Vänner långt borta

By Matti Rönkä

Viktor Karppä har äntligen funnit lite ro i tillvaron, hans byggfirma går bra och han har nyligen blivit sambo med sin flickvän. Men en dag står hans hem i lågor och det dröjer inte länge förrän Viktor förstår att en grupp inom den ryska maffian är ute efter honom. Med hjälp av sina gamla vänner i Karelen, och de lärdomar han fick som elitsoldat i ryska armén, tar han upp kampen för att rädda sitt liv.

”Vänner långt borta” är tredje delen i den uppskattade Helsinki noir-serie med Finlands store deckarhjälte Viktor Kärppä. En rafflande berättelse om det förflutnas ständiga närvaro.

Matti Rönkäs böcker har vunnit flera fina deckarpriser. Hans ”Vänner långt borta” erhöll den prestigefyllda Glasnyckeln, för bästa nordiska kriminalroman.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 26, 2021
• ISBN: 9789178296347

Book preview

fel.

ETT

* * * * * *

Var är du?, frågade mannen på ryska utan att presentera sig. Den sträva rösten ekade i telefonen. Jag är här, inledde jag klokt. På bygget, avslöjade jag sedan. Mobilen tystnade, jag lyssnade ett litet tag och stack ner telefonen i bröstfickan. De brukar ju brytas, telefonsamtalen.

Hämta ett lass gipsplattor från industrihallen. Ta ur andra sorteringen, det duger bra för det där, sa jag till Antti Kiuru, ingermanländaren som var förman i gänget.

Radhuset med sex lägenheter växte upp i sicksack längs sluttningen. Taket på byggnaden var redan lagt. Där inne pressade männen in bergull, fäste skivor på väggarna och knackade fäst panel på skotten.

Jag hade fått tomten billigt av en byggherre kort innan han försatte sitt bolag i konkurs. Det gick ett rykte på byggarbetsplatserna att firman länsades omkull. Jag gillade inte vad jag hörde, för byggherren ägde också det hus jag bodde i. Och jag tyckte om mitt hem.

Mannen var så pass klartänkt att jag inte precis behövde ruska om honom. Jag såg honom rätt i ögonen ett slag och presenterade ett rimligt anbud. Gubben gned sina tjocka glasögon, svalde varje tillstymmelse till protest och gjorde sorti ut till vänster. Jag fick mitt hus och två byggen på köpet, planritningarna var i ordning och vatten och avlopp snudd på klara.

Senare hörde jag att företagaren fixade arbetskraft från Tallinn. Han lejde städare, lagerarbetare och allehanda korttidsjobbare från Estland, satte dem på färjan till Finland för några veckor. Arbetskraften var i rörelse, och kanske fanns det någon myndighet som var ute efter honom, det var inte jag.

Någon måste ju köra, sa Kiuru till min ryggtavla.

Var är Matti? frågade jag liksom för att påminna om att hans son stod i tacksamhetsskuld till mig. Jag hade räddat honom ur ett antal knipor genom att anställa honom.

Han är sjuk, sa pappa Kiuru.

Jaså sjuk, härmade jag.

På riktigt. Han har feber. Matti skyggar inte för arbete. Det vet du själv, försvarade han sin son.

Ta Iljusja eller Jurij, dom har körkort. Men hämta skivorna. Nu och inte den femtonde. Arbetet står still och ackordet skiter sig. Jag vände mig om och började ta mig fram längs det gjutna golvet som en häcklöpare över formbrädorna.

Vänta lite, Antti Kiuru hejdade mig, kom fram och putsade bort lite vitt damm från min kavajärm. Han stod så nära att jag kunde känna den faderliga doften av sågspån, slipdamm och varm svett. Du borde inte vara så stiligt klädd när du kommer hit …, muttrade han allvarligt. Mellan raderna kunde man höra honom säga att jag förr brukade ha blåställ eller träningsbrallor och hammaren i bältet, nu var det pressveck, kavaj och polotröja som gällde.

Jag måste ju sköta kontorsjobbet och springa på banken, jag försvarade mig. Måste gå. Håll ögonen på elkillen, för mig ett helt obekant fall. Jag undrar om det är värt att ta honom till jobbet i Korso, förtydligade jag.

I bilen knappade jag fram uppgifterna om det brutna samtalet på mobilens display. Numret hade etsat sig fast i mitt minne. Jag kände igen det petersburgska prefixet men resten av sifferraddan var helt obekant för mig. Det var konstigt eftersom bara få av mina bekanta visste numret till den här telefonen.

Där hemma satt Marja på den slitna bänken vid väggen på husets solsida. Hon kisade med ögonen och solade ansiktet.

Hej svejs, sa jag.

Hej, svarade Marja, uttryckslöst.

Jag gick fram och ställde mig bredvid henne. Fjolårsgräset vid stenfoten gulnade i den torra värmen. Maka på dig en aning, blev jag tvungen att säga innan Marja beredde rum för mig.

Här är arkitektens bilder och ingenjörens byggritningar på samma gång. Jag plockade ut en bunt ur plastfickan från kopieringsföretaget. Marja lät solglasögonen falla från pannan över ögonen och vecklade ut pappren över knäna.

Jag tycker den där flygeln passar fint in. Träden kan stå kvar på gården. Och terrassen här …

Vad i helvete är det här, avbröt Marja bryskt.

Alltså vad då?

Nå, men det här. Det här, hon knackade med fingret på ritningen.

Jaså tvättrummet. Bastu och tvättrum och en gillestuga, så pannrum och ett utrymme för mangel och strykbräda. Inte för att man nuförtiden behöver ett särskilt pannrum, men ett utrymme för varmvattenberedare och elskåp i alla fall.

Nej, men det här, det står jacuzzi, Marjas röst hårdnade. Pekfingret lämnade en fläck efter sig på ritningen.

Men va-i-helvete. Där har arkitekten placerat en bubbelpool. Man behöver ju inte bubblorna om man inte vill. Men en pool är bra, då är det torrt omkring och …

Du kan bygga pooler på dina bordeller. Så kan ni plaska omkring i riktigt skum med hororna, Marja slängde planritningen för bottenvåningen i backen och gick in. Jag samlade ihop ritningarna och putsade och torkade av dem med ärmen.

Marja rumsterade om bland sakerna i diskmaskinen.

Men det där är ju helt onödigt. Jag har redan ställt in kopparna och faten i ordning, kunde jag inte låta bli att säga.

Men det är väl en viss mening med att ställa in dom så dom blir rena och att allt får plats, trilskades Marja.

Du, på allvar, jag ställde mig bakom henne och försökte smeka henne, jag tog om hennes axlar. Vad är det. Du vet mycket väl att jag inte håller på med några glädjeflickor.

Jag smekte hennes rygg och blåste genom hennes t-shirt.

Nej visst, inte – inte längre, tillade hon i slutet av meningen hon svalt. Hennes axlar sänktes men musklerna förblev spända.

Det är lugnt, lilla sötnos. Det här jobbet blir bara renare och renare. Också om inte alla … redovisas, så får killarna sin lön och räkningarna från brädgården betalas alltid i tid. Och skatt betalar jag så det räcker och blir över. Jag är en helt normal finsk företagare. Eller åtminstone ganska snart, nästan normal och nästan finsk, försökte jag leende.

Är det vad du vill, Viktor, sa Marja skarpt. Att pengarna rinner in genom fönster och dörrar, Mercan glänser och poolen bubblar. Att man kallar dig Viki och tror av misstag att du heter Veikko. Ibland känns det som om du var trevligare när det inte gick så bra.

Marja såg rakt på mig med ögon som en rävunge, det mörka håret var rufsigt.

Du log oftare på den tiden. Åt dig själv och allt. Du skrattade fastän det fanns orsak att gråta. Vad vill du egentligen? Det funderar den här tjejen på ibland, sa Marja vemodigt. Hon väntade inte in mitt svar. Hon böjde sig ner efter en disktablett nere i skåpet, knäppte igång maskinen och gick in i det andra rummet.

Jag teg, trots att jag borde ha sagt, oroa dig inte, allt ordnar sig, och har du inte märkt att arkitekten också har skrivit in barnkammare, eller var det därför du blev arg och inte för jacuzzin.

Marja hann komma tillbaka till dörren innan jag öppnade munnen.

Lessen Viktor, men jag är ganska skärrad. Två ryska typer var här. Nej, … inga vanliga kylskåp i skinnjacka, hon pratade fortare när hon märkte att jag tänkte avbryta henne. "Dom var prydliga och artiga och dom hade långa fina ulstrar och portföljer av skinande läder. Dom talade engelska med entonig röst. Dom presenterade sig inte, men dom var helt säkert ryssjävlar. Ursäkta, alltså ryska medborgare. Inte heller nu lät hon mig komma emellan. Dom frågade efter dig, trots att jag tänkte att dom visste att du inte var hemma. Bad om sina hälsningar. Och sa att dom nog skulle komma tillbaka."

Men det var väl inget. Det kan ju vara några gamla vänner. Eller så har dom fått reda på mina kontaktuppgifter av någon och vill göra affärer. Dom kan ju vara helt ordentliga typer, försökte jag lugna henne, trots att jag inte ens själv trodde på det.

Du Viktor, jag är gammal nog för att fatta. Dom var onda människor. Dom hade kalla ögon och röster. Och dom såg på mig som på en disktrasa. Eller som på en prostituerad när hon inte duger längre. Och den ena skrattade åt mig och nöp mig i kinden som man gör med småbarn, fastän han säkert inte var äldre än jag.

Mobilen ringde. Jag svarade. Det enda som hördes var tystnad, ett ödsligt brus. Men jag var säker på att det var en rysk tystnad.

TVÅ

* * * * * *

Min sekreterare Oksana Peltonen, som jobbade halvtid, var redan i full gång på kontoret när jag lirkade in Mercan på parkeringen vid Grönnäsgatan. Jag hade behållit mitt kontor i sluttningen vid Hagnäs torg, trots att man erbjudit mig fräschare ställen. Men både dörrar och fönster pryddes nu av nya loggor. Texterna angav i mitt tycke behärskat, att VK-bolagen verkade härifrån och att koncernen också omfattade Bygg-Kärppä, VK-East-Trade, VK-Consulting och Hagnäs Östhjälp. Underst fanns en reklamslogan. Östhandel redan under två sekler. Det hade varit lika sanningsenligt att skriva under två årtusenden, men det hade nog förbryllat kunderna.

God morgon, Vitjuha, god morgon, hälsade Oksana. Jag gjorde precis i ordning te till dig, det står som bäst och drar. Och titta, överst i posthögen ligger tre brev adresserade till Viktor Kärppä, därför visste jag att du var på gång.

Det behövs väl inga varsel för det. Jag kommer hit varje morgon, med fem minuters precision, fräste jag. Och större delen av posten som kommer hit är väl till mig.

Oksana såg förnärmad ut, men hon fortsatte pladdra. Ojdå, har Vitja ont i hjärtat? Har kärleken skrunklat?

Jag började inte redogöra för min sekreterare trots att hennes gissningar nästan träffat rätt. Kvällen innan hade Marja krupit ihop i soffhörnan för att läsa, gått och lagt sig tidigt och lämnat mig sittande på egen hand. På morgonen gav hon sig av tidigt, nuddade vid mina läppar med en snabb kyss och sa hej.

Skrynklat, inte skrunklat. Fast så säger man inte om kärlek, tillrättavisade jag och hällde upp te i min mugg. Oksana hade köpt den på torget. På den runda sidan kunde man läsa Bossen. Oksana satte punkt för sitt surande och började energiskt printa ut fakturor och klistra igen kuvert.

Jag behövde ingen heltidsanställd kontorist. Oksana Peltonen var på kontoret bara två tre dagar i veckan. Hon tog hand om faktureringen, kunde grunderna i bokföring, svarade på fax och mail och vid behov kopplade hon om den fasta telefonen på kontoret till mobilen, så när hon var ledig svarade hon klingande: VK-bolagen, god dag.

Jag hade lärt känna Oksana redan när jag arbetade för Rysjkov. Hon var värvad från det gamla Leningradområdet, från någon bortglömd liten stad eller en förlamad sovchos.

Oksana hade sett så pass skaplig ut att hon forslats till Helsingfors i en Ikarus-buss med immiga rutor tillsammans med en skock andra flickor. Men det blev ingenting av arbetet. Oksana var snäll och underdånig men samtidigt barnslig och klumpig och ungefär lika upphetsande som ett par strumpbyxor i ett kylskåp. Rysjkov hade plockat henne åt sidan, hon fick laga mat, tvätta kläder och vänta på skjuts tillbaka till Petersburg. Först hade hon stannat kvar en månad, sedan en till, emellanåt förnyade hon sitt visum och återvände alltid till Helsingfors och Rysjkovs små arbetsuppgifter.

Och när Rysjkov dog, blev jag ansvarig för Oksana vid sidan av det övriga affärsarvet. På sin pappas sida var hon av finsk börd och hon pratade faktiskt hjälplig finska. Jag hade henne att gå på kurs, lärde henne pappersarbetet i mitt lilla företag och såg till att hon tjänade extra på ett tvätteri. Nu hade Oksana redan finskt pass. Hon bodde i Nordsjö tillsammans med sin mormor.

På tal om gäster, männen från Piter kommer strax, kvittrade Oksana som en fink om våren.

Va då för hel-ve-tes Pitermän, röt jag.

Hon blev rädd under bråkdelen av en sekund. Vad skryker du förr … Såna där bisnezzmän, två stycken, unga och snygga, utom sig som hon var, förlorade Oksana sitt finska tonläge och lät som en tre fjärdedels ryska. "Här en dag tillbaka stack dom sig in. Pratade som om du var bekant … och att det skulle vara miitink … hur skulle jag misstänka något", hon var tillbaka i sitt pladder, emellanåt drog hon efter andan så det pep.

Jag hann inte lugna henne, innan hon nästan skrek och skyndade att göra korstecknet. Nu kommer dom, åh så hemskt … vad ska jag göra?

Låt bli, ta’t lugnt, ingen fara, försökte jag. Sitt du bara där vid ditt bord och se till dina papper.

Oksana studsade fortfarande omkring mitt på golvet och jag blev tvungen att upprepa vad jag sagt. Hon öppnade munnen en gång till men ångrade sig när hon såg mitt varnande finger. Hon backade och försvann bakom halvväggen till sin egen sida av kontoret.

Jag drack ur min tekopp. Dörrfjädern gnydde på välbekant vis. Jag lade händerna på bordet med fingrarna isär och tänkte.

Under specialutbildningen i armén hade man testat och experimenterat med oss och lärt oss tåla stress. Vi hade pulsat fram i skogarna och strövat över slätterna tills vi skakade av utmattning. Vi led av hunger och sömnlöshet och av så verklighetstrogna förhör, att några var beredda att ange sina mödrar för statsförräderi. Vi hade blivit isolerade från varandra och man hade fått oss att intrigera mot varandra, råka i onåd och bli misstänkt, utan att offret för konspirationerna hade minsta aning.

Hela tiden betonades vikten av att bevara den egna handlingskraften. Håll huvudet kallt, tänk, överväg, koncentrera dig på det väsentliga, ältade majoren för avdelningen, O.A. Sorokin. Säg till ditt hjärta att slå långsammare, hitta en rytm för det. Det lyder, bedyrade han. Och när du behåller ditt ansiktsuttryck blir andningen jämnare och pulsen lugnar sig, då fungerar också dina sinnen. Var som gas – luktfri, smaklös och färglös, men dödande.

Först hade vi lett åt kamrat majorens prat. Den unge mannen såg ut som en ukrainsk bonde, stadig, välvillig, rödbrusig och på väg att bli gubbe, en som borde ha suttit på en spannmålssäck och väntat på en sup. Men flinen försvann pö om pö ur mungiporna. Sorokin visste vad han talade om. Och skuggan av det sista leendet försvann när vi insåg vad vi var kapabla till efter utbildningen.

Men nu satt jag inte på en lektion i psykofysisk taktik. Jag satt i min egen kontorsstol, utan att snurra eller gunga, jag förberedde mig på att ta emot mina gäster.

De var två till antalet. Av medellängd, slanka, med slät hy och moderiktigt individuella som om man hade klätt tvillingbebisar i olikfärgade koftor och sparkbyxor. Den ena var mörk, den andra blond. Den mörke hade glasögon utan bågar, den blonde en liten diamant i örat. Den mörke mannens kostym var blå, skjortan rutig och slipsen diagonalt