifrån! Försvinn! sa han hest.

Flinet satt kvar i mannens ansikte. Medan dödstystnad rådde runt honom tömde han sitt ölglas, drog irriterande långsamt åt sig sin tidning, gled ner från barstolen, höjde handen i en ironisk hälsning till alla i lokalen, traskade tvärs över golvet följd av avsky och förstulna blickar och försvann ut på gatan. Dörren smällde igen efter honom.

Stämningen lättade. De fåtaliga gästerna andades ut, såg på varandra i den tillfälliga, varma gemenskap som en avvärjd fara skapar och skakade på huvudet. Ölhävarna sökte ögonkontakt med ägaren bakom disken och flinade generat. Han nickade mot dem utan att le tillbaka.

Främlingen stod ett tag utanför på gatan och väntade på att någon av grabbarna kanske skulle komma ut och ta kontakt med honom. Men dörren förblev stängd. Ingen av dem dök upp.

Han ryckte på axlarna, tände en ny cigarrett och gick vidare. Två kvarter längre bort låg en annan pub. Han hejdade sig, läste namnet på skylten ovanför dörren, öppnade den och steg in.

Högre upp i City gled de breda glasdörrarna upp till foajén i en stor, elegant kontorsbyggnad och släppte in en ung man som inte verkade höra hemma här. Han hette Bertil och var tjugoåtta år, blek och lite rundlagd, klädd i grå byxor och en marinblå poplinjacka. Han hade klätt upp sig speciellt för tillfället och kände sig illa till mods, isolerad från alla andra som målmedvetet skyndade fram och tillbaka över marmorgolvet mellan hissarna och entrén och butikerna i bottenplanet.

Han gick fram till skylten över hyresgästerna och studerade den noga, klev in i hissen, åkte upp några våningar, letade sig fram till en dörr med skylten »Danielsson & Danielsson, advokatbyrå« och öppnade den.

Rummet han kom in i var ett stort mottagningsrum med en soffgrupp, en diskret svart TV och två skrivbord. Vid det skrivbord som stod närmast ingången och soffan satt en kvinna i femtioårsåldern, tydligen sekreteraren, klädd i mörkblå byxor och blus. Hon hette Lotten Bergsten, visste han efter det korta telefonsamtalet från 7-Eleven några timmar tidigare. Vid det andra skrivbordet borta vid fönstret bakom en kaskad av gröna växter satt ännu en kvinna som talade i telefon. Hon var under trettio, söt och mullig med mörkt pageklippt hår med rak lugg, klädd i ljusgrå dräkt och ljust gul skjorta. Det borde vara den yngre, anställda advokaten. Gina Larsson.

Det fanns två dörrar som förmodligen gick till de båda ägarnas kontor. John och Anne Danielsson, hade det stått i den slitna telefonkatalogen som han bläddrat i. Antagligen gifta. Den ena dörren stod halvöppen och han kunde höra livliga röster därifrån.

Sekreteraren tittade upp från sina papper. Han gick fram till hennes bord och sa sitt namn. Hon såg snäll ut, hennes ögon var observanta men vänliga under det korta grå håret och det lugnade honom lite.

– Egentligen måste man beställa tid några dagar i förväg, men Anne ska prata med dig strax om du kan hålla det kort, sa hon. Sätt dig ner och vänta så länge.

Han nickade och satte sig i en besöksstol. På bordet intill låg båda kvällstidningarna. Utan att plocka upp någon av dem läste han på avstånd rubrikerna om en journalist som mördats kvällen innan.

Den mulliga lade på luren. Hon reste sig och gick mot den lilla passagen intill sekreterarens bord som ledde till ett litet öppet pentry och en garderob och toalett. När hon fick syn på honom stannade hon till och frågade om han ville ha kaffe. Till sin förödmjukelse såg han att hon märkte hur obehaglig han kände sig till mods och det retade honom, som om det gjorde henne överlägsen på något sätt.

– OK, sa han snävt.

Det lät inte så hövligt och han ångrade sig genast. Men hon verkade inte ta illa upp. Hon kom tillbaka med kaffet några ögonblick senare, gav honom ett uppmuntrande leende och återvände till sitt skrivbord där hon försjönk i en tjock lunta av något slag.

Det kändes främmande att sitta här. Han kände sig som en fyrkantig kloss som försökte pressa ner sig i ett runt hål. Han kunde inte avläsa koderna, visste inte hur de här kvinnorna tänkte. Men kaffet var starkt och hett och hjälpte honom att hålla den lurande rädslan i styr.

Sekreteraren tittade på sitt armbandsur, tog en fjärrkontroll på sitt skrivbord och kastade en snabb frågande blick på Bertil för att se om han hade något att invända. Hans ansikte avslöjade ingenting. Hon slog på TV:n och skruvade ner ljudvolymen.

Klockan var tre på eftermiddagen och det var extrasändning från presskonferensen i polishuset borta på Kungsholmen. På podiet satt två personer, en karl i sextioårsåldern med vänligt ansikte och silvergrått hår och en ljushårig kvinna som kunde vara femton, tjugo år yngre. Ingen av dem bar uniform. Salen var full av upprörda journalister som pratade i munnen på varandra. Ingen hade tid att lägga märke till den varma vårsolen som letade sig in genom polishusets fönster.

– Davidsson, var hittades Eva Beldon? ropade en journalist.

– Som Alberg just sa i sin inledning, i en park i Traneberg där hon bodde, sa kvinnan på podiet tålmodigt. Hennes man och två vänner var ute och letade efter henne, men hon hittades inte förrän fem i morse av en joggare. Då hade maken just kontaktat polisen. Vi vet inte exakt hur länge hon legat där död.

– Är det säkert att hon blev mördad? sa SVT:s korrespondent.

– Ja, sa poliskvinnan kort.

– Hur?

– Det är för tidigt att säga. Vi måste vänta på resultatet av obduktionen.

– Men det har varit skottlossning? frågade en smart mörk kvinna som knappt skymtade i rutans ena hörn.

– Det ser så ut.

– Hade hon blivit sexuellt utnyttjad?

– För tidigt att säga det också, men vi såg inga ytliga tecken på det.

– Det här är det fjärde mordet på fyra veckor på människor som kämpat aktivt mot högerextremism i Sverige, sa SVT-reportern med hög röst, lätt förnärmad över att den mer okända kvinnan trängt sig in på det territorium han betraktade som sitt. Vid de två första hade mördaren lagt propaganda med nazistiskt innehåll vid offren. Fanns det sånt här?

– Inga kommentarer.

– Har ni kartlagt hennes sista timmar? sa den mörkhåriga snabbt medan SVT drog efter andan.

För första gången blev det alldeles tyst i salen. Bertil tittade på advokatsekreteraren. Hon hade blicken fastnaglad vid TV-rutan och det fanns en bekymrad rynka mellan hennes ögonbryn.

– Hon ledde en paneldiskussion på ABF igår kväll på temat »Är poliskulturen våldsförhärligande?«, sa poliskvinnan i neutral ton. Med i panelen var Göran Greider, Erik Wijk, en folkpartistisk riksdagskvinna och en representant för polisen. Efteråt gick samtliga till restaurangen i RFSL: s hus, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.

– Varför det? Är någon av dem gay? sa någon.

Kvinnan på podiet struntade i frågan.

– Vid halvtolvtiden bröt Eva Beldon upp för att ta sista tunnelbanetåget till Alvik, fortsatte hon. Såvitt vi vet var hon på det tåget. De andra paneldeltagarna satt kvar i baren.

– Verkade hon orolig eller ledsen för något? Vilket humör var hon på? sa TV 4: s reporter.

– Hon tycks ha varit på väldigt gott humör.

– Kan mördaren ha stått utanför och väntat?

– Det har vi inga indikationer på.

Flera bröt in samtidigt. SVT vann.

– Fyra mord med nazistiska förtecken på fyra veckor och efter vad man förstår har ni inte ett enda spår, sa han anklagande. Vad gör ni egentligen? Är det här den mest misslyckade polisutredningen någonsin sedan Palmemordet? Ni visste redan för en vecka sedan att någon antagligen skulle dö igår kväll. Hade Eva Beldon kunnat stiga ur sängen levande i morse om ni hade gjort ert jobb? Håller mördaren just i detta nu på och planerar nästa mord?

– Vad anser du om debatten på ABF? sa någon. Kan mördaren vara en frustrerad nazistisk polis som tycker att han har fått ta skit från journalister och intellektuella?

– Jag kan inte kommentera spekulationer om gärningsmannen, sa Davidsson. Men jag kan säga så mycket som att representanten för polisen också var med på baren efteråt och att samtalet fortsatte under vänskapliga former.

– Vad vill du säga till mördaren?

Hon rynkade ögonbrynen och såg ut som om hon ville svara. Den silverhårige lutade sig hastigt fram mot mikrofonen.

– Vi kommer nog inte längre här. Jag tror vi bryter nu, sa han och såg på klockan. Jag får tacka er allihop. Vi återkommer när vi har mer att säga.

– Men har ni inte gjort en gärningsmannaprofil vid det här laget? sa SVT. Är det en ny Laserman i farten?

Båda på podiet reste sig utan att svara. Tumult utbröt i salen när alla flög upp från sina platser. Poliserna försvann ut genom en dörr, förföljda av reportrar med mikrofoner. SVT-mannen makade in sig framför kameran för att lämna en bitande sammanfattning.

Sekreteraren stängde av TV:n med fjärrkontrollen. Det blev tyst som om hon stängt dörren till en annan värld. Hon skakade på huvudet och återvände till sina papper. Bertil drack sitt kaffe och kikade in i kontoret med den halvöppna dörren.

Den ena advokaten, mannen, satt på ena sidan av ett mindre konferensbord. Mittemot sig hade han en storväxt gråhårig kvinna och en livlig, kortvuxen karl. På bordet mellan dem låg papper och en bok. Alla tre verkade exalterade över något.

Bertil studerade advokaten. Han var i fyrtiofemårsåldern med ett vänligt humoristiskt ansikte under kort, cendréfärgat hår, lite under medellängd, smärt, klädd i mörkgrå kostym med kavajen öppen över en vit skjorta och en lätt lossad slips. Han såg hyfsad ut, men han hade inte alls den pondus och framfusighet som Bertil föreställde sig att en advokat borde utstråla. Just nu satt han för all del nöjd och belåten tillbakalutad i sin stol som om han inte hade ett bekymmer i hela världen, men han gav ändå intryck av anspråkslöshet.

Det gjorde Bertil nervös. Om de här advokaterna var två mesar hade han gått till fel ställe. Men medelålders advokater borde väl ha varit med ett tag, intalade han sig. De måste vara smarta och tuffa, de borde veta vad som skulle göras om det behövdes.

Han tittade på kvinnan. Hon var klädd i någon sorts tält med svartvitt mönster och verkade också tillbakadragen trots sin imponerande framtoning, medan den kortväxte i stolen bredvid var sprängfylld av lyckligt självförtroende som tycktes fylla hela rummet. Han kunde knappt sitta stilla.

Advokaten drog till sig boken och började bläddra i den. Bertil lutade sig fram och ansträngde sig för att se omslaget. Det var mörkt i färgen med konturerna av ett nedsläckt hus med en flott bil parkerad framför.

– När är utgivningsdagen? undrade advokaten. Han verkade uppriktigt intresserad, men han talade ganska lågt och det var inget speciellt med hans röst heller.

– Nästa vecka! sa den lille stolt.

– Det är så skönt att vi har klarat av det här innan, sa kvinnan. Tänk att det fungerade.

– Klart det funkar! sa den lille generöst. Allt John gör funkar! Han har inte ett ben att stå på, den där jävla Trubbelprutt!

– Han heter Trubolt, sa kvinnan.

– Det spelar ingen roll om han heter Harry S. Truman. Eller Franklin Delano Roosevelt. Eller Carl Jonas Love Almqvist. Eller B. Traven. Det är helt fenomenalt att det blev så mycket!

– Vad ska de göra? De måste ju, sa advokaten blygsamt.

– B. Traven, sa kvinnan nervöst som om hon inte väntade sig att någon skulle lyssna på henne, B. Traven – ingen vet vem han var men det finns en bandinspelning av hans röst. Från Humphrey Bogarts begravning, tror jag. Han säger, om Bogie alltså: »He was a swell guy …«, och så får han syn på bandspelaren: » … please turn that thing off!« Det var allt de fick med.

Hon tystnade. Advokaten log mot henne. Den lille såg beundrande upp på henne som om hon varit en gudinna. Bertil undrade vem B. Traven var.

Han märkte en rörelse i ögonvrån och vände hastigt på huvudet. Anne Danielsson stod i den andra dörren nu. Hon var också klädd i grå kostym men mörkhårig, kortvuxen och äldre än den mulliga tjejen. Han reste sig och gick fram till henne. Hon log mot honom – hon såg lite trött ut men hon hade varma, bruna ögon – släppte in honom på sitt kontor och stängde dörren bakom dem.

Fem minuter senare lämnade han advokatfirman, åkte ner i hissen tillsammans med tre kostymklädda män som inte lade märke till honom, traskade genom den livliga lobbyn och ut på gatan.

Trafiken larmade, det var lite kyligt i luften, solen sken och jäktade människor strömmade åt båda hållen på trottoaren. Han tittade sig osäkert omkring som om han inte riktigt visste vad han skulle göra nu. Så bestämde han sig och började gå neråt gatan med raska steg. Han skulle ringa sin flickvän och stämma träff med henne. Även om hon var arg på honom för att han varit borta så länge. Så fick han se var hon stod nu och vad de skulle göra härnäst.

Han hade bara gått ett tjugotal meter när bilen körde upp bredvid honom. I den livliga trafiken hörde han den inte först och när han fick syn på den var den alldeles intill honom. Han hajade till och tog ett snabbt steg tillbaka in mot husväggen. Bilen stannade invid trottoaren och en sidoruta rullades ner. Någon talade till honom inifrån kupén.

Han såg sig runt som om han letade efter en flyktväg. Efter att ha tvekat några långa ögonblick klev han motvilligt in i baksätet. Bilen svängde ut i gatan igen och blandade sig med den övriga trafiken.

Det var sista gången någon vanlig människa hade chansen att se honom i livet. Trafiken brusade vidare som om ingenting hade hänt och ingen hade lagt märke till den lilla scenen.

2.

Tisdag

Klockan var halv fem på morgonen. En gäspande sjuksköterska som bodde på Sysslomansgatan i den stilla enklaven av funkishus, träd och gräsmattor mellan Fridhemsplan och Rålambshov snubblade nerför backen mot parken, dragen i kopplet av en ivrig svart skotsk terriertik.

– Colette! ropade hon.

Den lilla rultiga hunden med det stolta franska författarnamnet stannade en sekund och gav sin matte en otålig och samtidigt överseende blick innan hon pinnade vidare på korta ben.

Sjuksköterskan, som hade dragit ett par jeans och sin mans stora islandströja över pyjamasen och stuckit fötterna i ett par enorma gröna gummistövlar, hade inte tålamod att gå ända fram till den barnvagnsvänliga bron över Norr Mälarstrand. Mellan björken och parkeringsautomaten hasade hon nerför slänten, korsade den tomma breda gatan nedanför och begav sig in i parken.

Tillsammans med hunden följde hon gångstigens buskar längs den stora gräsmattan förbi kaféet. Det borde finnas andra hundägare ute, men hon kunde inte se någon än och det gjorde henne lite olustig till mods. Parken var lika tom som gatan i det dämpade ljuset just före gryningen. Alla skuggor var diffusa och gräsmattorna sträckte sig öde bort mot brofundamenten i andra änden.

Om nazistmördaren väntade här skulle hon inte ha en chans. Men hon var ju ingen kändis. Hon hade aldrig skrivit i tidningen och nazister hade hon bara sett på bild. Han skulle inte vara intresserad av henne.

Hon gick ända ner till sjön innan hon vek av längs med stranden. Det luktade friskt av vatten från Riddarfjärden. Det var finast att komma fram till den här under ett valv av höga buskar som just hade fått nya fräscha blad. Hon sniffade lyckligt och tänkte samtidigt att det var för kallt med nakna fötter i gummistövlar.

Hon böjde sig ner och kopplade loss Colette och hunden pilade iväg framför henne pösande av livslust och självförtroende, helt omedveten om att det var några tusen år sedan nu som hennes anmödrar varit vargar och att hon själv bara nådde ungefär tre decimeter över marken. Hennes matte följde efter på gångstigen, snubblade över trädrötterna som lyfte upp asfalten under hennes fötter, kom ut i det fria och stannade för att beundra utsikten över den stora vattenytan bort mot Långholmen och Söders mörka berg. På andra sidan fjärden såg hon Högalidskyrkans torn och långt borta i öster Riddarholmskyrkan och Gamla stan. Morgonljuset gnistrade som matt siden och små vågor kluckade trivsamt mot strandens runda stenar.

Det här är det svenska folkhemmets park, tänkte hon. Anlagd under en optimistisk, framtidstroende tid, de runda formernas, de bulliga bilarnas och de människovänliga måttens tid. Långt före trist fyrkantig pampig postmodernism och nyklassicism. Inte som S:t Eriksområdet, där någon sorts förfärlig slottstrappa ledde ner mellan stela torn till den lilla Karlbergskanalen. Det var ingen plats för människor. Alldeles för uppblåst. Ingen såg naturlig ut där, folk med sina vanliga skavanker tycktes bara irritera den fisförnäma och humorlösa arkitekturen. Nej, så här ska det se ut, tänkte hon. Det här är det riktiga Stockholms själ.

Hunden hade sprungit i förväg, inspekterat varje parkbänk och trädstam och sopbehållare, jagat upp några sömniga änder och halkade nu omkring nere bland stenarna i vattenbrynet en bit längre fram. Hon började gå igen.

Båtarna vid båtklubben hade kommit i sjön för ett tag sedan. En bit före backen som ledde under den höga Västerbron fram till Smedsuddsbadet lutade sig en stor hängpil med skrovlig stam ut över vattnet intill de halvt multnade trärester som en gång hade varit en kaj. Någon hade träffats av blixten under det där trädet för inte så många år sedan, mindes hon. Colette var där nu och bökade omkring runt en svart soppåse som låg på marken. Hon tycktes försvinna – vad gjorde hon? drack hon vatten? – och dök upp igen.

Det kunde vara en gammal rock som låg där eller ett kvarglömt paket av något slag, tänkte sjuksköterskan hoppfullt. Men naturligtvis var det en sopsäck som någon slitit ur en behållare längs gångstigen eller borta på badplatsen. Parken var full av allt möjligt skräp så här dags på dygnet. Folk satt på gräset till fram mot gryningen och hade midnattspicknick och champagnefrukost, eller troligare öl och vodka utan någon frukost, tjoade och glammade och slängde använda papperstallrikar, flaskor och fimpar omkring sig innan de stapplade hemåt i gryningen rödögda med huvudvärk och spagettiben. Det var som med medicin. Ju värre man mådde, desto bättre måste det ha varit.

Och så var det ju också, tänkte hon och mindes fina tidiga vårmorgnar när hon stått frusen om baken och dimmig av vin och omgiven av lika lulliga vänner och sett solen krypa upp över horisonten.

Hunden borta vid vattnet verkade förbryllad. Hon vädrade, backade och tassade försiktigt fram till soppåsen igen. Om ett ögonblick skulle hon börja slita i den och krafsa fram gamla stinkande, äckliga matrester. Sjuksköterskan ökade farten och såg framför sig hur hon skulle bli tvungen att brotta in hunden i duschen innan hon kunde gå till jobbet. Colette gillade inte duschen. Och det kunde vara andra och farligare saker i påsen också. Begagnade knarksprutor. Glasskärvor.

När hon kom närmare såg hon till sin lättnad att det bara var en karl som låg och sov på marken på andra sidan om trädet. Han låg så nära vattnet att bara huvudet och axlarna stack fram. Antagligen en hemlös. Han ansträngde sig att ligga stilla. Han kanske var rädd för hundar, stackarn, och vilket sätt att vakna på i så fall, med en skotte som fnös honom i ansiktet. Men han kunde ju lyfta armen och klappa henne, tänkte sjuksköterskan en aning otåligt. Eller schasa bort henne. Men han vågade väl inte röra sig. Hon måste få bort hunden.

Hennes undermedvetna som arbetade snabbare än hennes tankar visste redan att det var värre än så. Hemlösa ligger inte på bara marken utan något under sig och de har sina saker med sig. Plastpåsar. Eller kanske en shoppingvagn eller barnvagn.

Hon kom fram och stannade. Mannen på marken var lite lönnfet och ljushårig, klädd i grå byxor och mörkblå jacka. Hon fick en känsla av att han var ung. Han låg halvt på sidan med armar och ben i egendomliga positioner, som om han slängts ut ur en bil och rullat ner mot strandkanten. Han var död. Hans ögon var öppna men ansiktet var svårt misshandlat och den mörka jackan dränkt i blod.

Hon sjönk ner på huk intill honom och kände efter en puls. Ingenting. Huden var kall. Han hade legat här ett tag.

Colette gnydde och tittade på henne.

Hon reste sig upp och stod och såg ner på den döde. Hon hade sett så många. Blåslagna, skjutna, sönderbrutna. Barn, kvinnor, flickor, män.

Skit, skit, tänkte hon. Att det aldrig slutar. Att folk inte kan få vara ifred och leva.

Hon tog upp mobilen som hon nästan aldrig använde och slog 112. Det tog en stund innan hon kom fram. Hon berättade vad det gällde och var hon fanns. Hon slog också numret till sin man – hon fick övertala honom att stanna kvar i sängvärmen och inte komma rusande – och sjukhuset där hon skulle vara i tjänst om tre kvart.

Sedan beredde hon sig på att vänta hos den döde tills polis och ambulans kom. Hon ställde sig på knä bredvid honom och var på väg att börja undersöka honom på jakt efter den omedelbara dödsorsaken, när det slog henne att det inte var något hon behövde göra. Hon slapp sysselsätta sig med det här. Det var inte hennes jobb.

Hon hade ingenting att breda över honom. Markens fuktighet hade trängt genom både jeansknän och pyjamasbyxor nu. Hon reste sig och av omsorg om både den döde och Colette kopplade hon henne och drog sig några meter bakåt.

Där stod hon och tittade ut över vattnet som slog mot stranden under det stora pilträdet, på de låga mossiga stenplattorna som sänkts ner i botten på högkant som kajförstärkning en gång, de multnande träbalkarna några decimeter ovanför vattenytan. En av dem hade gett vika under vintern och låg och gungade under vattnet. En svan gled förbi. Det var en vacker plats. Hon såg på den döde och undrade vad som hänt honom.

Bara någon minut senare kom tre polisbilar med påslagna sirener ner från Norr Mälarstrand och stannade en bit ifrån mordoffret. För att inte förstöra eventuella däcksspår, tänkte hon. Till hennes förvåning klev inte bara de ordningspoliser hon hade väntat sig ut utan också ett civilklätt par, en lång snygg yngre karl med svart hår och en medelålders kvinna. De öppnade bakdörrarna på varsin sida om den närmaste bilen och steg ner på asfalten. Bakom dem hördes sirenerna från ambulansen.

Sjuksköterskan kände sig lätt illamående och frös om fötterna. Det gick plötsligt upp för henne att det här kanske var det femte mordet och att nazistmördaren kunde ha varit här för bara någon timme sedan, just på den här platsen. Hon kastade en blick på den döde för att se om hon kände igen honom från tidningarna, men det var omöjligt att se vem han en gång hade varit.

Det var poliser överallt. Några av dem började spärra av fyndplatsen. Den närmaste av de civilklädda, kvinnan, räckte fram handen.

– Davidsson, utredningsroteln. Det här är min kollega, Jensen. Var det du som hittade kroppen?

Sjuksköterskan nickade. Davidsson gav henne en forskande men samtidigt medkännande blick innan hon tittade ner på den döde.

– Känner du att du klarar av att prata lite med oss?

– Javisst, sa sjuksköterskan.

– Ska vi ta det från början då. Kan du tala om ditt namn och adress och telefonnummer, och sen berätta från vilket håll du kom?

Några minuter senare fick hon gå hem. Hon stannade ett tag utanför avspärrningarna och såg de två utredarna noggrant undersöka marken runt den döde. Efter en stund insåg hon att hon måste till jobbet och att hon frös mer än hon stod ut med och gick hem med Colette.

3.

En timme senare hade solen redan stigit högt över horisonten. Morgontidiga, halvsovande tandkräms- och deodorantdoftande resenärer i tunnelbanan kisade mot ljuset när tågen svischade över broarna. Måsarna skrek över vattnen, varubilar körde fram till butiker och expediterna på 7-Eleven langade in nya plåtar med halvbakat bröd åt gäspande kunder som kom in för en tidning och en fika.

I Johns och Annes våning var deras trettonåriga dotter Miriam på väg från sitt rum till köket. Hon var klädd i pyjamas, hon hade ingenting på fötterna och hennes halvlånga bruna hår hängde löst ner över axlarna. Hon höll en bok i handen. Hon gick genom hallen förbi det stora, ganska röriga vardagsrummet med sina höga fönster, bokhyllor och två rejält nersuttna soffor och förbi passagen som ledde till hennes föräldrars sovrum. I köket tog hon juice ur kylen, slog på TV:n på bänken och satte sig vid bordet. Juicen var lite för kall. Egentligen hade hon velat ha hett te eller choklad, men hon orkade inte laga till något än.

Det var flera timmar kvar tills skolan började. Hon var trött och frusen, men hon tyckte om att vara vaken när nästan hela resten av stan sov. Det kändes både upplivande och tryggt samtidigt. Dessutom hade hon svårt att släppa boken. Det var en faktabok om dinosaurier och hon hade legat och läst till midnatt och släckt först när hon började tappa den och texten på ett mystiskt sätt gled ihop med hennes drömmar.

Morgonens nyheter hade just kommit igång på TV:n. Några sekunder lyssnade hon till nyhetsankaret som pratade om gårdagens mord på journalisten. Hon hade börjat läsa Eva Beldons krönikor för ett halvår sedan och tyckt de var bra och en snabb våg av ilska drog genom henne. Så försjönk hon i sin bok igen.

Varför kan man inte resa i tiden? tänkte hon. Hon hade ingen svårighet att föreställa sig landskapet för sjuttiofem miljoner år sedan. Hon såg solen som sken över berg och ormbunksskogar som snart skulle ersättas av barr- och lövträd, hon såg slätterna framför sig och hörde ljuden från djuren som rörde sig över marken och skränet av pterodaktyler över sitt huvud.

Hon kunde lika snabbt förflytta sig till en närmare tid för hundra tusen år sedan, känna doften av gräs och blommor och den varma starka lukten av mammutar och sabeltandade tigrar och känna upphetsningen av att vara i en fri och orörd värld före den moderna människan. När hon kunde uppleva den så starkt – varför kunde hon inte förflytta sig dit? Det borde gå.

Hon vände blad och såg rakt in i ögonen på en stor, långsam, grågrön brontosaurus som hade lyft huvudet och tittade ut ur boksidan. Den hade klumpig kropp med tjocka ben, tjock hud och ett litet huvud i änden av en lång hals. Nu kikade den nyfiket och litet skyggt på henne.

Utan någon svårighet tyckte hon att hon visste vad den kände och upplevde, vad den såg och längtade efter och hade varit med om. Glädjen att hitta mat. Njutningen i att känna vinden stryka bort solhettan från ryggen. Ömheten inför ett rede fullt av stora ägg. Hon lät sig svepas med och gled långt bort i tid och rum, fascinerad av friheten att kunna resa ut ur sig själv.

De är i utkanten av djungeln mitt på dagen. Solljuset är skarpt och bländande och explosioner