Stöten

By Richard Stark

Parkers kropp är stenhård, full av muskelknutor och senor. Hal, slank, stark. Skadad. Tanken var att han skulle dö, att hans hustru skulle skjuta honom och lämna honom där för att förblöda. Men han överlevde. Och nu är det dags för Parker att göra det han gör bäst: utkräva betalning. Hämnas. Hårt och blodigt och kallt ... Detta är romanen som introducerar Richard Starks världsberömda brottsling Parker, som bland flera har spelats av Lee Marvin och Mel Gibson i kända filmer. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 2, 2021
• ISBN: 9788711954119

Book preview

www.sagaegmont.com

1

Killen i den årsnya Chevan var nyrakad och nytvättad. Han vevade ner rutan och erbjöd Parker lift. Men Parker bad honom fara åt helvete. Och den nyrakade killen sa »ta dej i brasan» och vevade upp fönstret och gasade ut sin Cheva i trafikströmmen. Parker spottade ut mot körbanan, tände sin sista cigarrett och fortsatte promenaden över den långa Washingtonbron.

Klockan var åtta på morronen, trafiken pep förbi honom i ett ständigt mmrrrmmm, mmmrrrmmm, alla de blankglänsande människotorpederna var på väg in mot stan. På andra sidan den kraftiga betongutlöparen var det tomt, inga körde mot New Jersey. Där var det öde och tyst. Samma sak med körbanan under dem.

När han kom ut mitt på den långa, smäckra bron, kände han hur den svajade och rörde sig i vinden. Det gör den alltid, men han hade inte lagt märke till det tidigare. För han hade inte gått till fots över bron förut. Han kände hur den skalv och darrade under hans fötter och han blev förbannad. Han slängde den slutrökta fimpen över räcket och ner i floden och fräste i väg en loska mot närmaste hjulkåpa. Och han fortsatte.

Kvinnor på väg till sina arbeten i tusentals kontor upptäckte honom och upplevde plötsligt en underlig, pirrande känsla i låren en bit ovanför strumporna. Han var storvuxen, risig som en grizzlybjörn, hade breda absolut raka axlar och armar som var alldeles för långa för kavajen. Han var klädd i en grå kostym som hade åldrats utan skönhet och utan strykjärn. Han hade svarta skor och strumpor, bägge störda av hål. Skorna hade hål i sulorna, strumporna i hälarna och tårna.

Händerna svängde som välinställda klockpendlar utmed sidorna, fingrarna var hela tiden lätt inkrökta, som beredda till hugg. Och händerna var stora, breda, bruna och ovanligt kraftiga. Ungefär som en romersk skulptörs dröm om ett attribut för en verklig manlighet. Det bruna håret var torrt och rufsigt, stretade runt huvudet på honom som om han hade haft peruk. Ansiktet granit … »vad ni vill». Ögonen onyx. Munnen var ett smalt, blodlöst, känslokallt streck. Kavajen fladdrade omkring honom när han gick, för den var för vid. De stora händerna rörde sig som ödets klockpendlar nedanför alldeles för korta kavajärmar.

Kvinnorna som var på väg till sina arbeten på de tusentals kontoren sög in honom med blicken och ryste till. De kände instinktivt att han var en buse, en känslokall knöl, såna där händer var skapta att slå andra till lydnad. De visste att det där granithårda, cementknaggliga ansiktet aldrig skulle spricka upp i ett leende för att behaga en kvinna. De visste … kände på sig vad han var för en … och de tackade Gud för att de redan var gifta med dem de nu valt … men de darrade en lång stund efter den tanken. Varför? Vem vet? Kanske därför att de visste att han skulle falla över en kvinna den kvällen … falla som en tung fura.

Männen, på väg till tusentals kontor, nöp till lite hårdare i bilratten och låtsades inte se honom över huvud taget. En lodis på väg över bron, en som inte ens hade råd att åka tunnelbana. En som inte ens hade bil. Några få klarögda morronresenärer kände igen sig själva innan de hade lyckats peta sig upp på stegen och innan de hade hunnit skaffa sig en bil. Hunnit, eller haft råd med det.

Parker fortsatte över bron, vid det motsatta fästet tog han av till höger. Han fortsatte ett kvarter och gick sen ner i en tunnelbanestation.

Han småsprang nerför trappan i tunnelbanehålet. Vårsolen slocknade och ersattes av grällstarka lysrör, som gav de krämfärgade kakelplattorna på väggarna en spysjuk ton. Han gick fram till den stora kartan över stadens tunnelbanenät, studerade den, kliade sig fundersamt på armbågen. Det var egentligen onödigt, för han visste precis vart han skulle.

Ett tåg in mot stan dånade in på perrongen, stannade väsande och dörrarna slamrade upp. Folk steg av, fler försökte tränga sig på. Parker vände sig om, ryckte upp dörren med skylten tillträde förbjudet och slank in genom den. »Hallå där …», ryade någon bakom honom. Han kom ut på perrongen just som dörrarna började glida samman. Han tog ett långt, tungt språng och dunsade in i trängseln i vagnen. Dörrarna slog igen alldeles bakom hans klackar.

Han åkte en bra bit, steg av vid Chambers och gick sen sista biten bort mot Körkortsbyrån på Worth. På vägen dit bommade han en dime av en gammal homo med sladderfeta höfter och slank in på ett fik. Han bommade en cigarrett av bruden som slavade bakom disken och beställde kaffe. Hon rökte Marlboro. Han nöp av filtertoppen och slängde den på golvet, och stack sedan cigarretten mellan de smala, nästan blodlösa läpparna. Hon tände den åt honom, lutade sig över disken och dukade fram sina stora bröst i den djupa urringningen. Ett slags var-så-god. Han sög eld på taggen, nickade, släppte dimen på disken och gick sen utan ett ord.

Hon stirrade efter honom, mållös av ilska, tog dimen och slängde den i slaskhinken. När hennes medslavinna en halvtimme senare sa något ord till henne, fräste hon till och kallade väninnan för en jävla löphynda.

Parker fortsatte fram till Körkortsbyrån, gick in, fram till den långa, ståhöga skrivdisken och letade fram rätt formulär. Sen tog han den antika stålpennan, doppade den i bläckhornet och började skriva. Därefter torkade han bläcket ordentligt med läskpapperet, vek försiktigt ihop blanketten och stoppade den i plånboken. En brun plånbok, sliten och tom till tusen.

Han lämnade Körkortsbyrån och gick över till närmaste postkontor. Där svarade de federala myndigheterna för verksamheten och där hade man kulspetspennor. Han ställde sig vid en skrivdisk, tog fram körkortsblanketten och började med den svarta kulspetspennan teckna en stämpel. Han hade ett klart och tydligt minne av hur stämpeln såg ut.

När han var färdig studerade han verket. Nickade och bedömde att det dög för folk som skulle kasta bara en kort blick på kortet. Men det skulle så klart inte hålla för någon ingående granskning. Stämpeln verkade lagom suddig, som om den inte hade tryckts på ordentligt mot stämpeldynan, eller som om den kommit litet på snedden eller något i den vägen. Han fuktade fingertoppen och suddade till penndragen ytterligare något. Sen slickade han fingret rent och stoppade körkortet i plånboken. Och innan han stack tillbaka plånboken i bakfickan böjde han den och vred den hårt några gånger, för att det nya körkortet skulle få samma åldringslinjer som plånboken.

Han gick utmed Canal Street och vek in på en bar. Där var det mörkt, unket och ovädrat. Bartendern stod med en kund längst bort vid disken. De slutade sitt lågmälda, mumlande samtal och tittade på Parker.

Han fortsatte genom lokalen, brydde sig inte om de bägge männen och slog upp dörren till herrtoaletten. Den svarta stålfjädern dängde igen den tunna trädörren bakom honom.

Han tvättade ansiktet och händerna i kallt vatten och utan tvål för det fanns varken varmvatten eller tvål. Han fuktade håret och krafsade omkring med fingrarna, tills det såg något så när ut. Han strök sig om hakan, kände skäggstubben men bedömde den som acceptabel.

Han tog fram en slips i innerfickan, fuktade fingrarna under kranen och strök ut rynkorna i slipsen genom att dra den som en snodd mellan fingrarna. Därefter satte han den på sig, knöt den, drog till och betraktade resultatet i spegeln. Vecken och skrynklorna syntes fortfarande. På insidan av kavajslaget hade han en säkerhetsnål. Han tog nålen och fäste slipsen vid skjortan tillräckligt långt ner för att vecken och skrynklorna i slipsen skulle rätas ut något. Med den hårddragna slipsen, med kavajen knäppt … så såg han inte alltför jävlig ut. Man kunde inte heller se att skjortan var skitig.

Han blötte fingrarna igen och sökte efter ungefär det ställe på byxbenen, där ett veck hade suttit en gång i tiden. Han nöp till och försökte stryka fram det med tummen och pekfingret. Efter tio hårda nypstrykningar började ett trubbigt veck framträda. Han betraktade sig på nytt i spegeln.

Han såg inte ut som någon Rockefeller, men han såg för den delen inte ut som någon luffare heller. Han såg ut som en hårdslavande kroppsarbetare, som sällan hann se något annat än verkstan, där han jobbade, och köket i den trånga våningen nånstans vid en bakgata. Det var okay.

Han tog fram det förfalskade körkortet en sista gång, satte sig på huk och gned papperet ett par gånger med bägge sidorna mot golvet, tills det såg lagom illa medfaret och smutsigt ut. Han skrynklade det sen ytterligare mellan händerna och strök till slut bort den ytliga smutsen. Därefter stoppade han tillbaka körkortet i plånboken. Han tvättade händerna en sista gång, och nu var han beredd att fortsätta … eller kanske snarare börja.

Bartendern och den ensamme gästen klippte av sitt mumlande samtal, när han kom ut från toaletten och passerade dem. Men Parker gav dem inte en blick ens. Han gick tillbaka ut i solskenet, satte kursen västerut, upp mot centrum, lät blicken hela tiden spela utmed fasaderna på jakt efter en lämplig bank. Han sökte efter en bank som kunde tänkas ha en massa kunder av just den typ som han för ögonblicket spelade.

Till slut hittade han en och stannade till för några ögonblick, ordnade till ansiktet, lät det slappna av tillräckligt för att verka normalt. Han såg inte längre förbannad ut, inte heller grym och elak. Han koncentrerade sig, mjukade upp ansiktsmusklerna, tills han kände att han hade fått fram det rätta oroliga uttrycket. Då gick han in på banken.

Utmed den sågtandade disken fanns fyra expeditionsfickor. Två av kassorna var öppna och betjänades av medelålders män i mörka peppar-och-salt-kostymer. En av de mörkklädda var upptagen med en kund, en äldre dam i säckig kappa och som talade knackig engelska. Parker gick raka vägen fram till den andra luckan. Han pressade fram ett leende i det oroliga anletet.

— Go’dag, sa han och fick rösten att låta mjukare än normalt. Jag har ett problem och undrar om ni kanske kan hjälpa mig. Jag har tappat min checkbok och jag kan inte komma ihåg kontonumret.

— Det är inget problem alls, svarade den mörkklädde med ett falskt service-smil. Om jag bara får namnet och …

— Edward Johnson, svarade Parker och uppgav namnet han hade plitat ner på körkortet. Han drog fram plånboken. Jag kan legitimera mig, fortsatte han och tog fram körkortet. Här …

Kassören tog körkortet, kastade en hastig blick på det och nickade kort. Sen gav han det tillbaka.

— Tack, det räcker, sa han. Och det var checkräkningskonto?

— Ja, just det.

— Ett litet ögonblick bara.

Kassören tog telefonen, sa några ord, väntade på svar och gav Parker ett lugnande service-leende under tiden. Sen fick han svar, pratade några sekunder med personen i andra änden av linjen och rynkade pannan. Han lade handen över mikrofonen och sa till Parker:

— Det finns inget konto i ert namn här. Är ni säker på att det verkligen var ett checkräkningskonto? Det kan väl inte vara ett sånt där konto med minimumbegränsning?

— Försök det, svarade Parker.

Kassören hade fortfarande fundersamma rynkor i pannan, när han tog handen från luren och tittade upp på Parker.

— Det finns inget sånt konto heller i ert namn, sa han.

— Lätt fånget, lätt förgånget, sa Parker med ett brett flin och gick ut.

Kassören tittade oförstående efter honom.

I den fjärde banken han försökte hade Edward Johnson ett checkräkningskonto. Parker fick kontonumret, uppgift om innestående belopp och ett nytt checkhäfte som ersättning för det han hade tappat. Den där Edward Johnson hade bara fattiga sexhundra bagis på kontot Parker tyckte nästan synd om den stackars saten.

Han lämnade banken och gick in i närmaste herrekipering, där han köpte en kostym, skjorta, slips, strumpor och skor. Han betalade med en check. Expediten jämförde namnteckningen på checken mot den på Parkers körkort och kollade sen med ett telefonsamtal till banken att det fanns täckning för checken. Det fanns det.

Han tog med paketen till busstationen på Fyrtionde gatan och gick in på herrtoaletten. Han hade inte en dime ens att öppna myntlåset i toalettdörren, så han sköt in paketen under väggen och ålade sen själv efter in. Han bytte om till de nya kläderna, flyttade över plånboken och checkhäftet och lämnade de gamla lumporna kvar.

Han gick norrut tills han kom till en affär som sålde läder, resväskor och sånt. Han köpte resväskor för hundrafemtio bagis, fyra lika trunkar. Han visade körkortet som identifikation. Den gången ringde de inte ens till banken. Han kånkade på trunkarna i två kvarter, slank sen in på en pantbank och fick trettiofem dollar för klabbet. Han for till en annan del av stan och gjorde samma stöt igen, köpte resväskor och stampade på dem. Så ytterligare en gång. På det sättet kammade han in åttio dollar.

Han tog en taxi upp till Broadway, besökte uraffärer, köpte klockor och stampade på dem. Efter