Upp i rök

By Kjell E. Genberg

Sverige översvämmas av smuggelcigg. Marionettmästaren bakom smuggelligan, Miro Serb, har Enheten efter sig, men har skydd av Justitiedepartementet. Enheten arbetar frenetiskt för att sätta dit Serb: smuggelvägarna ska skäras av och lagringsplatser ska identifieras. Men Serbs organisation tar inte lätt på lagens närmande och har ett skrämmande våldskapital...På samma gång löper en mordisk våldtäktsman fritt på Stockholms gator som riskerar att röja viktig strategiskt information. Enheten måste eliminera honom."Upp i rök" är den fjärde av sju delar i thrillerserien om den superhemliga organisationen Enheten.Serien följer bl.a. agenten Johanna Stjerne och chefen Ian DelCours äventyr inom den superhemliga organisationen Enheten

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726710816

Book preview

1

Krogen låg en liten bit från huvudstadens egentliga nattliga nöjescentrum – det som mot väster avgränsades av Kungsträdgårdens ytterkant och i öster av Stureplan. Det betydde inte att Restaurant Beograd saknade kunder. Det var trångt därinne, inte minst sedan nya gäster anlänt från de ställen som stängde klockan tre. Beograd hade öppet till fem på morgonen.

Allan Hjort hade suttit där sedan elva. För det mesta i baren men också i något av båsen vid den bortre väggen, nära dörrarna till toaletterna och nödutgången som bevakades av en skäggig bjässe.

Det gick knappt att känna igen Hjort. Han var klädd i Armanikostym av senaste snitt och skorna sken blankputsade. Hyn som i vanliga fall uppfattades som porigt smutsgrå hade fått ny solarieyta. Där han stod i hela sin magra längd vid bardisken och smuttade på ännu en stor stark liknade han mer en mäklare, utan rädsla för asienkriser och moskvabörser, än en trägen arbetare i Enhetens hemliga tjänst.

Han drack ur och beställde en ny. Bartendern höjde inte ens på ögonbrynen längre. Det här var en kund som tålde mycket. Blicken var fortfarande lika klar som när mannen kom in. Han undrade lite över vad kunden egentligen gjorde där, men det ingick inte i krogens policy att personalen visade nyfikenhet. Fast lite underligt var det – karlen uppvisade inga tecken till att vilja ragga fast det satt gott om snyggingar vid borden längre ut i lokalen. Kanske en slow starter, tänkte barmannen. Vi får se när hans blick blir lite suddigare och hormonerna går till anfall.

Bevaka glaset, sade Hjort och gled ner från den höga pallen.

Bartendern hann se Allan Hjort styra stegen mot herrtoaletten innan andra kunders beställningar tvingade honom till yrkesmässiga aktiviteter.

Hjort stannade till sedan han stängt dörren bakom sig. Han andades ut med en kraftfull suck och tyckte för en sekund att det kakelklädda rummet fylldes av alkoholångor. Men det var en helt privat känsla. De tre pladdrande männen vid plåtrännan påverkades inte. Allan klev fram till raden av tvättställ och blaskade ansiktet med kallt vatten. När han torkade sig med den gulbruna pappershandduken noterade han i spegeln att mustaschen borde ansas.

Trion pratkvarnar återvände till restaurangen. Allan såg på klockan. Han var tydligen ensam därinne nu. Genom att låtsas knyta skosnörena kunde han kolla springorna under de tre muggdörrarna. Där satt ingen.

Allan drog ett djupt andetag. Det hade gått lite styvt fem timmar innan han under viss vånda och plåga satte i sig sju deciliter matolja. Smaken satt som klister i munnen, men han skulle kunna hälla i sig åtskilligt med sprit och starköl utan att bli påverkad.

När magsafterna tagit hand om oljan och öppnat dörren för all sprit skulle alkoholen ta sin tribut. Det är typiskt, tänkte Allan, att när firman skickar ut mig för att supa ser de till att fyllan kommer retroaktivt.

Han gled in på toaletten närmast väggen och låste om sig. När han tog av skorna såg han att den ena fått en fläck. Han torkade av fotbeklädnaden med toalettpapper och sköt sedan fram skorna mot springan under dörren. Nu såg muggen normalt upptagen ut fast han ställde sig på toalettstolen. Ventilen satt högt och Allan ställde sig på tå medan han tog fram den lilla skruvmejseln ur innerfickan. Det var inte svårt att lossa skruvarna. Folket från Enheten hade sett till den saken vid sitt besök veckan innan. Utanför hördes plötsligt röster. Någon skrattade och sedan spolade vatten i plåtrännan. Allan lade försiktigt ner ventilhuven på toalettstolens plastlock. Därefter tittade han ut genom gluggen. De inmonterade speglarna gav honom cinemascopeutsikt över bakgården.

Han kollade armbandsuret igen. Sekundvisaren hoppade streck för streck och han väntade. Sedan såg han mannen som kom ut genom bakdörren. Karlen gick mot valvet som ledde till tvärgatan. Halvvägs vände han sig om. Månljuset föll över hans ansikte. Allan log snett när han såg den skäggiga nunan. Det var personen som hela kvällen suttit och bevakat nödutgången.

Någon kom in på toaletten intill – en man som stönade och stånkade. Doften som spreds var inte odelat angenäm och Allan stack näsan närmare ventilen. Skägget öppnade portarna mot gatan och lastbilens strålkastare slog in i speglarna. Allan blev så bländad att han måste blinka.

Från toaletten intill hördes spolbrus och sedan ljud av en dörr som öppnades och slängdes igen. En mansröst förbannade skaldjur.

Lastbilen körde in på gårdens asfalt. Bakgavelhissen sänktes och medan den unkna odören från nyss långsamt förflyktigades såg Allan fyra stora lastpallar med trävirke och spånskivor lastas av. Han tog ur kavajens bröstficka upp en tingest som mest liknade den sorts cigarrettändare som introducerades av amerikanska soldater under andra världskriget och på 50-talet var snart sagt varje cigarrettrökares egendom. Skillnaden var att denna tändare, förutom att den hade låga, var en kamera, försedd med mycket ljuskänslig film. Allan tog åtta kort på chauffören, matsäcken och den skäggige. Sedan stoppade han speglarna i var sin innerficka, skruvade fast ventilkåpan, tog på skorna och återvände till baren. Hans öl stod orörd kvar.

Krångel med magen? sade barmannen och log deltagande.

Allan log tillbaka lite blekt. Troligen skaldjur, svarade han.

Han blev kvar tillräckligt länge för att se den skäggige återkomma in genom nödutgången. En stor guldring blixtrade till på hans lillfinger. Innan mannen slog sig ner på sin stol var dörren öppen länge nog för att avslöja att fyra lastpallar blockerade utrymmet där bakom.

Det skulle brandmyndigheterna känna till, tänkte Allan när han betalade notan kontant.

Han hade gått lite mer än ett halvt kvarter genom den ljumma stockholmsnatten när den svarta bilen gled upp vid hans sida. Framdörren öppnades och Allan klev in.

Chefen? sade han förvånat när han upptäckte vem som körde. Mitt jobb var tydligen viktigare än jag trodde från början.

Ian DelCour log och sträckte fram handen. Allan gav honom den lilla kameran.

Jag hörde om den preventiva medicinen, sade DelCour vid nästa röda ljus. Vi behöver dig i morgon, så den saken måste också åtgärdas.

Hur? undrade Allan som kände hur det börjat kurra i magen. Så fort matoljan försvinner kommer jag att bli full som en alika.

Magpumpning! förklarade chefen. Sedan bjuder jag på frukost och debriefar dig samtidigt.

Mannen försökte dämpa sina upphetsade ljud. Det var svårt för honom. Han hade väntat länge bakom snåret invid den illa upplysta busshållplatsen på Östermalm. Väntan tycktes bara öka oron inne i den taniga kroppen. Ljuden började långt nere i maggropen, ungefär som om han fått för lite att äta under dagen, ett kurrande som spred sig uppåt, fick extra styrka och resonans i luftstrupen och blev till ett gurglande på väg upp till munnen.

Det var sent och egentligen borde han känna sig trött. I stället svallade blodet och förväntan gjorde honom varm i hela kroppen. Han kände sig betydligt yngre än han såg ut. Det grådaskiga håret var tovigt och ett hårstrå ville envist pilla sig in i örat så att det kliade. Det hjälpte inte att han föste undan det, hårstråt bara skulle tillbaka. Ansiktet var nästan lika grått som håret, och om någon sett honom skulle denne ha haft svårigheter att åstadkomma en beskrivning. Där fanns inga utpräglade drag. Näsan var en liten otydlig klump över ett par smala, bleka läppar. Hakan såg ut att övergå i hals utan någon distinkt gräns.

Det man skulle minnas – enligt tidningarna hade ett vittne en gång gjort det – var de sluskiga kläderna, fulla av fläckar. Det fanns också en doft omkring honom som förde tankarna till en kombination av surströmmingsfabrik och pissoar.

I huset tvärs över gatan, på den sida där husen stod tätt och det inte fanns någon liten park som här, var det släckt i alla lägenheter utom en. Tre fönster lyste mjukt ut mot sommarnatten, där mörkret snart skulle bytas mot gryning.

Det var mjuk mark bakom buskaget. Det enda han hittat där när han kom var några ölburkar, kasserade åkremsor från SL-kunder som fått dem fullstämplade samt en begagnad kondom. Allt detta städade han undan. Dessutom hade han burit med sig en gatsten från vägarbetet några hundra meter bort. Den låg nu vid hans fötter.

Han hade hört flickorna prata när han satt bakom dem på bussen tidigare samma dag. Båda var i tjugoårsåldern, ganska söta i sin alldaglighet. De skulle på fest och en av töserna hade blivit erbjuden att ligga över hos väninnan som var värdinna.

Det är skönt att busshållplatsen ligger tvärs över gatan, hade den andra sagt. Men jag måste skaffa en turlista, så jag vet när nattbussarna går.

Kamraten hade en i handväskan och medan de pratade och skrattade helt obekymrat fick mannen reda på busskurens placering och numret på huset där festen skulle avhållas. Han hade låtsats som ingenting och klivit av flera hållplatser före hemmet.

Sedan höll han utkik. Han såg dem komma tillsammans och gå in i huset. Medan timmarna gick slocknade ljuset i alla fönstren utom tre. Nu kastade han en blick på klockan som satt hårt runt hans smala handled. De självlysande visarna berättade för honom att det snart var dags. Han spände sig och försökte få de märkliga kroppsljuden att tystna.

Plötsligt tändes ljuset inne i porten. Han nickade belåtet då han såg flickan komma ut på trottoaren. Hon var tidig. Bussen skulle inte komma på sju, åtta minuter än. Kanske ännu senare, tänkte han, för under tiden han stått och väntat hade han märkt att bussarna inte höll tidtabellen på minuten. Så gott som alla hade varit sena.

Flickan korsade gatan och den trädkantade parkeringsplatsen. Hon stannade till ett ögonblick innan hon satte kurs på busskuren. Det var knappt mer än hennes blonda kalufs som syntes i dunklet under hållplatsens tak.

Han var snabbt framme. Flickan hann inte mer än känna lukten av honom innan han fått ett hårt grepp, lagt handen över hennes mun för att hon inte skulle kunna skrika och börjat dra henne mot snåret. Hon sparkade och då körde han upp ena knät mot hennes skrev i en så hård rörelse att hon domnade till och blev lite slappare i hans armar. Han fick ner henne mot mullen bakom buskaget. Nu började hon sparka igen och hon stirrade upp mot honom med vidöppna, skräckslagna ögon. Han fick grepp om hennes hals, justerade in tummarna i läge och tryckte till. Det här greppet kunde han perfekt. Hon skulle svimma – inte dö. Om hon dog redan nu var nästan hela nöjet borta.

Hon blev slak under honom och då släppte han taget. I huset på andra sidan gatan släcktes ljusen i de tre återstående fönstren. Han väntade igen, betraktade de självlysande klockvisarna, redo att trycka mot hennes hals igen om hon skulle vakna. Men hon låg stilla. Så kom bussen. Den saktade in lite, men när chauffören såg att ingen väntade vid hållplatsen trampade hon på gasen igen.

Flickan hade kort kjol. Han drog upp den mot hennes midja och betraktade de vita trosorna. Utan att han själv visste det började han slicka sina tunna, torra läppar. Hon började röra lite på sig. Snart skulle hon vakna till – och då måste han vara redo.

Han öppnade bältet och byxorna hasade ner. Några kalsonger hade han inte, det brukade han aldrig ha vid de här tillfällena. Fingertopparna smekte kukhuvudet. Penisen stod ut som ett hammarskaft när han särade på flickans ben och lade sig över henne.

Så slog hon upp ögonen. Hans ena hand var snabbt framme och kvävde hennes skrik. Hon kastade sig under honom för att komma loss och då tryckte han till. Gud, så skönt det var när staken gled in. Att det var torrt gjorde honom inget. Hon kastade och vrängde, försökte komma loss. Hans hand gled mot gatstenen.

Snart skulle han komma – och då skulle hon dö! Med honom i sig.

Han hade stenen i handen, kände den skrovliga ytan och de vassa kanterna mot huden, när han hörde rösterna. Det var mansröster och det var nära att han föll i gråt. De inkräktade på hans revir, rev sönder hans stämning. Han reste på sig. Hela kroppen var spänd, men kuken slaknade. Flickan stirrade på honom med stora, rädda ögon. Hennes näsvingar vibrerade.

Det var tre män som kom längs trottoaren. De pratade och skrattade och var påtagligt berusade.

Herre jävlar, jag tror jag pissar på mig, sade en av dem.

Där är en buske, svarade den som gick främst. Han pekade på snåret vid sidan av busshållplatsen. Den duger väl. Jag tror förresten att jag gör dig sällskap.

Mannen reste sig häftigt upp från flickan. Han släppte gatstenen och lyckades dra upp byxorna. I samma ögonblick som den förste av nykomlingarna klev in bakom busken började han rusa därifrån. Byxorna hasade ner igen, han snavade och föll. När han åter kom på fötter stod de tre männen bara två meter ifrån honom.

Vi är inte ensamma om att vara pissträngda i sommarnatten, sade den främste och skrattade åt mannen som började skynda undan.

Jag tror han har skitit, svarade en av kamraterna. Det verkade så på lukten.

Tredje kompisen skrattade. Han öppnade gylfen och klev in bakom buskaget. Där skrek han till och de två andra skyndade in och sedan stod alla tre och stirrade ner på flickan. De hade stått så i ett par sekunder när hon började gallskrika.

Polisbilen som fick larmet låg ganska nära och var framme på ett par minuter. Det stod genast klart för polisbesättningen att flickan var ett nytt offer för den mördare och serievåldtäktsman som plågat huvudstaden i fem månader. De hjälpte henne in i bilen, svepte om henne med en filt och körde i ilfart till sjukhus. En polisman lämnades kvar att spärra av brottsplatsen och ta en första redogörelse från de tre berusade, men nu ganska tillnyktrade männen.

Kriminalpolisen och tekniska avdelningens folk anlände nästan samtidigt som frilansjournalisten Mattias Berggren. Han hade tidigare arbetat på den stora dagstidningen, där man gillat hans envetenhet och blodhundsinställning till nyhetsjakt. Att han var inbiten marxist-leninist var däremot inte lika populärt, i synnerhet som redigerarna ofta måste tvätta bort politiska hänvisningar och nästan dolda slagord som han brukade spränga in i formuleringarna. Det vore fel att påstå att han fick sparken, men han hade skymtat en styrande hand bakom erbjudandet om ett lukrativt frilansjobb åt en nystartad nyhetsbyrå som hade flyttat in i Cancerfondens gamla lokaler vid Södra Station.

Byrån gjorde ofta featurearbeten som innefattade grävande journalistik. Just nu var han – som de sade på den unga redaktionen – assignad till ett jobb åt en herrtidning. Han skulle göra en djuplodande artikelserie om seriemördare och serievåldtäktsmän eftersom denna typ av brottslighet ansågs vara på väg till Sverige från sitt ursprungsland USA. Även om det nu inte skulle vara så, brukade den sortens artiklar sälja många lösnummer.

Mattias hade naturligtvis hört talas om mannen som med olika mellanrum våldförde sig på flickor i Stockholms östra delar och fann att den typen kunde vara något att hänga upp artikeln på. Därför befann han sig, trots den ohemult tidiga timman, på samma ställe som poliserna och deras vittnen.

De uniformerade poliserna hade just pratat färdigt med tre lindrigt nyktra män i yngre medelåldern. Medan Mattias stod och trampade utanför avspärrningsbanden gick en av de civila fram för att ha ett samtal med trion. Tydligen hade ordningspoliserna från den målade bilen gjort ett gott arbete, för pratstunden blev kort och de tre karlarna klev över plastbanden. Mattias hörde dem tacka nej till skjuts.

De var på väg över gatan när Mattias hann ikapp dem. Han viftade med presskortet och det visade sig att en av dem kände igen hans namn. Han tog dem inte ur villfarelsen att han slutat på den stora morgontidningen och det tog bara några ord innan han än en gång kände av den tredje statsmaktens styrka. Alla ville komma i tidningen. De här människorna var inget undantag. De presenterade sig som Janne Nylander, Peter Oswaldsson och Micke Persson.

Det är klart att vi såg honom, sade Janne på Mattias direkta fråga. Han stack visserligen iväg som skiten ur en kanin, men jag hann då kolla in honom så det räckte. Vi har lämnat signalementet till snuten.

Och det var en jävel att lukta skit, infogade Micke.

Jag har inte hunnit prata med polisen än, förklarade Mattias. De är ju lite upptagna … så jag kan kanske få höra det av er.

Mattias startade den lilla bandspelaren. Sedan kastade han en blick på Peter Oswaldsson. Mannens ansikte var stelt och hans kroppsspråk visade tydligt att han inte trivdes med tillvaron. Vad är det med dig? frågade Mattias. Om du blivit chockad av det du såg kan jag skjutsa dig till sjukhus. Man ska inte ta för lätt på upplevelser som den här.

Det har inget med det att göra, svarade Peter. Jag hann inte se nånting alls. Men när jag hörde vad Micke skrek när han såg … ja, jag kunde inte hålla mig.

Vad? utbrast Micke. Pissade du på dig?

Det också, morrade Peter. Jag behöver komma hem så fort det går. Jag måste bada!

Var det du som luktade skit? sade Micke eftertänksamt. Jag trodde det var den där gubben som gav sig på bruden.

Nej, jag var alldeles i närheten av honom, menade Janne. Han stank verkligen. Du luktar parfym jämfört med honom, Peter.

Mattias stängde av bandspelaren. Bor du långt härifrån? frågade han Peter.

Andra sidan stan. Vi skulle hem till Janne på eftersläckning. Men jag har inget ombyte med mig. Man brukar ju inte ta med extra kalsipper till krogen.

Jag kan köra dig hem, erbjöd Mattias. Bilen står därborta. Han pekade mot parkeringsplatsen mellan gatans olika körriktningar. "Om ni andra hänger med så kan