Victor & Los

By Bengt Ericson

Den klipska affärsmannen Lars Victor har gått från toppen till botten. Det enda han har kvar av sin forna förmögenhet är hans numera tomma våning på Karlaplan och en längtan efter att ännu en gång nå nya ekonomiska höjder. Statstjänstemannen Ragnar Los har däremot alltid varit en förlorare som ödet njutit av att trycka ner. Efter att ha blivit av med allt – jobb, hem, fru och värdighet – är tron på ett bättre liv som bortblåst, men det förändras när han möter Victor.Ett oväntat möte utanför ett kafé leder till att Los bjuder främlingen Victor på lunch med de enstaka kronor han har kvar. En liten handling som kommer förändra hela deras liv. Utan något mer att förlora är de båda villiga att riskera allt. Tillsammans ger de sig återigen in i en värld av pengar, politik och lurigt spel men denna gången vägrar de att misslyckas.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 23, 2023
• ISBN: 9788728544853

Book preview

Bengt Ericson

Victor & Los

SAGA Egmont

Victor & Los

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1991, 2023 Bengt Ericson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728544853

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Nu är du rädd, va?

Rädd?

Att jag ska fimpa dig. Dra ner brallorna på dig.

Han brukade börja så där ibland, bara för glädjen att skrämma upp sitt byte. Han visste ändå hur det skulle sluta. Då kunde han lika gärna unna sig nöjet av att få leka lite med råttan. Se hur förvirringen och skräcken byggdes upp. Det var alltid samma sak som hände.

Du skämtar!

Det är klart att jag skämtar.

För vi har ju en deal, eller hur?

Vilken tänker du på?

Den gamle mannen ryckte till.

Men C-V, för tusan! Det var ju därför som jag kom hit!

C-V Berner lutade sig bakåt i stolen och smålog. Han hade grå kostym, grå slips och grått hår som var prydligt benat på vänster sida. Ansiktet var kraftfullt och blicken uttryckslös, som hos en rovfågel. Så log han igen och den andre tycktes bli ännu mer uppskrämd. Berner iakttog hur hans ögon vidgades och hur det ryckte i ena mungipan. Det skulle väl föreställa ett leende men han visste hur det stod till. Alltid samma sak.

Det ordnar sig, sade han. Hur mår Greta?

Bra.

Och barnen?

Dom också.

Du själv ser lite trött ut, tycker jag?

Jag? Äh … Ett snabbt andetag, en släng med huvudet, som syftade till att skapa en illusion av vitalitet, i bjärt kontrast mot den blanka hjässan och påsarna under ögonen. Du vet …

Jobbat för hårt förstås, sade Berner. Du borde inte jobba så mycket, Kåge.

Det är tuffa tider. Gäller att hänga med …

Berner studerade den gamle mannen noggrant. Axlarna som sjönk ner, blicken som flackade. Det var nästan pinsamt hur svaga en del människor kunde visa sig.

Visserligen, sade han. Men inte så att det går ut över hälsan. Han drog ut en skrivbordslåda och plockade fram något. Jag spelade tennis med Carl-Michael i morse.

Hur mår han?

Taskig serve. Jag vann i två raka set.

Nån sa att han förlorat mer än 100 miljoner på börsen?

Berner ryckte på axlarna.

Hans spel gick i samma klass. Och ändå ville han ha revansch. Först till tio, varannan serve. Han visade fram en guldklocka. Så jag plockade av honom den här också.

Den gamle böjde sig fram och tittade.

Jag känner igen den. Patek Philippe. Han fick den av sin fru på 50-årsdan. Han rynkade ögonbrynen. Brukar ni spela om sånt?

Han ville få en extra chans. Då var han också tvungen att satsa nåt extra.

Men glaset är ju sprucket?

Berner flinade.

Jag råkade tappa den på golvet efteråt.

Du ’råkade’ tappa den?

En olyckshändelse. Carl-Michael tyckte också det var tråkigt. Han såg uttryckslöst på den andre medan hans hand dinglade med klockan. Så vred han på sig och slängde ned den i papperskorgen. Fast då var den ju ändå min.

Den gamle såg chockerad ut men höll tyst. Berner borrade åter ögonen i honom.

Vilket för mig tillbaka till utgångspunkten, sade han. Det där med hälsan. Om man vill åstadkomma nåt går det inte att missköta sin hälsa.

Han reste sig och tog några steg så att han stod mitt i kontorssviten. Golvet var täckt av persiska mattor, på väggarna hängde tavlor av Chagall och Miró, i ena hörnet stod en grekisk torso och strax bredvid ett glasskåp med en utsökt samling kinesiskt porslin.

Tror du jag skulle ha ett sånt här kontor om jag hade slarvat med hälsan? undrade han.

Nej, sade den gamle försiktigt.

Eller mina fastigheter?

Nej.

Eller mina gruvor och tankfartyg?

Nej.

Eller mina agenturer och aktier och andra intressen? I tider som dessa?

Nej …

Berner såg likgiltigt på honom. En gammal man av det inställsamma slaget. Förbättrade inte hans sak, det hade varit bättre om han hållit tyst.

Han gick fram till fönstret och blickade ut.

Jag behöver din hjälp, sade han.

Visst C-V. Självklart. Den gamle snubblade på orden. Säg vad det är bara.

Berner såg ut i fjärran, högt ovan träden i parken. Så många förändringar därute, så många nya idéer, så många möjligheter. Och någon annan som fick stå för risken.

Du ska bilda ett bolag åt mig, sade han.

Ett bolag? Visst …

Du är fronten. Jag står bakom.

Verksamhet? Det fanns en ängslig underton i rösten.

Konsulting. Berner såg fortfarande ut genom fönstret. Ekonomisk rådgivning.

Inga problem.

Du ordnar ett kontor, anställer folk. 20-30 man bör räcka.

Vilken profil?

Du ska få några telefonnummer, sade Berner. Bygg upp det lugnt och stilla. Mitt namn får inte nämnas.

Han vände sig om mot besöksstolen.

Konkurrensskäl, förklarade han. Jag har kommit på nåt verkligt hett.

Den gamle nickade och flackade med blicken. Han rörde nervöst på händerna.

Jag förstår, sade han. Jag ska ta hand om det. Men … Alltså … Han skrattade lite generat. " What’s in it for me?"

Berner såg förvånad på honom. Och sådant skulle han behöva höra, han övervägde om han skulle bli arg. Men så bestämde han sig för att le istället, det där leendet som kunde skrämma slag på hans affärspartners.

Du får bli VD, sade han.

I konsultbolaget?

Det också. Fast jag tänkte nog närmast på Lindström & Son.

Den gamle kacklade till.

Tacka för det. Det är ju mitt eget bolag!

Inte nu längre.

Den gamle bleknade.

Vad menar du?!

Berner suckade ljudligt men mådde bra inombords. Sådant här var alltid stimulerande.

Vad menar jag? Du är skyldig mig tio miljoner och frågar vad jag menar?

Du tänker väl inte …?

Det är precis vad jag tänker.

Men du kan inte göra det!

Jag gör det.

Men hur kan du …? Vad ska jag …? Den gamle såg förvirrad på miljardären. Så skrattade han gällt. Du skämtar?!

Berner log stilla mot honom.

Tror du det?

Javisst. Det här är ett skämt, eller hur?

Berners ansikte frös till is igen.

Så kul är det faktiskt inte.

Men … Men … Den gamle mannen gapade. Sanningen trängde långsamt in, han hade förstått. Han såg sig förtvivlad om i rummet, som om han sökte efter en utväg. Vi hade ju en deal! utropade han.

Lånet förföll igår.

Men du lovade …! Ögonen var uppspärrade, hakan skalv.

Jag ändrade mig.

Gamlingen sjönk ihop i stolen men reste sig sedan långsamt på fötter. Hans ansikte lyste av stress, svetten blänkte i pannan. Så gjorde han något mycket oväntat. Han föll på knä och sträckte ut sina händer mot den mäktige finansmannen.

Det här företaget är mitt liv, C-V! Min far, jag lovade honom … Min son, vi har talat om att … Tredje generationen, C-V. Tredje generationen!

Berner såg på klockan, besviken för att den var så mycket.

Förvärva, ärva, fördärva, sade han torrt. Du borde kanske vara tacksam för att grabben slipper undan.

Jag ber dig på mina bara knän! Ge mig en månad till! Tre veckor!

Lånet gick ut igår.

Två veckor!

Berner gäspade och såg åter på klockan. Det började bli lite tjatigt. Han tog ett par steg mot telefonen.

Jag kan sätta dig i konkurs före klockan fem. Om det är så du vill ha det?

Och det var som det brukade vara. Han var redan inne i nästa förhandling och orkade bara ägna ett förstrött intresse åt den där figuren på golvet. Lite förvånad var han ändå – över de skakande axlarna, de bittra snyftningarna, den totala förkrosselsen. Han rättade till slipsnålen.

Vilket djävla kryp.

2

Matsedeln såg lockande ut och han var hungrig, men tvekade ändå. 15 kronor för en ostsmörgås, hade han verkligen råd med det så här tidigt på dagen?

Ragnar Los blickade fundersamt nedför Styrmansgatan, sköt händerna djupare i rockfickorna och återgick till den flottiga menyn i kaféfönstret. Ägg och ansjovis, 17 kronor, köttbullar 19 och, herregud, det snurrade runt i huvudet på honom, skinka – en stor och underbar skinksmörgås, sannolikt på rågbröd – för 20 kronor jämnt.

Möjligheten fick honom att må illa. 20 kronor, det var nästan hälften av hans självpålagda dagtraktamente, kaffet ej inräknat, men det var hemskt vad vinden blåste kall den här dagen. En vass och snål marsvind virvlade runt bland papperstovor och sand på trottoaren, lika kall som allt annat här i världen.

Los huttrade till och såg under en sekund sin kuvade och klumpiga pendang i fönsterrutan. Han fylldes av självömkan och beredde sig att dra vidare då frågan kom över hans axel.

Vad kostar dagens?

Han såg åt sidan men lyckades inte fånga den andres blick, bara en vision av något håglöst – resignerad kroppshållning, ett dygns skäggstubb – som stirrade förbi honom mot rutan.

Los återvände hjälpsamt till matsedeln men främlingen besvarade själv sin fråga.

38 spänn, konstaterade han dystert. Lite väl mycket för en sketen pyttipanna enligt min mening. Nog gjord på korven från igår.

Los begrundade omsorgsfullt påståendet. Enligt hans erfarenhet kunde det innehålla ett korn av sanning, men alla hade rätt till en försvarsadvokat.

Det är inte säkert, sade han försiktigt. Jag har hört att …

Främlingen tystade honom med en blick, mer behövdes inte. Hans ansikte var magert på gränsen till utmärglat, huden gulblek, ögonen som rödkantade hålor.

Från igår, upprepade han.Eller, ännu mer troligt, från i förrgår. Han hostade hjärtskärande.

Nu var Ragnar Los en mycket speciell människa, vilket hans mamma tidigt gjort ett stort nummer av. Han var så snäll Ragnar, ville så väl, och den andres röst lät så uppgiven att han kände sig förpliktigad att höja stämningsläget.

Det står ’med ägg’, sade han. Pyttipanna med ägg. Säkert med rödbetor också. Då är inte 38 kronor så farligt.

Nykomlingen lät höra ett kvidande läte, åtföljt av en ny skrällande hostattack.

Inte så farligt, sade han bittert. Inte så farligt? Tänk bara på all kolesterol, rena dödshjälpen tamejfan. Synd bara att dom ska ha 38 spänn för besväret … Det lät som en snyftning. … jag som inte har råd med deras mackor ens en gång.

Los suckade. Han hade ofta utkämpat liknande strider men alltid med samma resultat. Det var hans öde här i livet.

Hördu …, sade han tvekande.

Främlingen skyfflade med god aptit i sig det sista av pyttipannan, tog en limpskiva ur brödkorgen och torkade omsorgsfullt upp några droppar kvarbliven äggula, som han därpå knölade in i munnen. Ett par sockerbitar följde med av bara farten.

Los betraktade manövern under tystnad. Han kände sig mätt men samtidigt förfärad över den ekonomiska katastrof som hans välvilja hade försatt honom i. Med kaffet hade det kostat 86 kr, nästan två dagars traktamente …

Men hans mamma hade säkert varit stolt över honom, det var som om han hade återfört en medmänniska till livet. Vålnaden från trottoaren stoltserade med en svag rodnad på de magra kinderna, ett hopp om liv som även glimmade i de mörka ögonen under den likaledes mörka lugg, som till hälften draperade en hög och vaksam panna. Los, som hade kontakter med Värmland, fick en vision av en ung varg. Visserligen utmärglad och luggsliten men med talang att förse sig, när tillfälle bjöds. Kanske tyckte den andre att han var diskret men det var svårt att undgå den trafik av tandpetare, saltkar och sockerbitar, som under måltiden hade gått från matbordet och ner i hans slitna rock.

Los hajade till när ett askfat med inskriptionen PRIPPS följde samma rutt och såg ofrivilligt bort mot servitrisen bakom disken. Hon såg med blanka ögon ut genom fönstret och Los drog en suck av lättnad. Det var samtidigt som den sista limpbiten försvann och bordet i stort sett var rensat.

Främlingen såg upp och fixerade honom med ett blekt leende.

Det var ju förfärligt vänligt av dig, sade han hest. Jag menar, bjuda mig på mat så här …

Los rodnade.

Det var väl inget, mumlade han förläget. Du hade ju inga pengar och … Han betraktade den andres nötta kläder, det bleka ansiktet, och hela saken föreföll honom så uppenbar, alltför självklar för att behöva förklaras. Om det var jag som hade stått där – och du som haft pengarna – skulle du säkert ha gjort likadant.

Främlingen log ett snett leende och sträckte sig efter en servett på grannbordet. Handen var smal och elegant och Los följde rörelsen med stor koncentration. Något i den andres sätt att torka sig i mungipan föreföll honom plötsligt djupt imponerande, en demonstration av säkerhet som han själv aldrig hade lyckats förvärva. Denna insikt fyllde honom åter med en ensamhet och han kände att han behövde en vän. Han såg prövande över bordet.

Jag heter Ragnar, sade han.

Vålnaden såg road tillbaka.

Lars, upplyste han.

De nickade åt varandra. Utanför skramlade en lastbil förbi och Los tänkte att den kanske var på väg norrut. Sedan tänkte han på Karin.

Från stan? undrade han.

Mannen som hette Lars slöt ögonen till hälften som bekräftelse.

Bor alldeles runt hörnet, sade han likgiltigt. Vid Karlaplan.

Vid Karlaplan?

Ja, eller på Narvavägen egentligen. Första kvarteret.

Los nickade högtidligt som om han tog emot en mycket märkvärdig upplysning, vilket det på sätt och vis också var. Inte ens efter börskraschen gick det att förena en så sliten rock med en adress vid Narvavägen. Om nu inte rocken hade suttit på någon av dem som tagit livet av sig förstås. Han ville fråga mer, men vågade inte. I ögonvrån såg han hur servitrisen stökade omkring, tömde askkoppar, plockade av bord. De var de enda gästerna i lokalen.

Och var bor du själv? undrade främlingen.

Bandhagen.

Bandhagen?

Ja, nödgades Los bekräfta, spyorna och skriken i färskt minne. Att det skulle vara så bråkigt på de där ungkarlshotellen. Men det är bara tillfälligt. Bor hos vänner och bekanta.

Vänner och bekanta i Bandhagen. Rösten lät inte imponerad. Och vad heter du mer än Ragnar då?

Los.

Los?

Ja. Los suckade igen. Det var något han tvingats leva med i åratal, lika ofrånkomligt som hans tunga kroppshydda och finnarna på hakan. Vem hade hört talas om en 38-årig karl med finnar? Taget, förklarade han dystert. Pappa var från Hälsingland.

Han såg ängsligt över bordet, beredd på löjet och flinet, men den andre betraktade honom lugnt, nästan vänligt.

Det är inget att skämmas för, sade han. Mitt namn är också taget. Victor, med c. Han såg uppfordrande på Los. Du har kanske hört det förut, eller?

Los rannsakade förgäves sitt minne.

Victor …, sade han med rynkade ögonbryn. Lars Victor … Han ville så gärna göra ett gott intryck. Du har inte lirat fotboll eller så? chansade han och hörde genast hur idiotiskt det lät.

Victor stelnade till.

"Nej, jag har inte lirat fotboll eller så, fräste han. Eller ishockey. Eller bandy. Hatar det djävla spelet."

Han såg ilsket på Los, som förvirrad undrade vilken sport den andre menade. Var det fotbollen han hatade? Eller bandyn? Båda? Sedan såg han hur Victor började knäppa igen rocken och hörde hur det klirrade i fickorna. Saltkaret, tänkte han. Och snart är jag ensam igen.

Victor hade skjutit tillbaka stolen från bordet, på väg att resa sig.

Inget jobb förstås?, sade han.

Nej.

Ingenstans att bo?

Nej, inte just nu som jag sa, men …

Och inga pengar?

Los svalde. Nog för att han var i en knipa men ville inte att den skulle framställas på det här sättet, det var inte rättvist. Här hade han just bjudit på lunch – som vid närmare eftertanke också kostat honom morgondagens middag, en allt mer deprimerande insikt – och så bli behandlad så här nedlåtande. Skulle det vara tacken? Mamma skulle ha blivit mycket upprörd, det var han säker på.

Jag drar mig fram, sade han. Är väl inte helt barskrapad …

Victor flinade.

Räcker till en macka imorgon också?

Los försökte se överlägsen ut:

Tusen mackor!

Säkert? Du lurar mig inte?

Plus kaffe, det trodde du inte!

Victor drog snabbt stolen närmare bordet igen.

Jag tror dig så gärna, sade han. Det glimmade till i vargögonen. Hur mycket pengar talar vi om? 15 000? 20 000?

Los tvekade. Han hade blivit varnad för sådant här och ångrade redan sitt övermod.

Tja …, sade han och såg sig hjälplöst om i rummet. Blicken fastnade på servitrisen och han fick en kall klump i magen. Kvinnan stod bara fyra meter ifrån dem, händerna på de breda höfterna, och studerade med misstänksam uppsyn Victors knöliga fickor. Däremellan blängde hon anklagande på det tomma bordet samt, vilket Los fann högst oroväckande, på en telefon som hängde på väggen.

Hördu, vi borde kanske gå nu, sade han nervöst.

Victor följde hans blick och rättade automatiskt till rocken. Långt senare skulle Los ha lärt sig att hans vän var mycket snabb när det gällde att uppfatta nya situationer.

För i så fall skulle jag kunna hjälpa dig, sade Victor och reste sig försiktigt. Det klirrade ändå. Om du har så mycket pengar som du säger. Då är det ju bara dumt att ha dom på banken. Jag ska placera dom på börsen åt dig. Jag har en del kontakter som …

Rösten var ivrig men Los var mer koncentrerad på servitrisen, hon såg verkligen inte glad ut. Han började gå mot utgången.

Volvo, Skandia, Trelleborg. Nu finns det verkligen många köpvärda papper, sade Victor.

Stor och stark såg hon ut, en riktig matrona. Bred över axlarna, brottarnävar och tjurnacke. Fick väl muskler av att bre alla smörgåsar. Eller knäcka äggen till pyttipannan. Los ryste.

Faktum är att du kan få en rabatt på mellan 50 och 60 procent om du köper de rätta papperen, lovade Victor. Tro mig, börsen kommer att gå upp igen. Snarare förr än senare. Det gäller bara att ha is i magen.

Nu var hon bara ett par meter ifrån dem. Väldig och svettblank, ett öga på dörren, det andra på telefonen. Los gissade att hon just övervägde om hon skulle låta dem fly eller gå till anfall. Den lätt höjda underarmen, grov som en pyton, tydde på att hon bestämt sig för det senare. Om det skulle komma till handgemäng var det ingen tvekan om vem som hade de bästa oddsen på sin sida.

Eller optioner, sade Victor. Penningmarknaden är väl det som jag kan bäst egentligen. Han harklade sig självmedvetet. En gång i världen var man väl något av en auktoritet på området …

Mycket skuldmedveten tassade Los förbi servitrisen, som stridslystet blängde över hans axel. Han vände sig skyggt om och såg att Victor oberörd blängde tillbaka, som om han först nu hade upptäckt henne.

Utan att släppa kvinnan med blicken fortsatte Victor framåt tills han stod mitt framför henne. Då gjorde han halt och mätte henne sorgset uppifrån och ner.

Hygienen är faktiskt inte vad den borde vara på det här stället, upplyste han. Han plockade upp en tesked ur fickan och höll den framför hennes näsa: Se själv – alldeles smutsig!

Med väl demonstrerad avsmak lade Victor skeden i servitrisens häpna hand, tog Los under armen och marscherade högdraget ut genom dörren.

Hit går vi aldrig mer, hälsade han inåt lokalen.

3

Det blåste fortfarande kallt men Victors fasta grepp om hans arm fick Los att känna sig riktigt mysig. Och som han beundrade sin nyvunne vän.

Du var cool där inne, flämtade han och såg sig om en sista gång. Servitrisens anlete lyste ännu som en häpen måne från kafédörren. Bara släppa skeden så där. ’Dålig hygien …’ Han fnissade. Det var coolt.

Enda sättet att ta dom på, sade Victor. Djävla överhet. Måste sättas på plats.

Fast på sätt och vis måste man ju förstå henne, sade Los.

Förstå henne?

Att hon ville skydda ställets tillgångar. Det är väl inte så lyckat om alla går ut med porslinet …

Victor stannade tvärt och släppte greppet under armen. Han glodde surt på Los.

Hördu, vilket land är det vi bor i?

Vilket land?

Ja, som vi bor i. Vårt fosterland för helvete?

Sverige, sade Los.

Rätt svarat. Och vad är det för färg på regeringen?

Socialdemokratisk.

Rätt igen. En socialdemokratisk regering med en socialdemokratisk politik, sade Victor. Löntagarfonder, ekonomisk utjämning, hela skiten. Vad du såg mig göra i fiket därborta var bara en demonstration av praktisk fördelningspolitik. Han stack åter handen under Los’ arm och satte sig i rörelse, det klirrade till under rocken. Så kom inte med några moralkakor när jag bara håller mig till spelreglerna.

Los kände på sig att resonemanget hade en lucka men kom inte på den och traskade fundersamt vidare.

Fördelningspolitik, mumlade han. Vet du, jag jobbade faktiskt på AMS tidigare.

Jaha, sade Victor oengagerat. Och nu är du arbetslös. Vad sägs om en konjak hemma hos mig?

Los’ hjärta slog två extraslag. Först i besvikelse över likgiltigheten, därefter i glädje över inviten. Under tre ensamma månader i Stockholm hade det aldrig inträffat att någon människa hade bjudit hem honom, allra minst på en konjak.

Gärna, sade han. Fast är det inte lite för tidigt för en konjak?

Det är aldrig för tidigt för en konjak, sade Victor. Du ska få en cigarr också.

De hade kommit upp till Karlaplan och en råkall vindpust mötte dem med ett moln av sand och fjolårslöv. Victor tog spjärn med hela kroppen och tvingade i förbifarten två kvinnor i gröna lodenkappor att stiga ner i rännstenen. Los hörde en upprörd kommentar men Victor vände hans uppmärksamhet i andra riktningen.

En sån där har jag också haft, sade han.

Los såg en röd sportbil som stannade till utanför Karlaplans Jakt & Fiske. En beige poplinrock klev ur.

En sportbil, sade han.

Victor fnyste.

’Sportbil’, du vet inte vad du snackar om. Det är en Porsche 928 S. 5 20 000 spänn, 240 kilometer i timmen. Ingen vanlig djävla racer. Han såg drömmande på fartmonstret. Förresten är det ingen Porsche heller. Snarare ett uttrycksmedel …

För vad då?

För ens längtan, sade Victor. För ens ambitioner och drömmar … Han drog rocken tätare omkring sig och puffade till Los i sidan. Har du glott färdigt nu?

När de kände varandra bättre, så där 48 timmar senare, skulle Los bättre förstå Victors humörspel, hans pendlande mellan uppsluppenhet och förtvivlan via ett brett stråk av inlärd arrogans. Men nu kände han sig mest som ett vilset barn, förvirrat av motsägelsefulla krav och opålitliga föräldrar. På sätt och vis påminde det honom om hans tid på AMS.

Los skakade på huvudet. Det var fortfarande obegripligt för honom. Hans värld hade rasat samman och han förstod det inte.

… nya Ecco-skor, buteljgröna manchesterbyxor, den där pullovern som Karin stickat åt honom och där kommer han, ja han ser sig själv komma gående genom korridoren på det stora och mäktiga arbetsmarknadsverket och han känner sin betydelse, här kommer Ragnar Los, och han hälsar glatt till höger och vänster, hej Berit, tjena Allan, och känner att han liksom hör ihop, HÖR SAMMAN, med allt, kamraterna och verket och den gemensamma sektorn och allt vad den står för, fast han vet ju att den måste effektiviseras och han går på möten och lyssnar till Odd Engström, en lysande talare, säger han till Karin vid köksbordet och rörelsen måste förnyas och han vill verkligen GE SITT BIDRAG till den utvecklingen och sliter som ett djur och leder kommittéer och skriver PM och känner sig riktigt besjälad och går på nya möten och får höra att VI ÄR PÅ RÄTT VÄG och fortsätter i samma anda och kommer med nya förslag, men märker inte de försiktiga reservationerna eller de generade harklingarna eller de fientliga blickarna och när han äntligen gör det så är det för sent och ingen vill förklara något och han är alldeles ensam och förstår ingenting och fy fan …

Du tänkte på nåt, sade Victor.

Los förde upp handen mot ansiktet, som om han ville gömma sig.

Gjorde jag?

Ja och det verkade inte vara nåt kul precis.

Los ville gråta men ryckte på axlarna.

Det var inget särskilt, sade han.

Nänä, flinade Victor.

De lämnade Karlaplan och svängde in på Narvavägen. Los drog ett djupt andetag och försökte tänka på något trevligare. Smått högtidlig betraktade han de förnäma husfasaderna, de majestätiska almarna, en silvergrå BMW med parkeringslapp på rutan – och så Victor, som plötsligt betedde sig mycket egendomligt. Han liksom drog ihop kroppen som om han fått magknip och ställde sig sedan att ingående studera en samling porslinspottor i ett butiksfönster.

Inte till höger, väste han. Se inte till höger!

Los tittade genast åt höger och såg en tjockis