Själabad

By Tage Giron

Lördagen den tredje augusti hittades vännen Knut Bengtsson död ute i sitt sommarställe i Roslagen. Han hade hunnit bli fyrtiotvå år gammal innan hans tur var kommen. Trots en vänskap som sträckte sig över årtionden var Knut något av ett enigma. Han och frun Astrid hade länge hållit ihop, men vid upprepade tillfällen var hennes ögon söndergråtna och antydde om ett mörker som doldes för omvärlden... vem var egentligen Knut Bengtsson?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 7, 2021
• ISBN: 9788726896718

Book preview

www.sagaegmont.com

Kapitel I

Det var den tredje augusti som Knut Bengtsson hittades död. En lördag ute på sitt sommarställe i Roslagen.

När jag nu tänker tillbaka, förundrar det mig hur litet jag egentligen visste om hans liv. Bara tänkt på de sista åren. Stirrat mig blind.

Vi hade varit goda vänner en lång tid och umgåtts en del. Men ändå tycks det mig nu som vi alltid varit främlingar för varandra. Kanske det oftast blir så. Var och en försöker dölja sina problem. Man träffas, pratar och försöker ha trevligt. Någon gång snuddar man vid individen, känner litet av spänningen. Men det suddas lika fort bort. Först senare skulle jag förstå hur mycket han lyckats hålla dolt för sin omvärld. Åtminstone för mig.

Jag minns en kväll för flera år sen då jag tillfälligt kom på besök till dem. Astrid satt och grät och jag märkte att Knut hade druckit.

Eller den tidiga sommarmorgon därute då jag hörde deras röster från bersån. Knuts lågmälda röst som ändå hördes så långt och sen svordomen från Astrid. Detta korta ord som liksom dränkte allt annat i svart kyla. Det var första gången jag hörde henne svära och jag kan ännu känna den ilning av obehag som genomströmmade mig. För ett kort ögonblick öppnades deras värld för mig, jag kände en liten aning av den. Att jag just reagerade så den morgonen, visade hur litet jag då kände Astrid. Hur litet jag förstått av henne.

Jag tvingade mig själv att gå igenom allt en gång till. Från vårt samtal på fredagen, den stormiga eftermiddagen och det bittra slutet.

Kanske försökte jag finna en annan förklaring.

Yvonne ringde mig på söndagskvällen och talade om vad som hänt. Sen kom obduktionen och polisförhöret. Hans räkenskaper som jag hade hand om. Frågan om livförsäkringen. Alla detaljer som plötsligt drogs fram, uppgifter som visade sig vara falska och den nya bilden av Knut som mer och mer tog gestalt. Min egen godtrogenhet och hur han utnyttjade den. Och Yvonne som betydde så mycket för mig. En mardröm och en erfarenhet som jag skulle gett allt för att slippa.

Knut var fyrtiotvå år när det hände. Vi hade varit kamrater sen första klass i Östra Real, tog studenten samtidigt och gifte oss bägge 1953. Yvonne och jag i Köpenhamn, bara några veckor efter Knut och Astrid. Det var då åtta år efter krigsslutet och ingen av oss tänkte på att Astrid Nielsen upplevt en helt annan ungdom än vi själva. Hon var sjutton år när ockupationen började och i slutet av 1944 kom hon som flykting till Sverige. Hon talade aldrig om denna tid och jag vet bara att Knut någon gång nämnde att hon hade haft det besvärligt. Vid deras giftermål fanns ingenting kvar av hennes norska brytning, ingen tänkte på det och jag tror aldrig hon senare besökte Norge.

Jag hade åkt tidigt på morgonen den dagen Knut dog. För att besöka min gamla faster som bodde i Söderköping varje sommar. Yvonne hade tillbringat weekenden hos några vänner på Ljusterö. Vänner som hade en motorbåt och det hade bara tagit henne en kvart att komma över till Knuts landställe.

Yvonne skulle ha ringt mig tidigare på söndagen. Men jag hade glömt att lämna henne lappen med telefonnumret. Fast jag trodde jag hade gjort det.

Tio dagar senare var jordfästningen. Tisdagen den trettonde augusti. Det var fyra dagar efter sen Yvonne kommit tillbaka från polisförhöret och talat om att mordkommissionen hade hand om fallet.

Jordfästningen skedde i stillhet och vi var inte många närvarande. Yvonne och jag satt som vanligt litet för oss själva, några bänkar bakom de andra. Jag kände hur Yvonne kramade min hand, hon var mycket tagen och jag såg hur hon försökte svälja tårarna. Hon verkade trött, ögonlocken hängde tungt och de sista dagarna hade tydligen tagit hårt på henne. Hon brukade alltid vara känslig och rädd för döden. Tog alltid så hårt vid sig när något hände. Först senare skulle jag helt förstå hennes reaktion.

Den bruna kistan var prydd med en bukett vita rosor, några kransar låg nedanför kistan mellan de höga bronsstakarna. Men jag såg hela tiden Knuts ansikte framför mig. Den stirrande blicken under de vita ögonlocken, de insjunkna kinderna och de smala torra läpparna. Nu var han borta och vi var fem stycken som följde honom till graven. Han hade inga släktingar, äktenskapet var barnlöst och hade det inte varit för Astrids skull, undrar jag om någon följt honom.

Mina blickar gled från kistan till Astrid. Jag hade knappast sett henne på det sista året. Nästan undvikit henne.

Hon satt rak och stirrade rätt fram, slöjan hade hon strukit tillbaka och jag skymtade hennes säregna profil. Den lilla uppnäsan, de höga kindbenen, den långa, smala halsen och det ljusa håret. Som syntes än ljusare mot det svarta tyget.

Hon hade verkat lugn och säker, nästan känslokall. Men jag var inte övertygad om att hon var helt okänslig.

Vad tänkte hon nu efter nästan tio års äktenskap? Var det en lättnad för henne att det var slut? Knut med sina trasiga nerver, långa depressioner och starka oro, perioder av dysterhet. Hans sjukliga dragning till allt som hade med döden och dödandet att göra. Skräcken och pessimismen för framtiden. Den ekonomiska balansgången och pressen att hålla allt flytande utåt. Som jag trodde.

Var detta början till ett nytt liv för henne? Hon var fortfarande en attraktiv kvinna. Hade fortfarande denna ödesdigra dragningskraft. Som både skrämde och drog.

Kanske fanns det något hårt hos henne. Själv hade jag inte märkt så mycket av det. Bara liksom varit trollbunden. Yvonne hade en gång sagt att hon var rädd för Astrid. Hon är som en orm, hade Yvonne uttryckt det. Kanske jag som man bedömde henne för mycket efter hennes tilldragande yttre. Sexuell dragningskraft, kallade Yvonne det och jag måste erkänna att hon hade rätt.

På var sin sida om Astrid satt Olle Wallder och Kjell Jansson. Som jag trott var Knuts närmaste vänner och ingenting mer.

Det var så litet jag hade vetat och så mycket jag hade trott. Inbillat mig.

Olle stirrade upp mot altartavlan, det långa håret i nacken vilade mot kragen och jag skymtade svagt hans kraftiga örnnäsa. Jag märkte att han flera gånger spände ryggen bakåt mot bänkkanten. Som för att motarbeta en inre spänning. Emellanåt sneglade han på Astrid, rörde långsamt på huvudet, de fylliga läpparna var hopknipta och jag såg hur hans blick liksom gled över henne. Jag vet inte om hon reagerade, men han vände snabbt tillbaka med huvudet och drog sig i örsnibben.

Det var han som först hade upptäckt Knut. Burit ut honom och omedelbart börjat med konstgjord andning. Men det hade varit förgäves. Mängden koloxid hade varit för kraftig. Olle med sina erfarenheter från finska vinterkriget och beredskapsåren vid norska gränsen. För honom var säkerligen döden ingenting ovanligt. Han hade skickat iväg Kjell till Åkersberga för att få tag på syrgas och under tiden oavbrutet försökt blåsa in luft i Knuts lungor. Men ingenting hade hjälpt. När Kjell återvände hade Olle redan varit nere och ringt till läkaren och polisen.

Olle hade också varit kamrat till oss i skolan. Vi kallade honom luffarn för han gick alltid med hängande golfbyxor och händerna i fickorna, liksom luffade fram. Och alltid med ett otal prylar på sig.

Hans föräldrar hade varit förmögna men förlorade det mesta vid Kreugerkraschen. Olle var ende sonen och ganska bortskämd. Vi i klassen tyckte han var rätt skrytsam och överlägsen. Dryg på något sätt. Han hade lätt för att brusa upp och när något gick emot honom, blev han grinig.

Han slutade skolan i andra ring och gick till sjöss strax före krigsutbrottet. Hans fartyg, Göteborgsångaren »Gertrud Bratt», blev det första svenska fartyg som torpederades men hela besättningen räddades av en norsk tullkryssare och infördes till Langesund. Han stannade några månader i Norge innan han återvände till Stockholm. Jag minns så väl den kvällen hemma hos honom när han berättade om torpederingen. Det var nästan som det först då gick upp för mig att det var krig.

I december for han över till Finland som frivillig och kom inte tillbaka förrän i början av april, strax före det tyska överfallet på Danmark och Norge. Vi trodde alla att han skulle fortsätta till Norge som frivillig, men han ville inte slåss mot tyskarna, sa han. Han tog i stället värvning, blev reservofficer och de sista krigsåren låg han vid norska gränsen på bevakning.

Vi träffades inte så mycket sen, det var först några år efter Knuts giftermål, som jag mötte honom hemma hos Knut och Astrid. Knut hade hjälpt honom att starta en liten firma och sen dess var han nästan alltid tillsammans med dem.

Nu verkade det som han kände ett ansvar mot Knut, en skyldighet att återgälda vad han fått. Det var Olle som ordnat alla detaljer i samband med begravningen och som tydligen tog det som en självklar plikt.

Jag visste egentligen inte vad slags affärer han höll på med, men han tycktes alltid ha gott om pengar. På omvägar hade jag hört att han var rätt hård som affärsman och även spekulerade en del. Han var oerhört säker på sig själv, nästan överlägsen, men klarade som regel ut det mesta. »Det fixar sig alltid», brukade han säga och så skrattade han. Men samtidigt var det något osäkert i hans blick och han var mycket känslig för all slags kritik. Trots alla sina upplevelser verkade han omogen på något vis, nästan barnslig ibland. Egentligen var han ganska odräglig och egoistisk. Men det kanske bara var en slags avundsjuka som påverkade mig.

Det var inte mycket kvar hos honom av den gamle luffarn, kanske bara det långa håret. Annars var han alltid välklädd och välvårdad.

Kjell Jansson var hans snara motsats. Jag betraktade honom där han satt på andra sidan om Astrid, framåtböjd och tittade ned i golvet. Han såg också då och då på Astrid. Men det var mera korta ögonkast. Han var nervös, strök ofta handen genom håret och jag såg hur det ryckte kring mungiporna på honom. Hans drag var slitna med många rynkor och ändå var han bara några år äldre än Olle. Det tunna håret var tillbakastruket så att hans ansikte dominerades av den höga pannan, de kraftiga ögonbrynen liksom delade ansiktet i två hälfter. Han var nästan alltid blek och avskydde allt vad friluftsliv hette.

Den långa, gängliga gestalten hade liksom krupit ihop. Som alltid försökte han märkas så litet som möjligt. Sen jag första gången träffade honom för en tio år sen, tyckte jag han fortfarande var lika svår att få kontakt med. Jag vet inte om det är hans ständiga ekonomiska svårigheter som format honom. Eller hans ensamhet.

Egentligen var han en ordningsmänniska. Kontrollerade alltid vad han gjorde. Tyckte om fastställda regler. Samtidigt som han verkade oerhört överkänslig. Jag hade läst någonstans att sådana människor ibland kunde bli aggressiva.

Han fanns alltid hos Knut och Astrid. Satt mest tyst i ett hörn och sög på sin pipa. Han verkade alltid vara på sin vakt mot omgivningen, någon gång kunde han vara livlig och glad, men som regel var han nedstämd, nästan likgiltig. Ofta skyllde han på huvudvärk men jag vet inte om det alltid var sant.

Jag hade hört att han blivit mycket strängt uppfostrad, fadern hade varit ämbetsman och avsevärt äldre än sin hustru. Kjell hade kommit till Stockholm i början av femtitalet, övertog en mindre elektrisk affär på Hornsgatan, började sälja radio- och senare TV-apparater. Men hade alltid brist på pengar. Han hade arbetat hårt de första åren men inte lyckats. Förmodligen skulle han snart nödgas slå igen om ingen ville satsa det nödvändiga kapitalet. Kanske hoppades han att Astrid skulle hjälpa honom. Han spelade mycket på Solvalla men som de flesta som behöver pengar, vann han ytterst sällan.

Möjligen kände Kjell med sin uppfostran ännu mer av otryggheten och ensamheten i storstaden. När sen också hans affär gick dåligt, slöt han sig inom sig själv. Tyckte allt var ointressant och tråkigt, till slut liksom försökte han skydda sig själv med dessa bortförklaringar.

Den lördagen som Knut dog hade Kjell och Olle sett på TV-utsändningen från Davis Cup-matchen i Wimbledon. Det var liksom självklart att de skulle göra det, bägge hade detta behov av spänning och Olle spelade även själv en del tennis.

När vi möttes utanför kyrkan hade Kjell hållit sig en bit ifrån oss andra. Men hans blick följde hela tiden Astrid. Han såg trött ut och hälsade nästan frånvarande på oss.

Det var Olle som hade tagit Astrid under armen och lett henne uppför den långa stentrappan till kyrkan. Kjell gick några steg bakom dem och Yvonne och jag sist. Jag märkte hur Kjell vid varje trappsteg liksom såg efter var han satte foten, aldrig mellan två stenar och hela tiden försiktigt.

Uppe vid kyrkporten hade Astrid stannat, vänt sig om och väntat på Kjell. Jag råkade just då se in i Olles ansikte och för första gången anade jag den spänning som fanns mellan dessa tre människor.

Under jordfästningen rusade dessa tankar omkring i mitt huvud, gamla minnesbilder kom och försvann. Ibland lyssnade jag på prästen men i nästa ögonblick var jag borta i mina funderingar igen.

Mina blickar gled från kistan och de tre därframme till Yvonne. Och sen tillbaka till kistan igen. Om och om igen. Och hela tiden kände jag hur Yvonne kramade min hand, nästan hjälplöst. Som en drunknande.

Yvonne. Den enda som förstått mig, hade Knut sagt.

Detta samtal på båten. Då allt drogs fram igen och