Kriminellt, javisst, men...

By Royne Nilsson and Brycke Susanne

Att bli pensionär innebär att gå från ett hektiskt yrkesliv till en, i och för sig bekväm, men ibland också rastlös tillvaro. Problem, framför allt i samhället, får en tendens att förstoras. Irritationen och frustrationen över händelser och skeenden blir allt mer påtagliga och maktlösheten får ibland grytan att koka över. När politiker inte håller löften, upplevs det som svek och när det påverkar den ekonomiska situationen kommer kanske känslan av hämnd att infinna sig.

Vad skulle kunna ske om duktiga spanare och utredare upplevde måttet som rågat, om de tyckte sig värda mer än de fått tillbaka, och tillfället kom? Spanare och utredare sitter på unika kunskaper. De har alla till buds stående kontakter. De vet vilka möjligheter som finns. De sitter mitt i smeten och vet vad som pågår runt omkring. Skulle det fungera?

Hur har några års bortavaro från yrket förändrat deras syn på vad som är försvarligt? Finns skärpan och förmågan kvar? Har förmågan att analysera påverkats? Hur påverkas ett långvarigt äktenskap?

I den här boken uppstår tillfället.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 29, 2019
• ISBN: 9789178513871

Royne Nilsson

Royne Nilsson var tidigare utredare vid länskriminalen i Göteborg. Under åren 1996–2002 var Royne kurschef för Polishögskolans utbildningar för avancerade förhörsledare. Utbildningarna omfattande Förhörsteknik, Strategi och Utredningsmetodik. Efter år 2002 höll Royne utbildningar i ovanstående ämnen i egen konsultverksamhet för Polismyndigheter i Sverige, Norge och Finland, men också för Säpo, Must, Skattebrotts myndigheten, Konkurrensverket, Jämställdhetsombudsmannen, Försäkringskassan, Försäkringsbolagen, Tullmyndigheten, Militärpolisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Skattebrotts myndigheten i Holland. Royne har också föreläst för bland andra FBI i Washington. Tidigare utgiven bok tillsammans med Fil.Dr Gillis Herlitz: ”Förhörs grammatik” genom förlaget Uppsala Publishing House.

Book preview

19

Kapitel 1

Telefonsamtalet var oväntat. Det var ganska många år sedan jag gick i pension, och någon kontakt med någon från jobbet hade jag knappast haft efter pensionen. Efter lite inledande småprat, frågade Benny om vi kunde träffas och ta en öl och snacka vidare lite. Han hade några saker han ville prata med mig om. Under färden in till stan satt jag och tänkte tillbaka på de år vi jobbat tillsammans. Även om ålderskillnaden var ganska stor så hade vi trots detta mycket gemensamt, och arbetet hade fört oss ganska nära varandra. Det är inte bara jobbet som avhandlas när man sitter helt isolerad under långa spanings pass med en kollega. Vi hade också upplevt många dråpliga situationer tillsammans, och jag satt och småskrattade för mig själv när jag tänkte på en del av dem. Jag såg fram emot att träffa Benny och prata gamla minnen, och kanske få lite information om hur de hade det på jobbet numera.

Vi träffades på Bryggeriet på Avenyn klockan åtta på kvällen. Vi hittade ett bord lite avskilt, och medan Benny beställde in var sin öl och lite korv och gurka som tilltugg, studerade jag honom. Det syntes att han blivit äldre. Håret hade grånat, rynkorna hade blivit fler, och det var inte samma kraft över honom som tidigare. Han måste ha passerat de sextio med några år tänkte jag, medan jag synade honom lite från sidan.

Jag kunde inte undgå att fråga mig varför han tagit denna kontakt. Även om vi hade mycket ihop under åren vi jobbade tillsammans, hade vi knappt haft någon kontakt sedan jag gått i pension. Var det bara för att tala om gamla minnen han kontaktat mig, eller var det något annat han ville ta upp med mig?

Benny tog till orda innan jag hann fundera vidare.

– Jag hade tänkt att ringa dig tidigare men du vet hur det är. Det är så mycket annat som kommer in i bilden. Det blir aldrig av. Benny lyfte avväpnande händerna i luften, ryckte lätt på axlarna och log och fortsatte:

– Hur har du det numera Kent, gör du nått vettigt eller går du bara och drar? Jag skrattade och skakade på huvudet.

– Du vet Benny, när man passerat de sjuttio, så har man inte så stora krav på aktiviteter längre, det är ganska skönt egentligen. Jag har kvar min gamla käring, och vårt hus, och vi har skaffat oss en husbil som vi kör söderöver med på vinterhalvåret, så egentligen har vi det ganska bra tycker jag. Benny läppjade på sin öl och nickade lätt.

– Jag går ju själv i pension snart, sa Benny medan han ställde ner glaset. Jag hade tänkt lägga av om ett eller två år, men det man oroar sig över är ekonomin. Frugan får inte många kronor i pension. Hon började ju jobba väldigt sent så det blir fattigpension för hennes del, och vi vill ju gärna försöka ha kvar hus och det man skaffat sig. Benny gjorde en kort paus och frågade sedan:

– Hur går det för dig? Om jag minns rätt så hade du en liknande situation? Jag nickade lite med en lätt grimasch.

– Ja något lyxliv är det då rakt inte. Vi klarar oss tack vare lite sparat, och sen får man hoppas att det inte blir några stora kostnader på vare sig hus eller bil, för då vete fan hur det går. I så fall får vi höja lånen på huset eller rent av sälja och skaffa oss nått billigt istället, var man nu skulle kunna hitta något sådant, alternativt, fortsätta bo i husbilen. Det är ju en hel del som väljer den varianten.

Benny lutade sig fram, och fixerade mig med blicken.

– Tycker du att det är rättvist? Vi har jobbat hela livet med att skydda och hjälpa andra och i stort sett aldrig fått ett tack för det vi åstadkommit, framför allt inte från de högst upp? Jag funderade en stund.

– Nej det kan man inte säga Benny. Det finns saker i samhället som borde se annorlunda ut, det måste jag medge. Ibland blir man faktiskt riktigt förbannad. Jag högg förargat korvbiten över ryggen med gaffeln som om den hade det minsta med saken att göra.

– Hur menar du nu? Benny släppte inte mitt ansikte med blicken.

– Jag läste nyss om ytterligare en i den så kallade eliten som fått sparken, och samtidigt får en djävla massa miljoner i avgångsvederlag. Det är så man blir spyfärdig!

Jag kände hur pulsen ökade i takt med ilskan, men fortsatte: Skulle vi andra göra sådana misstag så blir det sparken direkt utan ett enda öre. De skor sig med skyhöga löner, och när de visar sig helt odugliga så skall de ha avgångsvederlag för att man skall bli av med dem. I Sverige snackar man om andra länder som korrumperade bananrepubliker, men det här är väl så korrumperat det kan bli. Varenda djävel i den där divisionen kliar varandra på ryggen, och alla skaffar sig så många förmåner de kan, och sedan ska vi vanliga skattebetalare stå för notan. Nä, jag är så djävla glad att jag inte jobbar längre utan kan tillbringa, åtminstone halva året nån annanstans så man slipper se och höra om skiten.

Det kändes skönt att få känna lite ilska och inte bara tafatt acceptera. Benny skrattade och ögonen glittrade i det fårade ansiktet medan han lutade sig lätt bakåt i stolen med huvudet lite på sned. Han gjorde en lätt grimasch, drog med sin högerhand över kinden och hakan och lutade sig sedan över bordet igen.

– Jag funderar på att göra som du Kent, men jag oroar mig för pengar. Han skrattade till. Men å andra sidan, räcker inte pengarna därnere så kan man ju alltid skicka upp lite kokain till de där djävla glidarna, så kan de få vara med och betala tillbaka en del av allt de kostat oss. Det drabbar ju ingen fattig. Vi skrattade båda, drack öl, mumsade på korvarna och hade det ganska trevligt. Det sista Benny sagt var inget jag tog på större allvar. Det var mer ett uttryck för samma frustration jag själv gett uttryck för.

Benny blev plötsligt allvarlig, och satt alldeles tyst med blicken ut genom fönstret. Innan jag hann fråga hur det var fatt, vände han ansiktet mot mig igen och såg mig plötsligt stint i ögonen.

– Kan jag säga något till dig och vara helt säker på att oavsett vad du tycker, så kommer det att stanna mellan oss? Hans ansiktsuttryck och sättet han sa det på gjorde att jag förstod att det han tänkte säga inte handlade om vad som helst. Min omedelbara tanke var, ville jag veta? Å andra sidan hade vi jobbat ihop, och haft otaliga hemligheter för oss själva under många år, och naturligtvis blev jag nyfiken.

– Du känner mig Benny, jag blir nästan lite förbannad för att du frågar, självklart stannar det mellan oss, men det är inte säkert att det är något jag kan ställa upp på. Han såg sig omkring i lokalen. Borden runt om oss stod tomma, men trots det sänkte han rösten.

– Låt mig tala färdigt innan du tar ställning. Jag nickade tyst.

Benny började berätta att han numera var på spaningen, och att hans huvudsakliga uppgift var telefonavlyssning i samband med grova brott. I samband med avlyssning i ett ärende hade han kommit över information om en person vi båda haft att göra med långt tidigare. Uppgifterna om vår »Vän« var sidouppgifter som inte hade något som helst med det aktuella ärendet att göra, men de var ändå mycket intressanta. Benny hade börjat rota, och efter ett halvår hade han fått fram tillräckligt med fakta för att få hela bilden klar för sig.

Det handlade om en lina där kokain togs in från havet utanför Marocko till Spanien. Kokainet transporterades sedan vidare av en person, genom Europa till Sverige. I Sverige övertogs det av vår, sedan tidigare, kände »Vän« som förde det vidare till en krögare i Stockholm. Kokainet såldes sedan, i framför allt Stockholms kändis kretsar.

Linan hade fungerat under några år nu och ett mycket litet antal personer var inblandade. Det var inte heller några stora kvantiteter, utan allt hade hållits på en mycket låg nivå. Genom en kontakt inom polisen i Spanien, som själv hade spanat i ärendet, hade Benny fått reda på hur transporten och överlämnandet gick till, vilka som var inblandade och vem det var som tog varorna genom Europa till Sverige. Kuriren som tog varorna till Sverige och vår tidigare »Vän« hade en gay-relation, och vår »Vän« hade vidare en relation med den aktuelle krögaren i Stockholm.

Kollegan i Spanien var i ungefär samma situation som Benny, med något år till pensionen och taskig ekonomi. Spanjoren hade själv framfört möjligheten att ta över linan. Han hade rotat fram transportören från Marocko, och hade skaffat tillräckligt med bevis för att kunna placera denne inom lås och bom för gott. Själv hade Benny skaffat all information han behövde för att kunna sätta press på vår »Vän« i avsikt att ta över den aktuella linan. Ett problem var att spanska narkotika spanare hade börjat visa intresse för den person som tog varorna från Marocko till Spanien. Det skulle behövas en person med god geografisk kännedom om området, som kunde hitta en ny väg utanför Spanien, och som sedan kunde ta varorna vidare till Sverige.Jag hade suttit alldeles tyst och lyssnat, och tankarna snurrade för fullt. Jag trodde mig förstå vad det var han ville, och det både skrämde och lockade på samma gång. Jag frågade lugnt:

– Varför säger du detta till mig Benny?

– Jag känner dig sedan länge Kent, och vet att jag kan lita på dig till hundra procent. Jag vet att du kan lösa saker som händer på bästa sätt. Jag tror mig förstå att du, liksom jag, känner en vanmakt över hur vissa personer skaffar sig fördelar på alla våra andras bekostnad och alltid klarar sig undan. Jag hörde från håll att du hade skaffat husbil och att du tillbringade en stor del av året söderöver. Han fortsatte:

– Jag skulle själv inte ägna en tanke på det här, om det inte var så att detta går att hålla på en tillräckligt låg nivå, med ett mycket litet antal personer inblandade som vi har häng på hela vägen. Jag tänker då på de som för grejorna till Europa, och den som tar hand om dem i Sverige. Tillsammans med kollegan i Spanien har vi material som kan sänka dessa för gott om de försöker med någonting. De får också en såpass generös betalning att de inte har någon anledning att krångla. Jag skulle vilja ha med dig på tåget och jag vet att du har husbilen och kan området, och att du också är fullt kapabel att transportera varorna upp till Sverige. Det är inga stora kvantum det rör sig om men tillräckligt för att vi ska kunna få lite guldkant på tillvaron. Fundera på det i lugn och ro. Det är viktigare att allt blir rätt än att det går fort. Om du kan tänka dig att vara med, så tänk igenom hur varorna kan placeras på säkraste sättet i bilen, var bästa platsen är att ta emot dem utanför Spanien eftersom vi måste hitta en ny plats, och hur många turer som är realistiska i förhållande till den mängd som önskas. Vad jag har förstått så är pengarna inga problem, men de ska lämnas över och det måste vi också hitta en lösning på. Det handlar trots allt om några miljoner per resa.

Jag strök mig fundersamt med handen över hakan, som alltid när jag tänkte intensivt.

– Det här måste jag få tid att smälta. Jag kan varken säga det ena eller andra nu. Har du någon uppfattning om vilka pengar det skulle röra sig om för min del? Vad de övriga inblandade har för uppgörelse struntar jag helt i. Benny visade med handen.

– Mellan tummen och pekfingret, under förutsättning att varje resa skulle omfatta cirka två kilo, minst en hundra tusen, och med tanke på vad jag vet hittills, så vill dom ha två leveranser i den storleken per år.

– Okej, sa jag. Jag skall fundera, och jag har ditt telefonnummer så jag hör av mig.

Vi drack upp ölen och åt upp de sista korvarna. Det blev inte så mycket tal om gamla minnen som jag förväntat mig. Bennys berättelse och förfrågan hade tagit över tankeverksamheten helt. Jag ville inte fortsätta med de frågor som snurrade i huvudet i detta läge. Det var bättre att tänka igenom saken noga utan att väcka några förhoppningar hos Benny. Vi satt en stund och småpratade om i stort sett ingenting och det dröjde inte länge innan vi bad om notan, betalade, tog våra jackor och lämnade krogen.

Vi skildes på gatan utanför. Handslaget var som jag kom ihåg det från tidigare år: fast, starkt och förtroendeingivande. Med en lätt vinkning gick Benny uppåt Avenyn medan jag gick över gatan mot Heden där jag ställt bilen. Hösten hade börjat visa sig. Det var slutet av september och västvinden rev i ordentligt. Jag drog upp kragen i nacken och drog upp dragkedjan högre i halsen. När jag passerade Södra Vägen kom regnet. Hjärnan arbetade för högtryck, ovan som den blivit av den här typen av problem sedan pensioneringen. Det kändes nästan som om den skulle få en härdsmälta. Tankarna for mellan transporten, platsen för mottagandet, överlämnandet av pengar, risken för att åka fast och vad som skulle kunna gå fel, och det var mycket nära en total kollaps i skallen.

Jag bestämde mig för att försöka undvika ämnet ett par dagar, för att sedan spalta upp problemställningarna på samma sätt som när man genomför en utredning. Var sak för sig, alla alternativa möjligheter i varje enskild sak, alla risker ordentligt genomlysta och till slut en analys av hela situationen. Jag startade bilen och började köra hemåt.

Kicki var i färd med att ställa in de sista karotterna från diskmaskinen upp i skåpet. Trots att köksskåpen var lägre än normalt fick hon ställa sig på tå för att nå den översta hyllan. Kicki hade varit hemmafru större delen av sitt vuxna liv, med några kortare inpass i arbetslivet. Rollen som hemmafru hade passat både henne och resten av familjen alldeles utmärkt. Visst hade det varit skralt i kassan många gånger med bara en inkomst, men Kicki var både flink och idog och hade saftat, syltat och bakat och dessutom sytt och stickat många av familjens kläder själv. Det hade väl aldrig varit tal om några extravaganta utlandsresor, men det hade hon egentligen aldrig saknat heller. Familjen hade istället njutit av varma sommardagar med den lilla båten på sjön, där de stannat till vid någon ö och badat och grillat. Hon mindes de sena augusti kvällarna då de haft med sig fiskespön, smörgåsar och termos med varm choklad till barnen, och kaffe till henne och gubben. På vintrarna hade de bytt båten mot skridskor och gett sig av långt ut på sjön och skrinnat och skrinnat tills tårna domnat av. Hon log åt minnet.

Det hade funnits en och annan medsyster genom åren, som ylat om kvinnofälla när de fått höra om de val hon gjort i livet. När barnen var små, hade det funnits tillfällen när hon tagit illa vid sig av tjatet, men hon hade aldrig vacklat i sin uppfattning om hur hon ville prioritera. Barnen var vuxna nu och utflugna för länge sedan. Både Kicki och hennes gubbe var numera pensionärer. De kvinnor som tjatat om sina fällor hade för länge sedan tröttnat och ägnade sig säkert åt att godtyckligt pressa på någon annan sina åsikter om något annat de inte hade med att göra. Kvar var Kicki med en ynklig pension som straff för att hon valt att prioritera sina barn istället för sin karriär. Visst var det orättvist att bli straffad så, men hon var inte bitter, det låg inte för henne. Kicki hade precis lyckats peta upp den sista karotten på hyllan när hon hörde det välbekanta motorljudet och såg bilen köra upp på gårdsplanen. Hennes gubbe hade kommit hem.

Min fru Kicki var uppe då jag kom.

– Hur har du haft det? frågade hon glatt medan hon ställde fram två vinglas på köksbordet. Jag drog av mig jackan och log tacksamt medan Kikki slog upp vinet.

– Jo då, det var kul att träffa honom efter alla dessa år. Han var sig lik även om han grånat en hel del, och det syntes att han närmar sig pensionen. Annars var allt bra.

Jag hade bestämt mig för att inte berätta något för Kicki om vad träffen med Benny hade handlat om. Det fanns ingen anledning att stressa upp henne i detta skede. Längre fram skulle det förmodligen bli svårt att hålla henne helt utanför, men hon fick på inga villkor bli inblandad i själva affären, om det blev någon.

Vi satt en stund och småpratade innan det var dags att gå till sängs.

– Nu är det inte långt kvar tills vi kör söderut, sa Kicki eftertänksamt. Det skall bli underbart att komma ner till Portugal igen. Det känns att hösten är på väg. Jag log lite åt henne.

– Ja, vi gör allt färdigt i lugn och ro och sticker när det passar. Det har ingen större betydelse om vi ger oss av i slutet av oktober som vi tänkt, eller ännu tidigare om vi vill det. Kicki nickade och drack upp sitt vin.

– Jag går och lägger mig. Jag är trött och har lite att göra imorgon. Sitt du kvar så länge du känner för det. Kicki kom på fötter med ett godnatt och log trött.

– Godnatt med dig, sa jag och tillade: Jag kommer snart.

När Kicki gått och lagt sig och allt blev tyst, for tankarna genom huvudet igen, men jag hade bestämt mig för att inte tänka för mycket, utan låta det mogna och följa den plan jag tänkt ut. Jag ville vara utvilad innan jag tog mig an problemen. Jag satt en timme i fåtöljen och drack mitt vin och lät tankarna slira utan att anstränga mig, och gick sedan till sängs. Det var inte lätt att somna. Trots att jag inte ville, återkom tankarna på vad Benny sagt och utan att jag själv styrde, började lösningar på problemställningarna att komma. Till sist tog tröttheten ut sin rätt och jag somnade.

Jag vaknade tidigt trots att jag hade varit trött kvällen innan. Hustrun