Kränkta människor samarbetar inte

By Lena Nevander Friström

Under livets gång utsätts vi alla någon gång för kränkande beteenden. Det kan vara på arbetsplatsen, i skolan eller på en annan plats ute i samhället. Vi kan bli ignorerade, härmade, misstrodda, eller avbrutna, och det är bara toppen på isberget. Men vad händer egentligen inom en människa när den blir utsatt för en kränkning? Och varför väljer en person att kränka en annan? Kring detta, och mycket mer, reflekterar psykoterapeuten Lena Nevander Friström i boken "Kränkta människor samarbetar inte". Till sin hjälp har hon konkreta exempel från både det privata och arbetslivet. Hon belyser även hur kränkningar påverkar samhället i allmänhet – och arbetsplatser i synnerhet. Dessutom får läsaren tips om hur man rannsakar sitt eget beteende, och bryter negativa mönster, för att undvika att själv göra sig skyldig till just kränkningar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726877656

Book preview

Förord

Beteenden som innebär att man använder nedsättande jargong, ägnar sig åt olämpligt uppträdande eller mobbning kan ta sig olika uttryck. Många av dem kommer att exemplifieras i boken. En del exempel kan gå in under begreppet nedsättande jargong, andra är exempel på mobbning. Jag har valt att inte särskilja de olika beteendena utan kommer att kalla dem för kränkningar.

Hela livet kommer vi alla att kränka andra och själva bli kränkta. Vi uppfattar kränkningar mycket olika och är mer eller mindre lättkränkta beroende på omständigheterna, till exempel hur vi mår eller hur vi uppfattar en viss situation.

En mening, ett ord, en kommentar från en person kan uppfattas som ett skämt, en bekräftelse eller helt enkelt som visad uppmärksamhet. Samma mening, ord eller kommentar från någon annan kan kännas som en kränkning. Jag kan få höra en vän, en kollega, ett syskon eller mina barn berätta om något de har varit med om som har fått dem att känna sig illa behandlade. Det händer att jag tänker: »Det där var väl inte så farligt.« Vad en människa uppfattar som kränkande kan tolkas helt annorlunda av någon annan. Det är dock alltid den som känner sig kränkt som har tolkningsföreträde.

Oavsett vilka kränkningar vi blir utsatta för och vilka exempel vi kan känna igen oss i, är den yttersta konsekvensen av sådant beteende alltid att KRÄNKTA MÄNNISKOR SAMARBETAR INTE – OCH INTE ENS BRA IDÉER FUNGERAR UTAN SAMARBETE.

Alla har vi minnen av att vi har gjort som huvudpersonen i Sten Selanders dikt »Spela kula«. Vi har också varit folkskolegrabben som blev av med sina kulor. Ibland har vi kränkt, ibland har vi blivit kränkta. Den här boken syftar till att öka vår medvetenhet om hur vi själva fungerar. Förhoppningsvis leder självinsikten till att vi lättare undgår att kränka andra.

Norrköping i september 2000

Lena Nevander Friström

Inledning

Jag var i storköpet och veckohandlade. Precis som de andra kunderna körde jag min vagn mellan butikshyllorna och försökte följa inköpslistan samtidigt som jag höll ett öga på extrapriserbjudandena. Plötsligt blev jag störd av upprörda röster. När jag såg efter vad som stod på, fick jag se en liten gumma i rullstol körd av två berusade medelålders barn. Dessa vuxna barn skällde oavbrutet och högljutt på sin gamla trötta mamma.

»Va fan ska du ha bananer? Du äter väl för helvete inte bananer. Varför ska du ha bananer när du är så jävla snål så du inte ens kan köpa ett par öl.« Så där gick de på.

Vi övriga kunder sänkte blicken och drog oss undan. Hela situationen var mycket pinsam. Gumman i rullstolen sjönk ihop ännu mer.

Jag styrde bort min kundvagn från trion men samtidigt förmådde jag inte ignorera sällskapet. Till sist blev jag ordentligt arg på mig själv. »Här är du i färd med att skriva en bok om kränkningar och så väjer du undan när du blir vittne till en ordentlig kränkning. Nej, du Lena, det här duger inte!« gick jag tyst till rätta med mig själv.

Raskt ändrade jag kurs och styrde mot mamman och barnen som fortfarande härjade. Först räknade jag till 23 vittnen. Ingen ingrep! När jag närmade mig de tre utan att vara riktigt klar över vad jag skulle säga, hann en man före mig.

»Vill ni vara snälla och dämpa tonen lite grann. Det här är inte platsen för familj egräl«, sa han lugnt och bestämt till de grälande barnen. I samma ögonblick riktade de båda aggressionen mot honom.

»Du ska faaan inte lägga dig i det du inte har med att göra. Håller du inte käften så åker du på en snyting!« fick han höra.

Mannen gav sig inte, men lät sig heller inte provoceras. Han fortsatte i samma lugna, bestämda ton: »Mig hotar ni inte. Ni är båda så fulla så jag kunde putta omkull er utan vidare. Ta nu och gå ut härifrån!«

Och faktiskt gav sig de tre iväg ut ur butiken. Jag handlade klart och åkte hem. Vid middagsbordet med min egen familj berättade jag om episoden i butiken och en häftig diskussion uppstod. Jag blev ställd till svars.

»Varför ska just du jämt gripa in?«

»Vad trodde du att du skulle uppnå?«

Hela familjen tyckte att jag hade varit onödigt beskäftig. De menade att jag haft ambitionen att ändra en annan familjs beteende, trots att den gamla mamman och hennes barn antagligen levt sitt liv grälande i decennier.

Så här i efterhand vill jag fortfarande försvara min vilja att gripa in och min uppskattning gentemot mannen som förekom mig. För egen del måste jag erkänna att jag hade rent egoistiska motiv till att vilja göra en insats. Jag behövde lägga mig i för att behålla min egen självkänsla. Tack vare mannen som sa ifrån, i stället för genom mitt ingripande, blev den gamla kvinnan sedd. Hon blev uppmärksammad i den förnedrande situation som hon inte själv kunde sätta stopp för.

Om den här trion kan gå och handla varenda dag och bära sig åt så som när jag såg dem och ingen ingriper – vad gör det med den grälande familjen? Vad gör det med alla som ser och inget säger? Blir slutsatsen då att det är OK att bete sig på detta vis?

Kanske, kanske leder mannens initiativ till att de grälande barnen får en tankeställare som med tiden förmår dem att ändra tonläge. Förhoppningsvis får också den gamla kvinnan något slags upprättelse genom att mannen såg hennes belägenhet och reagerade.

I.

Kommunikation – grunden för vår överlevnad

En arbetsgrupp har möte. Deltagarna känner oftast varandra ganska väl. Har man arbetat ihop länge har man dessutom cementerat sina uppfattningar om varandra.

Jag var med på ett möte med 18 deltagare som satt i en öppen ring. Min uppgift var att ge återkoppling till gruppen på hur kommunikationen dem emellan fungerade. Det var alltså en modig grupp. De vågade bjuda in en utomstående betraktare. Vid det här mötet hade alla deltagare förberett redogörelser för hur långt de hade kommit med sina respektive projekt. En i taget gick de fram till overheadapparaten för att visa sina bilder och berätta. Så blev det Svantes tur. När Svante reste sig från stolen för att gå de få meterna fram till talarens plats förändrades plötsligt stämningen i gruppen. Det hände flera olika saker samtidigt. Alltihop skedde väldigt snabbt. Några i gruppen lutade sig bakåt, någon började gäspa, en tittade ut genom fönstret. Två personer började kommunicera genom att titta på varandra. Den ena höjde en aning på ögonbrynen och tittade på den andra med ett litet leende i mungipan. Den andra gjorde en knappt märkbar rörelse med ögonbrynen och nickade svagt till svar. Jag blev mycket nyfiken på vad det var hos Svante som satte i gång dessa händelser i gruppen.

När så Svante började tala tog det inte många sekunder förrän han började snörvla. Han sa ett par meningar. Så snörvlade han. Det kom ytterligare ett par meningar, en snörvling, några meningar och en ny snörvling.

Då avbröt jag mötet.

Det visade sig att gruppens uppfattning om Svante var att han var vimsig, ostrukturerad och att man över huvud taget aldrig begrep vad han höll på med eller vad han talade om.

Om vi i förväg VET att vi kommer att reta oss på en person som ska ta till orda är uppmärksamheten inte riktad mot det som personen säger – vi stänger av.

Att kommunikation är grunden för vår överlevnad, det visste människor redan för många tusen år sedan.

Ordet kommunikation kommer från latinets communis som betyder gemensam. Kommunikation innebär alltså att göra gemensamt eller gemenskap. Filosofer har beskrivit fenomenet på många olika sätt. Kommunikation kan både föda och döda en relation. Kontakten kan både nära relationen och tära på den. Kränkningar är ett typiskt exempel på något som tär på relationen. Det barn som ingen pratar med dör faktiskt till sist.

Större delen av våra kommunikations-, beteende- och relationsmönster »sitter i ryggmärgen«. Med det menar jag att vi inte ens tänker på vad vi gör och hur vi gör det. Dessutom vet vi mer om andras beteende än om vårt eget. Vi har häpnadsväckande dåliga kunskaper om oss själva. Ibland funderar jag på vad som skulle kunna hända i mötet med andra, om vi bara hade en tiondel så mycket kunskap om oss själva som vi har om andra.

Jag frågade de båda personer som hade gjort ögonbrynstecken till varandra i exemplet ovan vad signalerna betydde. Den som tog emot signalerna svarade genom att först be Svante om ursäkt för det hon nu skulle säga. Så berättade hon att det vid detta möte var hennes tur att räkna hur många gånger Svante snörvlade medan han pratade.

Det visade sig att gruppen besatt en imponerande detaljkunskap om Svantes snörvlande. Hans genomsnitt var fem snörvlingar i minuten!

Jag