Pomologen

By Jan Sigurd and Hans Vennersten

Så tidigt flugorna kommer i år, tänker änkan Hillman och viftar bort de efterhängsna djuren från ostsmörgåsen. Vad hon inte vet är att i lägenheten intill är flugorna betydligt fler. Där gör Varbergspolisen en fasansfull upptäckt: Liket av en kvinna med krossat huvud. Detta visar sig vara det första i en serie kallblodiga mord. Av gärnings-mannen finns inga spår och något motiv verkar inte finnas. Poliskommissarie Colbjörnsen och hans spaningsgrupp famlar i blindo. Men under utredningens gång blir det plötsligt smärtsamt uppenbart för kriminalassistenterna Adam och Eva var man absolut inte skall söka några svar...

Pomologen är nummer två i en serie kriminalromaner som utspelar sig på Västkusten. Liksom den första, Sanningens pris, är Pomologen skriven av kusinerna Hans Vennersten och Jan Sigurd.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 27, 2017
• ISBN: 9789175238814

Book preview

1858

Kapitel 1

April 2006

EN FET FLUGA vandrade oförskräckt över änkan Hillmans ostsmörgås, stannade upp och vred på huvudet.

På mycket nära håll såg det ut som om den knäppt sina framben likt människohänder till bön. I bakgrunden surrade några artfränder i en yster dans över den solbelysta fönsterkarmen. Fru Hillman viftade bort djuret med en rynkig, leverfläckig hand. Så tidiga flugorna är i år, tänkte hon, bet av en bit av smörgåsen och sköljde ner med en skvätt kaffe. En hund skällde på gatan utanför och när hon sköt en bit av gardinen åt sidan kunde hon se den. Det var en mager och eländig byracka hon inte kände igen. Den stod bunden vid gatlyktan på trottoaren snett nedanför och hade stått där bra länge nu. Skallen hade återkommit med hjärtskärande regelbundenhet. Hon förde tillbaka handen och slog upp tidningen som låg på bordet framför henne men hann inte mer än läsa rubrikerna förrän hunden gläfste igen, nu ännu mer övergivet. Hur länge hade den stått där i vårkylan?

Om fru Hillman inte varit beroende av sin rollator, hade hon gått ut i trappan och ropat eller knackat på hos hyresgästerna i huset för att hitta den rättmätiga ägaren och läxa upp denne. Även djur har känslor, skulle hon säga med eftertryck och låta vederbörande veta att sådär gör man inte. I stället lyfte hon telefonluren och slog numret till polisstationen. Efter tre signaler svarade den vakthavande polisen.

Varbergspolisen. Vad kan jag hjälpa till med?

Det står en bunden hund utanför porten på Studentvägen 12.

Ägaren kommer nog snart ut och hämtar den. Det är nog ingenting …

Den har skällt i flera timmar nu. Den ser ut som en vanskött knarkarhund – jag förmodar att ägaren är något socialfall som somnat hos någon kumpan i trappan. Socialen placerar dem här, det är skandal. Hela området har förslummats på bara några år. Vi vanliga hederliga människor vågar inte gå ut om kvällarna.

Jaha, nu har vi en del andra saker att ta hand om de närmsta timmarna så vi får se när någon patrull är ledig.

Be dem rappa på. För Guds skull. Även djur är människor.

Kriminalassistent Adam Abramovitj och hans kollega Eva Hjort hade just avslutat sin lunch på Café Blå Dörren när de hörde meddelandet på komradion. Eva, som var djurvän sedan barnsben, reagerade direkt.

Studentvägen är väl uppe i Sörsedammsområdet? Det är inte långt dit. Vi kan lika gärna ta det.

Man vet att man fått tjänst i landsorten när man ombeds leta rätt på hussar och mattar till bortglömda jyckar, muttrade Adam.

Klaga lagom. Jag har god hand med djur.

Det har jag med. En gång avlivade jag en fågel som fått olja på vingarna.

Hur då? Med spade?

Fem minuter senare svängde polisbilen in på området med de grå trevåningshusen. Poliserna hade inga problem med att använda dessa smala asfalterade promenadstråk för utryckningar. Även om det bara gällde en skällande hund. Men damen hade haft rätt. Mellan nummer 10 och 12 var mycket riktigt en mager mörkbrun blandras bunden vid en lyktstolpe. Hunden satt på rumpan och stirrade mot den närliggande Påskbergsskogen och förskolan som skymtade mellan träden.

Adam stannade bilen och de steg ur. Djuret reste sig upp på alla fyra, gnydde och vred på huvudet.

Jag tar hand om jycken, sa Eva och tog några steg mot hunden.

Då går jag upp och försöker hitta ägaren.

Något portlås fanns inte så Adam kunde utan att besvära någon ta sig in i trapphuset, och ordningsmaktens ankomst noterades nöjt av fru Hillman genom en glipa i gardinen. Adam började på bottenvåningen. Det stod Håkansson på den ena dörren. Han tryckte på ringknappen. En medelålders, hålögd man i storrutig flanellskjorta öppnade en liten springa.

Ursäkta, sa Adam. Är det er hund som står bunden här utanför?

Hund? Nej, jag har ingen hund. Varför skulle jag ha det?

Ja, varför … många människor har faktiskt hund som sällskap.

Idioter.

Vi försöker i alla fall lokalisera nån som kan tänkas …

Lindgrens tvärsöver brukar fara ut på landet över helgen så det är nog lönlöst att ringa på där. Sen har de ju inte heller någon hund.

Dörren gick igen och Adam fortsatte uppför trapporna. Han stannade till på nästa avsats och tryckte pekfingret mot knappen intill en dörr där det stod Långbacka på namnskylten. Ljudet klingade ut i våningen innanför. Adam väntade. En fluga landade i pannan och han viftade bort den med högra handen. Ringde en gång till. Signalen ekade tomt. Fortfarande ingen respons. Då var det som en vindpust förde med sig en svagt sötaktig lukt. Han frynte på näsan. Inget matos i världen luktade så. Han satte sig på huk och öppnade försiktigt brevinkastet och kikade in. En frän stank slog nu emot honom. Han visste vad det kunde betyda och fattade komradion.

Eva, det är bäst att du lämnar hunden ett ögonblick och kommer upp hit. Andra våningen.

Hon var strax vid hans sida och de bestämde sig för att gå in. När Adam kände på handtaget gick dörren till deras förvåning upp. De tog några försiktiga steg in i tamburen. Rosa halltapeter, en midjekort svart läderjacka på klädhängaren och en mörkgrön kappa bredvid. En Odd Molly-kofta låg på en stol intill en inramad spegel från golv till tak. En handväska av märket Mulberry stod bredvid ett hallbord. Under hatthyllan också en Samsonite resväska. Adam kände på den och märkte att den var tung. Alltså packad för avresa eller ouppackad efter hemkomst från en resa. På golvet: tre par damskor med halvhöga klackar samt ett par gröna Converse. Men också: en mindre klädhängare, en täckjacka i liten storlek och en teckning av Spiderman fastsatt med häftstift intill en dörrkarm. Mitt emot vad som kunde antas vara en barnkammare skymtade en badrumsdörr, på glänt.

De var kvickt framme vid badrummet och kikade in. Ett mörkblått duschdraperi skymde till hälften fönstret ut mot gården. De såg sig omkring i det vitkaklade utrymmet. De blanka väggarna reflekterade det fadda dagsljuset. Under badrumsspegeln stod en tom blå plastmugg. Ett skåp intill utgjorde den enda väggdekorationen. Två vita frottéhanddukar hängde på varsin krok och ett större ljusblått badlakan var slarvigt vikt över badkarskanten. I övrigt var badrummet tomt.

Nu uppfattade de ett svagt hummande läte längre in i lägenheten. De rörde sig försiktigt framåt. När Adam som förste polis steg in i vardagsrummet blev han stående, orörlig.

Vad i helvete?

När Eva fick se vad Adam upptäckt förde hon genast upp handen för ögonen och rusade tillbaka till badrummet och kräktes. Adam tog nu ett steg bakåt och höll instinktivt för mun och näsa. På golvet i vardagsrummet bredvid ett ovalt soffbord i svart granit låg en orörlig kvinnokropp. Över ett vanställt ansiktet utan ögon och vidare neråt halsen rörde sig en levande matta av svarta flugor surrande som maskiner i en avlägsen fabrik.

Adam ville skrika av obehag. Men i stället, utan att undersöka saken närmare, backade han instinktivt tillbaka till hallen samtidigt som han på nytt greppade komradion:

Kvinnolik funnet på Studentvägen 12. Andra våningen. Långbacka på dörren. Troligen mord. Skicka kriminaltekniker.

När de kom ut på gatan var hunden försvunnen.

Kapitel 2

EN FYRADÖRRARS VIT Golf svängde skumpande upp på parkeringen bakom polishuset. Ur bilen hävde sig en korpulent man i 50-årsåldern med den oknäppta ytterrocken flaxande om benen. Med det råttfärgade håret på ända halvsprang han mot ingången samtidigt som han skrek i en mobiltelefon:

Slut? Varför skulle jag vilja göra slut bara för att dina barn är respektlösa?

Han stannade till, bytte hand på mobilen och satte den mot vänsterörat, lösgjorde höger hand tillräckligt länge för att få upp porten till polisstationen. Efter en sekunds otålig väntan på att få säga sitt röt han på nytt …

Du hör väl vad jag säger. Vårt förhållande behöver inte ta slut bara för att de uppför sig som tonåringar … jo, jag vet att de är tonåringar men du vet vad jag menar. Det är trots. Jag tål inte hur mycket som helst. Då håller jag mig på min kant … Hur länge? Ja, det är väl upp till dem. Vi får prata om det när jag slutat i dag. När det nu blir.

Poliskommissarie Leo Colbjörnsen stormade in i mötesrummet tio minuter efter utsatt tid. Det var olikt honom. Han brukade hålla tiden – allra helst som han var chef – men alla morgnar efter att han sovit över hos Monica flöt inte lika smärtfritt som han önskade.

Jag beklagar dröjsmålet. Monicas ungar driver mig till vansinne. Och så har jag varit på patologen. Ville vänta in besked om dödsorsaken.

Han slängde ytterrocken på stolen och sjönk ner.

Den döda heter Jenny Långbacka och har dödats genom ett stort krossår som tillfogats huvudet, framifrån. Hur och med vad vet vi i nuläget inte. Men tidpunkten då hon bragts om livet har uppskattats till för en vecka sedan.

Vet man med säkerhet att hon är identisk med den som bodde i lägenheten, frågade Eva.

Ja, de har identifierat henne genom jämförelse med tandkort.

Så det fanns något av tänderna kvar, sa Adam och bet i ett äpple.

Ja, tillräckligt i alla fall.

Vem är hon?, fortsatte Adam.

Det är det jag tänkte att ni skulle ta reda på åt mig. Allt jag vet är att hon flyttade in i lägenheten för tre år sedan med sin son Lukas.

Hur gammal är han?

Sex år.

Hmmm.

Adam tuggade på sitt äpple. Eva tittade ut genom fönstret. Ett enda gråtonat moln stod stilla på himlen. Man kunde inte se om det var på väg åt något speciellt håll. Det verkade övergivet. Eva vände blicken mot sina kolleger och pannan fårades. Leo försökte fånga hennes blick.

Jag tänkte vi skulle börja i den ändan. Eva, kan du åka ut till Jennys föräldrar. De är underrättade om dödsfallet men grabben lär vara där nu och har tydligen varit där senaste veckan. Kolla varför och … ja, du vet säkert bäst själv vad vi behöver veta.

Leo såg ner i sina papper och fortsatte:

Och Adam, du kan väl ordna med dörrknackning i det närmaste området, men jag är tacksam om du tar trappuppgången nummer 12 själv. Fråga grannarna om deras uppfattning om … Jenny hette hon ja. Nu måste jag ha en kopp kaffe och en skiva rostat bröd utan att nån skitunge lägger sig i vad jag ska ha eller inte ha på mackan.

Jenny Långbackas föräldrar bodde inte långt från Sörsedammsområdet i ett av de tre höghusen. Att de kallades så var inte så konstigt eftersom de var tretton, fjorton och femton våningar höga, vilket med råge översteg allt annat i Varberg. Trerumslägenheten låg längst upp och när Eva väl presenterat sig blev hon hänvisad att sitta ner i vardagsrummet. Hela staden bredde ut sig under hennes fötter i ett helt annat perspektiv än vad hon var van vid. Norrut syntes fästningssilhuetten, som ett stumt minne av en blodig krigsepok. Söderut, längs kusten, skymtade man damernas nakenbad där ett uppmärksammat mord hade förbryllat henne och hennes kolleger något år tidigare. Ytterligare en bit söderöver i strandpromenadens förlängning reste sig de gamla sanatoriebyggnaderna för lungsjuka, numera hotell och spaanläggning. Panoramat sög blicken till sig men den mättade atmosfären i rummet väckte henne ur dvalan. Hon harklade sig och ställde första frågan:

Hade Jenny några syskon?

Jenny är vårt enda barn, sa pappan, Bertil, utan att märka att han använde fel tempus, eller kanske för att hans hjärna vägrade acceptera det ofattbara.

Men så har vi förstås också lille Lukas, fortsatte pappan och kostade på sig ett försök till leende. Han har liksom blivit som ett nytt barn vi fått på äldre dar. Om du förstår vad jag menar? Han är ofta här hos oss när Jenny behöver hjälp med barnpassning. Och vi har många gånger möjlighet att ställa upp eftersom jag är präst och ibland kan disponera min tid ganska fritt. Ingrid jobbar deltid på ett daghem så hon är alltid ledig på eftermiddagarna.

Var är pojken nu?

Han sitter ute i köket och spelar dataspel. Ingenting som Ingrid och jag begriper oss på men han kan tillbringa timmar vid den där lilla dosan.

Han fattade sin hustrus ena hand och blev sittande tyst med den i knäet. Tystnaden belägrade rummet. Eva tog upp sitt anteckningsblock och bläddrade fram en tom sida.

Du sa att han ofta har varit här hos er. Hur kom det sig att han inte kunde vara hemma hos sin mamma då?

Jenny arbetar heltid på gatukontoret, ja, hon skulle inte klara ekonomin på en deltidslön, och det innebär ofta att vi får hämta på dagis. Ibland blir det också övertids- och kvällsarbete för Jenny, och då ställer vi också upp.

Du ska inte tro att vi har något emot det. Tvärtom, så gör vi det gärna, sa Ingrid med tjock röst, harklade sig och fortsatte: Vi älskar lille Lukas lika mycket som om han vore vårt eget barn. Men … vad ska det bli av den stackars pojken nu … utan mamma … och ingen pappa.

Är hans far död?

Svaret dröjde. Nej.

Vem är far till Lukas?

Eva iakttog hur de bägge sjönk in i sig själva. Ett ögonblicks frånvaro.

Var Jenny och han gifta? Vi måste givetvis meddela honom det tragiska som har hänt.

Bertil tycktes vakna upp ur en slummer. Mycket långsamt och med blicken på sin hustru sa han:

Jenny gifte sig med Markus Nilsson men … det höll inte länge. Och det är han som är pappa till Lukas. Men de har inte träffats på evigheter. Vad vi vet bor han kvar i Halmstad där hela familjen bodde innan skilsmässan. Eller hur Ingrid … han bor väl kvar där, Markus?

Ja, det tror jag väl. Fast egentligen vet jag inte alls. Vi har ingen som helst kontakt med honom.

Men Lukas då? Han träffar väl sin pappa ibland? Från Halmstad och hit tar det ju inte lång tid.

Nja, sa pappan och drog på det, det är nog inte avståndet som är problemet. Han, Markus alltså, har ingen umgängesrätt med sin son. Det var mycket bråk innan det blev beslutat och det var också anledningen till att Jenny och Lukas flyttade från Halmstad hit till Varberg.

Då förstår jag, men givetvis måste han ändå underrättas om vad som hänt hans före detta fru. Adressen till Markus Nilsson, skulle jag kunna få den?

Visst, det är klart att han måste få veta. Ingrid, du har väl Markus uppskriven i adressboken som vi använder när vi skriver julkort. Missförstå mig inte, vi brukar inte skriva några julkort till Markus, men vi skriver upp alla adresser där alltså även … ja, strunt samma. Kan du titta efter där Ingrid?

Ingrid verkade tacksam över att få något praktiskt att sysselsätta sig med och kilade kvickt ut ur vardagsrummet.

Var ni också osams med Markus? Eftersom ni inte skriver julkort menar jag.

Det föll sig liksom naturligt att vi tog vår dotters parti och eftersom hon ville bryta kontakten totalt med Markus så gjorde vi det också. Blod är ju tjockare än vatten, som bekant. Fast vi förstod nog inte riktigt vad det egentliga problemet var, för Jenny ville inte säga något rent ut, men något allvarligt måste det ju ha varit eftersom hon fattade ett så drastiskt beslut. Det kan inte ha varit lätt att ta steget att låta Lukas växa upp utan att någonsin mer få träffa sin pappa. Utan fadersgestalt alltså. Fast jag har förstås gjort mitt bästa för att leva upp till den rollen och det tror jag att Jenny varit tacksam för. Och Lukas också utan att veta om det ännu.

Det var klart ett svårt beslut för Jenny, sa Eva. Men det är väl ett än större problem för Markus som drabbats av det här förbudet att träffa sin son, tänkte hon.

Bertil drog precis in luft för att säga något men avbröts av sin fru.

Här är adressen. Ingrid hade skrivit ner den på ett gult telefonblockspapper. Om han nu bor kvar där. Tar ni kontakt med honom?

Tack, vi ska meddela honom om ni inte vill. Men en sak förbryllar mig verkligen. Hur kommer det sig att ni inte saknat Jenny på nästan en hel vecka. Och var har Lukas varit under den tiden?

Lukas har bott hos oss sedan förra lördagen eftersom Jenny skulle åka på semester till Dubrovnik. Så därför förväntade vi oss inte att höra från henne utom möjligen med ett vykort. Men det vet man ju hur lång tid det tar för vykort att komma fram från sådana där semesterorter, så det var inget vi tänkte på.

Men har ni inte mobiltelefon?

Jo, numera.

Varför sms-ade ni inte Jenny?

Det där med sms begriper vi oss inte på. Vi använder bara den till att ringa med och det skulle bli så dyrt för henne, sa hon innan hon reste.

Åkte hon ensam?

Som vi har fattat det skulle hon åka med en väninna, eller hur Ingrid, visst var det så?

Jo, det tror jag också, men jag vet inte med vem.

Men då måste den här väninnan väl ha undrat varför Jenny aldrig dök upp. Kan ni inte försöka ta reda på vem det kan ha varit? Kanske Lukas vet?

Det tror jag knappast, men vi kan väl fråga honom. Lukas … kan du komma in hit en stund?

Vänta lite bara …

Eva såg från den ena morföräldern till den andra. Från köket hördes fortfarande det knäppande ljudet över en matta av elektroniska explosioner. Inget hände. Efter en kort stund reste sig mormodern häftigt och ropade med hjärtskärande röst:

Varför kommer du inte, Lukas?

Jag måste pausa spelet.

Gör det då. Meddetsamma!

En ljus kille i sexårsåldern i jeans och luvjacka blev synlig i dörröppningen.

Vad är det?

Hej, jag heter Eva och kommer från polisen. Jag behöver fråga dig en sak om … det här som har hänt med din mamma. Din morfar säger att hon skulle åka på semester med en väninna. Vet du vem det var?

Nej, jag vet inte precis. Men hon brukar träffa en som heter Annica. Det kanske är hon.

Du vet inte vad hon heter i efternamn?

Jag tror att hon jobbar på samma ställe som mamma.

På kommunen alltså?

Jaa …

Tack så mycket Lukas, då ska jag inte störa dig mer. Vad är det du spelar för något?

Super Mario, så klart. Det är jättebra.

Lukas återvände genast till köket och försjönk i sitt DS-spel. Eva frågade om namnet Annica väckte några associationer hos Lukas morföräldrar, men ingen av dem kunde erinra sig vem det kunde vara.

Men en sak måste ni väl ha funderat över, fortsatte Eva. Hade Jenny några ovänner eller hade hon fått några hot på senaste tiden som ni känner till?

Bägge skakade resignerat på huvudet och mannen försökte skyla ögonen med ena handen för att dölja de frambrytande tårarna.

När ytterdörren slöts bakom Eva kunde hon inte låta bli att uppfatta den späda barnrösten från köket.

När kommer mamma hem?

Kapitel 3

SKULLE HON HA blivit mördad menar ni? Hon som var så rar och trevlig. Är ni verkligen säker på det?

"Vi utesluter i alla fall inte