Pantbanken

By Jonas Hafrén

Tavin Karlsson driver en Pantbank i Stockholm. Inbrotts- och rånförsöken avlöser varandra och affärerna går inget vidare. Så kommer en äldre dam till butiken med ett vackert halsband. Tavin pantar det för en mindre summa, men får senare reda på att värdet är flera miljoner kronor. När damen några veckor senare dör, och hennes advokat vill lösa ut panten ser Tavin sin chans att göra ett klipp. Genom falska konton på en internetauktion ska han köpa loss halsbandet för pantsumman och bli kvitt dödsboet. Därmed är halsbandet hans och han kan sälja det vidare till ett betydligt högre pris på en annan auktion. Planen är vattentät.

Men Tavin blir lurad. Hans medarbetare Benny stjäl både halsband och pengar och försvinner. Därmed står Tavin med en skuld till ett dödsbo, en skuld till sin bank och en butik utan potential.

Tillsammans med Bennys syster - den före detta modellen Sylvie, söker Tavin efter en lösning på sina problem. Det leder dem in i den undre världen, där knarkuppgörelser, pengatvätt, hot och kidnappning är vardag.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 19, 2017
• ISBN: 9789188321121

Book preview

[e-mail]

1. Benny

Benny höll upp kniven i ögonhöjd.

Ge hit! Får jag inte stålarna snabbt som fan skär jag öronen av dig.

Han och kioskägaren var ensamma i butiken. Ägaren stod bakom disken intill kassaapparaten och Benny stod framför med en dålig känsla av att det inte gick som han hade tänkt. Han borde ha spanat på kiosken en stund innan han rusade in och viftade med kniven. Kioskägaren såg inte ett dugg rädd ut och var större, och sannolikt starkare, än honom. Han såg lugnt på Benny.

Jaså, vill du skära av mina öron? Tycker du dom är för stora, eller?

Benny förstod att det var bäst att bara gå därifrån. Han hade inte för avsikt att skära öronen av någon. Det handlade bara om stålar – snabba och enkla. När det nu inte verkade gå särskilt snabbt eller enkelt borde han bara gå, skynda sig ut och försöka någon annanstans, någon annan gång. Men han ville inte förlora ansiktet eller lämna butiken tomhänt. Och han behövde verkligen stålar.

Han såg sig snabbt omkring, tvekade först, men började sedan röra sig mot ena kortsidan av disken. Där längst ut fanns cigaretterna. Han började länsa stället och hoppades kioskägaren inte skulle riskera något för lite cigg, men såg i ögonvrån hur ägaren plockade fram ett brännbollsträ från under disken. Innan Benny hann tillbaka runt disken igen, och ut ur butiken, fick han ett stenhårt slag över ryggen och tappade luften och kniven. Han höll armarna över huvudet för att lindra de värsta slagen och kämpade sig ut ur butiken. Väl ute rusade han över Ringvägen och in i Tantolunden.

En bit in i parken vände han sig om och såg att butiksägaren dröjde sig kvar i dörröppningen och nöjde sig med att skrika svordomar efter honom. Han saktade in och gick ner till Mälaren för att skölja av blodet från vänster armbåge. Det var inte så stort eller djupt sår, och gjorde inte så ont, men det såg illa ut med allt blod. Som tur var verkade inte T-tröjan eller byxorna vara nedblodade.

När han hade snyggat till armen satte han sig i gräset intill minigolfbanan.

Benny insåg att han hade klantat sig. Han borde inte bara ha klivit in i butiken och chansat på att killen skulle lämna över pengarna utan bråk. Han borde veta bättre. En gång hade han rånat en kille vid Hornstull och börjat cykla över Västerbron mot Kungsholmen. Ett vittne hade ringt polisen och de hade hunnit ifatt honom innan han ens nått krönet på bron.

Nästa gång skulle han åtminstone kolla in vem som jobbade i kassan och hur många de var innan han gjorde sitt drag.

Det var en solig och varm dag och efter ett tag kände han sig dåsig så han klädde av sig och lade sig på gräset. Inom ett par minuter snarkade han, men blev snart väckt av att en kvinna petade honom i magen med en sandalklädd fot.

Det finns faktiskt andra människor i parken. Varför ligger du här naken? sa hon.

Sömndrucken satte han sig upp.

Vad då? Jag är varm och svettig. Jag har sprungit. Han tittade på kvinnan och såg sig sedan omkring och lade nu märke till ett par som hade picknick i gräset och en bit längre bort lekte en hund med sin matte.

Okej, jag ska bara svalka av mig lite. Sen måste jag ändå vidare, sa han, reste sig och gick ner till vattnet – alltjämt naken. Han vadade ut i vattnet och simmade runt en stund. Stelfrusen, men uppfriskad, klev han upp och klädde på sig. Flera åskådare skakade på huvudet och kastade mörka blickar efter honom, men ingen tilltalade honom igen; han var uppenbarligen inte riktigt klok. Själv var Benny glad över att inte vara varm längre.

Han promenerade tillbaka upp genom parken till Ringvägen, där han tog till höger bort ifrån den arge kioskägaren. Halvvägs till Södersjukhuset svängde han vänster in på Rosenlundsgatan och sedan höger vid Magnus Ladulåsgatan, på väg mot Medborgarplatsens uteserveringar. Så här dags borde han kunna träffa på någon polare att ta en öl med.

På Magnus Ladulåsgatan, i höjd med Pantbanken Södra station fick han en idé. Varför riskera liv och lem för småpengar? Han fick oftast bara hundralappar, ibland någon tusenlapp, på sina personrån och kioskrån. Matbutiker och bensinmackar hade han försökt sig på men de hade numera kontanthanteringssystem som gjorde det omöjligt att komma åt pengarna. Men en pantbank hade han aldrig rånat. Pantbanker måste väl ha en massa guld och kontanter?

Han hade varit inne på Pantbanken Södra station ett par gånger tidigare och försökt sälja stöldgods. Killen som jobbade där var i ungefär samma storlek som han och såg inte särskilt elak ut. Men han mindes också att pantkillen satt bakom en vägg av stål och glas och kunde bara nås via en sluss i glasluckan så det skulle inte fungera att råna stället med en kniv. Han skulle behöva en pistol.

Under hela sin brottskarriär hade han undvikit tyngre vapen. Pistoler var dyra och hade man en på sig kunde man bli frestad att använda den. Han hade ingen lust att skjuta någon. Dessutom visste han att om man åkte fast blev straffet högre om man var beväpnad. Men han insåg att han ändå behövde en pistol att hota med, men att han lika gärna kunde skaffa en leksakspistol som såg äkta ut.

En bra plan idag är bättre än en perfekt plan imorgon, tänkte han och vände tillbaka mot Södra station. Därifrån tog han pendeltåget in till Centralstationen. Han gick upp till leksaksbutiken BR vid Sergels torg och letade runt ett tag innan han valde vapnet som såg mest verklighetstroget ut. Det blev en revolver, en silverfärgad Smith & Wesson.

Nöjd, och med en känsla av att åstadkommit något, begav han sig gladlynt tillbaka till Södermalm med tunnelbanan. Han klev av vid Mariatorget, promenerade ner mot Magnus Ladulåsgatan och hann precis fram innan stängningsdags. Genom fönstret såg han att butiken var tom på kunder och pantbankskillen satt bakom sin lucka och verkade läsa tidningen. Han ringde på klockan och väntade. Ett elektroniskt surr avslöjade när låset öppnades. Han öppnade dörren och såg sig omkring en sista gång innan han drog fram revolvern och klev in.

2. Panten

Som vanligt kom Tavin Karlsson till pantbanken prick klockan tio. Lokalen var liten, sliten och låg lite avsides vid Södra station i Stockholm. Men pantbanken var hans, och hade varit hans levebröd de senaste tjugo åren. Den låg mitt i kvarteret och hade bara ett fönster och en dörr mot gatan. Ovanför ingången hängde en lång skylt på vilken det stod: Pantbanken Södra station.

Pantbanksbranschen i stort växte, men hans affärer gick allt sämre. Sannolikt för att han inte längre kände lust till det på samma sätt som han hade gjort i början. Han misstänkte att kunderna kände av det och istället gick någon annanstans. Men vad skulle han göra? Utan yrkesutbildning eller universitetsexamen var att driva pantbank det enda han kunde. Pantbanken visade fortfarande svarta siffror, men efter att han tagit ut en låg lön, betalat en hög lokalhyra och diverse omkostnader var det precis att det gick runt. Han hade försökt sälja företaget en gång men bara fått skambud.

Den enda anledningen till att han ägde pantbanken var att han hade fått den av sin farbror i mitten av 90-talet. Farbrorn hade aldrig gift sig eller fått egna barn.

Tavins föräldrar hade varit grundskolelärare och levt väl, men inte rikt. Det enda han hade kvar efter dem var lägenheten på Hornsgatan där han hade växt upp, och som han flyttat tillbaka till efter att föräldrarna fått plats på ålderdomshemmet vid Hornstull.

Försjunken i tankar låste Tavin upp ytterdörren till pantbanken. Han skulle just dra upp den när han såg att gallret utanpå dörren hade lossnat upptill. Det hade böjts upp fem centimeter, med bultar och allt.

Fan! Inbrottsförsök igen, mumlade han.

Om en inbrottstjuv lyckades ta sig in genom ytterdörren skulle de sedan behöva penetrera ytterligare en skyddsbarriär: en stålvägg med en ståldörr och ett specialarmerat fönster med en säkerhetslucka, genom vilken affärerna sköttes. Innanför låg panterna och butikens kontanter i ett stort Smithington kassaskåp med den högsta säkerhetsklassningen. Kassaskåpet vägde tio ton och hade en gång i tiden placerats i lokalen av farbrodern och som sedan byggt upp hela pantbanken runt den. Det var i princip omöjligt att öppna kassaskåpet utan nycklar, eller flytta på det utan att riva ur hela butiken. Och Tavin hade de enda nycklarna till pantbanken. Den inre dörren hade ett kodlås som bara han hade koden till. Kassaskåpet hade både kodlås och nyckellås. Dessutom hade pantbanken flera olika larmanordningar: tyst larm direktkopplat till polisen, ett avskräckande högt larm, inbrottslarm på dörren och fönstret, rörelsedetektorer, och ett röklarm som på ett ögonblick kunde fylla hela kundutrymmet med tjock rök.

Under de tjugo åren Tavin hade jobbat där hade ingen någonsin lyckats fullborda ett rån eller inbrott. Ändå försökte de. Det hade varit fem inbrottsförsök och tre rånförsök sedan 2012.

Han hade sedan länge slutat anmäla alla inbrottsförsök och misslyckade rån. Försäkringsbolagen var redan tillräckligt misstänksamma mot små pantbanker. Senast han hade anmält något hade det slutat med polisförhör, pappersarbete och höjda försäkringspremier; dålig publicitet för pantbanken helt enkelt.

Det bästa var att bara byta ut dörren mot någon bättre utan att blanda in polisen eller försäkringsbolaget. Han hade sett att det fanns säkerhetsdörrar helt i stål, utan glas och galler. Det borde avskräcka potentiella småtjuvar.

Efter att ha letat på internet skrev han ett mejl till Jonssons Ståldörrar AB för en offert. Han avbröts av att det ringde på dörren. En byggarbetare i gul-orange jacka stod utanför och väntade på att bli insläppt. Ett tryckt på knappen på disken och det elektriska låset på ytterdörren öppnades.

Byggkillen kom kånkandes på en sak som såg ut som en resväska på en pirra. Sidorna var av plast och formgjutna och av formen att döma fanns ett verktyg i väskan, eller en maskin av något slag. Tavin såg roat på medan mannen kämpade sig fram till säkerhetsluckan. Han sa:

Pantar du maskiner?

Visst, sa Tavin. Vad för slags maskiner?

En borrmaskin. Mannen öppnade väskan och lyfte upp en stålgrå best till borr.

Tavin kastade bara en blick på den och sa:

Är NCC dina initialer?

Nä.

Borrmaskinen har bokstäverna NCC ingraverade i sidan, sa han och suckade. Man kan bara panta saker man äger själv, så kan jag inte ta emot borrmaskinen.

Jaha… Ja, jag jobbar där. Men det är bara jag som använder borren. Och jag kommer och hämtar ut den nästa vecka… lovar.

Tyvärr. Jag kan inte, det är så det funkar… enligt pantbankslagen. Men du är välkommen tillbaka, med dina egna grejer.

Det hände ingenting mer i butiken på hela förmiddagen, men vid tvåtiden ringde det på dörren igen. En välklädd medelålders dam stod utanför och väntade på att på att bli insläppt. Han öppnade dörren och lade ifrån sig morgontidningen. Hon kom fram till säkerhetsluckan.

Hej, jag skulle vilja höra mig för om hur mycket jag kan låna på ett smycke, ett halsband. Jag har med mig det, sa hon och lyfte handväskan.

God dag, svarade han och log. Låt mig ta en titt så får vi se. Erfarenheten sa honom att den här damen hade med sig en bra pant – det vill säga dyrbar. Det fanns typiska pantbankskunder, stamkunderna, som i regel var manliga småföretagare, pensionärer eller fattiga studenter. Det var sällan till synes välbeställda medelålders damer i butiken.

Självklart, jag förstår, sa hon och plockade upp ett ganska stort platt etui ur handväskan. Hon sköt fram etuiet och han slussade det igenom säkerhetsluckan. Han öppnade fodralet och stirrade sedan på halsbandet en stund innan han med ansträngd nonchalans plockade upp smycket för titta på det under lupp. Halsbandet hade ovanligt många och stora diamanter. Sedan tog han fram en röntgenfluorescensanalysator för att mäta guldhalten. Allt såg bra ut, stenarna verkade äkta och guldhalten stämde. Att döma av smyckets utseende och ädelstenarnas kvalité var det uppenbart att han höll i något speciellt. Men för säkerhets skull konsulterade han internet. Efter lite letande hittade han en hemsida som visade ett smycke väldigt likt det han höll i. Mycket riktigt, halsbandet var en raritet. Det likande smycken som bars vid den ryska hovet under Romanovs tid. Det här är för bra för att vara sant! tänkte han och bad damen vänta en minut, ursäktade sig och gick in på det lilla lagret baktill i butiken. Han tog en bild av smycket med mobilen och skickade ett mms till David Davidsson, en kollega från pantbanken i Huddinge som han visste var något av en expert på 1800-talssmycken. Sedan ringde han Davids fasta telefon, från sin fasta telefon på lagret. Han svarade direkt och Tavin hastade in på ärendet.

Jo, jag tittar just på bilden du skickade mig, sa David.

Och… vad tror du? Tror du samma sak som jag?

Tja…, sa David. Om du tror att smycket är 1800-tal, troligen ryskt, och troligen väldigt värdefullt tror jag samma sak du tror. Är stenarna äkta och guldhalten okej?

Jo, allt stämmer.

Då tror jag också att smycket är för dyrt för dig, oavsett om du tänkt ta det i pant eller köpa det.

Jojo, jag vet, ville bara dubbelkolla, sa Tavin och utbytte lite artighetsfraser, och lade på luren.

Visste hon vad hon hade här?

Han gick tillbaka ut till luckan. För att vinna tid sa han:

Det här är ett fint smycke. Det är sällan jag ser liknande saker. Är det arvegods? Från utlandet, kanske?

Jo, det kommer från min mamma. Hon var från Litauen och hade en del smycken med sig när hon flydde efter kriget. De andra värdesakerna har sålts i omgångar genom åren. Det här halsbandet har jag sparat till sist därför att det verkar mest värdefullt. Hur mycket tror du det är värt?

Utan att svara på de direkta frågorna sa han istället lite trevande:

Du kanske vill sälja halsbandet istället för panta?

Nä, jag vill behålla det. Det är det enda jag har kvar efter min gamla mamma. Så jag vill panta det, eftersom jag behöver pengar nu. Men jag ämnar lösa ut panten om ett par månader.

Uhm… Okej, sa Tavin. Det är ju ett väldigt fint gammalt halsband, troligen 1800-tal från Östeuropa. Jag kan nog ge… Låt oss säga, hm, trehundratusen kronor? Han chansade på att det var en lagom summa. Han tjänade mer desto mer han lånade ut då pantbanken tog fyrtiotvå procent på årsbasis av utlånat belopp. Berättade han det verkliga värdet, troligen flera miljoner, skulle hon sannolikt sälja smycket ändå, men då hos en snofsig auktionsfirma och inte hos honom. Vinsten på en trehundratusenkronorspant borde räcka till en ny ytterdörr, och mer därtill…

Oj, trehundratusen! sa damen. Vad trevligt, det räcker mer än väl. Jag behöver bara tvåhundra. Jag måste sanera en fuktskadad gäststuga på landet. Men vi säger trehundra så har jag lite marginaler. Man vet ju aldrig med hantverkare.

Utmärkt, då behöver jag bara ditt körkort eller ID-kort, så kan jag ordna med pantsedel och dokumentation, sa han och förklarade sedan kostnadsupplägget och proceduren för pantning.

När hon hade förstått och godkänt villkoren fyllde han i pantbrevet med hennes namn, Karin Tellemanis, och kontaktuppgifter, allt medan de kallpratade om vädret. De började prata om Frankrike när hon noterade hans franska förnamn. Det visade sig att hon var en frankofil. Inte bara mina föräldrar, tänkte han och log för sig själv.

Han låste in halsbandet i kassaskåpet, lämnade tillbaka körkortet och gav henne pantsedeln.

Tack då, Karin. Jag sätter in pengarna på ditt konto idag. Det beror lite på bankerna, men troligtvis har du pengarna redan i morgon och senast inom tre dagar.

Tack själv Tavin, och på återseende, sa hon och lämnade pantbanken.

Omedelbart efter att hon hade lämnat butiken kontaktade han sin bank och maxade pantbankens checkkredit för att föra över pengarna till Karin.

3. Advokaten

Dagarna gick utan att något intressant hände i Tavins liv, varken i pantbanken eller i privatlivet. Han dejtade lite men träffade ingen mer än ett par gånger.

Han rörde sig mest inom den ungefärliga geografiska kvadraten vars hörn utgjordes av hemmet på Hornsgatan, pantbanken på Magnus Ladulåsgatan, Restaurang Kvarnen vid Medborgarplatsen och gymmet vid Mariatorget. Då han oftast inte hade något bättre för sig brukade han antingen äta middag och ta en öl på Kvarnen, eller gå till gymmet. Ibland blev det både gym och öl samma kväll. Då och då gick han till andra barer för att träffa nytt folk, men han gick nästan aldrig längre bort än att han kunde promenera hem på kvällen.

I början av juni satt Tavin och funderade på om han inte borde gå en kvällskurs i något främmande språk. Om han skulle lära sig kinesiska eller thailändska? Det vore trevligt att pensionera sig i en varm del av Asien, tänkte han just som funderingarna avbröts av att det ringde på dörren. En medelålders man stod utanför dörren med en stor fågelbur i handen. Han släppte in mannen, som kom fram till säkerhetsluckan och ställde ner buren på golvet.

Hej, sa Tavin, vad kan jag göra för er?

Jag undrar om du skulle vara intresserad av att ta emot en fågel som pant?

En fågel? Den där? Tavin sträckte sig fram för att titta närmare. Den var stor, svart och såg ut som en slags papegoja, och den tittade tillbaka på honom med huvudet på sned.

Ja, den här. Han heter Victor, och är en ovanlig Palmkakadua från Australien. Han är värd en förmögenhet, minst hundratusen.

Jaså? Hur vet du det? Handlas det mycket med fåglar?

Jo visst, fåglar och alla sorters exotiska djur. Det finns stora internationella auktioner och butiker som är specialiserade på exotiska djur.

Det hade aldrig hänt att någon försökt panta ett djur. Utan att veta något om fåglar tvivlade han dock inte på att fågeln uppfyllde de viktigaste kriterierna för en pant, förutom att inte vara stöldgods: Panten måste ha ett relativt stabilt och uppskattningsbart värde, så att den kan säljas av pantbanken om panten inte löstes ut. Han var tämligen säker på att det inte stod något om djur i pantbankslagen. Faktum var att det överhuvudtaget inte stod särskilt mycket alls i pantbankslagen som var gammal och luddig. Men han var osäker på om han faktiskt kunde, eller ville, ta emot ett djur som pant. Han funderade på saken medan han frågade mer om fågeln:

Är det inte svårt att sköta om en fågel?

Nej då, han är jättelätt att ta hand om. Äter mest vanliga nötter och frön. Dricker vatten.

Hm… Jag vet inte… Minns från barndomen att djur i bur har en tendens att dö.

Jag lovar dig att Victor kommer överleva både dig och mig. Han är ung och kommer leva minst 40–50 år till.

Det vore lite kul att ha sällskap i butiken, om än av en fågel. Tavin lekte med tanken och var just på väg att ge mannen ett erbjudande när Victor började trumma med ett nötskal mot burens sida så att hela buren skakade. Tavin log osäkert och tittade på fågeln.

Vad händer?

Ja, han gör så ibland. Mannen hyschade Victor, log urskuldande och tillade bestämt:

Han slutar snart.

Flera minuter senare trummade Victor fortfarande på sin bur och Tavin skickade ut mannen med ett tack, men nej tack.

Han försökte komma ihåg vad han funderade på innan fågelmannen kom. Just det, borde inte en kvällskurs vara ett bra ställe att träffa intressanta kvinnor? Oavsett, det skulle vara kul att kunna prata kinesiska eller thailändska… Hans tankegång blev avbruten igen, denna gång av telefonen. Det var den fasta telefonen och betydde helt säkert jobbsamtal. Han lyfte luren.

Tavin, Pantbanken Södra station. Hur kan jag hjälp er?

Goddag, jag heter Patrik Zocklock och är jurist och ringer angående Karin Tellemanis.

Eh…, jaha?

Jo, Karin gick bort för två veckor sedan och hon har inga nära släktingar, så enligt hennes önskemål går jag nu igenom hennes saker. Jag har hittat en pantsedel från er pantbank utställd till Karin. Får jag fråga vad hon pantade?

Oj, jag beklagar… Ja, normalt krävs ju en pantsedel med ärendenummer för att hitta panten i datasystemet. Men Karin Tellemanis minns jag. Hon har pantat ett halsband.

Minns du möjligtvis ungefärligt värde på halsbandet?

Inte på rak arm, det var ju ändå ett par månader sen hon var här, sa Tavin, fast han mindes halsbandet mycket väl. Han hade tänkt på det till och från sedan han fick in det. Efter att ha luskat fram mer information om halsbandet visste han att det var värt mer än vad han först hade trott. Mycket mer. På en stor internationell auktion i London kunde man få femton, kanske tjugo, miljoner för det; en gissning han baserade på mängden guld, kvalitén och storleken på diamanterna och vad likande objekt sålts för tidigare.

Jo, du förstår, sa Patrik, jag måste bestämma huruvida panten ska lösas ut eller om jag ska låta den förfalla. Om jag inte löser ut panten, då säljs den – inte sant?

Det stämmer. Oftast löses panten ut av personen som äger panten men om ingen löser ut den så säljs den av pantbanken vid en offentlig auktion när panten förfallit. Överskottet efter försäljningen, efter att pantbanken dragit av räntekostnader och avgifter, betalas tillbaka till pantägaren.

Så jag behöver inte göra något? Utan du skickar mig eventuellt överskott från försäljningen av Karins pant när du sålt den, konstaterade Patrik.

Ja, eller jo, jag behöver givetvis få något officiellt dokument först, bouppteckning… eller vad heter det? Något från skatteverket kanske, och ID-handling från dig.

Visst, självklart, sa Patrik.

De bestämde att Patrik skulle komma förbi hans pantbank veckan efter och visa upp nödvändig dokumentation inför försäljningen. Tavin hade ingen brådska; nästa auktion skulle inte hållas förrän efter semestern, i mitten av augusti.

Efter samtalet förblev han sittandes vid telefonen en lång stund och funderade på Karins pant: Finns det en möjlighet till att göra ett klipp här? Karin har ju inte längre något behov av halsbandet… och utan arvingar…

Det här halsbandet kunde utgöra hans biljett ifrån pantbanksbranschen – till något annat. Med tillräckligt kapital kunde han starta något i… Paris, Bangkok, New York... Eller bara resa jorden runt och njuta av livet.

Han funderade länge på saken men kunde inte komma på hur han kunde utnyttja situationen. När han lade ut halsbandet för auktion så skulle alla som kunde sina juveler inse dess värde. Och även om halsbandet såldes för tjugo miljoner till någon rik ryss skulle han ändå inte få ut mer än pantbankens ränta för panten och måste sedan skicka resterande miljoner till dödsboet.

4. Rånet

Detta är ett rån! Hit med pengarna, sa Benny samtidigt som han med bestämda steg klev in i pantbanken och gick fram till säkerhetsluckan. Lägg kontanterna i en påse tillsammans med allt guld. Bara guld. Han viftade med revolvern, liksom för att understryka att han menade allvar. Han hade tänkt efter och ville inte få med sig någon oljemålning eller någon jävla staty, utan bara pengar och guld.

Pantbankskillen lade ifrån sig tidningen och tittade på revolvern, för att sedan fråga:

Är det där en Smith & Wesson?

Förvånad över frågan kom Benny av sig.

Hur så?

"Jag hade en gång en pant som såg liknande ut. En revolver är