Djupet

By Michael Katz Krefeld

"Djupet" är fjärde delen i Michael Katz Krefelds populära serie om privatdetektiv Ravn.
Ravn ställs inför sitt mest fasansfulla fall hittills när en klient ber honom att hitta en gammal skolkamrat som försvann för 17 år sedan. När en rad brutala övergrepp skakar Köpenhamnsborna börjar klienten misstänka att den försvunne är skyldig till dåden, på grund av något som hände för många år sedan. Ravn gräver djupare i fallet och snart visar det sig att både klienten och den misstänkte gärningsmannen har levt under skyddade identiteter på grund av deras gemensamma, mörka förflutna.
När ytterligare en kvinna attackeras skrider Ravn till handling och inleder jakten på förövaren. Men hur hittar man någon som kan vara vem som helst? Och kan Ravn verkligen lita på att klienten är den som han utger sig för att vara?

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 1, 2024
• ISBN: 9788728296882

Book preview

Michael Katz Krefeld

Djupet

Översatt av Beata Ståhl

SAGA Egmont

Djupet

Översatt av Beata Ståhl

Originaltitel: Dybet (Ravn 4)

Originalspråk: danska

Cover image: Shutterstock

Copyright ©2016, 2023 Michael Katz Krefeld och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728296882

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Den som kämpar mot vidunder bör se till att han inte därigenom själv blir ett vidunder.

Friedrich Nietzsche

Exit: light

Enter: night

Take my hand

We’re off to never-never land.

Metallica

Till Lis, för att du är du.

1.

Hvidovre, 1993

Det var mörkt. Och bitande kallt. Klockan var nio på kvällen. Morten störtade fram. På flykt. Skräckslagen som aldrig förr i sitt tolvåriga liv. Med parkasens huva på huvudet. Med hjärtat i halsgropen. Han sprang utan att bry sig om mjölksyran i benen. Utan att märka att kroppen var på väg att kollapsa. Han sprang i det tilltagande snöfallet som omgav honom som en svärm eldflugor. Sprang mellan Rosenhøjs grå höghus som låg likt en fästning längs motorvägen. Han var på väg hem. På väg, tills han föll ner på den isiga trottoaren. Han kom upp igen. Utan att bry sig om att han slog sig. Sprang mot porten längst bort. Tog sig uppför trapporna i oförminskad fart, medan Metallica spelade ända upp till fjärde våningen från en grannes lägenhet. Han hade nycklarna redo. Låste upp. Hallen svämmade över av kläder och skor. Lägenheten luktade unket. Precis som vanligt. Genom den öppna dörren till vardagsrummet fick han syn på styvbröderna i soffan. De hade båda linne och mjukisbyxor. Båda höll på att tömma sexpacket med öl som stod på bordet.

– Hej, looser, ropade Patrick, den äldste av dem, och beordrade att Morten skulle komma in i vardagsrummet. Men Morten stannade inte. Han gick genom hallen och låste in sig i badrummet. Han försökte hämta andan som kom stötvis. Han ställde sig framför det smutsiga handfatet och såg på sig själv i spegeln. Reflektionen gjorde honom rädd. Han hade aldrig haft fräknar, men nu var hans ansikte prickigt. Prickigt av blod. Han tittade ner på sina händer där blodet satt som skorpor.

– Looser, öppna för i helvete!

Det dunkade hårt på badrumsdörren. Morten skruvade upp båda kranarna och började skölja bort blodet från händerna. Någon annans blod.

– Öppna om du inte vill få en jävla massa stryk.

Han öste vatten över sitt ansikte men det var som om blodet inte ville försvinna. Han slet av sig parkasen och började torka av händer och ansikte i fodret. Han tittade på sig själv i spegeln. Drog loss en stelnad klump ur sitt mörka halvlånga hår. Han var ren. Så gott som. Han gömde jackan bland smutstvätten i den överfulla tvättkorgen. Han öppnade badrumsdörren.

Styvbrodern, Patrick, 17 år, trängde sig in. Hans ögon var simmiga av öl och hasch. Ändå träffade örfilen han gav Morten rätt.

– Vad har du gjort, pommes frites? Varför kommer du inte hem förrän nu?

– Inget, svarade Morten och höll sig om kinden. Han trängde sig förbi Patrick ut i hallen. Patrick vände sig om efter honom.

– De gamla är som tokiga. Du kommer få dig en rejäl omgång när de kommer hem.

– Var är de? Var är Ivan och min mamma? mumlade Morten på väg in till pojkarnas gemensamma rum.

– Var tror du själv? På krogen, såklart. Du kommer få så jävla mycket stryk.

Morten hörde Patricks skratt medan han stängde dörren. Ett skratt som Patrick kopierat från den nya tv-serien, Beavis and Butt-Head. Morten kastade sina kläder på golvet och kröp in under täcket. Det luktade tryggt av hans eget svett och gamla strumpor. Han slöt ögonen och försökte hålla undan tankarna som höll på att få hans huvud att explodera: Flickan-Grottan-Mörkret. Flickan-Grottan-Mörkret. Flickan-Grottan-Mörkret. Han började gråta och bad till Gud. Små korta böner. Han bad bara när det var som mörkast. Trots att det aldrig hjälpte. Inte mot stryk eller mot Ivans nattliga besök med pillefingret.

– Kära gode Gud, gör så att ingen upptäcker det, snälla?

Gud måste lyssna, bara den här enda gången. Men på Vestegnen var Gud tyst som vanligt.

2.

Hvidovre, 1993, sju timmar tidigare

Street Fighter II stod det med brinnande bokstäver på tv-skärmen, medan snabb elektronisk musik från Nintendospelet strömmade ut ur högtalarna. En kamp på liv och död mellan KEN, en blond amerikansk karatemästare, och E. HONDA, Japans starkaste sumobrottare. Morten och Kasper tryckte så hårt på knapparna att tummarna blev vita. De knuffade varandra medan de bråkade om den trånga platsen framför tv:n. Morten var ett huvud högre än Kasper och gjorde sig bred i sin slitna gröna parkas.

– Stick, pommes frites. Du tar upp all plats.

– Du kan va pommes frites, sade Kasper och körde en armbåge i sidan på Morten och fick tillbaka några centimeter. Han drog in snoret som hängde från näsan med ett högt grymtande.

I nästa ögonblick var det fullt av roundkicks, uppercuts och flygande eldklot. Till slut fick Kaspers gubbe övertaget.

– Nu ska du krossas, sade Kasper och slog en avgörande uppercut mot E. HONDA som föll tungt på marken.

Kasper skrattade hånfullt medan KEN gjorde ett V-tecken på skärmen mot pojkarna. När Kasper stod där med sitt blonda rufsiga hår och den dyra röda täckjackan påminde han Morten om KEN och han fick lust att sparka honom i skrevet.

Ett högt visslande följdes av Hey, ni två! och pojkarna vände sig om.

Från andra änden av FONA-butiken kom butikschefen springande. Med tunn mustasch och hår som var kortklippt i pannan och långt i nacken, såg han ut som en bundesliga-spelare på dekis. Han ställde sig framför pojkarna med händerna i sidorna. Bakom honom lyste väggen från alla tv-apparater med gruppen Cut’N’Move som sjöng om Peace, Love & Harmony.

– Ni är portade, sade butikschefen på vestegnsdialekt. På livstid.

– Vi måste spela en runda till, sade Kasper.

– Ni måste ut nu, svarade butikschefen och slet kontrollen ur hans hand. Om jag ser er här i butiken igen, ringer jag vakten.

– Kul. Och vad ska han göra? sade Morten och knäckte med nacken.

Butikschefen spände ögonen i honom medan han försökte uppbåda en auktoritet som han aldrig hade haft.

– Ja … eller polisen … ut med er!

– Vi har inte gjort ett piss, väste Kasper och kisade mot honom.

Butikschefen granskade dem med kall blick. Den stannade vid fickorna på deras jackor som bågnade som kinderna på en ekorre som samlat nötter.

– Vad har ni tagit? frågade han och stirrade på Morten.

– Inte ett skit, sade Morten och kastade bort kontrollen. Han drog i Kaspers ärm.

– Kom vi sticker från det här skitstället.

Ett par butiksassistenter hade ställt sig bakom sin chef och muren av blå skjortor var överväldigande.

– Vad har ni tagit?

– Ingenting, för fan, svarade Kasper och drog fram sina vantar och en halv Matador Mix ur fickan som bevis.

– Jag vill inte se er här igen, förstått?

När pojkarna kom ut på Store Torv i mitten av det öde köpcentret satte de sig på några tomma bänkar. Morten tog fram en påse med vingummin som han började tugga på.

– Vad ska vi göra nu, cp?

– Ingen aning. Du kan va cp.

– Vad tog du där inne?

– Batterier.

– Till vad?

Morten ryckte på axlarna. Han visste aldrig vad han skulle göra med det han stal. För honom handlade det om att få ner så mycket som möjligt i fickorna. Det mesta slängde han ändå, för att han inte skulle bli avslöjad när han kom hem.

– Vill du se något sjukt kul?

Kasper väntade inte på Mortens svar. Han hoppade upp från bänken och gick bort till Matasbutiken där det stod en blå barnvagn vid ingången. Han lossade på bromsen och körde vagnen runt hörnet och parkerade den där.

Morten tittade frågande på honom när han kom tillbaka.

– Vad fan gjorde du så för?

– Vänta.

Strax kom en ung kvinna ut från butiken medan hon räknade sina pengar. När hon tittade upp från plånboken och såg att barnvagnen var försvunnen, fick hon panik. Hon sprang från ena sidan till den andra samtidigt som hon tittade runt med öppen mun, i chock. När hon i nästa stund fick syn på barnvagnen skyndade hon dit och tittade på barnet för att försäkra sig om att det mådde bra.

– Såg du hur rädd hon blev? Såg du det? skrattade Kasper.

Morten ryckte på axlarna. Då fick han syn på den skalliga vakten som gick över Store Torv tillsammans med butikschefen på FONA. De var på väg rakt mot dem.

– Shit, grisen har tjallat.

Med vakten i hälarna sprang pojkarna nerför den smala butiksgången som ledde mot köpcentrumets huvudentré. Väl där ute spurtade de genom raden av cykelställ bort över Hvidovrevej där bilarna tutade på dem. När de kom i säkerhet på andra sidan gatan vände sig Morten om och såg att vakten fortfarande stod på andra sidan och hade gett upp jakten. De gav honom fingret.

– Vi ska hämnas, sade Kasper och knöt nävarna som han stack i fickorna. Vi ska hämnas så in i helvete!

3.

Morten lutade sig mot det röda skjulet. Han tittade ut över ängen som gick ner mot Hvidovres Præstemose-kvarter med gula radhus och deras skola längst bort. Pojkarnas gympaskor var dyngsura efter att de korsat den blöta ängen och tårna kändes som isklumpar. Från förskolans lekplats som låg bakom boden hördes höga skrik från de lekande barnen.

– När måste du vara hemma? frågade Kasper och tryckte in en handfull lakritslarver i munnen.

– Det bestämmer jag själv.

– Trodde annars att din pappa var sjukt sträng?

– Ivan är min låtsaspappa. Och du?

Kasper ryckte på axlarna och proppade in en handfull till i munnen.

– Det är lugnt. Gamlingen är inte hemma.

Kasper tittade bort.

– Helvete vad jag krossade dig i Street Fighter,

– Som om, svarade Morten och hånlog med tänderna fulla av lakrits. Det stod ett-ett. Om vi spelat färdigt matchen så hade jag fällt dig med ett Hongkong-slag.

Han lyfte handen och gav Kasper en smäll.

– Aj, din idiot! skrek Kasper och knuffade till honom. Det heter handkantsslag och inte Hongkong, är du helt dum eller?

– Det finns också något som heter Hongkong-slag, det är mycket hårdare.

– Säkert.

– Det är sant.

Kasper skakade på huvudet.

– Dumskalle. Visa i stället vad du snodde.

Morten tömde fickorna på stöldgods: en stjärnskruvmejsel, några godispåsar, ett paket Jenka-tuggummi, två Raiders, en påse med träklämmor och tio meter lång tvättlina, en Coca-Cola-jojo, en tändare, några tygmärken med olika motiv, ett paket AA-batterier och en burk med gul sprayfärg.

– Vad fan ska du med all den här skiten till?

Kasper tog burken med sprayfärg ur Mortens hand. Han vände sig mot boden och började måla på de röda brädorna. Strax hade han tecknat en jättelik kuk med kulor.

– Det ser ut som vaktens, sade Morten.

Pojkarna brast ut i skratt och Kasper råkade trycka på sprayburken, så att ett moln av sprayfärg hamnade på Mortens ena jackärm.

– Var försiktig, ditt cp. Morten sträckte sig efter ärmen och såg en gul fläck vid handleden.

– Skiten har bara blivit finare, sade Kasper och försökte spraya på honom igen.

Morten sparkade burken ur hans hand.

– Sluta. Jag orkar inte få problem hemma.

– Slappna av, ropade Kasper och tog upp burken. Han vände sig om och tittade mot lekplatsen. Shit, vad de små skitungarna låter. Jag får lust att spöa dem.

Han gick bort till den inhägnade lekplatsen och ställde sig nära stängslet. Han tryckte läpparna mot det våta staketet och sög på den kalla ståltråden medan han stirrade på barnen, som sprang omkring i nästan identiska overaller.

Morten öppnade en Raider och gick fram till Kasper vid staketet.

– De ser ut som pingviner i de där overallerna, sade han med munnen full av choklad. Han drog upp huvan på sin parkas och höll händerna vid sidorna medan han vaggade omkring.

– Vad barnslig du är, sade Kasper.

Morten stannade generat och drog ner huvan igen.

– Små svin. Det är vad de är, sade Kasper och spottade genom maskorna på stängslet. Dumma, skrikande och svaga. De stinker av skit också.

– Och röv.

– Röv och skit är samma sak, sade Kasper. Vi borde spöa en av dem. Så blir alla rädda. Så att de lär sig uppföra sig ordentligt.

– Ja, eller slå dem i nacken med ett Hong Kong-slag.

Kasper vände sig mot honom.

– Jag är seriös. Det är inget skämt. Vi tar en av de där skitungarna och pucklar på honom.

Morten kände igen Kaspers blick. Det var samma mörka ögon han alltid fick innan de gjorde någon skit. Morten sköt fram bröstet.

– Jag är också seriös. Men det är ett ganska högt staket och hur gör vi med paddagogen?

Han nickade mot mannen med en toppluva som puttade en gunga med trötta rörelser.

Kasper gled med blicken över stängslet medan han gick längs området bakom lekplatsen. När han kom till hörnet vinkade han till sig Morten. Vid en påle som stängslet satt fast vid, var det löst längst ner. Kasper satte sig på huk och ryckte i stängslet som gav med sig lite, men inte tillräckligt för att de skulle kunna pressa sig in under.

– Skit också!

– Vi gräver, sade Morten och tog fram skruvmejseln ur fickan. Han började hacka i jorden och fick loss några klumpar som Kasper tog bort med händerna. Arbetet gjorde pojkarna upprymda och de slet med att få hålet stort nog för att de skulle kunna krypa in under. När de nästan var klara, hörde de att pedagogen ropade in barnen på eftermiddagssaft.

De gav upp grävarbetet och lutade sig mot stängslet. De var svettiga och öppnade jackorna.

– Orkar vi vänta på att de kommer ut igen? frågade Morten.

– Nej, det är för tråkigt, sade Kasper. Har du mera godis?

Morten grävde i fickan och gav honom den sista Raidern.

– Vad är klockan? Tror du att skolan är slut?

– Menar du för i dag?

– Ja, vad annars?

Morten ryckte på axlarna. När det kom till skolan var han inte rätt person att fråga. Ibland visste han inte om det var femte eller sjätte klass han gick i. Kanske var det hans höga frånvaro, alla skolbyten, alla hopp upp och ner i klasserna, eller så var han verkligen så dum som alla sade att han var. Det enda han var säker på var att han blev blöt i rumpan av att sitta på marken, så han reste sig upp.

– Vad gö ni? hördes det bakom dem.

Pojkarna vände sig om mot en liten blond flicka i rosa overall.

– Vad gö ni? upprepade hon samtidigt som snoret rann över det som torkat mellan näsa och mun. Morten tittade på henne med vämjelse.

– Stick, pommes frites!

Flickan, som hade fyllt tre år, stirrade överraskat på honom.

– Vad glor du på, gå din väg! försökte han igen.

Kasper gav Morten en knuff i sidan och hyssjade på honom. Han log mot flickan på andra sidan stängslet.

– Hej, vad heter du?

Flickan tittade på Kasper utan att svara.

– Säg vad du heter.

– Ma-ri-a, hördes det osäkert.

– Ma-ri-a. Vill du ha lite godis?

Han höll fram chokladkakan. Maria rörde sig inte ur fläcken och Kasper tog fram godispåsen ur fickan och viftade med den.

– Vi har massa godis här ute, vill du inte ha lite?

Maria snörvlade och gick långsamt fram till stängslet.

– Vad gör du? frågade Morten Kasper. Varför ger du henne vårt sista godis?

– För att locka henne, viskade Kasper medan han log stort mot Maria.

När Maria försökte nå chokladkakan genom stängslet drog Kasper snabbt undan den.

– Nej. Du måste komma hit om du ska få godis. Det förstår du väl.

Kasper tog tag i stängslet och fick Morten att hjälpa till att hålla upp det.

– Skynda dig om du vill ha godis. Skynda dig.

Maria böjde sig ner och klämde sig ut genom den trånga passagen som de grävt fram. När hon reste sig igen var overallen jordig. Kasper log mot Morten.

– Hon ser ut som en liten gris nu.

Morten kunde inte låta bli att skratta. Maria sträckte fram handen och Kasper bröt av en bit av Raidern som han gav till henne.

– Här, lilla gris.

Morten såg sig ängsligt omkring för att se om det var någon i närheten, men det var helt tomt både på ängen och på lekplatsen.

– Vad ska vi göra?

– Gömma henne.

– Varför? Ska vi inte bara sticka innan det kommer någon?

– Gömma är roligare. Gömma är mycket, mycket roligare. Vi kommer få de vuxna att skita på sig.

Mörkret i Kaspers ögon kom tillbaka. Morten gillade idén att få de vuxna att skita på sig. Han kunde föreställa sig det, även om han visste att Kasper inte menade det bokstavligt. Kasper tog Marias lilla hand.

– Kom, vi ska visa dig någonting jättekul.

Flickan-Grottan-Mörkret.

4.

Christianshavn, nutid

Förmiddagsregnet föll tungt över de förtöjda båtarna som låg sida vid sida i Christianshavns kanal. Från en gammal Grand Banks-trawler steg en tunn vit rök mot den trista marshimlen från kaminens smala skorsten. Ravn satt i stugan tillsammans med Robert Nielsen, chef för och ägare av Robert Nielsen Automobiles ApS. Återförsäljare av Citroën och Hyundai med hemvist ute på Amager. Robert var en kraftig man och verkade onaturligt stor i den trånga kabinen, som Gulliver i landet Lilliput, men utan att vara lika snygg som Gulliver. Robert Nielsen var klädd i en vit företagsskjorta med sitt namn tryckt på en snibb och bilmärkenas logotyper på den andra. Robert bet sig i knytnäven medan han stirrade tomt på den bärbara datorn som Ravn ställt framför honom. Ravn tryckte på mellanslagstangenten, så att bilderna han hade tagit, följde i ett snabbt flöde. Fotona visade Roberts fru Bente tillsammans med hennes älskare på en avskild plats på Amager Fælled, där de, efter att ha gått hand i hand längs skogsbrynet, satte sig i baksätet på en bil och hade sex. Mycket sex. Robert knep ihop ögonen och lutade närmare skärmen för att se de korniga bilderna bättre. Vis av erfarenhet tog Ravn snabbt tag i datorn för att kunna dra undan den i säkerhet, om Robert skulle reagera.

– Ska jag stoppa där, Robert?

Robert svarade inte.

– Ska jag stoppa där, så kan du titta igenom materialet själv hemma?

– Nej, nej, vi tittar klart, svarade Robert genom sin knutna näve.

Ravn fortsatte medan regnet trummade som en långsam marsch på taket. Efter att fotoserien var slut, lutade sig Robert tillbaka i soffan och stirrade modlöst framför sig. Det gick en lång stund innan han sade något.

– Av alla våra bilar tog hon Berlingon. En bilpark på över 100 fordon och så valde hon att knulla honom i Berlingon. Hon kunde tagit Picasson, C4:an eller sedanen, den stora 5:an, men nej, Berlingon, den valde hon. Han ryckte på axlarna. Men så är det ju också massa plats i baksätet.

– Robert, jag förstår hur svårt det måste vara att konfronteras med det här. Det var därför jag varnade dig innan vi började. Ibland är det bäst att låta saker vara …

Robert, som fortfarande verkade vara i chock, gjorde en avvärjande gest med handen.

– Det är okej, jag är okej. Bäst att se det med egna ögon, som man säger. Snygga bilder, väldigt professionella, vad använder du för kamera?

Ravn ryckte på axlarna.

– Bara en Canon, med zoom.

– Det är på Amager Fælled, eller hur? Jag känner till området, väldigt lugnt, men det var väl därför hon valde att … Han tog ett djupt andetag för att inte gråta. Men det misslyckades och han hulkade så att tårarna rann nerför hans runda kinder.

– Hur i helvete kunde hon?

Ravn stängde taktfullt datorn.

– Vi skulle åka till Harz i påsk, tillsammans med ungarna och min mamma. Vad fan ska jag säga till dem nu? Det är förstört, allt är förstört. Förstört.

– Ja, det är skit, sade Ravn.

Det var det bästa han kunde komma på att säga. Den här delen av jobbet var inte hans starka sida. Robert hamrade med nävarna på det lilla soffbordet och det skvätte vatten från glaset.

– Jävla hora. Förbannade luder. Skit. Vet du hur länge sedan det var vi hade sex?

Ravn skakade på huvudet och hoppades att Robert skulle förskona honom från närmare upplysningar.

– Åtta månader. Åtta månader med handen som enda sällskap, sade han och gestikulerade med handen fram och tillbaka. Och så går hon och knullar vid sidan av.

Han skakade på huvudet och torkade sina kinder.

– Hur träffade hon honom? Var känner hon honom från?

– Ingen aning. Jag har bara följt henne sedan i torsdags. Du har ju själv sagt att hon är mycket online?

– Det är fan ta mig en underdrift. Hon sitter konstant med näsan i sin iPhone. Och när man frågar vad hon gör så kommer standardsvaret: Jag är på Faaaacebook, sade han med pipig röst.

– Kanske var det så de träffades, eller på en dejtingsajt? Kanske har hon en dejtingprofil?

– Dejtingprofil? Som en kontaktannons? Hon letar upp dem? Hon letar efter kuk? Är det vad du säger?

Ravn ryckte på axlarna.

– Som sagt, jag vet inte, men det är möjligt. Eller så har hon träffat honom i ert företag? Spelar det någon roll?

– Nej, nej, inte i butiken, sade han och skakade på huvudet. Det törs hon för fan inte … Piss, utbrast han och knöt nävarna igen. Vad ska jag säga till mina anställda? De kommer garva arslet av sig.

Han slog till bordet igen och den här gången välte glaset så att det rann vatten över allt.

– Robert! Nu får du lugna ner dig lite, sade Ravn och reste sig för att hämta en trasa. Åk hem och prata med henne, och tänk mindre på vad alla andra ska tycka om det här …

– Prata? sade han hånfullt. Är du parterapeut också? Privatdetektiv och parterapeut, är det så?

Ravn svarade inte utan torkade upp vattnet.

– Om jag hade sprit ombord hade jag erbjudit dig ett glas att skölja ner allt med. Men det har jag inte. Du får försöka ta det här med ro. Jag är ledsen för din skull, det är jag, det är skit, ingen tvekan om saken.

Han kastade trasan på diskbänken.

– Tack, Ravn. Det är snällt av dig. Och förlåt för att jag är så förbannat klumpig.

– Glöm det.

Ravn tog bort usb-stickan från datorn och tog fram ett kuvert. Det var hög tid för Robert att gå hem.

– Det är mitt eget fel … Jag förtjänar det. Titta på mig, fet och ful. Han klämde hårt i midjan.

– Vad fan ska hon med en förlorare som jag? Han började gråta igen.

Ravns gamla bulldogg, Møffe, började brumma missnöjt från sin plats i hundbädden.

– Robert, ingen förtjänar att bli sviken på det här viset, minst av allt du.

– Jag är inte alltid så lätt att leva med. Temperamentet, du vet. Driver alla till vansinne.

– Nu är du för hård mot dig själv. Du verkar helt okej.

Robert snörvlade och torkade av näsan med handryggen.

– Tycker du att han är snygg?

Ravn tittade upp från kuvertet han hade i handen.

– Vem?

– Honom hon knullar med. Tycker du att han är snygg?

– Det har jag ingen aning om.

– Nej, men tror du att han är en sån som alla kvinnor vill ha? En riktig machokille?

– Jag är den siste som vet vad kvinnor vill ha.

– Får jag se på bilderna igen.

Ravn gav honom kuvertet med usb-stickan.

– Om du vill plåga dig själv får du göra det hemma, Robert.

Robert knäppte händerna över bröstet.

– Vad heter han? Vad heter svinet?

– Danny Nielsen. Allt står i rapporten jag skrivit till dig. Han viftade med kuvertet utan att Robert gjorde någon ansats att ta det.

– Och hans adress, hittade du den också?

– Det var det minsta problemet, men gör inget dumt nu. Prata med din fru i stället.

– Parterapeuten är igång igen, snyftade Robert. Jag krossar svinet, skickar honom till sjukhuset. Knäcker alla ben i hans kåta kropp.

Ravn kastade kuvertet på bordet framför honom.

– Sluta nu, Robert. Det vore både dumt och straffbart. Med all respekt, så tror jag inte han är typen du ska ge dig på. Det kan gå åt andra hållet.

Robert nickade.

– Jag förstår vad du menar. Jag har aldrig slagit någon förut.

– Bra för dig. Gå hem nu. Ravn kände sig som en barägare vid stängning, som kämpade för att få ut de sista gästerna.

– Men du då?

– Vad är det med mig?

– Du är i bra form, jag ser att du vet hur man slår någon på käften. Du berättade ju att du har en bakgrund inom polisen.

– Och det är en anledning till att jag inte tänker bryta mot lagen för din skull.

– För rätt pris.

– Rätt pris står på fakturan jag kommer skicka för övervakningen och bilderna.

– Vad kör du? Vad har du för bil?

– Jeepen som står på kajen, svarade Ravn och nickade mot land.

Robert tittade upp på den svarta bilen.

– Den gamla skiten? Jag ger dig en Cactus om du fixar honom.

– Jag har inte gröna fingrar.

Robert skakade på huvudet.

– Citroën Cactus, 1,8, endast gått 25.000, mörkgrön. Den är din om du får in honom på sjukhus.

– Nu slösar du både min och din egen tid, Robert. Och får jag höra att du låtit din frustration gå ut över honom, eller din fru och dina barn så kommer det att få allvarliga konsekvenser. Gå hem och ta en dusch, eller gå ut och drick dig full eller vad fan som helst som kan få dig på andra tankar.

– Är det parterapeuten som pratar igen?

– Nej, men om du å andra sidan vill ha ett gratis råd från en som sett det här scenariot riktigt många gånger …

– Vad då?

– Var en man, sade han och dunkade sin hand i Roberts bröst. Torka tårarna och tänk på dina barn. Vad du än bestämmer dig för att göra så kommer de behöva sin pappa. Du är deras hjälte, en av de goda. Fortsätt med det.

Det verkade som om orden till slut sjönk in och Robert nickade med sitt stora, runda huvud.

– Jag ska nog gå nu …

Efter att han hade lugnat ner sig, stack han kuvertet i jackfickan och trängde sig ut från soffan.

– Har du själv fru och barn?

– Jag har honom där, sade Ravn och nickade mot Møffe som låg och glodde. Det är mer än tillräckligt.

5.

Ravn hoppade från kajen ner till akterdäck där försökte han hämta andan efter springturen. Han drog ner luvtröjan och torkade av sin svettiga panna. Samtidigt kom Møffe honom till mötes.

– Nästa gång följer du med, stönade Ravn. Om jag så måste släpa dig runt.

Det verkade som om hunden förstod vad han sade, för den fnös mot honom och gick tillbaka till kabinen igen.

Ravn tog en klunk från vattenflaskan. Under det senaste året, efter att han skrevs ut från sjukhuset, hade han försökt att springa fem kilometer per dag. Det lyckades han med för det mesta. Om det var motionen eller pillerna som hjälpte mest, visste han inte, men levervärdet såg fint ut och han hade slutat gå på kontrollbesök på sjukhuset. Den unge läkaren, som han träffat på det sista besöket, sade att så länge Ravn höll sig från spriten skulle resterna av hans fucked up lever hålla ett tag till.

Ravn kollade telefonen och konstaterade att han fått förfrågningar från två potentiella klienter. Hans ekonomi hade aldrig varit bättre. Han hade fått bra reklam genom att pressen skrivit positivt om ett par fall som han mer eller mindre av en slump hamnat i och löst. Under halvåret hans detektivbyrå existerat hade han haft 21 fall, vilket i snitt var 3,5 fall i månaden. Och då varje fall betalade omkring 15 000 danska kronor, var det långt över vad han tjänade som polis. Dessutom var arbetet med otrohetsaffärerna mycket lugnare än många av specialaktionerna mot kriminella gäng som han hade deltagit i. Bortsett från att det var pinsamt att filma människor som hade sex, var jobbet ganska oproblematiskt. Ravn gick in i kabinen och började laga lunch åt sig själv och Møffe. När han lite senare serverade honom leverpastejmackorna, skurna i centimeterstora tärningar, slickade Møffe på de översta och tittade upp på Ravn med en förebrående blick.

– Det är precis så du vill ha det, ät nu.

Møffe vände om och släntrade tillbaka och lade sig i korgen med ryggen mot Ravn.

– Det är ju för fan för ditt eget bästa, sade Ravn och skakade på huvudet åt hunden.

Varannan dag försökte han byta ut leverpastejen från slaktare P.E. Larsen mot en lightprodukt från mataffären, men Møffe upptäckte det varje gång. Det positiva var att den sporadiska hungerstrejken gjorde avtryck i Møffes kraftiga buk. Men det fanns mycket kvar att ta av.

Ravn tog sin dubbelmacka och gick ut på akterdäck där han hade utsikt över kanalen som låg stilla i regndimman. Det var ett bra liv han hade lyckats skapa, och hans problem var lyxproblem. Till skillnad från hans gamla liv som varit fyllt av mörker. Om