Gift in i döden

By Tage Giron

"Männen står kvar därnere. Tre civilklädda och en i uniform. Det är den uniformerade som mest tittar upp. Små hastiga rörelser med huvudet medan han pratar med de andra. Kanske hoppas han att det blir han som får ta mig. Att jag ska göra motstånd så han får en chans att utmärka sig. Men jag har aldrig tyckt om uniformer och jag tänker inte hjälpa honom."Ett mord har begåtts och den misstänkte mördaren inväntar sitt öde med ro. Han reflekterar kring sina unga år som konstnär i Paris, eller snarare, sina ambitiösa ansträngningar att försöka bli en. Det ska visa sig att Åke, den misstänkte, dessutom varit involverad i andra mer lukrativa aktiviteter i Paris. Han frias med villkor, oskyldig till mord, men är han kanske en införstådd spelpjäs i ett större spel? Hur långt är en människa villig att gå för sin älskade? Kan man lura döden när döden lurar? Och vilken betydelse har egentligen färgen blå?Denna Stockholmsskildring till detektivroman behandlar temat gift i dubbel bemärkelse. Den är präglad av oärliga intentioner, suspekta affärer och villkorslös kärlek. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 29, 2022
• ISBN: 9788726896749

Book preview

Tage Giron

Gift in i döden

SAGA Egmont

Gift in i döden

Originaltitel: Gift in i döden

Originalspråk: svenska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1966, 2022 Tage Giron och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726896749

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

INLEDNING

Först vid tiotiden på morgonen kommer polisen. En svart bil svänger in och stannar på den andra sidan gatan. Några män kliver ur och tittar upp mot huset. Samtalar med varandra. De har mörka överrockar och mjuka hattar. En av dem pekar upp mot våningen.

Några minuter senare kommer en radiobil och stannar en bit bakom den första bilen. En polisman hoppar ur och går snabbt fram till de tre männen. Han har blanka stövlar, gör en hastig honnör och håller sedan handen på kopplet.

Snön ligger kvar på trottoaren och är nedtrampad till en gångstig i mitten. Solen lyser och en av männen skuggar med handen för ansiktet. Det är kallt och de stampar med fötterna mot marken. Den uniformerade ser på sin klocka. Några ungar springer fram till radiobilen och ställer sig en bit ifrån den. Föraren sitter kvar. Den låga solen lyser upp hans ansikte när han böjer sig fram mot vindrutan för att se upp mot huset.

Jag står ute i matvrån en bit från fönstret och iakttar dem. Står alldeles stilla och känner mig plötsligt på något sätt helt lugn. Nästan likgiltig.

Polismännen samtalar fortfarande med varandra. Jag lutar mig fram över matbordet och stöder mig med utspärrade fingrar mot vaxduken. Fönsterrutan är smutsig. Några småfåglar hackar i de frusna brödbitarna på fågelbordet utanför fönstret. Deras tunna klor lämnar ett nästan osynligt mönster i den vita snön. De slår med näbbarna mot brödet. Bröd som Pia har lagt ut. Men det är många dagar sedan nu. Nästan som en oändlighet tycker jag. Ändå ligger det fortfarande brödsmulor kvar på vaxduken sedan vi suttit här.

Dessa små fåglar. Jag behöver bara röra handen mot rutan så skulle de flyga. Flyga bort i frihet. Själv kanske jag också fortfarande har chansen. Säkerligen finns det ingen ännu vid källardörren på baksidan. Jag kan smita ut där. Men vart?

Männen står kvar därnere. Tre civilklädda och en i uniform. Det är den uniformerade som mest tittar upp. Små hastiga rörelser med huvudet medan han pratar med de andra. Kanske hoppas han att det blir lian som får ta mig. Att jag skall göra motstånd så han får en chans att utmärka sig. Men jag har aldrig tyckt om uniformer och jag tänker inte hjälpa honom.

En grupp barn drar förbi. Ledarinnan försöker påskynda dem när de passerar radiobilen. Kanske tror hon att någon fyllerist sitter därinne och vill inte att barnen skall få se honom.

Hon vet inte att poliserna är ute efter en mördare.

Egentligen var det en ren tillfällighet att jag knäppte på radion. Klockan var elva på kvällen och det var senaste nytt.

De sade det först i nyheterna.

Bilen som hade hittats och sedan lyfts upp ur vattnet. Kroppen som de hade funnit inne i bilen.

Kriminalpolisen utreder.

Ännu var det kanske bara jag som visste att det skulle bli en lätt utredning. Åtminstone till en början. Att hitta mig. Det var flera som visste var jag fanns. Allt pekade mot mig. Allt hade gått så logiskt till.

Jag stängde av radion och vandrade sedan fram och tillbaka i hennes våning. Lyan som hon brukade kalla den. Ibland kände jag mig nervös och orolig men sedan kunde jag helt plötsligt bli alldeles lugn igen.

De hade inte sagt något namn men det borde inte ta lång tid för polisen att identifiera kroppen.

Jag tände taklampan, den med den grå avlånga linneskärmen som jag så ofta brukade slå huvudet i. Det kändes så underligt att gå här i hennes våning och bara vänta. Att om och om igen tänka igenom allt som vi hade sagt varandra den sista kvällen.

Jag stannade vid hennes vävstol och strök med handen över det färdigvävda.

Blått och grönt.

En underlig blå färg. Så dominerande, nästan som monastralblått, den oblandade. Jag hade aldrig tyckt om den färgen utan föredrog att använda pariserblått. Men nu tyckte jag att det var en evighet sedan jag målat. Blått hade varit hennes färg så länge jag kunde minnas. Men för mig hade blått betytt olycka. Egentligen ända sedan den dagen strax efter nyår för många år sedan då den gamla zigenerskan på Rue Bichat spådde mig. Varnade mig för blått. Jag hade lett åt henne och ruskat på huvudet. Men det dröjde bara några månader innan den vårdagen kom när jag med Annabelle gick bort till Luigis verkstad och fick se det blå halsbandet. Halsbandet med de ljusblå akvamarinerna.

Det är som om dom för död med sig, hade Annabelle sagt.

Sjutton år hade gått sedan den dagen men det var som om dessa ljusblå stenar hela tiden hade jagat mig.

Slutat med död.

Pia Svennert.

Hon hade bränt in sitt namn på slagbommen men nu var det nästan utslitet. Jag kände på det med fingertopparna. Ytan var alldeles slät. Och det var likadant med signaturen bredvid som hon också bränt in. Det stora P:et med ett litet s runt stapeln. Såg nästan ut som en orm och på något vis passade liknelsen. Det var något i hennes blick, hennes snabba sätt att titta upp. Och hennes pupiller. Ibland var blicken liksom nästan borta. Först hade jag trott att hon fortfarande använde narkotika. Hon hade haft några små ärr på överarmen och jag visste vad det betydde. Den natten hade jag försiktigt strukit handen längs hennes lår, försökt känna efter om det fanns några ärr där. Jag kände ingenting men jag var hela tiden rädd för att hon skulle förstå varför jag gjorde det. Jag hade iakttagit hennes ögon, hennes händer, följt hennes sätt att röra sig. När hon var inne i badrummet sökte jag igenom hennes väska och lådor men hittade ingenting.

Harald hade gett henne sprutorna. Dessa sprutor som hon tvingats ta för att överhuvudtaget orka med besöken hos honom. Hennes betalning för att han skulle hålla tyst.

Nu hade polisen funnit kroppen.

Jag blev stående kvar vid vävstolen. Drog några gånger i slagbommen och försökte slå. Varpen hängde nästan slak. Avspänd. Jag drog litet hårdare och skytteln med det blå garnet föll till golvet men jag brydde mig inte om att ta upp den.

Det blev bara ett svagt dunkande. Så helt annorlunda mot det som jag mindes från min barndom. Vävstolen som min mor hade haft när vi bodde i Östhammar. Uppe i det lilla gavelrummet varifrån hon hade utsikt ned mot fjärden och alla husen med sina lejongula färger, bruna knutar och små välskötta täppor. Jag brukade få hjälpa henne med att knyta ihop snörena till tramporna. De gick så ofta av och hon hade svårt att komma åt dem. Det blev jag som fick krypa in under varptrådarna och tygbommen. Till slut var det nästan bara knutar på snörena. Hopskarvade bitar. Det hade dunkat i hela huset när hon satt däruppe och vävde. Mest trasmattor och det blev hon som lärde mig färgerna. Vilka som passade ihop. Ibland fick jag själv välja i den stora klädkorgen med nystan. Jag tog nästan alltid något rött och hon kallade det för min älsklingsfärg.

Rött. Det blev min färg men ändå tålde jag nästan aldrig att se blod. Eller höra talas om blod. Det gjorde mig matt och en gång i skolan hade jag svimmat under en biologilektion när läraren talade om pulsådern.

Pia hade blött den gången. Inte så mycket men hennes vita blus hade långsamt färgats röd. Skottet hade träffat i bröstet och mina händer blev klibbiga när jag tog av henne blusen.

Underligt att jag en gång i världen hade sagt till henne att när vi blir gamla skulle vi flytta till Östhammar. Sagt att hon skulle ha sin vävstol i ett gavelrum precis som min mor.

Mor hade förstått mig. Jag hade alltid tyckt om dunket från vävstolen. Det var så tryggt på något vis. Inte alls som det nervösa dunkandet nere på postkontoret hos far. Jag tyckte bara att dom förstörde de vackra frimärkena. Postmästaren som aldrig glömde sin tid däruppe i Östhammar, som alltid talade om den. Stolt över kvartersnamnen och numren som var de enda postadresserna. Måsen. Tjädern. Garvaren. Örnen. Jag kom fortfarande ihåg dem.

Det blev aldrig detsamma när vi flyttade till Stockholm. Den mörka våningen på Östermalmsgatan, huset med de slitna trapporna och målade fönstren i uppgången, den stenlagda gården med den lilla linden borta vid soptunnorna. Portvaktens vedkärra som ingen fick röra. Alla källargångarna och de stora vindskontoren. Gumman som kom en gång i veckan och sålde mandelformar. De arbetslösa som tiggde vid dörrarna, smörgåspaketen som mor gjorde i ordning och gav dem. Ibland hittade jag paketen orörda nere i trappan och jag kastade dem i soptunnan för att mor inte skulle se det. Den stora tunga porten med portvaktens lilla glugg innanför. Den instängda lukten i deras rum när jag någon gång var där nere. Gatan utanför med sina trottoarer där småflickorna hoppade hage på de fyrkantiga stenarna.

De första åren hade jag saknat Östhammar. Östhammar där det inte fanns en enda trottoar.

Mor tog aldrig med sig vävstolen till Stockholm. Men jag själv började måla. Först med vattenfärger och sedan normalfärger som jag köpte nere hos Beckers på Humlegårdsgatan.

Konstnärlig ådra. I början tyckte dom att det var roligt men när jag sedan ville ägna mig åt det så mötte jag motstånd. Du måste skaffa dig ett riktigt yrke. Far talade ofta med mig om det. Du kommer säkert att få glädje av din konstnärliga läggning men du skall ha det som hobby. Nu har du skolarbetet och din framtid att först tänka på.

Jag bytte skolor. Östra Real, Whitlocks och till slut Samgymnasium. Det blev dyrare för varje gång men det var först många år senare som jag förstod att far fick knappa in på mycket för att kunna hålla mig i skolan.

Men hela tiden var det färgerna som fascinerade mig. Inte måla för att avbilda, men färgernas spel, deras inbördes förhållande och deras kraft. Jag sökte efter nya färger, gjorde tunna lasurer tills jag fick fram den nyans som jag ville ha. Det blev mest mörka röda färger.

Efter flera långa samtal med far blev det bestämt att jag skulle gå på handelsskola. Jag cyklade genom stan upp till Schartaus på Söder. Men när det var några månader kvar på den två-åriga kursen orkade jag inte längre. Jag var så litet intresserad av bokföring, stenografi och maskinskrivning. En kväll tog jag mina bästa saker och åkte till Otte Skölds ateljé, stannade kvar efter croquisteckningen och visade sedan upp vad jag hade gjort. När jag gick därifrån tänkte jag igenom allt jag hade fått höra och även om jag försökte förgylla omdömet så blev det ändå bara ett jo, då.

Jag var tjugo år och i slutet av maj ryckte jag in i militärtjänst. Det var 1943, några månader innan de allierade landsteg på Sicilien och Italien sedan kapitulerade. Senare har jag tänkt på att det var den tiden som Luigi kommenderades ned till Sicilien för att slåss mot amerikanarna och britterna, den tiden som Annabelle gick i det ockuperade Saint-Nazaire, började bli vuxen och var rädd för de tyska ubåtsmatrosernas blickar, den tiden som Birger lämnade barnhemmet och ansågs vuxen utan att någon tänkte på all den bitterhet som han bar på, den tiden som Pia fick höra att hennes pappa tjänade pengar på jobberi och den tiden som Harald började utnyttja namnen på de herrar som brukade besöka hans mor.

För mig själv var det en tid när jag förstrött läste om kriget, förstrött hörde om kriget och lika förstrött tränades för kriget. Jag tänkte mest på flickor. Låg på kvällarna vaken i britsen och klädde av dem. Men det dröjde nästan ett år innan jag upplevde min första kvinna. Det gick så fort och sedan trodde jag att jag var vuxen. Hon var några år äldre och det hände ungefär samtidigt som Luigi tillfångatogs av tyskarna uppe i Podeltat, Annabelle kastade blommor och slängkyssar till amerikanarna som då nästan hade befriat hela Bretagne, Pia gav sig iväg hemifrån och hade börjat på Konstfack, Birger fick kontakt med den som var hans far och Harald började komma i förbindelse med narkotikasmugglare.

Sedan kom några år då jag fortfarande gick omkring och trodde att jag var vuxen. Jag visste ingenting om de andra och det var egentligen först i det blå halsbandet som våra levnadslinjer möttes. Med mig så blev vi sex stycken människor. Lika många som det var stenar i halsbandet som Luigi visade mig. Från början hade Luigi gjort sju stenar och nu efteråt skulle jag kunna kalla den sjunde för döden.

Jag gick bort till bokhyllan och tog ned det gamla fotografiet av Pia. Bilden från Konstfackstiden. Hon log svagt. Snart tjugo år sedan det togs. Taget under den tid som kanske hade varit hennes lyckligaste. Jag tänkte på allt som jag hört henne berätta och hur hon levde upp när hon talade om dessa fyra år på Konstfack. Diskussionerna som alla sedan saknade, det förbjudna nattarbetet då dom fick gömma sig när nattvakten kom, kaffestunderna på Blå Porten, Pelle som alltid hade tid att lyssna på deras bekymmer och trösta dem i kärlekssorger eller låna ut en slant när det behövdes, vävstolarna som nästan stod på varandra, keramikerna som svor över kylan när de hämtade leran, betygssiffrorna, m:et med ring omkring. Och allas dröm om att bli fria skapande konstnärer. Jag kunde nästan höra Pias röst. Visst var vi drömmare, orealistiska, trodde att vi skapade. Sedan kom vi ut och upptäckte hur litet vi visste om det vi skulle göra. Industrins fordringar, den förhatade industrin som de flesta tvingades gå till för att överhuvudtaget kunna försörja sig.

Jag blundade och försökte se henne framför mig. Ögonen som hade blivit trötta, den utskjutande underläppen och de smala vecken ned mot munnen. Hennes blick liksom stirrade rätt igenom mig. Intensivt. Som om hon hela tiden frågade varför jag gjorde det. Eller vad jag skulle göra.

Jag ställde tillbaka fotografiet och undrade hur länge det skulle dröja innan polisen kom. Skulle jag försöka ge mig iväg? Försöka komma utomlands igen? Börja på nytt med detta kringflackande liv? Men jag kände att jag skulle inte orka med det. Det var som om jag hölls fast här i hennes våning.

Jag gick bort och öppnade dörren till den lilla balkongen. Kände rosten när jag drog handen längs räcket. Det var så tyst ute. Jag andades in den kalla nattluften. Tittade ned. Fem våningar till marken. Mark som man kunde gå på, försvinna på. Men även förföljas på. Snön låg upptrampad utanför den lilla källardörren, en spark hade slängts i en driva och en avbarrad julgran stod nedtryckt i snön. Stjärnan satt fortfarande kvar i toppen.

Skulle jag kasta ut pistolen?

Nej, det var bara meningslöst. Den skulle snart hittas. Precis som bilen. Och kroppen. Allting kom fram till slut. Kretsade liksom omkring och sedan kom det igen. Som halsbandet. Jag hade hängt det om halsen på Annabelle och på något vis var det liksom då allting hade börjat.

Annabelle. Kanske den finaste av oss allihopa. Harald hade kallat henne för bystsubba och ibland undrade jag om inte det ordet gjorde mig mer illa än det han hade sagt om Pia.

Polisen skulle aldrig tro mig. Vad jag än försökte med. Och det som verkligen hänt ville jag inte säga. Känner att jag kan inte det.

Dom kommer att hålla fram mitt förflutna mot mig. Det kommer att fälla mig. Det var sju år sedan som jag släpptes ut.

— Jaså, Åke, du har sluppit ut.

Jag märkte att jag nästan mumlade Haralds ord högt för mig själv. Många hade hört honom säga det. Men det var uttrycket i Pias ögon som hade gjort mig så rädd. Det var som om hon ville att han skulle säga just de orden.

Hur mycket visste polisen egentligen om Haralds affärer? Och dom andra? Skutan vid Strandvägen nedanför deras hus, ställena på Nybrogatan, Hornsgatan och i Gamla stan. Säkerligen kände polisen till alltsammans. Men dom hade alltid varit så försiktiga. Åtminstone förr. Aldrig för mycket och bara till dem som de kunde lita på. Inga ungdomar eller sådana som höll till i rivningshusen. Bara till dom som kunde ta det hemma och det fanns redan alltför många. Förr hade allting med Harald varit så säkert, han själv, hans kunder. Den lilla anteckningsboken med alla namnen som han så ordentligt skrivit in. Pias namn hade stått där också men det var överstruket.

Var det för att Harald förstått att han inte skulle klara sig längre som han själv hade börjat med sprutorna?

Natten var så stilla. Det var alltid så tyst här uppe på Gärdet, nästan som i en sovstad. De flesta fönstren var släckta. De som bodde här började bli gamla, jag hade märkt det på gatorna häromkring. Förändringen här också, affärer som slog igen eller byggdes om till tvättinrättningar. Gärdet hade alltid varit som en främmande stadsdel för mig, hade legat utanför Östermalm, var varken det ena eller det andra. Själv hade jag också blivit en främling. Rotlös och besviken.

Och antagligen redan nu efterlyst för mord.

Jag återvände in och sjönk ned i fåtöljen. Kände mig plötsligt så trött och dåsade nästan till. Men deras ansikten förföljde mig. Kom liksom i en ström emot mig.

Pias. Så orörligt, suddigt. Jag försökte få det att le, att säga någonting, bli klarare. Men det blev bara som ett blått skimmer och plötsligt såg jag bara halsbandet.

Birgers. Log ironiskt och blicken var full av hat. Jag vill alltid ha det på ett sätt, sade han. Mitt sätt.

Annabelles. Med sitt frånvarande leende. Hon var naken och jag sträckte händerna mot hennes stora bröst medan publiken applåderade.

Luigis. Pratande hela tiden. Hans magra händer höll upp smycket och det blev till locket på tändsticksasken. Han sög in röken.

Haralds, Överlägset hånleende med sina tunga ögonlock och neddragna mungipor. Hans röst, litet nasalt, ironiskt. Du har ingen chans, Åke. Det förstår du väl för fan. Du som redan suttit inne. Du är inte ren. Men Pia, hon var fin. Hör du det. Hon var fin, djävligt fin.

Jag ryckte till och vaknade upp. Det var nästan som om han fanns härinne och jag hörde hans röst. Ska jag fixa lite amfetamin åt dig? Tiden går fortare då. Så kan du gägga i tevattnet och slipper köra med limmet.

Jag märkte att jag började jaga upp mig själv. Kände mig instängd och rädd för ensamheten.

Rädd för cellen.

Jag ville inte tillbaka dit. Dessa dagar med sin pinande sysslolöshet och gnagande längtan efter friheten. Någon gång några tabletter som permittenter smugglade in och som fick mig att glömma. Innan huvudvärken satte in och den förbannade torrheten i munnen kom, käkarna som oavbrutet malde medan jag bara svettades.

Tabletter som sådana som Harald och dom andra tjänade pengar på.

Vid fyratiden satte jag på radion men de sade ingenting. Egentligen spelade det så liten roll. De hade hittat kroppen och de skulle hitta mig.

Jag stannade framför spegeln och drog med handen över ögonen. Kände mig så trött. Strök händerna längs kinderna ned mot hakan.

Orakad. Trött. Glåmig hy. Insjunkna kinder. Precis som på den tiden.

Det var så dom skulle finna mig.

Till slut somnade jag på soffan.

Två av männen går över gatan mot porten. En tredje skyndar mot hörnet vid Hedinsgatan, säkerligen för att bevaka den lilla källardörren på baksidan. Polismannen i stövlarna stannar kvar på andra sidan gatan, stirrar nu hela tiden upp mot fönstren, handen lämnar inte kopplet och han har dragit ned skärmmössan för att slippa få solen i ögonen.

Barnen har lämnat radiobilen och står nu en bit ifrån polismannen. En kvinna med en stor kasse i handen vänder sig flera gånger nyfiket om när hon passerar honom. Några andra går förbi. De flesta märker nog ingenting utan för dem är det en vanlig dag precis som alla andra. De går ut eller in genom portarna, tar sin bil eller springer bort mot spårvägshållplatsen för att hinna med vagnen, öppnar fönster, vädrar sängkläder eller skakar några dukar, tänker på all snön som dras in och förstör de bonade golven.

Det är bara mig som det gäller. Att det står två polisbilar och en uniformerad polisman på gatan, att en man bevakar källardörren och att två män är på väg upp i hissen.

Jag går in till byrån och tar fram pistolen. Väger den tveksamt i handen. Den känns så lätt. Jag lägger den på bordet och går ut i tamburen. Lyssnar efter hissen. Precis som jag gjorde den kvällen när jag väntade på Pia. Men då hade jag pistolen i handen.

Jag hör hissen stanna och grinden öppnas. Några lågmälda röster. Sedan ringer det på dörren. Jag låter dem ringa en gång till innan jag öppnar. De två männen står beredda men jag bara nickar åt dem. Den ene håller fram en bricka och visar mig.

— Är ni Åke Nilsson?

Jag nickar.

— Vi måste be er följa med till kriminalen. Ni är misstänkt för mord.

KAPITEL I

Jag hade lagt märke till henne redan första gången. Inne på Nybrogård där hon satt i hörnan bakom tidningsstället. Jag hade just letat fram en dagstidning när jag upptäckte henne och sedan satt jag bara och stirrade på henne över den uppslagna tidningen.

Hon hade ett långt ljust hår som omslöt ansiktet, hängde över pannan och ned längs kinderna. Ansiktet var nästan barnsligt men ändå tyckte jag att det fanns en viss mognad i det. Hennes uttryck var nyfiket, hon höll munnen halvt öppen och jag skymtade två kraftiga framtänder. Men vad jag mest fäste mig vid var det regelbundna i hennes drag. Hårslingorna som nästan dolde ögonbrynen, de ljusa ögonen, näsan och munnen.

Jag undrade om hon var Dramatenelev eller kanske från Beckmans reklamskola.

Ibland nickade hon åt någon som kom in men hon blev sittande ensam.

Hon verkade så ren, så ofördärvad. Jag hade nästan glömt bort att det fanns sådana flickor, hade just kommit hem från Paris och den intensiva efterkrigstiden där nere. Visserligen bara några månader men ändå kände jag mig så utanför allting. Jag var trött på mig själv, trött på allt det meningslösa, trött på det absurda pratet, trött på andras upplevelser och trött på mina egna försök att vara delaktig, trött på källarlokalerna, trött på