Seriemördare - Människan bakom monstret

By Florence McLean

Kan man förhindra att en människa utvecklas till ett monster?Psykologen Florence McLean var först i Danmark med en utbildning inom gärningsmannaprofilering, en metod utvecklad av FBI och den amerikanske profileringsexperten John E. Douglas. Och det var under sina studier vid Forensic Criminology Institute i USA som McLean började undra; kan man identifiera seriemördare innan de begår sina första mord?I jakt på svaret till denna fråga har McLean under sin karriär korresponderat med 34 olika seriemördare – bland annat Jeffrey Dahmer och The Genesee River Killer – som sammanlagt har hundratals liv på sina samveten. I "Seriemördare - Människan bakom monstret" får vi ta del av denna korrespondens och tillsammans med McLeans forskning blir resultatet en skrämmande inblick i seriemördares tankar, känslor och handlingar."Den här boken är skriven av något så sällsynt som en dansk profileringsexpert och är en ögonöppnare för vad profilering egentligen är när man skalar bort alla myter." – Bent Isager-Nielsen, före detta chef för mordkommissionen och polisinspektör."Om du tänker läsa 'Seriemördare' skulle jag rekommendera att du låser ytterdörren och kollar att fönstren är stängda innan du börjar." - Berlingske"Författaren har gjort en imponerande research" Jyllands-Posten-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 19, 2022
• ISBN: 9788728209585

Book preview

Florence McLean

Seriemördare

Människan bakom monstret

Översatt av: Beata Ståhl

SAGA Egmont

Seriemördare - Människan bakom monstret

Översatt av Beata Ståhl

Originaltitel: Seriemorder - Mennesket bag Monsteret

Originalspråk: danska

Copyright © 2022 Florence McLean och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728209585

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

TACK TILL

alla ni som gjort skillnad i mitt liv…

Speciellt min mamma, min partner, Søren, Pernille och sist men inte minst

tack till Bent

och tack till alla ni, som låtit mig titta djupt in i ert sinne.

FÖRORD

Den här boken började som en uppsats om seriemördare som jag skrev mellan 2002 och 2003 i samband med min examen från psykologiprogrammet vid Århus Universitet. Uppsatsen hade titeln Seriemördare – förståelse och förebyggande arbete. Studien genomfördes under sekretess och därför nämner jag inga namn på deltagarna i den här boken. Den bestod av ett formulär med öppna frågor som skickades till 34 utvalda seriemördare: 30 i USA, tre i England och en i Australien. Jag fick användbara svar från ungefär hälften. Det övergripande syftet med studien var att undersöka om man med hjälp av teorier som ligger till grund för gärningsmannaprofilering, kunde utforma en metod som identifierar potentiella seriemördare innan de begår sitt första mord.

Den amerikanske seriemördaren Arthur John Shawcross blev mitt huvudcase, även i en senare forskningsrapport, eftersom han var en av de få som svarade på alla mina frågor, och för att han var den enda jag fortsatte korrespondensen med. Han gav mig tillåtelse att använda hans namn och svar i en bok. Alla seriemördare som nämns vid namn, kommer från fall som jag studerat. De är allmänt kända och finns beskrivna i andra böcker, filmer och dokumentärer. Dessutom har jag under arbetet med boken studerat nyare fall med seriemördare, fram till 2020, med utgångspunkt i modellen jag utformade i min examensuppsats.

Florence McLean

Århus, februari 2021

BREVET

Det pirrade lite i magen när det första brevet från en seriemördare damp ner på hallgolvet en förmiddag 2003. Då hade jag ingen aning om hur nära seriemördarna jag skulle komma med tiden. Jag såg att det satt sju frimärken med amerikanska flaggan på kuvertet. Det gick en rysning genom hela kroppen när jag lyfte upp brevet. Det fanns en stämpel på framsidan: Mailed from a state correctional institution. Om det var en upplysning eller varning, eller båda delar, visste jag inte.

Jag gick in i vardagsrummet och lade brevet på köksbordet. Det var ett tjockt kuvert. Yes! tänkte jag, för det verkade som att avsändaren svarat på alla mina frågor. På kuvertets framsida fanns ett meddelande till: 1 photo enclosed.

Jag började läsa och det gick snabbt upp för mig att brevskrivaren inte alls svarat på mina frågor. Jag bläddrade genom blå pappersark där tecknade smileys tittade på mig med ögon som bara blev otäckare och otäckare ju längre jag läste. På en sida hade mördaren tecknat en gigantisk hand och mina ögon föll på ordet SNAP skrivet i versaler. Ljudet av en gren som knäcks... eller något annat.

Mitt hjärta slog snabbare när jag tänkte på vad en välkänd criminal profiler vid namn John E. Douglas sagt till mig, när jag gav mig i kast med projektet: De kommer att försöka skrämma dig!

Jag påminde mig om att brevet hade kontrollerats i fängelset och jag började om från början och läste igenom hela texten noggrant. Snabbt förstod jag att avsändaren hade vissa krav om han skulle medverka i min studie. Han berättade att han blivit kontaktad av många forskare och att han kände sig som en försökskanin som alla ville göra till ett monster. Han påpekade att han inte var intresserad av pengar, utan av mig.

Efter 20 år i bur, endast omgiven av män, förstår du nog varför jag är intresserad av dig, Florence..., skrev han.

Sedan kom själva kravet. Han ville att jag skulle skicka bilder på mig själv. Enligt fängelsets bestämmelser fick jag bifoga fem foton per brev, förklarade han, och det var ett sätt för mig att bevisa att han kunde lita på mig. Det fick inte vara fem slumpmässiga bilder. Nästa gång du skriver vill jag ha fem bilder..., började han.

Sedan följde en beskrivning: En närbild på mitt ansikte, en på hela min kropp, en bakifrån, en från sidan och en på min säng.

Du väljer själv vad du vill ha på dig, men jag gillar små tajta blusar och stilettklackar, skrev han.

Och det tog inte slut där. Bredvid en smiley som räckte ut tungan och vars ögonbryn pekade nedåt så att den fick ett djävulskt uttryck, skrev han hur de andra bilderna skulle se ut och att jag skulle ha mindre och mindre kläder på.

Nakenbilder är förbjudet, men du har säkert något som inte täcker så mycket. Lämna ganska lite åt fantasin när du poserar, skrev han.

Det var viktigt för honom att jag inte log mot kameran, det tände han inte på. Jag skulle se allvarlig ut. Jag funderade på om de specifika instruktionerna hade något med hans brott att göra. Det fanns flera att jämföra med, eftersom han satt på death row för att ha våldtagit och mördat minst tio kvinnor.

Innan det första mordet hade han begått en rad våldtäkter. Under tre års tid hade han överfallit otaliga kvinnor genom att ta sig in i deras hem under svepskäl som att han behövde låna toaletten. Var de ensamma hemma slog han till. Han körde även runt i områden där det förekom prostituerade, på det viset lyckades han locka med sig kvinnor hem ganska regelbundet. Där band han fast dem med rep och våldtog dem i timmar innan han dödade dem. Vissa ströp han medan andra fick halsen avskuren eller misshandlades till döds. Liken lämnade han i skogsbrynet längs öde landsvägar. Oftast lämnade han offren i sexuellt exponerande positioner.

Efter att han våldtagit en kvinna i över ett dygn lyckades hon fly, och han greps kort därefter. Han undkom dödsstraff i första omgången genom att erkänna sig skyldig till en rad kidnappningar och mord, men när man upptäckte ett offer till hamnade han på death row. Det var därifrån han skrev till mig. Kan du låtsas att jag är hos dig nu? SNAP! Kan du det, närsomhelst? SNAP! skrev han.

Plötsligt mådde jag illa. Han försökte flirta med mig, men han var så extremt gränslös att det gick kalla kårar nerför min rygg.

KAPITEL 1

DET VAR INGEN UTSTAKAD BANA...

Mitt pekfinger gled nerför sidan i telefonkatalogen och stannade vid Mirjana Tived Rosenlund.

Hon bodde visserligen i porten bredvid min, men ibland är det faktiskt lättare att ringa. När mitt finger nådde hennes namn lade jag märke till en förkortning framför namnet: cand.psych. Det hade jag aldrig sett förut och jag undrade vad det betydde.

Jag hade känt Mirjana i flera år. I början stötte vi på varandra på gatan när vi rastade hundarna. Vi hade båda en Shih tzu, en liten livlig och intelligent hundras med rötter i Tibet, så det föll sig naturligt att vi började prata med varandra. Vi pratade mest om valpar, genetik och hunduppfödare, men efterhand kom vi att prata om mycket annat och det slutade med att vi hälsade på varandra. Jag hade fyllt 19 och Mirjana var fjorton år äldre än jag.

Strax satt jag med en kopp kaffe i lägenheten hon delade med sin sambo.

Vad betyder det där ’cand.psych.’ som det står i telefonkatalogen? frågade jag.

Det betyder att jag är psykolog, sade Mirjana.

Vad är det för något? frågade jag.

Mirjana förklarade i grova drag vad en psykolog var, men jag ville veta mer om vad hon jobbade med. Hon berättade att hon arbetade med barn som hade någon typ av problem i skolan.

En psykolog hjälper människor som har det svårt i livet, sade hon.

Hur gör du det? frågade jag.

Främst genom att prata med dem.

Ju mer Mirjana berättade, desto mer övertygad blev jag om att jag själv ville bli psykolog.

Det var bara det att jag struntat i skolan sedan åttonde klass.

När min mamma var ung åkte hon till England som au pair och där träffade hon min pappa som kom från Jamaica. De blev förälskade, gifte sig och slog sig ner i Danmark där de fick min storasyster och mig. På den tiden fanns det inte många svarta människor här, och särskilt inte på Fyn som min mamma kommer från. Folk brukade glo på min pappa och det var till och med några som ville ha hans autograf. Han blev särskilt trakasserad på jobbet: Du behöver väl inte tvätta dig, du är ju redan svart, sade de.

De lärde honom en massa fula ord och sade att de betydde något helt normalt, och sedan fick mamma rätta honom när han kom hem.

Jag minns det inte själv, men mamma har berättat att hon kände att hon var tvungen att försvara sin familj hela tiden, eftersom vi inte såg ut som de andra danskarna. När folk såg min syster och mig frågade de var hon hade köpt oss. Mina föräldrar påmindes hela tiden om att vi, då på 1960-talet, inte såg ut som andra.

Till slut blev mina föräldrar så trötta på allt att de bestämde sig för att flytta till Jamaica. Till att börja med försökte de övertala min syster och mig om att det var en bra idé. Men jag förstod inte vad vi skulle där och göra. Jag var sju år gammal och trivdes bra i skolan och hade många lekkamrater och jag hade ingen lust att flytta så långt bort. Men en dag sade våra föräldrar att det var dags att ge sig av.

Det jag minns bäst från Jamaica är min familj och mina vänner. Min pappas familj ägde en plantage med apelsiner och bananer i bergen i staden Spaldings, Clarendon, där vi bodde hos min farmor, Florence, och farfar, Arthur. Det fanns stora spindlar där, vars tomma skelett vi ofta hittade när de ömsat skinn. Vi uppmanades att slå på toalettlocket när vi skulle gå på toa för att få bort små giftiga spindlar som satt och gömde sig på undersidan.

Som tur var fanns det andra djur på plantagen. Blackie och Lassie var två labradorer jag tyckte mycket om, och jag tror att min kärlek till hundar började där. Det fanns en blind höna som av någon anledning blev min.

Den följde efter mig som en hund och jag var väldigt förtjust i den. Jag minns att jag trodde den hade slaktats en dag och då vägrade jag att äta. Farmor gjorde det mesta i hushållet och jag kan fortfarande se henne framför mig vid den stora grytan som stod och kokade större delen av dagen. Min farfar arbetade på plantagen hela dagen och kom hem innan det blev mörkt. Min farfar och farmor ägde som sagt plantagen och pappa hjälpte dem. Farfar var av den gamla skolan och tyckte att jag var alldeles för dåligt uppfostrad. Jag minns att min pappa var väldigt vördnadsfull när han talade med honom: Yes, sir! No, sir, men det var så man pratade med sina föräldrar på Jamaica på den tiden.

Den typen av disciplin fick jag själv erfara när jag började skolan, där fysisk bestraffning var ett stående inslag. Min mamma och pappa gick till skolan innan vi började och sade att lärarna under inga omständigheter fick slå oss. En gång skrev jag av min kusins uppgift och hon blev slagen flera gånger samtidigt som läraren sade att jag inte gjort något fel. Bättre blev det inte när jag förstod att vi måste be till Gud varje morgon. Jag trodde inte att det var samma gud som vi hade hemma. Trots att de försökte förklara för mig att de också var kristna, satte jag demonstrativt händerna bakom ryggen när de andra knäppte sina. En dag, när en av mina klasskamrater blev slagen så hårt att det började blöda, fick jag nog. Jag sprang därifrån och när jag kom hem meddelande jag familjen att jag vägrade gå tillbaka till skolan. Och så blev det.

Jag minns min tid på Jamaica som präglad av en enorm frihet. Det fanns alltid någon att leka med och inga regler om vad vi fick eller inte fick göra, kanske på grund av att vi barn hade ansvar för oss själva. Det fanns ingen el, så på kvällarna fångade vi eldflugor i glasburkar och berättade spökhistorier i skenet från dem. De större barnen tog hand om de små och om det uppstod konflikter fick vi lösa dem själva. Det är något som följt med mig hela livet.

Men naturligtvis kunde det inte fortsätta på det viset. Mina föräldrar försökte tvinga mig tillbaka till skolan, men det gick inte och till slut sade mamma: Vi kan inte tvinga henne. Då var enda lösningen att flytta tillbaka till Danmark. Vi hade sålt alla våra ägodelar när vi flyttade, så planen var att mamma skulle åka i förväg för att tjäna pengar och hitta någonstans att bo. Det var hemskt. Jag saknade henne fruktansvärt mycket, och jag var övertygad om att jag aldrig skulle få se henne igen. Min pappa fanns såklart där, men jag minns inte att han var särskilt närvarande. Jag tror det var mycket att göra på plantagen och han tog också hand om en bit mark i området. Och även om min syster kunde trösta mig så var hon ju inte min mamma.

Det var väldigt omvälvande att återvända till Danmark. Jag började på en liten skola, Sct. Annagades Skole, i Frederiksbjerg i Århus, och det gick bra för mig. Tyvärr tog det slut 1976 då