Brottstycke

By Maria Richardsson

Hannah bor i västgötska Kinna och drömmer om att bli journalist. Hon anmäler sig till en skrivarkurs där hon träffar den karismatiske psykologen Jack. Med på kursen finns också Leif, en pensionerad polis vars fru hoppas på att han ska slå igenom som deckarförfattare.

När en kvinna hittas död i sitt hem i Sätila inser de tre kurskamraterna att mordet har likheter med ett ouppklarat mordfall i Skene som skedde två år tidigare. En av Jacks noveller utgår från just det fallet. Men var ligger kopplingen mellan offren, och varför är Jack så fixerad vid det första mordet?

Hannah föreslår att de tre startar en crimepodd tillsammans för att med gemensamma krafter fortsätta nysta i fallen. Med deras olika styrkor visar det sig möjligt att komma riktigt nära den obehagliga sanningen men det blir snart tydligt att de har tagit sig vatten över huvudet.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 2, 2024
• ISBN: 9789180006903

Book preview

Brottstycke

av

Maria Richardsson

En bild som visar text, Teckensnitt, logotyp, Grafik Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Maria Richardsson och Word Audio Publishing 2024

Omslag: Anders Timrén

ISBN: 978-91-8000-690-3

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

1

Sätila

Allt riskerade att krackelera, och jag var extremt medveten om det. Jag minns hur svimningskänslan kom över mig, hur jag blev sittande på golvet med huvudet mellan benen. Tankarna for åt alla håll, men jag försökte inrikta dem på vad som fanns härinne som kunde härledas till mig. Saker som DNA, fingeravtryck, spår. Att i det läget behålla mitt lugn trots det kaos som rådde inuti var inte enkelt. Men det var viktigt.

Jag stirrade på kroppen, hur den låg där på soffan. Jag ville i det läget dra därifrån direkt, men jag insåg att det jag gjorde nu, de besluten jag tog, skulle ha all betydelse för mitt fortsatta liv.

Jag blundade för att slippa se det där som hela tiden fanns i blickfånget, även när jag tittade bort.

Hade någon sett mig i fönstret? Jag fick en oerhörd lust att dra för persiennerna, men en sådan sak skulle lika gärna kunna dra blickarna till sig. Jag fick hantera det här nu, det fanns ingenting annat att välja på.

När jag lyckats stabilisera mina tankar någorlunda reste jag mig upp igen, sakta.

Det första jag gjorde i det läget var att rafsa åt mig det som var kvar av kartan och stoppade sedan ner den i fickan.

Okej. Fokusering nu. När polisen tog sig in, vad skulle de se?

Munnen var halvöppen och ögonen slutna. Hon såg ut ungefär som om hon sov.

De skulle naturligtvis upptäcka vad hon fått i sig så fort de gjorde den rättsmedicinska undersökningen, jag skulle inte kunna dölja det på något sätt. Det första de skulle sätta fokus på var förstås det. Helvete.

Jag hade stött på någon här utanför och även någon i trappuppgången. Denne någon hade hejat på mig, sådär som man gör ibland, men hur mycket jag än funderade kunde jag inte erinra mig hur den personen såg ut. Jag hade fullt upp med andra tankar och lade inte märke till det trots att jag vet med mig att jag mötte någon. Allt jag minns är att det var en man, men hans utseende, ålder och klädsel verkade inte finnas kvar inom mig.

Panikkänslan fanns hela tiden där, redo att nå upp till ytan. Den fick inte ta över. Jag var tvungen att vara lösningsorienterad. Tvungen.

Tankar kom och gick, tankar på att ringa någon, någon som kunde tänka åt mig. Men det fanns alltför många nackdelar med att dela det här med någon annan.

Kunde jag ringa Olof? Vad skulle jag säga till honom? Nej, jag behövde ta mig härifrån istället. Nu.

När jag såg mig omkring funderade jag febrilt på om det fanns någonting jag kunde göra för att minska risken att polisen riktade misstankarna mot mig, det var det jag behövde ha mitt fokus på. Jag behövde få dem att intressera sig för någonting annat än det hon hade fått i sig, behövde få dem att rikta in sina tankar åt ett helt annat håll. Men hur?

Blicken svepte över kroppen, över soffan, över situationen. Och plötsligt fastnade den på någonting längre bort på golvet, någonting som fick tankarna att börja jobba mer effektivt igen.

2

Deltagarna satt på var sin stol i en cirkel och Hannah Björnberg var en av dem. Förutom henne var det sammanlagt åtta andra personer på plats, och då var kursledaren medräknad. En stol stod tom, förmodligen var det någon som var sen.

Nu när hon fick stå ut med att bli kvar i Kinna ytterligare ett tag, eftersom det uppenbart var stört omöjligt att få tag på lägenhet i Göteborg, var hon tvungen att bryta av med någonting. Vad som helst för lite nya intryck. När hon upptäckte inlägget på Facebook om skrivarkursen för tre veckor sedan anmälde hon sig på en gång.

Att gå en skrivarkurs var en sådan där sak som Hannah alltid tänkt att hon skulle prova på, hon som alltid skrivit och alltid gick omkring med ett block och en penna i handen. Den här kursen bestod av en träff i veckan och däremellan var det olika former av hemuppgifter i form av eget skrivande och respons på de andra deltagarnas texter. 

När hon fick syn på mannen som plötsligt stod i dörren slog hjärtat fortare på en gång. Den sista tiden hade hon automatiskt reagerat på det sättet när en snygg, okänd man visade sig, men det blev väl kanske så på ett ställe där man i regel kände alla. Eller också berodde det på att hon precis brutit upp från ett långt förhållande. Hur som helst kändes det lite pubertalt, och hon hoppades att det var en reaktion som skulle gå över.

Mannen tog upp sin ena hand och vinkade mot Ella, kursledaren, samtidigt som han log på ett sätt som Hannah uppfattade som om han var lite generad.

Jag ber om ursäkt för min sena ankomst, sa han. Livet krånglade till sig precis när jag skulle iväg.

Välkommen, sa Ella, och log tillbaka mot honom. Jag förstår att det måste vara du som är Jack Ahlin. Hon gjorde en inbjudande gest mot den tomma stolen. Kom och sätt dig.

Han gjorde som hon sa och först när han satt sig svepte han sin blick runt de som satt där i rummet. Han såg på Hannah en kort stund innan blicken vandrade vidare. Hon antog att den skulle stanna när den kom till den yngre, betydligt slankare kvinnan som satt längre bort. Jämfört med henne kände sig Hannah som en grå mus och hatade att hon gjorde det. Det låg inte alls i linje med den nya Hannah, den hon ville vara nu. 

Hon ansträngde sig för att inte titta mer på Jack, skulle hon bli reporter på riktigt kunde hon inte bete sig sådär. Hon lade dock märke till att han inte alls försjönk i livliga diskussioner med den där kvinnan som hon hade förväntat sig, hon hade sagt någonting till honom men han hade bara gett henne något kortfattat till svar.

Jack hade mörkt ostyrigt hår och en skäggstubb som kunde anas. Det var förstås någon form av förutfattad mening att alla attraktiva män på en gång kastade sig över de snyggaste tjejerna i ett rum, men hon hade sett det hända tillräckligt många gånger för att betrakta det som någon form av fakta. Nåväl, det gällde tydligen inte Jack. Han satt där bredvid tjejen med trådsmal midja och uppumpade bröst och reagerade inte mer på henne än på någon annan.

Kanske var han gay? Lika bra det i så fall, en man som inte intresserade sig för kvinnor var ingenting att hoppas på det allra minsta. Bra. Det skulle göra det enklare att koncentrera sig till fullo på skrivuppgifterna, det var därför hon var här.

Ella tittade på Jack igen. Vi går vidare med våra noveller, och jag föreslår att vi nu fokuserar på den du har skrivit. Men du kanske kan berätta lite om dig själv först, vad du sysslar med annars och varför du har valt att gå den här kursen. Du missade ju de andras presentationer, och dessutom de första novellerna. Du får väl uppdatera dig om dina kurskamrater vid rasten sedan.

Nu såg Hannah rätt på honom, eftersom alla andra också gjorde det. Det här var kursens andra möte, men det första hade varit digitalt och dessutom anonymt. Det var då de fick uppgiften att skriva var sin novell och lägga ut i ett gemensamt forum där deltagarna kunde gå in och läsa dem och sedan skriva respons som skulle diskuteras under dagens träff.

Det finns inte mycket att säga, sa han. Jag heter Jack. Nyinflyttad i Skene, kommer från Stockholm. Jag jobbar den mesta delen av min tid och skrivandet är min hobby. Jag mår bra av att skriva, det är mitt sätt att släppa på trycket och det är helt enkelt därför jag gör det. Han tystnade och sänkte blicken, som en uppenbar markering att hans presentation var färdig där.

Om vi då går vidare till din novell, som jag hoppas att ni alla tagit er tid att läsa. Du bestämde dig helt enkelt för att blanda fakta med fiktion i din text. Du kanske kan berätta själv om bakgrunden till novellen?

Ja. Jack skruvade lite på sig. Jag valde att skriva en novell med utgångspunkt i ett verkligt kriminalfall, nämligen det fall som i media kallades för hammarmordet. Han tystnade och svepte med blicken över rummet som för att se om de andra hade koll på vilket fall han pratade om. De nickade igenkännande. Det finns visserligen flera olika fall som har benämnts på det sättet, men det fallet jag har skrivit om är det som utspelade sig i Skene för två år sedan. Jag gissar att ni alla har hört talas om det, ni har säkert till och med stenkoll på det om ni är härifrån. Det slogs upp rätt mycket i alla kvällstidningar till att börja med, och de flesta av er har säkert följt fallet med intresse också. Förmodligen känner ni i likhet med mig frustration. Han bläddrade bland de papper han hade i sitt knä.

Hannah visste mycket väl vilket fall han pratade om. Sam Andersson, en man i trettioårsåldern, hade mördades brutalt i sin lägenhet i Skene, bara några kilometer från Kinna. Ingen hade kunnat bindas till brottet, och nu, två år senare hade hon inte hört någonting om det där på väldigt länge. För alla som bodde i Skene eller Kinna var det ett fall som på något sätt alltid var närvarande, oavsett om man pratade om det eller inte. Hon hade inte vetat vem Sam var, men många andra i Kinna gjorde det. Kinnaborna och Skeneborna rivaliserade om det mesta, men fallet med Sam var en sådan där sak som enade dem. Alla önskade se en lösning på det. 

Vad är det du känner frustration över? sa Ella.

För det första är det en frustration över att någon över huvud taget tar sig friheten att välja att avsluta någon annans liv, sa Jack. Jag tänker på alla de anhöriga till den som reduceras till att sluta på det sättet. Han svalde. Man kan säga att det på sätt och vis är många liv som tar slut där och då, inte bara den som blir mördad.

Alla satt tysta och tittade på honom. Det är en frustration i sig, sa han och höjde, knappt märkbart, på sitt ena ögonbryn. Men det här fallet har i likhet med många andra fall ytterligare en frustrerande sak. Och det är att det fortfarande finns en förövare därute. En person som förmodligen lever vidare som om ingenting har hänt. Det är inte okej, sa han. Därför ville jag ge det här fallet en upplösning.

Du har skapat ett eget slut, sa Ella. För även om hammarmordet inte har fått sin upplösning än så får din novell det.

Jag ville att den som var skyldig skulle åka fast. Och jag ville få fram det här dubbeltydiga hos de anhöriga, de som hela tiden desperat hoppas på att den som gjort det ska åka fast. Han vände sig mot Ella. Det är ju alltid dubbeltydigt. För även om just det faktum att förövaren åker fast och får sitt straff är av stor vikt för de anhöriga uteblir tillfredsställelsen. För vad finns det för tillfredsställelse i det? Sorgen är förstås lika förbannat destruktiv i alla fall.

Det sänkte sig en tystnad i rummet och det var som om de alla reflekterade över det han hade sagt. Jag måste säga att din novell är intressant, sa Ella sedan. På flera sätt. Hon gjorde en konstpaus.  Orsaken till att ni var anonyma för varandra fram till idag var för att jag ville få er att reflektera över om ni tror att ert omdöme om novellerna ni läst skulle påverkas om ni visste vem som skrivit dem. Ta Jacks novell här till exempel. Nu vet ni att denna novell skrevs av en man, men hur kände ni när ni läste den? Hade det kunnat vara en kvinna som låg bakom den här berättelsen?

En del deltagare nickade och Hannah var en av dem. Hon slogs av hur mycket man säkert påverkades av sin tanke om författaren när man läste en text, för så var det nog även om det inte var medvetet.

Ella vände sig mot Jack igen. Du har ju gett fallet en upplösning här, och bundit en person vid brottet, nämligen hans pojkvän, och jag måste fråga varför du gjorde det. Tror du att det är just pojkvännen som är skyldig?

Jag har ingen aning om vem som är skyldig, sa Jack. Men jag ville ge den här mannen, Sam, upprättelse. Jag skrev pojkvännen därför att Sam hade en pojkvän, och det brukar vara någon som står personen nära som är skyldig, och ofta är det ju en partner eller en före detta partner. Han tog upp sin ena hand och drog den genom håret och Hannah undrade om det var en medveten gest eller inte. Man ska inte kunna komma undan med en sådan sak, sa Jack. Jag tycker verkligen inte det.

Varför valde du just det här fallet? sa Ella. Förutom att du kände dig frustrerad över det faktum att det var olöst.

För att det rörde en person som bor här i närheten, jag ville hitta någonting som ni kände till. Dessutom skedde mordet alldeles i närheten av där jag bor nu, alltså i precis det området jag har flyttat till, och det gör förstås det hela ännu mer påtagligt för mig. Han såg ut som om han skulle säga någonting mer, men han gjorde inte det. Det var nog ingen mer orsak än så.

Jag tycker du har skrivit bra, sa Ida, en av de andra deltagarna.

Hannah satt tyst, men hennes intresse för Jack hade inte på

något sätt minskat sedan han började berätta om novellen. Tvärtom. Hon funderade på vilken gata han hade flyttat till. Eftersom Jack sa att han hade flyttat till samma område som Sam hade bott i visste hon att det var någon av gatorna i Sandvallsäng han syftade på.

3

I skrivarkursen fanns det en man som Hannah uppfattade som betydligt äldre än de andra. Han bar glasögon och hade tunt, grått hår på hjässan, Hannah gissade att han var en bit över sextio, kanske till och med närmare sjuttio. Han hade suttit tyst under hela träffen men harklade sig som för att markera att han hade en åsikt angående Jacks novell.

Hej, sa han. Han såg ut över deltagarna och fastnade sedan med blicken på Jack. Jag heter Leif. Leif Falkman. Det är tydligt att du har läst förundersökningen och inte bara gått på det media skriver. Det är bra att du har gjort din research. Han lutade sig tillbaka mot stolens ryggstöd.

Jag antar att du har läst förundersökningen själv eftersom du säger så, sa Jack.

Det kan man säga, ja, sa Leif och satte sig med armarna i kors. Jag är mer insatt i det hela än så.

Jaså? sa Jack. Vill du utveckla det?

Leif satt tyst ganska länge innan han sa någonting, förmodligen för att han funderade över hur han skulle lägga upp sina ord. Jag är polis, sa han sedan. Eller rättare sagt, jag är pensionerad polis. Det sista sa han något tystare, och meningen följdes av en suck. Hannah funderade över om han lade till sucken för att på något sätt förstärka meningen, eller om den kom automatiskt.

Det är lustigt ändå att du valde att skriva just om det här fallet, jag var nämligen med och utredde det, sa Leif. När han pratade iakttog han Jack hela tiden. "Offret i det här fallet bodde mycket riktigt i Skene men han hade en tydlig koppling till Göteborg

eftersom han jobbade där, hade en stor del av sitt umgänge där och tillbringade mycket tid där. Leif såg sig runt bland de andra i rummet. Jag är göteborgare, sa han. Ja, det hör ni ju. Egentligen antar jag att jag kanske borde beskriva mig själv som före detta göteborgare, eftersom det var nästan ett år sedan vi lämnade stan, men tja, jag kommer nog ändå alltid känna mig som göteborgare för det var inte jag som propsade på att flytta hit om man säger så. Han blinkade till några gånger. Hur som helst samarbetade vi med den lokala polisen här. Och vi vände på alla de stenar som fanns att vända på, det gjorde vi. Han harklade sig återigen. Vi hade förstås våra ögon i samma riktning som du, att det var någon som kände offret väl, men finns det ingenting konkret att gå på kommer man till en punkt där man måste ta ett steg tillbaka. Och vad gäller Sams älskare hade han alibi, det gick inte att komma vidare där."

Jag tänkte att han begick mordet tidigare på kvällen, sa Jack.

Leif skakade resolut på huvudet. Som sagt, det gick inte att komma vidare. Det fanns detaljer som gjorde att det inte gick att omhäkta honom.

Hannah funderade febrilt över hans ord, och vad det var för detaljer han pratade om. Hon försökte erinra sig vad tidningarna hade skrivit om fallet, men hon kom inte på om det hade stått någonting om varför han släpptes.

Jag hoppas fortfarande på att fallet med Sam kommer att lösas längre fram, för det är ju inte nerlagt, sa Leif. Ibland måste man invänta den där saknade pusselbiten, för det är klart att den kommer att hittas. Förr eller senare tror jag att den gör det.

*

När det var dags för fika och Hannah satte sig ner med en stor tekopp kom Jack fram till henne. Är det okej om jag slår mig ner här?

Såklart. Hon såg på honom. Hur länge har du bott i Skene?

Bara någon månad. Han smuttade på sitt kaffe. För drygt ett halvår sedan fick jag tag på precis den lokal jag eftersökte. Jag hade väl från början tänkt att jag skulle få tag på någonting betydligt närmare Stockholm, men samtidigt är jag inte den som rotar mig för mycket på ett ställe. Jag tror alla mår bra av att flytta på sig emellanåt. Nu fanns den här lokalen i Borås, och då hittade jag en lägenhet i Skene på lagom pendelavstånd.

Hon kände sig lätt förvirrad, vad var det för lokal han pratade om? Var i Stockholm bodde du?

Jag bodde på flera ställen, sa han. Senast i Vasastan.

Jaha.

Han blåste på sitt kaffe och drack några klunkar till. Jag kom ju lite sent och missade tyvärr en del där i början. Vilken av novellerna har du skrivit?

Den om de två systrarna.

Var det din? Hans blick blev plötsligt intensiv. Den gillade jag mest av alla.

Vad kul!

Ja. Han höll fast henne med blicken. Det var inte alls den typ av berättelse jag föredrar att läsa. Men det var någonting i det du skrev som verkligen grep tag.

Vad är din typ av berättelse då? sa hon.

Jag vet inte vad jag ska svara på det, sa han och slog bort blicken. För jag läser de flesta genrer, det är bara det att jag brukar undvika berättelser som går ut på den typen av ältande som du skrev om, sa han.

Ja, det kan lätt bli för mycket, sa hon. Men jag kände att jag hade en viktig poäng.

Han nickade. Absolut. Det håller jag med dig om.

Hon kände sig glad, lite upprymd över hans ord. Vad var det du gillade i min text?

Jag tror det var att du med väldigt enkla medel, fast ändå nästan omärkligt jämnade ut maktbalansen i rummet, sa han.

Intressant att du nämner just det, sa hon. För det var precis det jag hoppades på att läsaren skulle lägga märke till. Jag var nästan lite rädd att det skulle bli för subtilt, sa hon. Men det kändes också viktigt att det inte blev för uppenbart.

Det var just det jag gillade, att man inte förstod förrän efteråt att det var det berättelsen gick ut på, sa han.

Efter att förhållandet med Erik tog slut räckte det nästan med att någon tilltalade henne på ett vänligt sätt eller gav henne ett uppskattande ögonkast för att hon skulle reagera. Nåja, den här attraktionen till Jack behövde ignoreras. Det skulle inte komma något positivt ur det på sikt. Hon skulle verkligen behöva en ny vän här i Kinna. Någon hon inte kände sedan tidigare, och det var där Jack passade in perfekt.

4

  Sätila

När jag väl bestämt mig för att fortsätta hade jag bara en sak i huvudet och det var att nollställa mig, att släppa känslorna det gav och bara göra det.

Jag hade behövt ett par engångshandskar. Jag hade för mig att jag sett någon form av vantar i hallen när jag kom in, så jag gick till hallen och kollade. Där låg de, ett par tunna, stickade vantar. Jag tog på mig dem och tog sedan tag i kroppen, för jag ville inte ha kvar den där i soffan. Inte alls.

Kanske var det bara någonting som satt i mitt huvud, att det var så viktigt att flytta den, jag vet inte. Kanske hade det med hela situationen att göra, att soffan blev någon slags symbol för allt det där som ledde upp till det som sedan hände. Jag vet inte varför just det kändes viktigt för mig, men efteråt har jag tänkt att det förmodligen handlade om att jag inte ville att den som hittade kroppen skulle se scenen som den verkligen såg ut.

Jag fick ut kroppen till sovrummet där jag placerade den vid sängen. Att hantera en död kropp hade jag egentligen inte något problem med, vilket jag tackade mitt jobb för. Hur som helst, jag förväntade mig att det skulle vara bökigare än det var att flytta den. Det gick ganska lätt i sammanhanget, jämfört med att sedan ta upp den där tingesten som låg intryckt mot väggen och göra det där andra. Jag tog några djupa andetag innan jag satte igång, innan jag höjde den.

Jag nåddes av det där ljudet för första gången, ljudet av slaget som landade mot kroppen. Det gav mig yrsel men jag svingade igen. Samma jävla ljud.

Så stumt. Så äckligt. Så ovärdigt. Men ändå. Jag gjorde det igen. Det tog emot. Fy fan, jag ville inte. Det var helt jävla fel, men jag var tvungen.

Ytterligare nedslag. Metallen mötte kroppen igen och då kände jag något slags illamående. När jag slog kvinnan över munnen hördes ljudet av tänder som släppte. Ansiktet blev efter ett tag till någonting oigenkännligt, till någonting nästan ickemänskligt.

Det var jag som gjorde det där, men det var ändå inte jag.

Plötsligt gick det inte mer, handen gick inte längre att höja och jag satte mig på golvet. På ett sätt var det som om jag inte klarade av att se på det jag hade gjort, men ändå var det nästan omöjligt att slita blicken därifrån. 

*

Alla de där tankarna som for runt inom mig i det läget. Det var tankar på allt jag hade, på allt det som var mitt. Allt jag någonsin kämpat för fanns inom mig just då, och jag var tydligt medveten om att det i det läget enbart var fokus på mig själv som gällde – ingenting annat.

Efter en stund kunde jag se på kroppen igen, se på vad jag hade gjort, och på grund av omständigheterna kanske till och med rättfärdiga mitt handlande. Jag rev sönder hennes underkläder: trosorna, bh:n, hennes stay ups. Exakt varför vet jag inte, men det var väl det att jag inte ville att hon skulle hittas som jag hade lämnat henne. Om jag kunde förvirra polisen tänkte jag göra det.

I köket hittade jag en kasse från Tempo och lade ner den där saken där, efter att först ha packat in den väl i en soppåse. Det var otroligt skönt när jag hade fått ner den i kassen. Äntligen kunde jag fokusera på att ta mig ut, att ta mig bort, och sedan aldrig någonsin återvända hit igen.

5

De Kinnabor Hannah inte kände personligen kände hon ändå till på ett eller annat sätt om hon bara rotade runt lite. Det fanns i princip beröringspunkter med varenda en och det var hon trött på. Det var det som var den stora anledningen till att hon bestämt sig för att flytta från Kinna. Hon ville inte vara den de hade gjort henne till, eller kanske mer sant den hon blivit här. Hon ville få bli någon helt annan.

Det kändes som om alla här hade koll på att det var hon som hade bott i radhuset på Kristinebergsgatan i Kinnasten med Erik Persson, och att de hade gjort slut efter att varit ihop i nästan nio år. Alla såg henne fortfarande som ett bihang till honom.

När det stod klart att hon och Erik skulle separera bestämde hon sig för att flytta till Göteborg, men det var lättare sagt än gjort. Hon behövde ett jobb, och hon behövde en lägenhet i Göteborg som kändes beboelig och som hon hade råd med, och det hade hon inte fått tag på.

Nu bodde hon i alla fall i en etta på Lilla Jonsgatan i området Vallås, en bra bit ifrån det ställe där hon bodde med Erik och det gick ingen nöd på henne. Hon hade fortfarande gångavstånd in till centrala Kinna, det var ett stort plus. Hon fick stå ut med att vara kvar här så länge, i alla fall tills det där andra hade löst sig.

*

På det nya jobbet på Cafè Spinneriet i centrala Kinna var det inga problem, där drog folk inte upp en massa personliga grejer hela tiden, men annars, om hon träffade någon när hon var ute i byn, kände hon sig emellanåt närmast överfallen.

Jag tar en dagens lunch, en kycklingfilé med soltorkade tomater och klyftpotatis, sa kvinnan som stod längst fram i kön på lunchen. Hon hade håret stramt ihopsamlat i en knut mitt uppe på huvudet och ett par stora röda glasögon på nästippen.

Okej, sa Hannah och tog emot hennes betalning. Jag kommer ut med maten om en liten stund. Hon gav henne den lilla flaggan, den som hon skulle ha stående på sitt bord för att de som jobbade lättare skulle ha koll på vem det var som hade beställt. Fast i det här fallet var det inte särskilt svårt, hon kände igen henne väl. Inte så väl att hon hade koll på vad hon hette, men hon visste att hon var storasyster till en tjej som hade gått i parallellklassen.

Var det någonting Hannah inte orkade prata mer om var det uppbrottet med Erik, men det var det alla andra tycktes vilja prata om, det verkade ha blivit ett stort intresse för många att prata om just den saken. Och pratade de inte om det frågade de om Andreas bebis, för alla i Kinna verkade ha