Fulländad fasad: Kärleksmentorn: -

By Marie Hansson Mårtensson

En stark längtan att komma bort från vardagen och Sverige gör att 25-åriga Zack flyttar till Italien för att jobba med reklam. Där lever han ut sin dröm, driven i sitt jobb, flirtig och lättsinnig med damerna. Hans självförtroende är påtagligt och hans karisma betydande. Zack älskar sitt jobb och inte minst avgudar han Italien och den italienska mentaliteten, men mycket i hans tillvaro kan uppfattas som ytligt. Vad är det som döljer sig under fasaden? Svenska Cornelia bosatte sig i en annan italiensk stad för att studera på en konstskola, en passionerad kärlek till en italiensk man förde henne vidare till Montara där Zack bor. Hon är motsatsen till Zack, hon är oglamorös, genuin och brinner för sina intressen. Zack och Cornelia. Två helt olika människor vars vägar korsas på en julfest i Montara, tack vare den gemensamma vännen Wille. Ett möte som tycks vända upp och ned på bådas liv. Detta är den första delen i serien "Fulländad fasad".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726741322

Book preview

Marie Hansson Mårtensson

Fulländad fasad

Kärleksmentorn

SAGA Egmont

Fulländad fasad: Kärleksmentorn

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2020 Marie Hansson Mårtensson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726741322

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Kapitel 1

Ytterdörren slog igen med ett brak där glasrutan skallrade och lämnade alla gapande i sportbaren. Den högröda mannens sista ord ringde i Zacks öron.

"Sei una testa stupida la cui arroganza supera solo la tua ignoranza."

Arrogant dumhuvud kan du vara själv, morrade Zack för sig själv på svenska. Han lyfte sitt ölglas och drack, vände sig till dem som satt närmast och fortsatte argumentera på italienska för hur rätt han själv hade i analysen av den aktuella fotbollsspelaren och dennes karriärval.

En liten stund senare kunde man iaktta honom då han i mörk överrock med långa kliv gick över det lilla italienska torget, omgivet av antika stenhus. De snirkligt utsmyckade gatulyktorna var tända. En ung kvinna vände sig om efter honom. Zack vek av in på en trång gata och försvann in genom en anonym port. Han tog den slitna, gamla stentrappan med två steg i taget och stannade utanför en ytterdörr på tredje våningen. Nyckeln var redo i handen, rocken och kavajen redan uppknäppta.

Just när han låste upp ringde mobilen i byxfickan. Han tog snabbt fram den, kastade en hastig blick på displayen, gjorde en grimas och tryckte bort samtalet, samtidigt som han ryckte upp dörren och skyndade direkt in i badrummet. Händerna var redan upptagna med gylfen. Inom några ögonblick hördes en kraftig stråle träffa toaletten.

Telefonen i fickan ringde igen. Zack tog upp den med sin lediga hand och kastade en ny blick på den. Det var ett annat nummer nu. Han log och svarade med självsäkerhet i rösten.

Tjena, mannen! Hur är läget? Han log åt svaret. Vad jag gör? Hörs inte det? Han skrattade gott åt reaktionen, det var lätt att förstå att ljudet som ekade i det kaklade badrummet antagligen hördes till andra änden av linjen. Han lyssnade en liten stund och svarade sedan.

Jo, det blev ett par öl borta på sportbaren, det var ju matchkväll! Men det är ingen fara, jag kommer vara i tid.

Väl ute i hallen igen åkte ytterskorna av och rocken hängdes upp på sin galge. På väg in i sovrumet, tog han upp mobilen ur fickan, sökte upp det missade samtalet och satte på högtalarläge. Medan ringsignalerna gick fram tog han av sig kavajen, hängde upp den i garderoben och började fundera över kvällens outfit. Där hängde allt i färgkoordinerad ordning, vilket gjorde uppgiften tillfredsställande enkel.

Ciao Bella, hur är det med min underbara, vackra flicka ikväll? Han lyssnade, himlade med ögonen och gjorde en grimas.

Det är lugnt, vi kommer ju ses senare. Du hade inte behövt ringa. Jag ska på en jobbgrej först, det tar väl ett par timmar, men jag kommer antagligen över en stund till Alessandros efteråt, som vanligt.

Det var egentligen inte okej att hon ringde. Känslan av att vara påpassad och trängd dök genast upp. Han uppskattade inte att bli påmind om sin otillräcklighet och att behöva hantera någon annans behov. Han lade ifrån sig mobilen på sängen medan han fortsatte att klä av sig, samtidigt som han log motvilligt åt alla ivriga italienska ord som bubblade ur telefonen. När han stod i bara boxerkallingarna lyfte han upp telefonen för att avbryta svadan i andra änden.

Du? Vi får säga så, jag måste skynda mig nu! Vi ses sen. Puss-puss! Zack knäppte av telefonen, slängde den på sängen, vek ihop jeansen och hängde upp dem på en galge. Nu måste han skynda sig.

Smutskläderna fick följa med till badrummet och placeras i tvättkorgen. Medan han väntade på varmvattnet i den antika duschen finjusterade han skägget. Nuförtiden körde han med tiodagarsstubb. Hans käklinje framhävdes och det gällde att ligga i framkant med modet. Han granskade kritiskt sitt mörka hår. Det var nog snart dags att klippa sig igen. Han ville ha det kort och välvårdat, med en tvist. Därför hade han lite längd framtill som han kunde fixa till som han ville. Ikväll gällde förstås städad som look, eftersom det gällde att imponera på blivande kunder. Med den tanken tog han ut linserna, för att efter duschen sätta på sig glasögon med mörka bågar. Det var ett trick han ibland använde för effektens skull, han tyckte nämligen själv att han såg smartare och mer pålitlig ut i glasögon.

Efter duschen skyndade han tillbaka in i sovrummet. Han valde en mörk mullvadsfärgad kostym som fick honom att se proffsig och kompetent ut. Med färgen visade han en mjuk och inbjudande sida och tillkännagav dessutom att han visste vad som var modernt. Det sistnämnda var en effekt som inte fick underskattas i hans bransch. Han ställde sig framför spegeln och knöt slipsen. Han knäppte på sitt mest vinnande leende. Den här kvällen skulle bli fantastisk. Som de flesta kvällar blev för honom.

Han skyndade sig in i det trånga köket och öppnade det gamla kylskåpet, där dörren alltid protesterade med ett knarrande ljud. Han drack snabbt några klunkar ur en flaska Pellegrino och ställde tillbaka den.

Ett krafsande på fönsterblecket fick honom att le. Där promenerade den lilla gråsparven som han skämt bort och kikade in på honom. Han tog några solrosfrön från en liten skål på köksbordet, öppnade fönstret försiktigt och lade som vanligt fröna ute på fönsterblecket.

"Du dumma lilla pippi, som du styr med mig, jag som egentligen inte har tid ikväll. Men jag förstår att du är hungrig, så buon appetito på dig!"

Efter att varsamt ha stängt fönstret for blicken tvångsmässigt till det öppnade brevet som fortfarande låg på köksbordet. Han fick en klump av ångest när han såg det. Han ville inte tänka på det nu. Inte alls. Det var dags att rycka upp sig och bli den professionella yrkesman han ville visa sin chef att han var. En affärsmiddag väntade. Han slog bort bekymren och skyndade ut i hallen, tog på rocken, kollade att plånbok, iPhone och nycklar fanns med, slängde en sista granskande blick i hallspegeln, såg en fulländad fasad och gick hemifrån.

Kapitel 2

Zack var precis i tid när han klev in genom restaurangdörren för sitt sena kvällsmöte, precis som han visste att han skulle vara. Wille väntade på honom i foajén.

Tjenare! Vad bra att du hann! Wille log menande åt Zacks envishet att på samma kväll trycka ihop en match på sportbaren med jobb.

Ja, ja, men du vet att jag har koll på klockan. Till skillnad mot vissa italienska kollegor, Zack nickade menande inåt restaurangen.

Men du, visst går vi ut en sväng efteråt? Wille lade handen på Zacks axel och log konspiratoriskt, han var prydligt klädd i mörkblå kostym och slips, alltihop fick hans blonda hår att framhävas.

Visst, det är lika givet som en magnifik och mytisk Magnumbutelj en nyårsnatt, nickade Zack med glittrande ögon, medan han kastade en sista blick i en spegel. Han rättade till slipsknuten och vände sig om. Han var redo.

Ska vi gå in? Är alla här? Han hade själv bokat det enskilda rummet på restaurangen för det här mötet. Den italienska reklambyrån Wille och han var anställda på hade rutin på sådana här kvällar, att bjuda nya kunder på middag. Tanken var att låta dem lära känna alla företagets anställda under avslappnade och gemytliga former, skapa personliga kontakter och relationer som gjorde att samarbetet kunde löpa ännu smidigare för framtiden. Klickade det med någon speciell av medarbetarna på firman, skulle förstås just den personen få huvudansvaret för kontot med den kunden.

Det var ett väldigt osvenskt sätt att hantera nya kundkontakter, att mitt i veckan äta en lång middag med mycket vin. Men genialiskt i sin enkelhet, tyckte Zack. Redan den här första träffen kunde leda fram till idéer för kampanjer som gav stor utdelning. Zack älskade verkligen Italien och det sätt man hanterade vardagen på. Det var en av alla de saker han skulle sakna, om han blev tvungen att flytta tillbaka till Sverige.

Till den här kvällen hade han verkligen läst på om kunden. Han ville vara steget före övriga medarbetare på firman. Han ville briljera. Nu var det bara att köra. Han var som en ivrig galopphäst i startfållan, nu ville han igång!

Han gick före Wille mot den bokade avskildheten. När han småleende klev in genom dörröppningen gjorde han det med pondus, han ville att alla i rummet skulle förstå att här kom kompetens. Han gick fram och hälsade personligt med kindpussar på de nya kunderna, hejade på de övriga och slog sig sedan ner på en ledig plats vid det stora, runda bordet, den här kvällen dukat för åtta. Tre från kunden och fem personer från reklambyrån, däribland Zacks chef. Kunden idag ville introducera en ny sorts drickyoghurt. Under tiden de lättsamt diskuterade kundens företag, kundens produkt, konkurrenters kampanjer och annat som var relevant, åt och drack alla med besked. Det serverades enligt klassisk italiensk modell många rätter. En servitör fyllde ständigt på glasen med vin, men Zack och Wille var de enda två som också hade vattenglas vid sidan om. En svensk vana som kändes extra motiverad när man skulle förväntas hålla huvudet kallt och skärpt.

Zack hade i förväg kommit underfund med att kundens företagsprofil var ganska gammaldags. Men det han nu hörde fick honom förstå att de också var stolta över sitt traditionella sätt att vara. Förutom att i samtalet använda språk och uttryck som matchade kundens, måste han agera väldigt varsamt och inte föreslå något grepp som låg utanför deras tankevärld. Samtidigt krävde en så modern produkt som drickyoghurt att man presenterade den på ett fräscht och frestande vis, som lockade deras unga målgrupp. En balansgång som var nog så utmanande, konstaterade Zack, samtidigt som han log mot Nani. Hon log tillbaka. Ibland undrade han om Nani gillade honom som mer än en arbetskamrat. Han var visserligen van vid att tjejerna gav honom ännu starkare signaler än vad hon gjorde, vilket gjort att han ännu inte utforskat möjligheten, men han sparade henne för framtiden.

Han svepte med blicken runt bordet och tog in den spänning som låg i luften. Han älskade verkligen det här. Oväntat kände han ett hugg av obehag. Tänk om han skulle bli tvungen att lämna alltihop? Han skulle sakna jobbet och Wille. Och Nani. Och många andra.

Zack tvingade sig själv tillbaka till fokus. Det var dags för honom att göra sig hörd, att få uppmärksamhet. Den som var tyst fanns inte. Som vanligt var tekniken att binda ihop en suggestion till det undermedvetna med ett förslag till medvetandet. Han hade en tanke angående de bär som smaksatte drycken. Han frågade en av kunderna mer om bären. Hans tanke var att göra en enkel reklamfilm som tilltalade det estetiska sinnet. Han såg framför sig fräscha, felfria bär, färgglada och inbjudande, som rullade nerför en liten glansig rutschkana i metall, vitt eller möjligen något genomskinligt, rakt ner i flaskan med ett plask så att den vita yoghurten liksom skvätte. Gärna med en vit bakgrund så att färgerna på bären skulle framhävas. Vem lockades inte av det? En sådan approach skulle nog dessutom nå fram över generationsgränserna, tänkte han.

Men han ville också kunna presentera ett mer avancerat alternativ. Med två förslag skulle han vara bättre garderad. Till slut hade han kommit på ytterligare ett uppslag. Zack presenterade dem bägge för sin bordsgranne. Orden mytisk och magnifik gled naturligt in i hans beskrivning. Kunden nickade uppskattande och höjde rösten för att hans kollegor också skulle få höra, vilket automatiskt innebar att alla runt bordet blev åhörare. Mannen bad Zack presentera sina förslag själv och Zack gjorde det gärna. Han höjde rösten en aning, ansträngde sig för att förmedla övertygelse och optimism samtidigt som han var noga med att uppträda avslappnat, som för att demonstrera hur säker han kände sig. Han försäkrade dem också att det här bara var ett utkast till hans första visioner och att han förstås skulle jobba vidare med uppgiften.

Han hörde att det mumlades uppskattning från flera håll och lät sig nöja med det. Det var ju inte vid det här bordet som besluten skulle tas. Här fanns bara chansen att visa framfötterna innan någon annan hunnit komma med sina idéer. Nu hade han i alla fall förankrat intresset för sitt tankesätt. Om han lyckades övertyga sina kollegor om att hans förslag var bäst, skulle han lägga krutet på en professionell pitch som skulle presenteras för kunden vid ett speciellt möte. Sannolikt behövde han då Willes hjälp för att få fram det estetiska, det var ju Willes specialitet som art director.

När middagen avrundats ett tag senare fick Zack en klapp på axeln av Guido, sin chef. Bra jobbat, Zackarias sa han. Zack log inombords och gjorde en osynlig ’High Five’ för sig själv. Utåt sett höll han masken med professionell vänlighet och en värdig nickning. Nu skulle han och Wille gå ut och börja festa på riktigt. Släppa på kontrollen lite grann. Töja på slipsknuten och knäppa upp i halsen. Det var nämligen tradition på firman att man, dagen efter en sådan här affärsmiddag, inte behövde komma in före lunch. Han älskade verkligen Italien.

Kapitel 3

Cornelia låg hopkrupen i fosterställning på sängen och grät förtvivlat. Ytterdörren hade just slagit igen och spegeln i hallen skallrat till. Carlo hade gått hemifrån och hon var ensam. Totalt ensam. Lämnad. Tillintetgjord.

Hon var fortfarande i chocktillstånd och kunde egentligen inte ta in allt vad som hänt. Så sent som morgonen före hade allt varit normalt. Det hade varit en vanlig tisdag i november. Han hade lämnat lägenheten för att gå till jobbet och hon hade kysst honom adjö. Hon hade gått sin vanliga raska morgonpromenad och efter det satt sig med sitt examensarbete. På eftermiddagen hade hon gått ner till Alda och Cesare och hjälpt dem i butiken. På kvällen lagade hon middag med Carlo.

Det brukade vara en stund av gemenskap och samförstånd. Vanligtvis fnissade och skrattade de tillsammans, busade med varandra, kysstes och drack vin, samtidigt som de på något vis lyckades fixa ihop en middag av de ingredienser som fanns hemma. Matoset brukade ligga tätt, köksfönstret till gården stå på glänt eller på vid gavel sommartid, där barnens glädjetjut i leken blev en ljudkuliss. På köksbänken brukade det stå en speciell liten keramikskål med några oliver i. Carlo hade gjort skålen själv när han gick i skolan och han var galen i oliver, ville ha dem varje dag. Doften av vitlök och örter spred glädje, men just kärleken i den här gemensamma aktiviteten var det som fick deras matlagningsritual att bli dagens viktigaste och finaste stund.

När Carlo kommit hem från jobbet den kvällen hade han varit annorlunda. Han sa det inte med ord, men Cornelia hade i alla fall tydligt märkt att han inte var som vanligt. Pussen hon fick var mekanisk och utan känsla. Han var spänd och hans leenden ansträngda. Det var uppenbart att han bar på något som tyngde honom. Efter en stund hade hon lyft upp sitt vinglas och slutat med matförberedelserna. Hon hade klamrat sig fast vid sitt glas med båda händerna och studerat honom. Eftersom han fortfarande inte mötte hennes blick utan allvarligt fortsatte hacka på skärbrädan, blev hon till sist tvungen att fråga.

Vad är det Carlo? Hon pratade vid det här laget bra italienska och hade inga problem med att det var det språk hon var tvungen att använda för jämnan.

Carlo suckade tungt och lade ifrån sig kniven. Det såg nästan motvilligt ut, så pass långsamt utförde han rörelsen. Han tog sitt glas och vände sig om mot henne, på något sätt upplevde hon att han skapade en känslomässig distans, kanske var det hans ansiktsuttryck, hans blick eller att han lutade sig bakåt mot diskbänken.

Jag vet inte var jag ska börja, sa han med en ytterligare djup suck. Jag säger det som det är. Jag har träffat en annan. Han blev tyst, tittade hastigt upp på henne och sedan for blicken ner i golvet igen.

Först hade hon stått chockad och förstummad. Hon hade upprepat hans ord i huvudet, om och om igen. Som om hon kunde förstå dem bättre då. Till sist hade hon exploderat.

Men vad är det du säger? Jag fattar ingenting! Cornelia hade reagerat jättestarkt, som en riktig italienska. Hon höjde rösten allteftersom. Förklara ögonblickligen för mig vad som hänt! Men säg något då! Carlo, för helvete! Hon ville hindra tårarna som steg i ögonen. Hon tänkte inte börja gråta. Hon ville ha situationen under kontroll. Hon måste ta reda på fakta. Sedan skulle hon nog begripa. Säkert var det en missuppfattning. Hon kanske inte hade förstått honom rätt? Någon gång kunde förstås det italienska språket ställa till med spratt för henne. Men han gav henne ingen förklaring, han sa över huvud taget ingenting alls.

"Men herregud, Carlo! Förklara för mig! Säg vad du gjort! Du kan inte mena allvar! Eller hur? Du skojar med mig? Eller är det jag som inte förstår vad du säger? Säg något då för helvete!" Det sista skrek hon, medan hon i frustration slängde glaset i golvet framför honom. Det gick i tusen bitar mot stengolvet och det röda vinet stänkte upp mot de vita skåpdörrarna.

Lugna dig, Cornelia! Carlo höjde rösten. Jag kan inte hjälpa det! Jag har blivit kär i en annan kvinna helt enkelt. Det är sådant som händer. Du får bara acceptera det. Det var nästan som att han tänkte rycka på axlarna också, men så spände han sig, blev stel och orörlig. Han lät glasskärvorna ligga, stod stilla och sjönk gradvis ihop, som om han var uppgiven och kraftlös.

Men hur kunde du bli det? Jag trodde vi hade det jättebra tillsammans! Känslan av övergivenhet och svek överväldigade Cornelia och fick henne att snyfta. Det var tydligen ingen missuppfattning. Han hade just sagt att han var kär i en annan.

Carlo hade tydligen samlat kraft, för han tog ett stort kliv över förödelsen med vin och glas, ställde sig framför Cornelia, tog om hennes överarmar och tittade henne i ögonen. Snälla du, kan vi inte försöka göra det här civiliserat? Det finns inget du kan göra. Jag känner att jag vill vara med den här andra kvinnan och att de rätta känslorna inte finns kvar för dig. Jag är ledsen. Det var inte menat att det skulle hända. Det bara blev så.

Cornelia ryckte sig loss från hans grepp, vände sig om och lämnade köket. Nu storgrät hon. Det gjorde så ont! Hur kunde han bli kär i en annan? Hur kunde det ske? Så kom hon på en sak. Hon tvärvände, gick tillbaka till köksdörren och konfronterade honom. Vem är hon? Vem är det du har svikit mig med? Och hur länge har det pågått egentligen? Din falska jävel! Du har ju inte sagt något! Hon började snyfta okontrollerat, fast hon verkligen försökte behärska sig för att inte ge honom ett för stort överläge.

Carlos blick flackade när han uppenbart överlade med sig själv om hur han skulle svara. Efter en kort paus sa han tyst att det var en tjej som jobbade som servitris i stan och som brukade servera honom lunch. De hade inte träffats så länge än, men han kände att det var henne han ville vara med. Han tystnade och det syntes att han tvekade över om han skulle fortsätta eller inte. Sedan tog han sats och sa: Dessutom har hon blivit gravid.

Din jävel! snyftade Cornelia fram med låg röst, fast hon helst velat skrika och slå. Men med sin sista replik hade han dödat allt hopp hos henne. Hon vände och gick in i sovrummet, slängde igen dörren och kastade sig på sängen, där hon grät som om hjärtat skulle brista. Hon hörde hur ytterdörren slog igen och förstod att han gått ut. Hon låg kvar i sängen och grät till tårarna tog slut.

Någon gång under natten hade han kommit tillbaka. Hon hade hört hur ytterdörren öppnades. Hon hörde honom i badrummet och kände att han kröp ner i sängen bredvid henne. Han viskade Förlåt! och smekte henne lätt på kinden innan han vände ryggen till henne och somnade. Hon hörde på hans andetag att han faktiskt sov. Den jäveln! Han mådde väl bra nu! Han hade fått vara med sin nya flickvän utan dåligt samvete den kvällen. Sedan kom han hem och lättade sin skuldkänsla ytterligare genom att visa medlidande med henne. Därefter kunde han somna tryggt och sova lugnt. Tårarna började rinna igen. Hennes kinder var redan sträva av allt salt. Hon tryckte ansiktet i kudden och tyckte så oändligt synd om sig själv.

På morgonen hade hon lugnat sig, men knappt sovit något. När Carlo såg att hon var vaken, lade han en mjuk hand på hennes axel och sa: Det är okej om du behöver några dagar innan du flyttar. Det räcker om du kan komma iväg till helgen. Säg till om du behöver hjälp med något! Han klappade henne lite uppmuntrande på axeln och klev upp ur sängen. Cornelia var så knäckt att hon först inte fann några ord. Sedan bara skrek hon rätt ut, ett tjut av vansinne.

Flytta? Hon hade inte ens tänkt på att det var i hans lägenhet de bodde. Hon hade bott där med honom i två år och det var hemma för henne. Nu skulle hon bli hemlös också till råga på allt! Hon låg kvar i sängen och kramade kudden hårt i famnen. Hon hörde honom duscha och göra sig i ordning.

När ytterdörren slog igen och spegeln skallrade var det som en bekräftelse på hur definitivt slut allt var. Hon var ensam. Totalt ensam. Lämnad. Tillintetgjord.

Kapitel 4

Cornelia hade bott i Italien i nästan fyra år, när hennes liv gick i kras i den lilla lägenheten i den charmiga staden i norr, kallad Montara.

Det hände att hon fick höra visslingar och komplimanger på gatorna, främmande män kallade henne Bellissima. De beundrande uttrycken var definitivt något som gjorde Italien väldigt olikt Sverige. Hon hade svårt att vänja sig vid männens direkta sätt att visa uppskattning för hur hon såg ut. Hon var absolut inte vacker, hon såg ju bara ut som en normal svensk! En pojkvän från Sverige hade en gång sagt: Du är som en kaprifol, hejdlös, söt och personlig – men kanske lite klängig… Cornelia hade bara skrattat över den annorlunda och lite galna komplimangen. Hon var dessutom döpt efter en helt annan blomma, hade fått sin mormors namn, men pojkvännen hade ingen koll alls.

Hon visste att hon inte var någon skönhet, hon hade ju sina problemområden som alla andra. Tänderna hade hon i alla fall fått rättat till med hjälp av tandställning och ögonbrynen och ögonfransarna kunde formas och färgas. Men så var det det där med formerna. Cornelia hade svårt att glömma en speciell händelse. Hon hade varit 14 år när en kompis mamma sagt till henne att hon hade fina, breda höfter, som gjorda att föda barn med. Efter det glodde hon kritiskt på de förbaskade höfterna så fort hon såg sig själv i en helkroppsspegel. Hon var medveten om sina kurvor. Eftersom hon inte uppskattade hård fysträning fick det räcka med att hon följde sitt sunda förnuft i vardagen, vilket innefattade det italienska tricket att inte äta både pasta och bröd vid samma måltid. Hon vägrade att vara slav under ett ideal och hade med åren börjat lära sig uppskatta sina former. Dessutom kom man långt med att vara en positiv person.

Carlo hade förstås sagt att hon såg fantastisk ut, hans smeknamn på henne hade också alltid varit Bellissima. Han menade att hon var alldeles perfekt i formen, att hennes höfter var precis lagom, att hon inte kunde se bättre ut. Men vad visste han? Eftersom han var ihop med henne, var han ju partisk. Dessutom var det ju inte ens säkert att han menade det. Han kanske bara var snäll.

När Cornelia gått ut gymnasiet hemma i Sverige hade hon inte vetat vad hon skulle göra. Hon hade inte brunnit för något särskilt. Hon hade redan sin egen personliga stil, som var åt det bohemiska hållet och hon ville också välja framtid efter känsla och inte efter måsten eller vad alla andra gjorde. Hon tänkte inte studera vidare utan mål, utan hade sökt jobb i en affär och till sin överraskning fått det första hon sökte. Arbetsgivaren hade sagt att hon var söt och charmig och hennes sätt att ta folk på, skulle passa utmärkt. Hon hade bara skrattat åt det. Vilket inställsamt trams det lät som!

Cornelia hade i alla fall trivts med jobbet och det stämde att hon hade lätt att få kontakt med kunderna. Leendena kom spontant och hon märkte att de som tittade in gärna log tillbaka mot henne. Hon gillade att försöka hjälpa dem med deras önskemål och hon uppskattade att ingen dag var den andra lik. Det blev att hon bytte jobb ett par gånger tills hon av en slump hamnade i en möbelaffär, där hon trivdes allra bäst. Intresset för möbler och vackra saker växte och hon började så smått känna ett visst engagemang för att läsa vidare, vilket skulle innebära en flytt till Stockholm för henne som bodde i Gävle.

Cornelia letade efter en passande kurs på högskolenivå, det närmaste som liknade det hon sökte kallades Konstvetenskap. Hon gillade tanken på att lära sig mer om det som kunde kallas konst, även om det lät pretentiöst och det blev två terminer med heltidsstudier i Stockholm innan hon kände att hon ville ha mer kunskap om just antika möbler. Hon fann att Stockholms Auktionsverk hade svaret på hennes önskan. Hon gick två terminer i det som kallades Antikskolan. Det var en privatskola med en terminsavgift på några tusenlappar och endast en föreläsning i veckan. Med det upplägget kunde hon försörja sig vid sidan om.

Via Antikskolan fick hon lära sig om stil- och kulturhistoria från antiken till 1800-talets nystilar. Där hanterade man begrepp som renässans, barock, rokoko, gustavianskt och Karl Johan, så kallad empire-stil. Till Cornelias lycka var möbler och inredning huvudobjekten i den här kursen, men den handlade också om glas, silver, porslin och textilier.

Hon gick dessutom en kvällskurs i Föremålskunskap som hon gillade mycket. Tänk att kunna identifiera saker och ting! Vad var falskt och vad var äkta? Hur kunde man upptäcka att en möbel var renoverad? Vilka tidstypiska detaljer kunde avslöja ett föremål? En annan kurs hon verkligen uppskattade kallades Månadens möbel, där man fokuserade på en speciellt utvald möbel som hade en spännande historia att berätta.

Cornelia hade hittat sin nisch, det kände hon verkligen. Att utveckla sin kunskap om antika möbler och föremål kändes väldigt spännande och hon trivdes. Och det var under den här perioden i livet som hon kom i kontakt med boken som amerikanska Elizabeth Gilbert skrivit: Lyckan, kärleken och meningen med livet. Den älskade Cornelia. Där beskrev författaren bland annat hur hon kände en passion för det italienska språket och inledde en språkkurs, utan seriösare syfte än att det skulle vara roligt att kunna italienska. Cornelia kände likadant. Hon älskade italienska. Hon gillade musiken som Laura Pausini och Eros Ramazotti sjöng. Fast hon förstod inte ett skvatt av texten. Hon ville göra som Elizabeth, hon ville bejaka en stark känsla, därför började hon läsa italienska på kvällarna.

Ibland tänkte hon att hon antagligen bott i Italien i ett tidigare liv. Allt som handlade om Italien kändes väldigt behagligt och bekant på något oförklarligt vis. En gång i november åkte hon på en weekendresa till Rom med sin bästa kompis Bella och blev ännu mer förälskad i landet.

Människorna var så vänliga och charmerande. Inte alls stressade, som folk sagt. Kanske berodde det på årstiden, men i alla fall. Maten var fantastiskt god. Det fanns så mycket vackert att titta på, självklart de stora turistattraktionerna, men också inne i butikerna och så förstås i den vardagliga omgivningen. Allt det gamla hade en sådan skönhet, en sådan charm, något liknande hade hon inte upplevt någon annanstans. Trafikens larm och cigarettröken från de inhemska var bara en bakgrund till doften av tomat och vitlök genom ett köksfönster, den gamla, bredbenta gummans bitvis tandlösa leende när hon upptäckte en väninna och de elegant, välklädda kvinnorna som med småleende fokus skyndade fram på trottoarerna med en portfölj eller tjusig handväska i högsta hugg. Man ville vara med i deras sammanhang.

Några månader efteråt hände något som inte fick hända. Ljuvliga, levnadsglada och busiga Bella fick leukemi. Ett år senare var hon död. På Bellas sjukbädd hade Cornelia fått lova att ta tag i sina drömmar. Att våga sig iväg och uppleva saker. Inte gå kvar i de svenska, gamla hjulspåren. Bella hade en föreställning om att Cornelia borde åka till Italien och studera konst. De var överens om att det lät både exotiskt och romantiskt. Med tårarna rinnande hade Cornelia lovat att göra sitt bästa för att uppfylla drömmen, för dem båda.

Cornelias föräldrar var snälla och generösa till sin natur. Även när det gällde hennes nya idé om att resa till Italien för att studera. Hennes mamma hade vid ett speciellt tillfälle sagt att Cornelia borde resa, om det var det hon ville. Att man måste passa på att uppfylla sina drömmar medan man var ung.

När Cornelia var klar med det hon ville läsa på Auktionsverket hade hon parallellt hunnit studera italienska i nästan två år och kände att det var nu eller aldrig som gällde. Med Bellas ord ringande i öronen sökte hon till en konstutbildning som fanns i Brescia. När Cornelia googlade på Brescia, lärde hon sig att det uttalades med ett sj-ljud i mitten och var en stad med nästan 200,000 innevånare, 10 mil från Milano på väg mot Venedig. Bara namnet Brescia gav Cornelia rysningar av upphetsning. Det kändes så exotiskt.

Hon var väldigt nervös när hon skickat in ansökan. Hon visste inte vad hon fasade för mest. Att bli refuserad och bli kvar i Sverige? Eller att faktiskt bli antagen och tvingas anpassa sig till en oerhört främmande miljö på egen hand? Var hon verkligen tillräckligt modig och driftig för det? Men hon mindes Bellas ord.

När hon fått det positiva antagningsbeskedet var hon först chockad, men tvingade sig snabbt att släppa handlingsförlamningen och ta tag i allt som måste fixas. Söka studiebidrag från CSN, skaffa försäkring, leta lämplig bostad, säga upp hyreskontraktet på lägenheten i Sverige, bestämma vad som skulle med, packa och planera resan.

Hon tänkte ta med sig sin lilla bil för att underlätta vistelsen där, förhoppningsvis skulle hon spara lite pengar på det viset. Hon kunde på det viset enkelt ta med sig betydligt mer av sina saker också. Hon skulle kunna välja boende på ett annat sätt, behövde inte bo centralt alls. Hon skulle kunna göra utflykter och se sig om utan besvär.

Cornelia var 24 år när flyttlasset gick söderut. Genom att leva snålt och jobba så mycket hon orkade, hade hon en sparad buffert som hon tänkte hålla hårt om. Hon hade fått tag i ett möblerat rum med delat kök på landet utanför Brescia, vilket kändes som ett ekonomiskt förnuftigt alternativ. Det var ett mycket trivsamt boende i en flygelbyggnad hos en stor familj på en gård. Bland de andra hyresgästerna fanns några som också pluggade inne i Brescia och de skulle kunna samåka ibland och dela på bilkostnaden. Ett annat ekonomiskt alternativ var att ta bilen till bussen som passerade förbi i närheten. Brittiska Sarah som studerade beteendevetenskap bodde på samma ställe och blev snart en nära vän. Det var en rödhårig och fräknig tjej som inte var blyg för att säga vad hon tyckte.

Cornelia stormtrivdes med sitt nya liv. Hon älskade Italien precis som hon trott hon skulle göra och hon var fascinerad över italienarnas värme och engagemang. Studierna var spännande och människorna intressanta. Alla föll henne förstås inte i smaken, en del av konststudenterna var faktiskt väldigt konstiga. Klasskamraterna kom från många olika länder, men italienska var det språk som genomgående talades. Visst var det svårt ibland, de flesta pratade alldeles för fort, men många verkade uppskatta att hon faktiskt ansträngde sig för att prata deras språk, så det löste sig för det mesta. Ofta blev det mycket skratt över missförstånden som uppstod och ibland fick hon ta till Google Translate på mobilen för att göra sig förstådd.

Till sin överraskning var hon lite förtjust över männens sätt att uppvakta henne. Alla klichéer och förutfattade meningar kom till liv om de italienska männens charm! Visserligen skedde allt i modern tappning, men omtanken och den lätthet som de uttryckte sin uppskattning för henne fanns där, precis som i riktigt gamla filmer. Det var mer än en gång som killar kysste på hand och sa att de ville bjuda ut henne på middag. Men framför allt var de generösa med komplimanger.

Cornelia hade inte väldigt mycket erfarenhet av passion och drama från Sverige, för som många andra i hennes ålder hade hon haft relationer men inte ännu upplevt den där riktigt stora förälskelsen. Hon valde därför att ta lättsamt på det italienska flirtandet och dejterna, hon ville hålla det hela lite på distans och se männen som någon sorts underhållning. Hon var ju först och främst i Italien för att studera konst, även om hon visste att Bella haft romantiska drömmar om något mer för Cornelias del.

Efter ett drygt år på skolan i Brescia hade hon mött italienska Carlo. Han hade varit så snygg att hon knappt vågat titta på honom, för det kändes som att hon skulle börja stirra och skämma ut sig. Han hade mörkbrunt, axellångt hår med stora lockar och mörka glittrande ögon. Han var vältränad med platt mage, kraftiga axlar och en liten, fast rumpa. Han hade lite mörk skäggstubb och dessutom, faktiskt, en skrattgrop på höger kind. Cornelia tänkte för sig själv att han såg ut att höra hemma på filmduken.

De träffades när han dök upp som vikarierande lärare en dag. Så småningom fick hon veta att han var några år äldre än hon och ägde en lägenhet en halvtimmes bilresa från Brescia. Han jobbade också som mäklare. Carlo var en populär och charmig lärare, någon som fick flera av de kvinnliga eleverna att dröja sig kvar i klassrummet när lektionen var slut. Men Cornelia brukade gå därifrån, hon var på något vis generad inför honom och det energifält som omgav honom. Ibland hörde hon andra elever prata om Carlo, diskutera hans bakgrund, spekulera över om han var singel. Hon hörde dem säga att han i alla fall betedde sig som det.

Efter ett par veckor började Carlo flirta med Cornelia. Först tvivlade hon på sitt eget omdöme, för inte kunde väl en kille som han vara intresserad av någon som henne? Han tvingades använda både list och tålamod.

Kapitel 5

Efter arbetsmiddagen var Zack bekvämt nedsjunken i en soffa på Alessandros. Wille satt mittemot. De hade varsin stark drink och några tjejer till sällskap. Elena, som ringt tidigare på kvällen, satt bredvid. Hon doftade fräscht, något som påminde honom om citrus. Alla kände alla och stämningen var avslappnad.

Om man frågade Elena skulle hon antagligen påstå att hon på sätt och vis var ihop med Zack, att de i alla fall stod varandra ganska nära. Om man frågade Zack skulle han inte hålla med om det. Någon form av relation var det väl och visst hade de sex ibland, men det hade han haft med flera av de andra tjejerna också. Elena betydde helt enkelt inte jättemycket för honom. Fast han gillade att umgås med henne när de gick ut. Hon var verkligen jättesnygg, blond, lång och slank med härliga bröst och hon uppträdde behagligt. Var för det mesta varken klängig eller påstridig. Det var viktigt. Tjejer som uppträdde så dumpade han kvickt.

Wille och han hade nyss kommit dit och hunnit få in sina drinkar. De hade knäppt upp lite och Zack hade rufsat till sitt hår en aning, mest för att demonstrera för sig själv att han var ledig. Men samtidigt för att han brukade få komplimanger för buspojkestilen.

I tankarna var han fortfarande upptagen med det nyss avslutade mötet. Wille hade som vanligt varit en klippa. Han visade en seriös och medkännande sida som alltid uppskattades och som Zack försökte kopiera. Men det viktigaste var att Zack var nöjd med sin egen insats. Wille hade också kommenterat att han verkat på hugget. Men att deras chef, Guido, brytt sig om att ge Zack en komplimang betydde allra mest. Det var jätteviktigt i det här läget. Kanske rent av avgörande.

Zack ansträngde sig för att försöka stänga av funderingarna. De obehagliga tankarna var ikväll påfrestande aktiva där de snurrade runt i hans huvud, samtidigt som den lilla triumfen på mötet gjorde honom en aning stirrig. Han var fylld av adrenalin. Han visste att han inte kunde göra något mer för stunden och att han borde koppla av och njuta av tillvaron. Det som han normalt var världsbäst på. Att glömma morgondagen och leva i nuet. Han tog en rejäl klunk whisky och kände rusningen i kroppen när alkoholen gjorde verkan. Den efterlängtade effekten kom, när tankarna blev bedövade och de spända musklerna avslappnade. Han sträckte sig efter Elena.

Han lutade sig mot henne i soffan, lade armen om hennes axlar, sa Ciao, Bella igen, den här gången med en förföriskt låg röst mot hennes öra, gav henne en smekning och sen en lång kyss. Det gjorde honom gott. Han kanske skulle ta med henne hem den här kvällen? Det pirrade i kostymbyxorna och han visste att han skulle glömma allt det jobbiga om han fick ta henne. Elena gav som vanligt genast gensvar. Hon placerade en mjuk hand med långa, ljust målade naglar runt hans nacke, samtidigt som hennes andra hand smög sig innanför hans uppknäppta kavaj och smekte hans skjortklädda sida. Hon kysste tillbaka med känsla och Zacks humör steg flera grader. Allt blev med ens väldigt bra. Han lutade sig tillbaka, tog en liten klunk till och njöt av nuet.

Vad är ditt bästa minne från när du var liten? frågade Wille plötsligt.

Zack gav sitt standardsvar med ett litet leende: Det var full rulle och så många äventyr att det är svårt att pricka in något speciellt. Men för en gångs skull kom driften att svara ärligt. Han gjorde det på svenska så att de intill inte skulle förstå. Sanningen är att ett av de bästa minnena handlar om något så simpelt som när min storebror och jag spelade fotboll hemma på tomten. De stunderna var så äkta och där handlade det om okonstlad glädje. Han log inåtvänt och mindes hur det var att springa ikapp, finta, skjuta mål och bli hyllad genom att bli upplyft i en hårdhänt omfamning.

Du, det var riktigt fint, sa Wille och berättade om en julafton från när han var liten och bodde på Åland.

Sen nämnde Wille att han i december skulle ha sin årliga julfest för svenskarna i trakten. Fast det kändes konstigt i magen, när Wille nämnde december. Tiden tickade iväg.

Kapitel 6

När Cornelia efter ett års dejtande flyttade ihop med Carlo hamnade hon i Montara. Där fick hon nya vänner. Viktigast var Anna som drev ett eget B & B. Hon var en engagerad och varm person som närmade sig 40-årsstrecket, hade man och en 8-årig son. En stor fördel var att hon ofta hade tid att träffas på dagtid och det passade Cornelia.

Kvällarna var reserverade för Carlo. Hon fick också kontakt med en svensk kille som hette Wille. Det hade lett till ett par trevliga svenskträffar och hon uppskattade att han fanns i hennes närhet.

I Montara fanns också Alda och Cesare, ett gammalt par som drev en antikaffär. Cornelia hade fått kontakt med dem när hon förhäxat sig i en av deras tavlor. Det var klart att de uppmärksammade den engagerade kunden och samtal uppstod. Alda och Cesare gillade den passionerade svenskan som brann för gamla och vackra saker och hade kunskaper att backa upp sina åsikter med. De diskuterade olika föremål i butiken vid hennes besök och det började bli en rutin att de bjöd på en kopp kaffe i köket innanför, när hon kom dit. En dag frågade Cesare om