Ökenguld

By Ulf Ulfvarson

Artur Andersson, professor i forensisk vetenskap, har erhållit ett uppdrag av ett FN-organ att utbilda kriminaltekniker i Kenya. En morgon på väg till jobbet hör han pistolskott och upptäcker snart att två män blivit brutalt mördade i en närliggande matbutik.
Omedelbart initierar Artur en förundersökning. Vid grinden till hans bostad stöter han på en man som berättar om banditer som terroriserar hans hemtrakter i Turkana, där lokalbefolkningen – män, kvinnor och barn – tvingas arbeta med guldutvinning under livsfarliga förhållanden. Artur börjar snart ana ett samband mellan dubbelmordet och händelserna i Turkana. Han arrangerar därför en expedition dit, men om han hade känt till de faror som låg framför honom kanske han inte hade vågat sig in på detta riskfyllda uppdrag ...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 8, 2024
• ISBN: 9788727093826

Book preview

Ulf Ulfvarson

Ökenguld

SAGA Egmont

Ökenguld

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2014, 2024 Ulf Ulfvarson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727093826

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Del I

DELIKATESSER

1

D en äldre mannen hade stått och hängt på gatan utanför villatomtens grindar varje morgon i snart en vecka tillsammans med de andra arbetssökande, pojkar eller yngre män. De yngre brukade skämta och bråka med varandra, men han stod stilla, med värdig hållning, en bit ifrån de andra. Han hade en lång käpp i handen. Över trasiga byxor och en smutsig tröja med hål här och var bar han en urblekt shuka av den typ som brukar bäras av massajer. Men han såg inte ut som en massaj. Professor Artur Andersson körde genom grindarna och Evan, hushållare, stängde och låste efter honom. Artur gav den äldre mannen ett nyfiket ögonkast när han körde förbi honom och deras ögon möttes för bråkdelen av en sekund. I backspegeln såg han de övriga arbetssökandes besvikna miner. Artur körde vidare längs Argwings Kodhek Road. Advokaten Chiedo More Gem Argwings Kodhek, som fått ge sitt namn åt gatan, var en av de första ministrarna i Jomo Kenyattas regering. Just där Artur körde förbi höga staket, prydda av överdådig bougainvillea, häckar av hagtorn och under grenar av jakaranda och eukalyptus, hade han dödats i en mystisk bilolycka år 1969. En olycka, som kanske var ett kamouflerat mord. Det ryktades till och med att polisen skulle varit inblandad.

En trebent hund linkade undan och Artur väjde, utan att bromsa. Luftkonditioneringen dånade och kylde benen och kroppen, men från takplåten strålade ändå värmen ner. Det hade bildats en bilkö i korsningen med Mbagathi way och en pojke stod redo med en hink vatten och en svamp för att putsa motorhuven och framrutan. Artur suckade, letade efter småpengar och gav honom några mynt, innan han måste köra vidare för att fylla luckan till framförvarande bil. Invid rondellen stod tidningsförsäljarna. En man småsprang utmed raden av bilar med en bunt tidningar på armen. Artur tog Daily Nation, betalade med några mynt och lade tidningen i knäet för att ögna rubrikerna under stoppen: Ett rånmord. En skräckolycka med en överfull sådan där folktaxi, som de kallar matatu. Ett referat från president Mois senaste tal. Folkets ledare borde bete sig bättre och inte vara giriga. På bilden syntes han vifta med en käpp med en svart hårtofs. Just när Artur startade för att fylla luckan framför sig föll hans ögon på en annons: Äkta guldsmycken rekordbilligt direkt från vår fabrik, Mom’s Gold, Makongeni.

Artur svängde in på Valley Road, som efter korsningen med Ngong Road gick över i Kenyatta Avenue. Ett par män framför honom sprang efter en lastbil, redan överfull med passagerare på flaket. Vid ett stopp hjälpte villiga händer upp dem och de försökte tränga sig ner bland de andra, men när lastbilen ryckte igång igen var det nära att den ene föll av. Från alla håll flög hjälpande händer upp under skratt och tjoanden.

Vid nästa stopp ville en grönsaksförsäljare sälja rotfrukter, men Artur skakade på huvudet och försäljaren rusade till nästa bil i kön. I rondellen vid Uhuru Highway stod en polis och reglerade trafiken in i stadskärnan. Artur körde förbi det stora postkontoret. I hörnet satt en tiggare lutad mot husväggen insvept i klädtrasor. En skål i en darrande hand mötte de välklädda fotgängarna, som i en tät ström skyndade förbi. En bit längre bort kröp en ung man längs trottoaren på skälvande knän. Hans missbildade ben var som korkskruvar. Några få förbipasserande stannade upp och la ett mynt i hans utsträckta skål, men de flesta gick förbi, som om han var en installation i gatusceneriet. Till höger låg uteserveringen vid Stanley där ryggsäcksturister och jeansklädda västerlänningar minglade eller studerade lapparna på anslagstavlan med hälsningar och efterlysningar.

Artur tog till höger vid Government Road och blev stoppad av en polisman, som ville se körkortet. Artur hade som vanligt preparerat körkortsfodralet med en instucken mutsedel. Polismannen vred och vände på körkortet, hittade sedeln och tittade sig omkring innan han smög ner den i bröstfickan. Han gjorde honnör och gav tillbaka dokumentet. Ett par pistolskott hördes från en tvärgata bakom dem. Polisen reagerade inte utan skulle gå vidare.

– Vad var det där? sa Artur.

Polisen ryckte på axlarna.

– Det är inte min sak.

Från tvärgatan hördes ljudet av en vrålande motor och tjutande däck. I våldsam fart rundade en Landrover hörnet och accelererade förbi. Bilen kördes av en storvuxen, vit man med mycket ljust hår och svart skäggstubb. Artur flyttade sig för att se registreringsnumret, men fick bara med de tre bokstäverna KAQ, siffrorna var skymda. Han halade upp sin legitimation från Forensiska avdelningen i Attention House. Den unge polisen kastade en orolig blick på den och fiskade upp sedeln ur bröstfickan och sträckte den mot Artur.

– Behåll den och hoppa in i bilen.

– Vad?

– Ni hörde skotten. Ni såg bilen. Vill ni inte veta vad som har hänt?

Han tittade en gång till på Arturs legitimation och gick sedan runt bilen och satte sig i passagerarsätet. Han hade svettpärlor i den mörka pannan. Artur gjorde en u-sväng och körde efter ljudet av skotten.

– Vad heter ni? frågade han.

– Muga.

Artur körde förbi Khojamoskén och in på Biashara street. Det var inte svårt att se varifrån skotten kommit. En klunga nyfikna hade samlats omkring en gatuservering. Ingen satt vid borden, men där stod rester av frukostar, halvfulla koppar och fat. Artur körde förbi en parkerad Volvo med chaufför och tutade några gånger för att bli framsläppt så att han kunde parkera. De steg ur. Över entrén hängde en brokig skylt med texten: Mom’s Delicatessen.

– Hjälp mig att komma in.

Skaran av nyfikna vek undan för polisen med Artur efter sig och lämnade nätt och jämt plats för att släppa fram dem. Han kom in i en serveringslokal. Ett par svängdörrar ledde till en butik fylld av folk. På golvet intill ett styckningsbord låg en svart man orörlig, med öppna ögon utan blick. Han var klädd i mörk kostym, skjorta och slips. En strimma av blod sträckte sig från kroppen till avloppet mitt på det kakelbelagda golvet. En annan svart man, också han iklädd mörk kostym, låg framstupa med ansiktet i en blodpöl invid en glasdisk med charkuterier, pajer, smörgåsar och färdiglagat. De omkringstående glodde på de liggande kropparna och pratade högljutt. Artur tittade sig omkring. I kassan, ett bås med glasväggar och en öppning ut mot butiken, satt en vit kvinna, till synes försjunken i räkenskaper. Hon tittade upp över glasögonen och mötte Arturs blick, tittade på polisen och återgick till böckerna. En man i förkläde stod lutad mot styckningsbordet. Framför honom låg ett köttstycke och en förskärare. Artur gick fram till kroppen intill, böjde sig ner och kände efter halspulsådern. Blodlukten var kväljande. Han gjorde samma sak med mannen intill smörgåsdisken. Han reste sig och begärde uppmärksamhet.

– Jag är professor Artur Andersson och kommer från Forensiska avdelningen på Inrikesdepartementet. Vi vill gärna tala med dem som har sett vad som hänt. Men jag ber er vara vänliga att vänta i serveringen utanför. Om ni inte kan stanna ber jag er lämna namn och adress till polismannen så att vi kan kontakta er senare. Personalen är snäll och stannar härinne.

Konstapel Muga började fösa ut folk från butiken medan Artur gick till kassan och knackade på glasväggen. Kvinnan tittade upp med likgiltig blick. Artur pekade på dörren och hon reste sig långsamt och öppnade den på glänt. Han visade henne sin legitimation, som hon gav ett flyktigt ögonkast.

– Och ni är? frågade han.

– Pamela Eastburn.

– Är polisen larmad?

Hon tittade mot polisen i dörröppningen och nickade.

– Såg ni den som sköt?

– Han sprang ut innan jag hann titta.

– Det var alltså en man.

Hon rodnade.

– Hur såg han ut? Vit eller svart?

– Det var en vit man. Lång och kraftig. Ljust hår.

Artur bad att få låna telefonen och ringde till Attention House. Efter några signaler, svarade växeln och han bad att få tala med chefen för avdelningen och blev kopplad till sekreteraren.

– God morgon Mrs Gathungu. Det är Artur Andersson.

– God morgon professorn.

– Kan ni koppla mig till chefen?

– Kommissionären är på möte, sir.

– Mr Sambui då?

– Kommissarie Sambui är också på möte, sir.

– Är Mr. Kakumu där?

– Jag kopplar till inspektör Kakumu, sir.

Muema Kakumu skrattade när han hörde Arturs röst.

– Professorn! Var är ni? Klockan är över nio.

– Jag står i en matbutik på Biashara street. Mom’s Delicatessen. Det ligger två ihjälskjutna män på golvet framför mig.

– Är det sant?

– Nu kan vi jobba med en högst aktuell brottsplats. Ta med dig Mr Muchomba och doktor Ogaja, är du snäll. Och utrustning.

Artur gick tillbaka till bilen och rotade i handskfacket och fick fram en kamera, tunna plasthandskar, skoskydd och några plastpåsar. När han kom tillbaka och skulle skynda genom serveringen till butiken, kom en storvuxen man fram till honom. Han var ljusare i hyn än de flesta kenyaner. Hjässan var kal och det grå håret i nacken och vid tinningarna var tjockt och krulligt.

– Får jag se er legitimation?

Det lät inte alls ovänligt. Mannen tittade på Artur med spelande ögon. Han tog kortet ur Arturs hand och granskade det.

– Professor Artur Andersson. Så den forensiska enheten har har startat internationellt samarbete. Utmärkt. Det behöver vi. Hälsa polischefen från mig.

Han bugade sig lätt och lämnade tillbaka kortet.

– Och vem kan jag hälsa ifrån?

– Tom Mbogo, försvarsdepartementet.

Han pekade sedan leende på skoskydden i händerna på Artur.

– Är det såna tossor ni vill att poliserna här ska ha på sig? Lycka till, men det blir nog inte så lätt.

– Det kanske är lite överdrivet just här, där så mycket folk har trampat runt, men allt måste göras grundligt.

– Säkert. Men allvarligt talat, professorn, tror jag inte att det behövs så mycket undersökande i det här fallet.

– Ni kanske såg vem som sköt?

Mannen skakade på huvudet. Sedan tittade han sig omkring och sänkte rösten.

– Jag tror inte ni ska rota i det här, professorn. Det kan vara riskabelt både för er själv och för verksamheten på inrikesdepartementet. Men bedöm själva för all del. Det är bara ett tips i all vänskaplighet.

Han gick mot dörren. Polismannen försökte hejda honom för att be om namnet, men han nickade mot Artur och försvann ut. Artur gick in i butiken och fram till expediten vid styckningsbordet. Han stirrade på kropparna framför sig.

– Vad såg ni?

Mannen skakade på huvudet och verkade gråtfärdig. Artur upprepade frågan på sin staplande kiswahili, men fick ingen reaktion. En kvinnlig expedit tittade fram bakom glasdisken. Hon bar en vit hätta, fastsatt med ett par hårspännen på det svarta, krulliga håret. Artur spände ögonen i henne.

– Kan ni berätta vad som hände?

– Jag såg ingenting, kved hon.

Flera personer försökte få tala med Artur istället för att låta sig fösas ut i serveringsrummet. En man med indiskt utseende och mörk hy, klädd i en ljus, välsittande kostym, vit skjorta och slips, trängde sig förbi konstapel Muga. Han räckte fram ett visitkort.

– Jag stod med ryggen till när skotten small bakom mig, sa han.

Han såg ut som om han avslöjade en hemlighet. Artur läste på visitkortet: John Bosco, Managing director, Boro Metals. Army, Naval and Civil Surplus Stocks. Precious Metals.

– Såg ni den som sköt, Mr Bosco?

– Det var en vit, medelålders man med ljust hår. Det var trångt. Folk omkring skrek och knuffades. Jag såg bara ryggen när han trängde sig ut.

– Hur var han klädd?

– Tja… vit skjorta. Skrynklig.

– Såg ni vapnet?

– Det var en pistol förstås. Han stoppade tillbaka den i ett hölster.

– I ett hölster! Det var intressant. Och dom döda? Vet ni vilka det är?

Artur pekade på de döda kropparna. Boscos brunglänsande hy fick plötsligt en gråaktig ton, som om han mådde illa.

– Dom var anställda hos mig. Jag måste gå nu.

– Men vänta, sa Artur. Han kastade en blick på visitkortet. Ädelmetaller. Har det här med deras arbete att göra, tror ni?

En bil tutade flera gånger, bildörrar smällde igen och sedan hördes höga röster i serveringslokalen. Artur vände sig om och såg i en blink hur Mrs Eastburn satt med telefonluren mot örat och ett visitkort i handen. Hon upptäckte att Artur tittade på henne och avslutade snabbt samtalet. Samtidigt uppenbarade sig de båda kriminalinspektörerna Muema Kakumu och Pius Muchomba. De kom in i butiken med ett par väskor, som de ställde ifrån sig. Utan att de tycktes märka liken på golvet kom de emot Artur med breda leenden. Artur pekade på kropparna med blodpölar omkring.

– Ni ser.

De blev allvarliga båda två och ville gå närmare. Artur hindrade dem med en handrörelse.

– Vad vill ni att vi ska göra, sa Kakumu.

– Jag vill att ni börjar prata med vittnen. Konstapeln har en lista på namn.

– Vad skall jag fråga?

– Fråga om dom såg någon skjuta eller fly. Stryk under namnen på dom som verkar ha något att komma med. Vi kan behöva kontakta dom igen. Det finns en del som bara är nyfikna, så dom skickar ni iväg.

Mr Kakumu nickade och gick ut och Artur vände sig till den andra kriminalinspektören.

– Ni får hjälpa mig med brottsplatsen, Mr Muchomba.

Artur pekade tyst på hans skor och sedan på sina egna skor med skoskydd. Muchomba flinade brett.

– Visst professorn. Men det är väl inte mycket idé i den här röran där alla har trampat omkring.

Muchomba tittade på det smutsiga golvet och gjorde en gest ut mot den larmande skaran i serveringsrummet.

– Om inte annat ska vi väl undvika att få blod på våra skor, sa Artur.

Muchomba svarade med ett grin. En lång och slank kvinna kom in. Hon hade en vit rock uppknäppt i halsen och ärmarna uppkavlade. Hon log mot Artur och tog upp ett par tunna latexhandskar ur ena rockfickan och satte på dem medan hon gick fram till den närmaste kroppen på höga klackar. Knäböjande kände hon på offrets hals efter puls. Hon skakade på huvudet.

– Mycket död, professorn.

Hon flyttade över till den andra kroppen och upprepade proceduren.

– Kulan har förmodligen slitit av aorta. Mördaren visste vad han ville.

Hon tittade mot serveringen och utgången mot gatan och gav Artur en blick.

– Är konstapeln där ute den enda dom har skickat?

– Honom raggade jag själv upp på gatan. Damen i kassan påstår att hon har larmat polisen, men ännu har ingenting hänt.

Dr. Ogaja trevade innanför den dödes kavaj och fick fram en plånbok. I ett plånboksfack hittade han visitkort. Hon läste högt: Joseph Kinyua, assistant director, Boro Metals.

– Mr Muchomba, ropade hon. Vill ni vara snäll och lägga plånboken i en plastpåse och anteckna varifrån den kom.

Ogaja flyttade över till det andra liket och fick fram den dödes plånbok och bläddrade försiktigt i den. Det fanns körkort och flera visitkort. Hon läste högt för Artur från ett av dem.

– Harry Ojode. Assistant director hos… professorn, det är ju samma firma.

Hon stoppade tillbaka visitkortet och räckte plånboken till Muchomba, som hade en plastpåse i beredskap.

– Innan ni kom, doktor Ogaja, fanns företagets chef här också. Han berättade att de båda döda var från hans firma. Man undrar ju om han hade tur, som inte själv blev dödad, eller om morden inte alls hade med företaget att göra. Vi får kontakta honom senare.

– Vad gör vi nu? sa Ogaja.

– Nairobipolisen dröjer, så det vore bra om ni kunde ordnade med transport av liken till bårhuset och följa med och se till att dom tar hand om kropparna direkt. Är det OK?

– Jag ska försöka, men det är inte mycket mer att se.

– Jag skulle vilja ha en ordentlig obduktion och få deras kläder till vårt lab för genomgång.

Han tittade ner på hennes skor av senaste mode, grönt läder, tunna spännen, men utan skoskydd. Hon följde hans blick.

– Det är ingen idé professorn. Klackarna sticker sönder plastfodralen.

– Då är det väl fel skor.

– Glöm inte att det här kom plötsligt.

Artur slog ut med händerna i en uppgiven gest. Ogaja skrattade. Artur vände sig till Muchomba.

– Mr Muchomba, gör en skiss av lokalen och rita in läget på kropparna och misstänkta föremål.

Muchomba tog fram det nyinköpta laserinstrumentet för avståndsmätning ur instrumentväskan. Han fingrade på det, som om han inte riktigt visste hur han skulle använda det. Han tittade på Artur med frågande min.

– Om ni hittar något, fotograferar ni och numrerar fyndet och ritar in på skissen.

– Som den där, sa Muchomba och pekade på en patronhylsa invid styckningsbordet.

Muchomba tog försiktigt upp den och stoppade din i en plastpåse. Artur granskade väggarna och upptäckte ett trasigt kakel i väggen på andra sidan disken.

– Nio millimeter, professorn, ropade Muchomba och viftade med plastpåsen.

– Bra, sa Artur. Den kan ha fingeravtryck och andra spår. Ta en bild av skadan i kaklet. Det kan sitta en kula i väggen.

Det uppstod oro vid kassan. En svart kvinna i fyrtioårsåldern, klädd i ylleblus och från höfterna och nedåt insvept i en stormönstrad kanga, hade öppnat dörren till kassaburen och skrek något till föreståndaren. Artur skyndade dit och la handen på kvinnans axel. Hon snurrade runt, som om hon fått ett slag och tittade på honom med rynkade ögonbryn. Han presenterade sig.

– Är det något jag kan hjälpa till med?

Hon stirrade fånigt på honom utan att svara.

– Var ni här under skottlossningen?

Hon svarade inte utan började gå mot genom serveringen och mot utgången. Artur följde efter.

– Skulle jag kunna få en pratstund med er? Vi kan sitta i min bil utanför.

Hon såg inte ut att förstå, men stannade upp. Det var inte längre så många kvar i serveringen. Några nyfikna trängdes utanför dörröppningen mot gatan, men konstapeln hindrade dem att komma in. Artur kom ut på gatan med kvinnan i kofta och kanga strax efter sig. Luften var het och torr och solljuset starkt. Många åskådare hade samlats och smågrabbar gjorde rusningar förbi entrén och hoppade högt för att få en glimt av vad som hände inne i lokalen. Artur banade sig väg mot bilen och öppnade bildörren, men kvinnan i kanga gick förbi honom och fortsatte nedåt gatan med snabba steg. Artur sprang ikapp henne.

– Varför går ni er väg?

– Jag har inte tid, ropade hon på swahili.

– Det tar inte lång stund, sa Artur på sin dåliga swahili.

Hon stannade upp och glodde på honom. Han växlade till engelska.

– Sätt er i bilen, är ni snäll, så kan vi prata ostört.

– Det får gå fort, sa hon på engelska.

Han öppnade bildörren åt henne och gick själv till förarplatsen. Hennes blick var misstänksam när hon mötte hans ögon. Hon såg bra ut, med sin släta, mörkbruna hy och breda mun. Det fanns antydning till skrattgropar i de runda kinderna, men det var just nu mycket långt till skratt i ansiktet. På varje handled bar hon en tjock, tung ring av guld, eller kanske bara gyllenglans. Det var svårt att avgöra.

– Vad heter ni?

– Leah Wanjiku. Ni vita kristna tvingade på oss en massa judenamn på den tiden när jag var barn.

Hon hånskrattade.

– Ni kan kalla mig Mom, det gör alla.

– Mom i Mom’s Delicatessen, muttrade Artur för sig själv. Och sedan vänd till kvinnan: Vad såg ni, Mrs Wanjiku?

– Inget särskilt.

– Inget särskilt? Två döda män på golvet?

Hennes ansikte mörknade och hon strök ett ögonbryn med pekfingret.

– Jag såg en man komma in och hala upp en pistol och skjuta dom där två och sedan försvann han.

– Hur såg han ut?

Hon tvekade.

– Det var Plukker.

Artur hade sett namnet i en tidningsartikel. Han kallades polisens torped.

– Kurt Plukker? Så ni känner honom?

– Alla vet vem han är. Han gör såna jobb åt polisen.

Hon tystnade och verkade tänka efter.

– Och dom han sköt heter Kinyua och Ojode, mzee.

– Så ni kände dom?

– Banditer! Dom tvingade mig att laga mat åt dom. Uppe i Turkana. Dom tror att dom kan behandla vanligt folk hur som helst.

– Och vad gjorde ni själv här?

– Handlade mat förstås. Till min barservering.

Hon skrattade till omotiverat.

– Köper mat från en restaurang till en annan? Det blir väl dyrt.

– När det fattas något. Vad gör man?

– Så var har ni maten?

– Vad tror ni? Det gick ju inte att handla något i den där röran.

– Vad var det ni skrek åt damen i kassan?

Mrs Wanjiku tittade överraskad på Artur.

– Ni skrek något till henne.

– Jag bad henne ringa polisen. Vad annars?

– Varför då? Det hade hon ju redan gjort.

– Det hade hon inte gjort och jag är en ansvarskännande medborgare, så det så.

– Är det ni som är Mom i Mom’s Delicatessen?

Hon gav honom en indignerad blick, utan att svara.

– Var kan jag nå er om jag vill fråga er något mer?

– Jag har inte sett något mer. Men ni får gärna komma och ta en öl och äta biff.

Hon kunde le intagande om hon bara ville.

– Var då?

– Åk Juja road till St. Theresas kyrka.

– Det låter som Mathare Valley.

Hon ryckte på axlarna. Artur tittade på armbanden runt hennes handleder och kom att tänka på annonsen om guldsmycken han sett i tidningen samma morgon.

– Snygga armband. Är det guld?

– Vad skulle det annars vara?

Hennes blick var inte vänlig.

– Är det säkert att gå omkring med sådana i slumkvarteren. Ni kan ju bli rånad?

– Det är ingen slum. Dessutom vågar dom inte.

Artur skrattade åt den morska tonen.

– Var har ni köpt dom? Är det hos Mom’s Gold? Ni är kanske Mom i Mom’s Gold också?

– Vad har ni med det att göra?

Hon steg ur, slängde igen bildörren och försvann i trängseln med träskorna klapprande mot trottoarstenarna. En bil från bårhuset hade kört intill trottoaren och åskådarna drog sig undan för att ge plats åt ett par bårbärare. Artur var på väg in när han hörde sirener tjuta en bit bort. Polismannen Muga hade också hört sirenerna och han skyndade ut på gatan och började gå iväg med raska steg.

– Mr Muga, ropade Artur efter honom.

Polismannen stannade upp och vände sig om.

– Ni tänker väl inte ge er iväg?

Flera polisbilar med blåljuset flimrande svängde runt hörnet. Polismannen tvekade inte längre utan försvann småspringande samtidigt som ett halvt dussin andra poliser vällde ut ur polisbilarna. Artur skyndade in i butiken där Dr. Ogaja dirigerade bårbärarna. När de såg polisbilarna utanför ville de vänta. Mr Muchomba hade hittat något på golvet, som han lade i en plastpåse och räckte till Artur.

– Professorn, någon har tappat en hörapparat.

En fet polisofficer uppenbarade sig i dörröppningen. Gradbeteckningarna på axelklaffarna och runt mössan glänste och ett vitt bandolär lyste över uniformsjackan. Mössan hade han nedtryckt över pannan och ansiktet dröp av svett. Han viftade med en stav med en vit hårtofs i spetsen.

– Ut, ut, ut! kommenderade han.

Bårbärarna tog den tomma båren och gick ut. En polis gick fram till den öppna väskan med instrument och plockade vårdslöst bland kameror och annat. Artur stoppade raskt plastpåsen med hörapparaten i fickan och störtade fram för att hindra polisen.

– Vänta nu. Vi håller på med en brottsplatsundersökning.

Polisofficeren ställde sig bredbent framför honom och blottade tänderna i ett grin. Han sträckte