På grund av Leon

By Jenny Leeb

Det fanns en tid då Angelica, Maja och Leon var bästa vänner. När Maja och Leon var ett par och trion i det närmsta oskiljaktiga. En tid då ingen av dem kunnat föreställa sig vad som skulle hända sen, när Maja åkt på språkkurs till USA. Det där som raserade allt och splittrade dem för all framtid. Det som gjorde att Maja aldrig åkte hem. Sex år efter sin ankomst lämnar Maja Los Angeles för att återvända till Stockholm. Leon är död. Hon är på väg till hans begravning. För första gången på mer än ett halvt decennium möter hon Angelica, som numera känns som en främling. Vem är hon egentligen idag? Finns det överhuvudtaget något att säga mellan den duktiga läkarstudenten och en kringflackande drömmare som Maja? Mötet mellan de forna vännerna blir omvälvande. Kanske skulle de kunna ta plats i varandras liv igen - om det bara inte vore för allt det där som bubblar under ytan. Kommer de någonsin kunna bli något annat än rivaler? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 10, 2022
• ISBN: 9788728270103

Book preview

Jenny Leeb

På grund av Leon

SAGA Egmont

På grund av Leon

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2009, 2022 Jenny Leeb och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728270103

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Sara

L eon stack nyckeln i låset på dörren till lägenheten på Högalidsgatan och lirkade vant med den tills låskolven motvilligt gav med sig och dörren svängde upp. Klockan hade passerat tolv för snart en timme sedan, vilket innebar att han nu var tjugoåtta år gammal. Inte exakt på timmen kanske, han hade för sig att han var född någon gång på morgonkvisten men han visste inte säkert. Han tände lampan. Det var inte mer än en naken glödlampa som slokade längst ner i en sladd från taket i hallen, men han tog varken av sig jacka eller skor. Istället klev han rakt in och satte sig ner längst ut på kanten av en köksstol i det trånga lilla köket som borde ha renoverats för flera år sedan. Han tittade uttryckslöst på det olinjerade anteckningsblocket som låg på bordet och hittade en gammal bläckpenna i hyllan på väggen ovanför.

En lång stund satt han bara där i det skumma ljuset med pennan i handen, utan att röra sig och utan att komma på något som verkade vara vettigt att skriva. Tröttheten kom över honom och han la lugnt ifrån sig pennan på bordet. Han reste sig och gick tillbaka ut i hallen och öppnade den smala garderoben som var inbyggd mellan klädhängaren och öppningen mot rummet i den lilla ettan som han hyrde i andra hand. Längst ner bland skorna låg en plastkasse från Konsum och med den i sin ena hand släckte han lampan innan han lämnade lägenheten. Han låste ytterdörren efter sig och körde ner nyckelknippan i jeansfickan.

Det var mörkt ute på gatan och han kände hur de kalla regndropparna träffade ansiktet, men det hade han ingenting emot. Han hade alltid tyckt om regn. Han tog av till höger utanför porten och började gå på trottoaren ner mot Långholmsgatan. Högalidskyrkan tornade upp sig på hans vänstra sida utan att han tog någon som helst notis om den eftersom han målmedvetet bara såg rakt fram. Det tog honom inte mer än några minuter att passera Långholmsgatan och trädgårdsfiket Lasse i parken som låg i backen som ledde ner mot Långholmen och Reimersholme.

Den lilla bron ut till Långholmen var väl upplyst och ungefär mitt på mötte han en äldre man med en hund i koppel. Lite väl sent för en promenad, tänkte Leon, men de var kanske på väg hem någonstans ifrån. Han såg inte på mannen, bara på hunden. Det var en sorts spaniel trodde han men var inte säker, han var knappast någon expert på hundraser. Den ljusbruna hunden tittade på honom med sina stora ögon och Leon vände bort blicken.

Han fortsatte längs den belysta promenadvägen tills den välbekanta gräsmattan bredde ut sig framför honom. Han hade varit här tidigare, många gånger. Runt Långholmen hade han promenerat, dag som natt, glad som deprimerad. Det var hans lilla oas i Stockholm. Här vek han av från gångvägen och korsade den våta gräsmattan som ännu inte hade återfått sin gröna färg efter vintern, det skulle ta ett tag till. Nu var det bara brunt och blött överallt. Vätan trängde snabbt igenom hans slitna gymnastikskor.

Det blev brantare efter gräsmattan och om han inte hade hittat så väl skulle mörkret ha varit ett problem. Men Leon visste att han nästan var framme. Den kraftiga eken som stod en bit avsides från gångvägen uppenbarade sig och Leons ögon, som nu hade vant sig vid mörkret, sökte sig mot den stora grenen som satt utom räckhåll från marken.

Han lutade sig mot den skrovliga stammen, som liksom allt annat hade suddiga och obestämda konturer i mörkret, för att hämta andan efter promenaden. Han såg upp mot den svarta våta himlen och fiskade upp en cigarett ur ett knöligt paket som låg i innerfickan.

T jugoåtta år. Det var inte så farligt. Inte gammalt alls, flera år kvar till trettio. Maja kände förstås en hel massa människor som var över trettio och de var inte heller ett dugg gamla. Det gick så fort bara, åren svischade förbi och hon hängde inte med. Hon kände sig inte som en soon to be trettioåring. När man var trettio fanns det inga ursäkter längre, då var man helt och hållet en vuxen person. Oavsett hur man kände sig.

Hon såg sig om i den överbefolkade baren på Teddy’s och tyckte verkligen inte att hon såg äldre ut än någon annan. Förutom möjligtvis de där tjejerna borta i hörnet men de var säkert inte ens tjugo. Och hon skulle inte vilja vara som dem, absolut inte. De såg korkade och ointressanta ut hela bunten, likadana kläder (kortkorta kjolar, små toppar och höga klackar, alltihop i klatschiga färger à la sunny California), långa blanka hår och inte så lite krimskrams som förmodligen var svindyrt trots att det såg ut som om det var införskaffat på marknaden på Venice Beach. Maja sneglade ner på sina egna kläder och erkände motvilligt att hon inte var helt olik de smaklösa tjejerna, hennes kjol var också kort och klackarna var höga. Men, och det var faktiskt en stor skillnad, hon hade i alla fall en viss stil. Hon var svartklädd och bar sitt långa blanka hår uppsatt i en slarvig knut. Dessutom hade hon rött läppstift och småtjejerna hade utan undantag ljusrosa godisdoftande läppglans.

Det här var för övrigt inte klokt, varför stod hon och trängdes i baren? Det var ju hon som var födelsedagsbarnet, festens mittpunkt och anledningen till att de var ute i kväll. Maja sträckte sig upp på tå för att bli ännu längre i de höga skorna och såg bort mot deras bord där resten av gänget satt men lyckades inte få ögonkontakt med någon. Hon fnös irriterat och trängde sig beslutsamt bakåt, bort från bardisken. Med snabba steg klapprade hon iväg mot dörren in till hotellet. Vänligt nickade hon mot den stränga storväxta vakten i mörk kostym och slingrade sig ut till den lilla baren som låg vägg i vägg med Teddy’s, fast inne på hotellet. The Hollywood Roosevelt Hotel, Maja hade varit där otaliga gånger men slogs fortfarande av hur stort och påkostat det var. Det var en smått historisk plats, mitt på Hollywood Boulevard. Självaste Marilyn Monroe hade varit stamgäst här på 40-talet och nu påstods det att hon spökade på stället. Flera vittnesmål berättade om att de hade sett henne uppenbara sig i en spegel som numera hängde vid hissarna bredvid receptionen på bottenvåningen, samma spegel som Marilyn hade haft i sin privata bungalow ute vid poolområdet. Men det lät onekligen tvivelaktigt och Maja hade upprepade gånger stått och stirrat långa stunder i den stora spegeln med sin utsirade guldfärgade ram utan att något övernaturligt hade inträffat.

Den lilla hotellbaren utgjorde en skarp kontrast till baren inne på klubben, det var nästan tomt på folk med undantag för ett gäng killar som satt i några stora bruna skinnfåtöljer i ena hörnan av rummet. Maja gled upp på en barstol, mycket belåten med sitt smarta drag.

Hallå raring, vad vill du ha för något? Bartendern log mot henne och det kändes skönt att äntligen få lite uppmärksamhet.

En flaska champagne tack. De hade druckit champagne hela kvällen men alla var så glupska att nu när klockan var några minuter i tolv fanns det inte en droppe kvar och det var fullkomligt omöjligt att vinka till sig en servitör till bordet eftersom det var så mycket folk därinne.

Champagne, trevligt. Vad firar ni? Killen bakom baren som avgjort påminde om Lorenzo Lamas när han spelade Lance i Falcon Crest öppnade kylskåpet bakom sig.

Min födelsedag faktiskt, meddelade Maja och log stort.

Oh, gratulerar! Han log snett på ett utstuderat och inövat sätt.

Eller, Maja kastade ett öga på klockan som satt på väggen bakom Lorenzo, den börjar egentligen inte förrän om tre minuter. Därav champagnen.

Fyller du år? hörde hon en röst fråga snett bakom sig. En av killarna från skinnhörnan hade slagit sig ner på barstolen bredvid henne.

Ja, om några minuter.

Vi måste fira! Ge damen ett glas av er bästa champagne. Killen pekade på Maja och nickade uppmanande mot bartendern. Lorenzo såg lite irriterad ut där han stod och korkade upp flaskan hon redan hade beställt, som om det var hennes fel att hon hade fått någon annan att prata med, och stängde av leendet lika enkelt som om han hade släckt en lampa.

Jag har redan beställt men tack ändå, förklarade Maja.

Ja, ja men du får ta ett glas här med mig ändå. Han tecknade åt bartendern om ytterligare ett glas.

Men jag måste tillbaka till mina vänner, de väntar på att få skåla med mig på tolvslaget, protesterade hon och räckte samtidigt fram sitt kreditkort till bartendern. Det kanske inte var helt sant, hon undrade om de överhuvudtaget hade registrerat hennes frånvaro och det högtidliga klockslaget eller om det i vanlig ordning mest var hon själv som förstorade upp vikten av sin födelsedag.

Ledsen sötnos, för sent. Killen nickade mot klockan och Maja såg att han hade rätt, den hade redan passerat tolv och här satt hon med en främling, i fel bar dessutom. Han log retsamt och tog emot två glas champagne från Lorenzo.

Skål för dig, sa han.

Ja, skål för mig då. Tack! Maja skrattade och medan hon drack av champagnen tittade hon lite mer noggrant på killen som hon faktiskt firade sin födelsedag med. Han såg ganska rolig ut, inte ful eller så men hon gissade att han var ganska kort, definitivt kortare än hon även om det var svårt att avgöra säkert när han satt uppflugen på en hög barstol. Han hade stort lockigt hår som stod åt alla håll och hans blick var liksom genomträngande, det kändes som om han klädde av henne med blicken. Maja skruvade lite på sig.

Så, varför sitter du här med mig på din födelsedag? frågade han och la huvudet på sned.

För att jag måste dricka upp min champagne du nyss köpte till mig.

Och sen då?

Vadå sen?

Försvinner du så fort du har druckit upp?

Öh, jo. Mina kompisar väntar på mig inne på Teddy’s.

Får vi göra er sällskap? Krullhåret nickade bort mot sina kompisar som satt kvar i skinnhörnan. En av dem höjde handen till en vinkning och Maja vinkade snabbt tillbaka.

Det får ni väl. Vad kunde hon säga? Det vore ju rätt otrevligt att säga nej nu när hon hade fått ett glas champagne och allt.

Med fyra killar i släptåg tog hon på sig sin allra viktigaste och sötaste min och förberedde sig på att få med dem förbi vakten in till Teddy’s. Det var svårt att komma in på klubben men det var ett plus att hon hade en champagneflaska i handen.

Hej killar! Vakten hälsade glatt på krullhåret och hans vänner innan han välkomnande vek undan sin stora kropp så att de kunde passera. Maja höjde på ögonbrynen och undrade vilka de var. De såg inte mycket ut för världen men det här var Hollywood, de kunde vara precis vilka som helst.

Bor ni här eller? frågade hon kortväxta krullhåret som nu med en min av äganderätt hade lagt armen om hennes midja på ett alldeles självklart sätt.

Ja, men bara i några nätter, fick hon till svar. Okej, de var väl här på besök, vilka de nu var. Framme vid bordet gjordes det till Majas belåtenhet stor affär över att hon hade varit frånvarande på tolvslaget och Sarah frågade lågt om hon var deppig. Över att ha blivit ett år äldre alltså. Men det var hon inte, visserligen hade hon lite åldersnoja men det hade knappast med själva tolvslaget att göra. Sarah skulle själv fylla trettio om några månader och var livrädd för att hon över en natt skulle bli gammal. Liz och Carolyn studerade uppmärksamt de nya killarna men verkade snabbt besluta sig för att de var ointressanta. Nicki och Johnny tittade på varandra och sa unisont: Äntligen, innan de grabbade tag i champagneflaskan och resolut började fylla upp glasen till bredden.

Det gjordes plats åt Maja men korta krullhåret vek inte från hennes sida utan trängde sig ner mellan henne själv och Sarah, vilket inte alls uppskattades. Sarah höjde syrligt på ögonbrynen och tittade frågande på Maja som bara ryckte på axlarna. Av någon anledning gillade hon att han så uppenbart och utan krusiduller visade att han raggade på henne. Det var skönt som omväxling, att slippa undra eller spela det där spelet. Han fick gärna sitta där, det betydde inte att hon var intresserad av honom. De andra killarna lyckade också slå sig ner runt bordet och nu satt alla väldigt trångt men det var trevligt. Från ingenstans dök till och med en servitör upp så att de kunde beställa mer champagne och drinkar vid bordet.

Så vad heter du då? frågade Sarah korta krullhåret och Maja ansträngde sig för att höra svaret över det höga sorlet i lokalen.

Kevin, och du?

Sarah.

Hej Sarah, jag gillar din kompis.

Jo, jag ser det. Hon heter Maja, upplyste Sarah.

Tack Sarah, sa Kevin och log artigt. Maja tog en klunk champagne, det var skönt att ha med Sarah, hon gick alltid rakt på sak. Kevin vände sig mot Maja igen och skålade, det var helt sjukt vilken blick han hade. Vad var det med honom? Visserligen såg hon bra ut i kväll men ändå, det fanns massor av tjejer här inne. Nu hade han lagt armen om henne igen, som om de var något slags par. Märkligt nog fann hon hans beslutsamhet och framfusighet ganska attraktivt, det var ju egentligen helt patetiskt. Behövdes det så lite för att hon skulle bli intresserad? En sucker för uppmärksamhet, det var precis vad hon var. Någon blåste i en visselpipa och hon kom springande som en matglad labrador.

Så, vad gör du då Kevin? frågade hon, mest för att det verkade passande med lite konversation.

Jag är filmproducent, svarade han.

Jaha, vad kul! Har du producerat något som man känner till?

Nja, inte än, filmen jag har jobbat med nu kommer till sommaren.

Maja log brett, hon var inte särskilt lätt att imponera på. Hon hade bott i Los Angeles tillräckligt länge för att veta att alla sa att de höll på med flashiga saker vilket inte alls behövde innebära att det var så flashigt i verkligheten. Alla var egentligen skådespelare (de bara jobbade extra som servitörer) eller så var de manusförfattare (men just nu var de mellan projekt och jobbade som parkeringsvakter) eller modeller förstås, alla hade ju någon gång arbetat som modeller.

Och vad gör du då Maja? Kevin hade tagit hennes hand och masserade mjukt handflatan med sin tumme.

Jag är författare. Nej, hon var absolut inte bättre än den övriga befolkningen i Los Angeles och hon hade såklart också jobbat som modell.

Verkligen? Det var intressant, vad skriver du?

Du vet, romaner och lite för tv, svarade hon svävande.

Hey Kevin, vilken tid drar vi till Chris i morgon? En av Kevins vänner ropade högt över bordet.

Det beror på vilken tid Maja och jag vaknar, sa Kevin och nickade sedan fräckt mot Maja. Hon skrattade och mötte Sarahs skeptiska och på samma gång beskyddande blick med ännu en axelryckning.

K evin stod några meter bort och mumlade lågt med en av sina vänner medan Maja stod utanför hissarna och stirrade i Marilyns spegel. Hon undrade om hon skulle bli rädd om Marilyn plötsligt visade sig. Hon trodde inte det, inte om Marilyn såg snäll ut. Men om hon såg galen och argsint ut skulle det förstås vara en helt annan femma. Som vanligt hände inte ett dugg.

De hade redan hånglat, ganska mycket faktiskt. Redan inne vid bordet på Teddy’s hade de kyssts trots att Maja egentligen hatade offentligt hångel, både att själv medverka i det och att se andra göra det. Det var något snuskigt och patetiskt över det, som att man ville skryta för omgivningen över sitt eget attraktionsvärde. Kevin verkade inte alls vara av den uppfattningen och den här kvällen kände hon för att bara go with the flow.

Ska vi åka upp? Kevin hade snackat klart, förmodligen hade han bett vännen sova någon annanstans och det var ju hänsynsfullt av honom.

Maja nickade och de tog hissen upp till näst högsta våningen. Det var inte klokt, han bodde i en av sviterna. Inte i den stora takvåningen men ändå, sviterna var inte helt billiga de heller. Maja hade hört en annan anekdot, förutom den med Marilyns spöke, om just takvåningen. Där hade Clark Gable och Carol Lombard bott tillsammans och på den tiden hade det kostat fem dollar per natt, nu kostade samma svit 3 500 dollar. Det var väl också någon gång på 40-talet. Shit, hon skulle ha varit svinrik om det hade varit 40-tal nu.

När de kom upp till rummet gick allt väldigt fort. Kevin var effektiv och hade redan i hissen knäppt upp sin egen skjorta och med ett belåtet suckande upptäckt att hon inte hade någon behå under den svarta toppen. Väl ovanpå den breda dubbelsängen tog det honom bara några sekunder att få av sig alla kläder samtidigt som han fumligt hjälpte till med hennes. Fortfarande tyckte Maja att det var ganska sexigt med någon som så obehindrat visade att han ville ha henne och bara went for it. Det fanns inget utrymme för de sedvanliga låtsasprotesterna och rollspelet, det fanns varken utrymme eller tid om man säger så. Hon hejdade honom dock bestämt när de båda var nakna och frågade om han hade en kondom.

Annars blir det ingenting, fastslog hon och lät kanske strängare än vad hon hade tänkt sig. För en sekund blev hon nämligen lite nervös, han var så upphetsad att han kanske inte skulle acceptera ett nej i det här läget. Hon kände honom inte alls, han kunde mycket väl vara en våldtäktsman som inte skulle bry sig ett dugg om hennes protester.

Och gud, tänk om hans vänner dök upp? Tänk om de ända sedan hon ensam kom in i baren hade planerat en gruppvåldtäkt och nu stod utanför och väntade på en signal om att allt var klart, att offret låg naket och allt var förberett. Sådant hände hela tiden, hon läste om det i tidningen jämt och ständigt och det kunde lika gärna hända henne själv.

Vad tror du om mig, jag skulle aldrig ha sex med dig utan kondom om du inte ville det?, Kevin såg förnärmad ut.

Nej, det är klart. Har du någon då? Han såg sig om i rummet som om han letade efter en kondomautomat och skakade på huvudet.

Nej, men det är lugnt, jag ringer roomservice. Kevin flög upp från sängen, fortfarande väldigt effektiv, och var blixtsnabbt framme vid telefonen.

Roomservice? undrade Maja tveksamt. Men det var klart, de befann sig på Roosevelt. Personalen här var nog luttrade och vana vid det mesta. Kevin pratade snabbt och var sedan tillbaka över henne i sängen. Hon undrade om han verkligen var såhär speedad i vanliga fall eller om han var hög, kokain var inte ovanligt i Los Angeles.

Fanns det? frågade hon, fortfarande en aning orolig över att han inte skulle kunna hålla sig från att köra på utan att invänta kondomen.

Ja det är klart, de är på väg. Jag sa att det var bråttom. Det tog bara ett par minuter innan det artigt knackade på dörren och en röst ropade roomservice.

Själva sexet gick nästan lika snabbt som förspelet. Det var inte dåligt men heller inte helt tillfredsställande. Han var snabb och ombytlig och ville hela tiden byta ställning och verkade tyvärr ha en liten övertro till hennes vighet. Hon kunde inte böja benen hur långt bakom huvudet som helst, det hade hon aldrig kunnat trots att hon verkligen var noga med att stretcha mycket på gymmet.

Kom du? frågade han andfått när akrobatövningarna hade nått sin grand finale. Maja tänkte snabbt, skulle hon ljuga?

Nääe, svarade hon tveksamt men försökte trösta honom genom att tafatt smeka honom över det stora lockiga håret. Gud vilka söta barn hon skulle få med honom, han hade fantastisk hårkvalité.

Det är bara för att du har druckit, förklarade Kevin som den specialist han tydligen var på den kvinnliga orgasmen.

Tror du? undrade Maja roat.

Ja, det är klart. Han pussade henne på munnen och drog upp täcket över deras nakna kroppar. Maja sneglade på klockan på väggen framför dem. Den var bara halv tre, det var ju faktiskt helt perfekt med tanke på att hon skulle upp och jobba morgonen därpå. Det skulle vara mycket skönare att vakna hemma, det var alltid så konstigt att vakna med någon sådär morgonen efter när berusningen hade avtagit.

Hon bet sig i läppen, skulle han tycka att hon var otrevlig om hon bara stack nu? Men han var ju kille, han kanske skulle tycka att det var rätt skönt. Äh, hon kände inte honom och skulle förmodligen aldrig se honom igen.

Du Kevin, jag tror jag åker hem nu, sa hon och pussade honom på kinden. Löjligt nog kändes det lite pinsamt att pussa honom på munnen, trots att de alldeles nyss hade gjort mycket mer intima saker än så.

Va? Ska du sticka? Han tittade förvånat upp.

Ja, jo, alltså, jag ska upp och jobba tidigt i morgon. Inte så tidigt kanske, hon började klockan tolv.

Jobba, med vadå? Du var ju författare, bestämmer inte du över dina egna tider?

Nja, jag jobbar extra just nu. Du vet …

Med vadå?

Som värdinna på The Standard. Maja hade fått på sig kläderna, Kevins tempo verkade ha smittat av sig för hon var supersnabb.

Downtown eller West Hollywood?

West Hollywood, svarade hon och log snett. Hotellet hon jobbade på fanns på två ställen i Los Angeles och Kevin verkade ha koll.

Ses vi igen? undrade Kevin och kvävde en gäspning.

Vem vet? Maja blinkade och drog handen genom håret innan hon lutade sig fram och gav honom ännu en puss, på munnen den här gången. Hon vinkade när hon bestämt traskade iväg mot dörren och vände sig en sista gång med handen på dörrhandtaget.

Hej då Kevin.

Grattis på födelsedagen.

S om genom ett vadderat täcke hörde hon Jacob öppna köksskåp och slamra med porslin. Hon funderade flyktigt på om han var irriterad, förmodligen var det så men det sket hon i. Det var hon som hade rätt. Hon var mycket oftare den som fixade maten, visserligen lagade de mat båda två men hon var den som alltid tog initiativet. Det var hon som ringde honom på väg hem från jobbet för att kolla om han skulle bli sen, vilket var ganska ofta, eller vad han i annat fall var sugen på till middag. Sedan var det ibland han som handlade, men lik förbannat var det alltid hon som tänkte på saken. Det gällde det mesta i deras relation och det störde henne något enormt. Jacob var en vuxen, smart kille som rimligtvis borde kunna planera och ta lite initiativ på egen hand. Hon hade kommit fram till att hon skulle sluta. Sluta upp med att vara den pålitliga flickvännen som alltid hade koll. Hon avskydde att hon hade tagit på sig den rollen i deras förhållande, för det var nog delvis hennes eget fel. Jacob hade aldrig tvingat henne till att planera några middagar, verkligen inte, men han hade förstås vant sig vid det nu och blivit passiviteten personifierad.

Efter jobbet hade hon åkt raka vägen hem och lagt sig i sängen för att vila. När Jacob en timme senare kom så hade han förvånat undrat om hon var sjuk och som svar hade hon bara mumlat att han fick fixa middagen. Han hade inte ens hunnit få av sig jackan och vände redan i hallen, dock inte utan en snabb kommentar om att hon väl hade kunnat plocka upp telefonen och ringt. Det hade varit lite smidigare att handla på vägen hem menade han. Men det var just det som var grejen, varför hade han inte ringt själv? När telefonen nu ringde vände hon sig om och stönade lågt, hon tänkte inte svara.

Angelica?

Angelica, är du vaken? Det är din mamma i telefon, upprepade Jacob som stod i dörröppningen till sovrummet med den bärbara telefonen i handen.

Säg att jag ringer henne senare. Hon var så himla trött, de extra arbetstimmarna i morse hade tagit ut sin rätt. Det hade dessutom varit en alldeles vidrig dag på akuten, antalet patienter i väntrummet hade aldrig minskat och den ena hade varit gnälligare än den andra. De som inte var särskilt illa däran utan mest oroliga och nojiga var de som i regel tog mest plats och det kunde göra henne vansinnig när det fanns patienter som de borde