Tjugoett

By Vic Suneson

Holländaren Martin Newman anländer till Arlanda flygplats med en mystisk portfölj med sig. Hans jobb var att slussa väskan genom tullen i Beirut och det hade han lyckats med. Det skulle bli värre för de som skulle hämta upp väskan på Arlanda och frakta den vidare ... Martin Newman är inblandad i något stort. Något som utspelar sig i Stockholms undre värld. När Newman är som mest uppslukad av jorden blir en kvinna brutalt mördad och kriminalkommissarie O.P. Nilsson tilldelas det mystiska fallet med en överraskande upplösning. Vad är det egentligen som pågår i Stockholm? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 23, 2017
• ISBN: 9788711703823

Book preview

Strindberg.

Martin kommer till stan

1

Det gick som alltid långsamt på Arlanda.

Där han stod i kön framför passpolisens bås såg han ut som vilken annan litet trött och blaserad resenär som helst vid hemkomsten från en utlandsresa. Den mörkgrå ulstern hängde ledigt över axlarna, hatten satt på sned åt höger. Ansiktet var hårt med en smal näsa över en bestämd mun över en ännu viljestarkare haka. Han höll huvudet en smula framåtlutat, där han tittade ner mot passet i handen.

Det var inget fel på det. Holländsk medborgare, Martin Newman, född i Amsterdam, rätt stämplar på rätt plats. Fotot hjälpligt likt. Stämplarna längre fram i passet tydde på att han ofta reste. Senaste utresa från Stockholm. För drygt en vecka sen. Instämplat och utstämplat i Libanon. Mellanlandning i Rom ett dygn på utresan. Man kunde nästan använda hans pass som en sorts dagbok. Om man var intresserad.

Nej, det var inget fel på hans pass. Utom att det var förfalskat.

När det blev hans tur stod han lugnt inför den rödblonde passpolisen som slängde en ointresserad blick på honom efter en snegling på fotografiet, några rutinfrågor och så dit med stämpeln.

Han gick lugnt nerför trappan med sin svällande portfölj i handen. De grå ögonen fångade vaket in transportbandets långa matta som ännu inte satts i rörelse. Det tog tydligen tid att få in bagaget. Från ett av de nedersta trappstegen såg han ut längs den långa hallen. Muffen stod borta vid tidningskiosken och studerade löpsedlarna. Allt var alltså i ordning. Det fanns ingen anledning att vänta på väskan.

Han sneddade över planen bort till långtidsparkeringen. Den mörkgröna Volvon stod kvar där han lämnat den. Som alltid gick han runt bilen ett varv och granskade den noggrant. Ingenting föreföll oroande. Men han höll portföljen framför sig både när han låste upp dörren och när han stack i startnyckeln och vred om.

Inte för att det skulle skydda honom så särskilt, om … Men ändå. Man hade lärt sig att begränsa riskerna så mycket det nu gick. I det här yrket.

Motorn hackade en smula men tände snällt, vilket var ett gott betyg både åt fabrikanten och den som körde bilen. Han drog ut choken en smula och lät motorn värmas upp medan han skrapade rutorna rena.

Så kastade han portföljen i baksätet, steg in i bilen och rusade motorn några gånger, sköt in choken och backade ut. Han svängde förbi stora utgången, körde långsamt och betraktade noga så många han hann med.

Ingen han kände igen. Inte heller någon som såg påtagligt oskyldig ut. Som civilklädda polismän.

Vägen var bra och trafiken inte besvärande. Han höll sig kring nittio och kände sig lugnare. Trots allt var det något visst med passkontrollerna. Och ändå hade han inte det besvärligaste jobbet. Hans uppgift var att slussa väskan genom tullen i Beirut och det brukade aldrig stöta på något hinder. Det var alltid värre för dem som skulle hämta väskan på Arlanda.

Vid Ulriksdal svängde han av åt höger och körde Enköpingsvägen en bit, svängde åt vänster ner mot Råstasjön, vars vassklädda stränder han rundade för att dyka upp under Råsundavägen och fortsätta förbi Fotbollsstadion. Omvägen kring Solna centrum var alltid irriterande med ljussignaler som inte klaffade om man inte körde rätt igenom längs Solnavägen. Han bromsade in en bit framför huset vid Centralvägen, stängde av motorn, drog med sig portföljen och låste bilen.

Det var mörkt i fönstren. Något annat hade han inte väntat. Kunde i och för sig betyda vad som helst.

Hissen var snabb och tyst, från lägenheten under hördes musik och oklara röster. Rätt högljutt.

Hissen försvann neråt och han tog fram sin dörrnyckel. Så sträckte han på sig med rynkad panna. Synade den övre dörrkanten noga.

Hårstråt var borta.

Han hade alltså haft besök. Eller hade kanske besök. Av någon anledning hade han haft på känn en tid att allt inte stod rätt till.

Satt det någon – eller några – och väntade på honom? Väntade i mörkret. Det skulle inte förvåna.

Förgäves lyssnade han mot dörrspringan. Det var ju löjligt. Man visste, att han skulle komma i dag. Om någon väntade där inne, skulle han redan vara upptäckt då han steg ur bilen nere på gatan.

En dörr öppnades i våningen under och han hörde röster som stimmade. Med en knyck stack han nyckeln i låset och vred om. Ryckte upp dörren och kastade sig snabbt åt sidan.

Ingenting hände.

Det låg ett par reklamcirkulär innanför tröskeln. Post fick han så gott som aldrig. Inte hit.

Men där låg också ett brev. Ett ofrankerat brev. Enkelt kuvert med hans namn skrivet med spretig stil och tryckbokstäver.

Han lät brevet ligga och gick försiktigt inåt den lilla tvårummaren, sedan han tyst dragit till dörren bakom sig.

En snabb undersökning visade att lägenheten var tom. Men det var ändå något som oroade honom. Det låg något i luften, något hotande som han kände med nerverna. Han visste att någon varit där. Han hade haft den där känslan förr. Känslan av en överhängande, hotande fara.

Långsamt hängde han av sig rock och hatt, slängde ifrån sig portföljen, gick ut i det lilla köket och öppnade kylskåpet. Han slog upp ett glas apelsinjuice och spädde på med litet vatten från kallkranen.

Medan han smuttade på drycken såg han sig noga omkring. Inget verkade rubbat. Så öppnade han fönstret på glänt och släppte in den kalla kvällsluften. Först därefter gick han bort och tog upp brevet.

Det var ett enkelt kuvert, han hanterade det försiktigt och sprättade upp det med sin fickkniv. Ett korrespondenskort. Samma spretiga handstil. Fortfarande tryckbokstäver.

Ett kort meddelande.

---

Fredman klockan tio.

Bodil

---

Han sjönk ner i fåtöljen, sträckte på benen och studerade kortet med rynkade ögonbryn. Hakan drogs ner mot bröstet och han tog en ny smutt ur glaset. Bodil?

Han kände ingen Bodil. Hade kanske någon gång träffat någon som hette Bodil. Men det var länge sedan. I ett annat liv.

Det kunde knappast vara hon.

Varför inte?

Irritationen ökade och han slängde kortet på bordet. Beslutsamt gick han ut i badrummet och skruvade på båda kranarna. Resdammet borde bort och han behövde vila. Klockan var ännu inte åtta och han hade god tid på sig.

Bodil?

Bruset från kranarna var på något sätt lugnande och han klädde av sig långsamt.

Hur gammal skulle hon vara i dag? Om det nu var den Bodil?

Enkel matematik gav svaret. Arton plus tio blir tjugoåtta.

2

Det var välbesatt, rökigt och stojigt.

Martin hade aldrig varit på Fredman någon danskväll. Däremot hade han ätit lunch där några gånger och funnit det acceptabelt. Nu fann han restaurangen närmast patetisk i sina hejiga försök att verka internationell nattklubb med servitriser – som kallades värdinnor -i topless, stimmig musik, roulett och allmänt håll i gång. Han fick ett mikroskopiskt bord i ett hörn och beställde en whisky med is.

– Whisky på klippan, läspade den topplösa med ett rutinerat leende och försvann.

Gästerna föreföll att i stort sett vara stampublik. Martin tände en cigarrett, smuttade på sitt glas och fann whiskyn svag, vilket egentligen passade honom. Ganska snart fick han syn på ett sällskap kring ett bord vid dansgolvet. Ingen han kände personligen, men han kunde ändå inte ta fel.

Det var dem han hade anledning hålla ögonen på.

Den fete med cigarren måste vara värd för sällskapet. Han kallades Smulan, eftersom han var tjock på alla ledder – utom möjligen huvudet. Vad han hette i prästbetyget var ovisst. Han borde vara någonstans i mitten av de trettio men såg äldre ut. Håret var oljigt och fingrarna som prinskorvar, där de trevade kring flickan han höll intill sig. Ögonen var lystna när han fräckt stirrade på värdinnornas blottade barmar som egentligen inte var så mycket att skryta med.

Vart är egentligen det här landet på väg? tänkte Martin medan han tog en ny smutt på whiskyn. Började man verkligen inte tröttna på porr och offentliga samlag? Var den ökade brottsligheten och allmänna slappheten något som kommit för att stanna?

Han skakade av sig sina pessimistiska tankar och sa sig att det knappast var hans huvudvärk. Inte just nu i varje fall.

De två yngre paren som hörde till sällskapet kom tillbaka från dansgolvet, röda och upphetsade. Flickorna klängde kelet intill sina kavaljerer och strålade av tillkämpad lust och last. Välgjorda, för all del, men standardvara. Kavaljererna kände sig uppenbart smickrade, slängde tuffa repliker kring sig och ropade efter färska groggar. Smulan log överseende och gjorde en välvilligt vårdslös gest som så när hade svept hans dam av stolen. Han räddade henne under en orgie av skratt från hela sällskapet.

Flickan – eller kvinnan, snarare – skrattade också. Hon var betydligt äldre än de andra två. Men också betydligt mera påverkad.

Dock knappast av alkohol. Det blonda håret var inte helt välskött, ögonen låg djupt i det spända ansiktet, blicken irrade och emellanåt skrattade hon gällt och okontrollerat. På något sätt tycktes hon vara borta från det som skedde runt omkring henne.

Tvärs över den fullsatta lokalen mötte Martins vakna ögon plötsligt hennes blick och det var något som brände till. Hon satte häftigt handen för munnen, trevade efter glaset och välte ut det, slog irriterat över den ljusa klänningen och reste sig osäkert.

Martin satt alldeles stilla med hakan nerdragen mot bröstet.

Hon hade känt igen honom.

Bodil.

En av de unga männen, med polisonger och yvigt mörkbrunt hår, klädd i skrikig blazer och snöpta byxor, reste sig och drog upp kvinnan från bordet.

Hon borstade fortfarande mekaniskt över sin fläckade klänning, hängde en smula viljelöst mot kavaljerens arm och drogs, eller nästan släpades ut till damrummet.

När hon passerade en bit från Martins bord slöt hon ögonen som för en ond dröm. Genom dörren till tamburen såg han hur den vildvuxne sköt in henne i damrummet, flinade åt rockvaktmästaren och sa något som kanske var en lustighet. I varje fall skakade rockisen beklagande på huvudet och återgick till sina normala sysslor.

Den vildvuxne stannade kvar i tamburen. Borta vid sällskapets bord hade det plötsligt blivit uppbrottsstämning, vilket tydligen inte passade de unga damerna. Smulan sysslade med notan medan han nästan omedvetet strök servitrisen över låret. Den andre unge mannen drog handen genom sitt långa, rågblonda hår medan han sökte lugna de två flickorna. Det gick dåligt och plötsligt gav en av flickorna honom en rejäl örfil.

Det skulle hon inte ha gjort. Ögonblicket efteråt satt hon på golvet och höll sig om hakan. Smulan var trots sin synbara ovighet snabb och säker. Handen som nyss vilat så lugnt längs servitrisens lår hade lämnat ett rodnande märke på flickans haka. Det fanns både precision och styrka i slaget. Flickan såg chockad ut. Den blå klänningen hade åkt upp över låren.

Smulan log tryggt mot en hovmästare som skyndat till. En sedel bytte hand och sällskapet försvann ut mot tamburen. Flickan i blått såg ut att må mycket illa.

Martin lyckades fånga in blicken hos sin barbarmade servitris och ritade symboliskt i luften. Hon nickade och försvann ut till sitt räkningsblock. Ute i kapprummet var stämningen irriterad. Bodil hade kommit tillbaka från damrummet men var uppenbarligen inte intresserad av att åka därifrån. Flickan i blått tjurade öppet och den andra såg rädd ut. Lugnet fanns hos Smulan. En ny sedel bytte ägare. På nolltid hade sällskapet slussats ut och Martin såg sig förtvivlat omkring. Han slängde två tior på bordet, satte fart mot utgången, hade några minuters intensivt parlamenterande med rockvaktmästaren som plötsligt blivit både döv och blind, innan han fick ut sin rock och hatt, hejdades av flickan i topless som ville ge honom tre kronor tillbaka men slog sig till slut ut i den kyliga frostiga nattluften.

Nog fanns där bilar. En del kom och en del for. Men ingen tycktes innehålla den kvinna han sökte, den olyckliga Bodil.

Trots allt var han inte orolig. Han trodde sig veta vart de var på väg. Hans bil stod parkerad på Filmgatan, som uppenbarligen fått namnet från Svensk Filmindustri någon gång under guldåldern. Han gick långsamt genom ett lätt snödis och funderade.

Vem hade egentligen skrivit det där brevet? Kunde det vara Bodil själv? I så fall varför? Om det var någon annan? I så fall ändå mer varför?

Det var halt och Martin körde försiktigt. Förbi Haga Norra, kyrkogården där hans föräldrar låg, Stallmästaregården där han haft en del glada stunder. Sveavägen ner mot centrum, ett centrum som han inte längre kunde tycka om. Hötorgsskraporna var på något sätt en hädelse mot en gammal fin om också vanskött stadsbild.

Han hittade en parkeringsplats vid Johannes kyrka vilket var en överraskning. Sedan han låst bilen gick han långsamt nedåt Malmskillnadsgatan. Från bron såg han ner på Kungsgatan som gjorde aktningsvärda men fåfänga försök att efterlikna Broadway. Husen längs tvärgatan på höger hand såg mer än rivningsfärdiga ut. Det han var på väg till var kanske värst ankommet.

Det stod en bil strax bortom porten. Han kände igen den. Smulans. Martin blev en skugga i en portgång. Vågade inte ens tända en cigarrett. Bara väntade.

Efter en stund kom Smulan ut, såg sig snabbt omkring och dök in i sin bil. Han rivstartade och vrålade nedåt Malmskillnadsgatan.

Martin avvaktade.

Det brann fortfarande i de två fönster han visste hörde till den aktuella lägenheten. Ett kallt och opersonligt ljus. Inga gardiner. Allt så lugnt och tyst.

Så förfärligt tyst.

Långsamt gick han ut ur skuggan och korsade gatan. Han hade varit där förr, han kände trappan, de slitna dörrarna, det dåliga takljuset, porten som inte gick att låsa, utan hängde litet snett på gångjärnen.

Lägenheten låg två trappor upp. Han stannade och lyssnade vid dörren.

Inte ett ljud.

Försiktigt kände han på dörrvredet och fann dörren olåst. Innanför låg en smutsig hall. Han stod alldeles stilla och lyssnade.

Smulan hade nyss gått. Men var fanns de andra?

Korkmattan var sliten och putsen hade flagnat av i det som en gång varit kapprum. Det hängde en gammal en gång ljus regnrock på en ensam krok. Tre dörrar stod stängda. Mellan två av dem hade någon utnyttjat resterna av en tapet för en tillfällighetsdikt. Grova versaler som klättrade litet uppåt väggen.

---

hör på du som är slö

ett stick och du är dö

---

Långt ner mot ett hörn hade någon annan inspirerad figur skrivit en helt annan dikt.

---

kommer och knackar till

kommer i fall du vill

---

kommer i fall du vill

kommer och knarkar till

---

Inspiration via injektionsnålen, tänkte Martin med ett snett leende. Och sedan den sköna sömnen.

Han öppnade dörren till vänster. Rummet var tomt. Det var ett helt vanligt rum med fula tavlor och delvis nedslitna tapeter. En gammal rostig järnsäng med ett par smutsiga filtar. Högar av tidningspapper låg hoprafsade till någon sorts sovplats i ett hörn. På ena väggen hade någon – kanske en av diktarna – visat prov även på sina kunskaper som målare. Det hade blivit en sorts måltavla med ojämna ringar och ett egendomligt öga med nålvass pupill som prick. Textförfattaren hade också varit verksam:

---

fan ser dej

---

Under måltavlan låg högar av skärvor från engångsglas.

Skärvor betyder lycka, ja, tänkte Martin.

Nästa dörr ledde till köket. Martin rörde sig hela tiden rutinerat tyst och smidigt. Han steg in och drog till dörren bakom sig.

Det stod en kastrull med vatten på en av gaslågorna i den gamla kockumspisen. Men elden brann inte. Och ändå stod gaskranen öppen. Ingen gas strömmade ut.

Någon hade tydligen sett till att gasen blivit avstängd, troligen för hela fastigheten.

Det verkar som om någon tänkt sig att sterilisera nålarna till silen, tänkte Martin bistert. I så fall rätt ovanligt. Oftast är det bråttom med den första pumpen. Risken för gulsot ger det här folket vanligen fullständigt fan i.

Dörren till skafferiet stod öppen och där vimlade av tomflaskor. Femti, kanske hundra.

Underligt att man inte sökte realisera det där inte direkt föraktliga kapitalet hos bolaget? Men initiativkraften hos det här klientelet är förbluffande låg, tänkte Martin.

Vilket man däremot inte kan säga om pojkarna som sköter själva hanteringen. De på toppnivå var så gott som aldrig själva narkomaner. Man hade oskrivna lagar, hårda men ur deras synpunkt rättvisa.

Man hade förstås alltid försäljningssiffrorna för ögonen.

Plötsligt stelnade Martin till vid ett ljud ute från hallen. En dörr som öppnades, stönanden och hasande steg.

Han lutade sig mot dörren och lyssnade genom dörrspringan.

Det lät oroande. Någon försökte släpa någon annan ut ur lägenheten. Det blev bråk, han hörde flämtningar och en svordom. En duns.

Någon höll på att råka mycket illa ut.

Martin slängde upp dörren och höll instinktivt handen framför sig.

En av de ynglingar han sett tidigare, den mörke med polisonger, höll på att släpa ut Bodil genom hallen mot trapphuset. Hon kämpade emot men han hade kopplat hennes ena arm bakom ryggen och hon skrek av smärta.

När han fick se Martin släppte han taget och skuffade henne häftigt åt sidan. Hon föll som en säck smutskläder i ett hörn. Martin satte fart framåt men ynglingen hoppade vigt undan, något glimmade till i handen, en knäppning hördes och Martin hejdades av den sylvassa spetsen på en stilett som pekade rätt mot hans mage.

– Lägg dej inte i det här, väste grabben. Vem fan är du för resten?

– Släpp den där! sa Martin med hård röst.

Han stack handen innanför kavajen men hejdades av stilettspetsen som nu bara var ett par centimeter från hans underliv.

– Vänd dej om, väste grabben. Om du inte vill bli uppsprättad som en makrill.

Martin drog fram handen igen. Med en svepande mjuk men ändå snabb rörelse slog han stiletten neråt samtidigt som han lät sig falla åt sidan. Vänster fot träffade grabben på höger knä, med ett snabbt fotombyte hade Martin full balans igen. Allt gick virvlande fort. Höger hand slog med full kraft av handflatans sida mot den hand som höll stiletten. Grabben skrek till och stiletten slamrade i golvet.

Men grabben var inte dålig heller. Han hade stönat till när han fått sitt knä illa åtgånget men hade ändå