Uddagänget

By Vic Suneson

Det sitter en man vid ett skrivbord. Framför sig har han en lista med sex namn. Med ett leende på läpparna sätter han en siffra framför ett av namnen. En trea. Han är alldeles lugn, trots att han planerar mord. Fyra mord. I snabb följd sätter han ut ytterligare tre siffror på listan med överskriften Uddagänget ... Den brokiga samling av ensamma herrar som utgör Uddagänget skakas plötsligt om av ett brutalt mord. Vad de inte vet är att deras elände är långt ifrån över och det dröjer inte lång tid förrän de inser att de svävar i livsfara. Mordet drar till sig stor uppmärksamhet i massmedia och kriminalkommissarie O.P. Nilsson och hans team måste nu göra allt de kan för att stoppa mördaren innan han dödar igen ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 21, 2017
• ISBN: 9788711703830

Book preview

sorti.

Förspel

Det sitter en man vid ett skrivbord.

Han har en lista framför sig, en lista med sex namn. Han sätter en siffra framför ett av namnen. En trea.

Han ler.

Så funderar han en stund. Blå rök stiger upp från hans cigarr. Han är alldeles lugn.

Men han planerar mord. Fyra mord.

Han sätter efter moget övervägande en etta framför ett av namnen och ganska snabbt också en tvåa vid ett av de övriga.

Sedan funderar han länge. Cigarren hinner brinna ut och han tänder en ny. Han har tre alternativ och han är mycket tveksam. Till slut sätter han dit en fyra vid ett av namnen.

Han betraktar sitt verk. Han är ganska nöjd. Än så länge är det bara en lek. Men leken kan bli allvar.

Med pinsam noggrannhet sätter han in papperet i en pärm och sätter tillbaka den i bokhyllan. Pärmen innehåller redan en hel del papper, uppgifter och iakttagelser.

Den är märkt Uddagänget.

Han sätter sig i en fåtölj med en mild whiskygrogg och börjar studera Solvallaprogrammet.

I Solvändan

1

Birkastan är ett välkänt begrepp. Men förbluffande få vet riktigt var den ligger. Den begränsas i öster av Sankt Eriksgatan, i söder och väster av Rörstrandsgatan och i norr av Karlbergsvägen. Det vill säga vissa delar ovanför Karlbergsvägen upp mot Röda Bergen räknas väl också dit.

Där uppe ligger Solvändan, en liten park intill en större. Och i Solvändan håller Uddagänget till.

En vacker vårmorgon då fåglarna kvittrar och solen skiner vänligt finner vi hälften av gänget på sin bänk.

Där sitter Kinesen, som egentligen heter Kaleb Tykeson, vilket han fått lida mycket för under sina jämmerliga år i folkskolan. Han kallas Kinesen därför att han aldrig sover hemma hos sin fru utan alltid hos någon tjänstvillig broder i Uddagänget. Hans grågrumliga ögon stirrar mot solskenet och han känner en sann tillfredsställelse för han har övernattat hos Kletas som har en extra dyscha. Annars är han van att ligga på golvet. Hans gråsmutsiga kostym är skrynklig och det enda försonande är att han bär slips. Det är visserligen alltid samma slips men dock en slips i grälla färger. Näsan är snipig och håret oklippt. Han saknar huvudbonad men har fast bostad som han endast utnyttjar om dagarna. Då är nämligen hans maka Cordelia på sitt jobb i varuhuset och han småstädar lite försiktigt för att inte reta Cordelia. Han snattar också i skafferiet och vid tillfälle i tobaksburken där småmynt förvaras. Han har inget arbete.

Varför skulle han ha det?

Där sitter också Kletas, som heter Egil Svensson, och kallas för Kletas därför att han har säsongarbete som affischklistrare. Han klistrar bara varje val och är förbannad på det nya systemet med val bara vart tredje år. Egentligen var han kriminalreporter men flaskorna blev för många och fantasin för livlig så det blev ett brått slut. Nu livnär han sig hjälpligt som notisjägare. Han har en på sin tid snygg kostym som blivit för trång av allt öl men bär som protest inte slips utan har en vissnad nejlika i knapphålet.

Nu var det inte bara spriten som sänkte honom. Han var gift i två år men så träffade Marianne en annan och försvann ur hans liv. Han har aldrig glömt henne. På fyllan kan han berätta hur han träffade henne i Nizza där han satte fast en svensk gangster. Han har fortfarande kontakter med polisen men anses inte som pålitlig.

Med en viss rätt.

På fyllan kan han också berätta om när han ska skriva sina memoarer och då är det många som ska darra på manschetten.

Kletas är lika orakad som Kinesen men han har mörkare skäggväxt. Håret har börjat gråna och är långt i nacken. Men det har ju kändisarna också nu för tiden, så vad fan. Han är väl en och sjuttifem lång och har inte tjocknat till så mycket. Notisjakt är spring och man håller sig i viss form trots öl och annan konsumtion.

Den tredje på bänken tar upp stor plats. Det är Tjocken, Harald Lindgren var namnet, och han gör verkligen skäl för sitt öknamn. Han är rund som en tunna och trots att han väl inte är mer än en och sjutti så väger han hundra.

Det har nu sina skäl. Född av hederliga föräldrar i Matteus församling, närmare bestämt Birkastan, sattes han efter folkskola tidigt i lära till kock. Och han blev en mycket skicklig kock. Men maten blev honom övermäktig och samtidigt kom spriten in. Det hände mycket på de guldkrogar där han jobbade. Kände man kallskänkan så kunde man få sitt kvantum och det hände allt oftare att han inte klarade sitt jobb. Skicklighet går inte att para med fumlighet.

Det gick raskt utför och nu livnär han sig periodiskt som diskare på sämre ställen.

Hans kostym är så trång att han måste ta på den med skohorn och hans enda fåfänga är att han sköter sina skor så fint. Vilket är ganska löjligt, säger kompisarna, då han ju ändå inte kan se fötterna.

Där sitter alltså dessa tre musketörer och väntar på de andra medan solen värmer gott och törsten är svår. Men ingen har sekiner.

– Det är något särskilt med öl, sa Tjocken. Man blir så snäll.

Kletas såg fundersamt på sin kamrat.

– Kan du aldrig bli förbannad? Så där riktigt urförbannad?

– Nej! Jag blir på sin höjd upprörd.

– Upprörd kan vem som helst bli, sa Kinesen. Jag blir upprörd när Cordelia är dum mot mej.

– Jag blir lätt förbannad, avgjorde Kletas. Särskilt när nån annan har druckit ur min morronöl.

– Jag var så förfärligt törstig, försvarade sig Kinesen. Men det var fult gjort.

– Okamratligt, fastställde Kletas som gärna tog kommandot. Tror du jag skulle ha druckit ur din morronöl?

– Jag hade ju ingen, påpekade Kinesen sakligt.

– Ni snackar, mina vänner, sa Tjocken. Faktum är att vi har inga klöver alltså har vi inget öl. Var får man klöver? Man jobbar.

– Fy fan! sa Kletas. Vilket ord. Det hoppar grodlår ur din mun i dag, broder Tjocken.

– Om det vore så väl, sa Tjocken med ett flin. Hur står vår kredit hos Månsson?

– I botten, konstaterade Kletas. Inte en pryl till på krita.

Just då kommer Släggan släntrande upp mot bänken. Han har inte bästa kostymen på sig för det är ju ingen högtidsdag men skillnaden är inte så stor. Båda sitter för trångt men den här är mera ingången. Och nergången.

Släggan heter Sten Hård och sällan har ett namn passat sämre. Han är nämligen stor och mycket stark men oändligt vek.

Han är en förvuxen baby och hjärnan är inte mycket större än en nötkärna. Men han kunde kasta slägga. Det var klokare folk än han som upptäckte den saken och förbluffande fort blev han en idol. Han satte rekord och kom in i landslaget med fortfarande samma förvånade min. Han snurrade i ringen och släggan for genom luften och hans namn likaså.

Men stjärnans glans förbleknar fort och Släggan – som var en duktig murare på sin tid – blev snart ett minne blott. Kvar blev några pokaler och medaljer och en klippbok för han hade ordningssinne. Nu är han nersupen och glömd av alla utom Uddagänget där han funnit kamratskap.

När Släggan kom blev bänken dem trång och man flyttade över till gräset. Solen värmde gott och kläderna kunde inte fara mera illa. Släggan har ett underligt yrke, för till murare duger han inte längre, men därom mera längre fram. Han tjänar emellertid en slant emellanåt och så finns det ju socialbidrag.

Man talar märkligt nog fortfarande om öl, men så nämner någon namnet Algot och då lystrar man.

– Tro var Algot kan hålla hus? sa Tjocken. Han hade nästan alltid klöver.

Kletas såg vis ut.

– Han sitter på kåken, förstås. Det kunde man ana att den där hala fan skulle åka in igen. En typisk kåkfarare.

– Men han spenderade, försvarade Kinesen. Han var inte snål.

– Menar du mej, fräste Kletas, så får jag ännu en gång påminna om morronölen. Jävla snyltgäst.

– Jag mena bara att Algot var spendersam, försvarade sig Kinesen och det märktes att han bleknade. Om detta nu kunde märkas under smutslagren.

– Nu ska ni inte bråka pojkar, medlade Tjocken. Solen skiner och fåglarna kvittrar och där skådar jag broder Klipp på insegling.

Det var den femte i gänget kallad Klipp, men döpt Gösta Classon, som närmade sig med små bestämda steg.

Klipp är som man kanske förstår skräddare, eller rättare sagt var skräddare. Han är liten och mager och hans spinkiga ben är som klippta – förlåt – för att sitta korsade på ett bord och sömma. Han har vattniga ljusblå ögon som inte tycks kunna lura någon i hela världen men han är i grunden ganska klipsk.

Född i Matteus av skräddarmästare Joakim Classon och framför allt av hans hustru Viola ärvde han ett blomstrande skrädderi som han snabbt försatte i konkurs. Särskilt sedan konfektionen dödat skräddarmästeriet så gott som helt.

Efter ett kort men stormigt äktenskap med en lindanserska – ingen kunde begripa vad lindanserskan såg hos Klipp men alla vad Klipp såg hos lindanserskan – så skildes de som vänner och återsåg aldrig varann.

Klipp klipper litet med fingrarna av gammal vana och meddelar att Elna står i butiken och Månsson befinner sig på lagret så man kanske, kanske …

Klipp skickas omedelbart ut på härnadståg mot Månssons speceri- och viktualieaffär.

Under det han är borta kommer den sjätte i gänget, Skådis, som lystrar till namnet Folke Finhammar. Skådis är rak i ryggen, har ståtlig hållning och är – efter omständigheterna – välklädd. Han har fluga. De stålblå ögonen är genomträngande ehuru lätt rödfärgade och han modulerar väl sina ofta illa valda ord. Han har kämpat länge inom skådespeleriet men intet kunde dölja det pinsamma förhållandet att hans talanger inte tillnärmelsevis motsvarade hans ambitioner. Han är helt enkelt en mycket dålig skådespelare.

Så gjorde spriten resten. Spillrorna av sin status har han lyckats behålla genom att flytta ihop med en villig änka på Tomtebogatan som underhåller honom hjälpligt. Detta mot att han sköter huset medan hon arbetar i ett snabbköp. Han behandlar henne väl – men visar sig aldrig ute med henne. Han har bottenkänning men är stolt.

Uddagänget är samlat och väntar med spänning på att Klipp ska komma tillbaka.

– Jag undrar vad han kan få? sa Tjocken fundersamt. Men öl får han nog.

– En bit mat vore inte illa, sa Släggan. Jag är utsvulten.

– Du som alltid äter så mycket borde tänka på din slanka linje, påpekade Kletas vänligt.

– Falukorv, sa Kinesen med något drömskt i blicken.

– Om vi fick litet rotfrukter och litet kött kunde vi gå hem till nån, sa Tjocken, så skulle jag göra en soppa. Ja, jädrar, vilken soppa!

– Soupe a la Tjock, sa Kletas som kunde språk.

Då kom Klipp tillbaka. Han hade två påsar och han strålade. Den ena påsen innehöll sex mellanöl och den andra sex frallor, en smörklick och en rekorderlig bit falukorv.

Det blev en fest. Man tackade Klipp och beundrade hans förmåga att få ta på krita hos Elna, Månssons dotter som stod i butiken.

– Tja, sa Klipp, litet förläget, jag fick faktiskt en oväntad postanvisning i dag. Så det här är kontant.

– Hur mycket fick du? undrade Skådis. Har du något kvar?

– Jag fick tretti spänn och det gick åt, svarade Klipp.

– Det kunde ha räckt till en krympling, sa Släggan hårt.

Kletas slickade sig om munnen och muttrade litet.

– Vasaru? undrade Släggan.

– Du vet ju att vi inte får köpa ut på bolaget, sa Kletas.

– Skådis får.

– Men han vill inte.

Släggan spände ut bröstkorgen.

– Han går nog att övertala. Det har hänt förr.

Tjocken halsade det sista i sin bira och såg runt gänget.

– Nu ska ni inte bråka, bröder. Det här var ju härligt. Precis vad man behövde för att bli människa igen. Vi hittar alltid på nån utväg. Ska vi inte gå ner till Klipp och som tack för frukosten dra en stilla poängpoker?

Förslaget antogs och man samlade omsorgsfullt ihop resterna av den frugala måltiden. Tompavorna skulle lämnas tillbaka och papperspellar är till för att användas.

Uddagänget ville ha det snyggt i sin park.

Klipp är Uddagängets överklassare. Han bor i en tvårummare med badrum på Birkagatan. Där ser visserligen ut som Jerusalems förstöring men är ändå en tvårummare. Gänget samlas ofta där och han har en soffa som Kinesen älskar att snarka i.

När de kom dit fick Klipp se att det satt ett brev fast i brevinkastet som han inte tidigare observerat. Han la det åt sidan och bjöd bröderna stiga in med en nobel gest. Så klippte han litet med fingrarna och sa:

– Tre i soffan, som vanligt, två på mina två stolar, jag själv på golvet. Godkännes arrangemanget? Bordet är av äkta masurbjörk från Dalarna och korten märkta. Vem ger?

Insatsen i potten var tiotusen och markerades med en tändsticka. Kletas förde flytande protokoll och hade vid det här laget vunnit något över