NewYork 27År&EttHundraTioDagar: En kärlekshistoria

By Michael Skoglund

Ett brev anlände från Amerika. Jag vågade knappt öppna det. Jag hade kommit in på fotoskolan jag läst om flera år tidigare! International Center of Photography i New York.
Den 6 september, 1993 landade jag på JFK. När taxin körde över bron till Manhattan tittade jag storögt ut genom fönstret. Killarna spelade basket i den varma sensommarkvällen i Harlems utkanter. Stadens berömda skyline söderut. Magiskt, som en film jag redan sett.
Tog in på YMCA nära Central Park, ett rum med våningssäng, TV i taket och ett gemensamt badrum. Oglamoröst. Inte alls som i sången av Village People.
Första morgonen vaknade jag tidigt av jetlag och gick ut. Köpte en kaffe i en blå pappersmugg och en donut för en dollar. Tittade upp mot skyskraporna i förundran. Jag hade anlänt!
27 år och naiv, utan aning om att New York skulle förbli min hemstad ett halvt liv framåt.

169 dagar efter min ankomst till New York träffade jag den stora kärleken. Den som skulle komma att förändra mitt liv. Katastrofen lurade runt hörnet.

2020 slår det mig att jag levt halva mitt liv i New York. Jag börjar räkna. Den exakta dagen skulle inte infalla förrän den 25:e december. 27 år och 110 dagar. Som en sen julklapp.

Detta är min självbiografi. Dagboksanteckningar, och fotografier av staden via en queer lins. En personlig resa genom hjärtesorg, kärlek och uthållighet. Ett testamente om överlevnad i New York.
Konstigt och vackert och smärtsamt och lite kul, som livet. Människor är märkliga och farliga och attraktiva, staden är som ett tivoli där allt utspelas.

Niclas Goldberg, poet och skribent, skriver:
Otroligt bra. Genast väcks nyfikenheten, en film, en roman, ett djupt hav, en sprudlande, stark, sinnlig, vemodig, rolig, vansinnigt personlig resa som kommer att fånga, ruska om och beröra folk och stanna kvar i sinnet långt efter sista sidan. Jag grät och skrattade och kunde inte sluta läsa.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 12, 2022
• ISBN: 9789180801935

Michael Skoglund

Jag är en fotograf, fascinerad av tid, kapitel och cykler. När jag var liten ville jag bli bagare. Inspirerad av min farmor, älskade att se hennes enorma överarmar knåda bulldegen i köket. Hon skämde bort mig såklart. Jag föddes i Nässjö, växte upp i Västerås och Stockholm var min hemstad i tio år. Mina familjer bor i Brooklyn, Västerås och Palma de Mallorca. Själv bor jag på Manhattan, New York och jobbar som fotograf. Jag kom hit för 29 år sedan för att studera fotografi och kärleken höll mig kvar. I övrigt gillar jag mysiga hemmakvällar framför brasan och långa höstpromenader. Svar önskas till - Desperat 56-åring.

Book preview

Till mina Änglar

Till Kärleken

Såsom i himmelen,

så ock på jorden

NewYork:27År&EttHundraTioDagar

Livskapitel nummer två

År 2020 insåg jag att det var 27 år sedan jag anlände till New York, 1993, som 27-åring.

Halva mitt liv i staden.

Sedan började jag räkna.

Den exakta dagen för mitt livs halvtid skulle inte infalla förrän på juldagen. 27 år och etthundra tio dagar.

Som en sen julklapp.

Jag är en fotograf, fascinerad av tid, kapitel och cykler.

Detta är min visuella dagbok.

En kärlekshistoria, eller två, till och med.

Foto: Privat

Innehållsförteckning

Livskapitel nummer ett - Livet innan New York

PROLOG

DEL ETT- ICP, 1993-1994

DEL TVÅ STANLEY, STAN, 1994

DEL TRE - Livet efter Stan, 2003-2007

DEL FYRA - JR, 2007

DEL FEM - Livet efter JR, 2017-2020

EPILOG

REFERENS# 1

REFERENS#2

REFERENS#3

Livskapitel nummer ett - Livet innan New York

Sverige, maj 1966

Det var en ovanligt varm maj och mamma Monika var sen i graviditeten, stor som ett hus. Någon hade sagt till henne att ta ett laxermedel för att påskynda processen. Det gjorde susen. Pappa Ulf tog henne bak på cykeln och trampade upp till BB snabbt som en kula. Ut kom jag, tjock och gul (hepatit A) och fick mitt första smeknamn, Fullmånen. Big as a House, Speeding Bullet och Full Moon.

Min bror, Peter, hade anlänt tre år tidigare. Vi kan kalla honom Big White Brother. Vår lilla stam. Min familj. En arbetande familj i en liten stad, Nässjö. Sedan fanns såklart farmor, min stora inspiration, kanske Hototo? (krigare som sjunger på ur-Mexikanska). Ja, hon älskade att sjunga, särskilt efter ett glas eller två.

Jag njöt av att vara i hennes kök som barn och se hennes enorma överarmar knåda bulldegen. Jag ville bli bagare när jag växte upp.

Hon skämde bort mig såklart.

Snabbspolning framåt. Vi flyttade till staden Västerås, 1973 och flyttade även upp till medelklassen och in i förorten. Rönnby Jag började första klass. Livet var enkelt och tryggt, åtminstone på utsidan, tills katastrofen inträffade. Skilsmässa.

1983 flyttade jag med min mamma och hennes nya man till huvudstaden. Pappa åkte till Spanien för att gifta sig med sin ungdomskärlek. Big White Brother stannade kvar på Rönnby.

Jag kom ut ur garderoben, älskade gaylivet i Stockholm och träffade andra som var som jag.

Efter gymnasiet, vid 18 års ålder, började jag jobba. Livet bestod av arbete, resor och fest. Hade tur i vänner men inte så mycket i kärlek.

Någonstans där fanns alltid fotografin, och det, mina vänner, kommer ni att få veta mer om i den här boken. Det och mycket, mycket mer i det andra kapitlet av mitt liv.

I New York.

PROLOG

Alla vägar bär till New York

Det var en gång en ung man vars högsta dröm var att bli fotograf. En dag begav han sig till kulturarbetsförmedlingen i den stora staden. Bara namnet, kultur-arbetsförmedlingen, ingav respekt. Han frågade, lite försiktigt, i receptionen om det fanns några fotoutbildningar han kunde söka.

- Det finns inga jobb för fotografer, det förstår du väl! röt den elaka tanten.

Han tog henne på orden och gick hem, skamsen att han ens kunnat tro att man kan bli fotograf hursomhelst.

En kort tid därefter visade det sig att tidningen han brukade läsa hade ett reportage om svenskar som gick på fotoskola i New Tork.

Fotoskola i New Tork? Vilken svindlande tanke! För ett ögonblick lyste hans ögon upp, en dröm tändes och släcktes lika snabbt, En omöjlighet förstås, tänkte han.

International Center of Photography. Det la han på minnet däremot.

Ett frö hade såtts.

Los Angeles, februari 1990.

Jag landade på en kompis soffa med hopp om en framtid i soliga Kalifornien. Han var en gammal romans från Stockholm, som gått och blivit kär i en amerikanska med förhoppning om barn och ett normalt liv. Det hindrade inte mig att invadera deras hem.

Med en nyinköpt kamera i handen, min första riktiga, en systemkamera, flödade inspirationen. På en strand i Santa Monica, där min vän jagade fiskmåsar som jag försökte fånga på film, bestämde jag mig.

Jag ska bli fotograf! Ja, så var det faktiskt.

Under ett besök i West Hollywood gick jag in i en queer bokhandel. Bland böckerna fanns en som genast fångade mitt intresse, Eighty-Sixed av David B. Feinberg. Den bara låg där och liksom väntade på mig. Jag absorberade storyn som utspelade sig i New Yorks gayvärld före och under AIDS epidemin på 80-talet och fängslades av huvudpersonens liv i Hell's Kitchen på Manhattan.

Jag måste se denna galna plats med egna ögon!

Köpte en guidebok och planerade ett stopp i staden efter Los Angeles.

Ödet ville annorlunda och jag var tvungen att återvända hem till Sverige. New York fick vänta på mig, i tre år till.

Ännu ett frö hade såtts. Universum visade mig vägen.

Ibland tar det lite tid.

I Stockholm, ett år senare, trots den dystra jobbprognosen, började jag på Folkuniversitets Grundkurs Fotografisk Utbildning (GFU). Där dök det tredje fröet upp, nu som en lök på väg att blomma, i form av en lärare.

Han hade själv gått på fotoskolan i New York jag läst om flera år tidigare, ICP Han uppmuntrade min dröm.

- Sök! sa han.

Vilken svindlande tanke. Skulle jag? Sagt och gjort, jag sökte.

Ett brev anlände från Amerika. Jag vågade knappt öppna det.

-Jag kom in!

Fick studielån. Hjälp, nu fanns det inga ursäkter att inte åka!

New York kändes som en farlig stad, lite som i filmerna The Warriors och Taxi Driver. Eller var det mer som i mina favoriter, Hair och Fame?

Där man dansade i Central Park och på gula taxibilars tak.

Farne, I wanna live forever! Jag kunde knappt bärga mig.

Min kompis Per följde skeptiskt med mig i två veckor istället för Spaniensemestern vi hade planerat och den 6 september, 1993, landade vi på JFK flygplatsen. Vi låste taxidörrarna i hopp om att inte bli car jacked men räknade med att bli blåsta av chaffisen, för det hade man ju hört talas om. När vi körde över bron, in till Manhattans 125:e gata, tittade jag med stora ögon ut genom taxifönstret. Killarna spelade basket i den varma sensommarkvällen i Harlems utkanter med skyskrapskulissen i bakgrunden söderut. Magiskt, som i en film jag redan sett.

Vi tog in på YMCA, fick ett rum med våningssäng med TV i taket och ett gemensamt badrum, på 63:e gatan nära Central Park. Oglamoröst.

Inte alls som jag i smyg hade hoppats på, likt sången av Village People, där unga män förlustar sig med varandra It’s fun to stay at the Y-M-C-A! Första morgonen vaknade jag tidigt av jetlag och gick ut själv.

Vid Central Park South köpte jag en kaffe i en blå pappersmugg med texten Pleased to serve you och en donut, en flottig munk, för en dollar.

Tittade upp mot skyskraporna i förundran. Jag hade anlänt!

Jag var 27 år, utan en aning om resan som låg framför mig, att New York skulle förbli min hemstad ett halvt liv framåt.

Detta är min historia.

Michael

New York, december 2020

New York, September 1993 - Kärlek på hotell med mera

Vi utforskade staden, jag och Per. Nervöst navigerade vi tunnelbanesystemet och insåg snart att Downtown var där vi hörde hemma. Greenwich Village. The Village var fortfarande ett gay mecka 1993.

Det första stället vi hamnade på var The Monster vid Sheridan Square.

En klubb med pianobar och dansgolv en trappa ner. Vi hade frågat servitören på restaurangen där vi åt middag vad han rekommenderade.

- Gay or straight? undrade han. Vi himlade med ögonen.

- Gay!

Väl där vågade vi inte prata med någon. Vi satt i baren, höll hårt i drinken och tittade oss omkring med stora ögon, likt två förskräckta tanter.

- Han är säkert en yxmördare, viskade vi till varandra, när vi såg något snyggt.

Efter två veckor åkte Per hem och jag var allena i storstaden.

Bytte till ett enkelrum på YMCA, ett bättre faktiskt, utan våningsäng.

Nu bodde jag i New York med utsikt mot Central Park. Hallå!

Sugen på romans och redan hemtam på gatorna återvände jag till The Monster. Denna gång fick jag flört och bytte nummer med en stilig man i garderobskön. Han hette Lamont och bodde i Brooklyn.

Jag ringde honom från telefonautomaten i hotellkomdoren dagen efter.

Vi bestämde dejt på en kinakrog på 8:e avenyn, inte långt ifrån Columbus Circle. Efter lunchen ville han följa med upp på rummet. Vi smet förbi receptionen obemärkt i folkvimlet.

Mitt första kärleksäventyr i New York. Det passade perfekt in i mitt filmmanus.

Efter nästan tre veckor på hotell var jag tvungen hitta ett boende som passade studielånsbudgeten. Jag såg en annons för rumsförmedlingen Gay Roommates i Village Voice och de skickade ut mig i staden på jakt.

Det ena stället var värre än det andra. Optimismen dalade.

Till slut hamnade jag på 97:e gatan mellan två avenyer, Madison och Park. En typiskt New York tenement building, lägenheter från början av seklet, som huserat fattiga immigranter (så passande). Jag ringde på porttelefonen och blev insläppt. I lobbyn kände jag den där speciella lukten, som verkade finnas överallt i New York (kackerlacksspray, men det visste jag inte då). Tog hissen upp till tredje våningen. En äldre man med ett vänligt, barnsligt ansikte och en enorm mage öppnade dörren och välkomnade mig.

- Martin Krever. Nice to meet you!

Han visade mig rummet som hyrdes ut. Det låg mot innergården, hade en säng, en byrå, ett skrivbord och TV. Allt jag behövde.

Martin verkade vänlig och underhållande på ett lite bullrigt, typiskt amerikanskt sätt. Han godkände mig som hyresgäst.

Hyran var $450 i månaden och jag fick inte ha herrbesök på rummet.

Eller röka. Oroade mig för att min hyresvärd kanske skulle bli för påträngande men kunde samtidigt inte vara för kräsen. Lägenheten låg bara fyra kvarter från skolan.

Jag tackade ja och flyttade in dagen efter, den 28 september.

Nu bodde jag på riktigt i New York, med en adress på gränsen mellan det lyxiga Upper East Side och det mindre lyxiga Spanish Harlem. Hela spektrumet fanns på min gata. Svarta, vita, ortodoxa judar, latinos och en och annan homo.

Den sista dagen i september började jag på International Center of Photography Fotoskola i New York. Vilken dröm! Nu en verklighet.

Fredag natt, 1 oktober 1993 (första dagboksinlägget)

På bussen. Jaha, nu åker jag nattbuss för första gången. Madison Avenue uptown. En misslyckad kväll skulle man kunna säga. Den där idioten Lamont förväntade sig att jag skulle sitta hemma och vänta på att han skulle ringa.

När jag ringde vid nio låg han och sov!

-Va ere med dig? undrade han.

-Vi skulle ju gå ut?

-Ta de lugnt! När då?

Äh, jag tycker det här är fånigt.

The End

Efter att den andra dejten inte blivit av, hörde jag inte ett knyst från Lamont. Jag tänkte att det var The End. Senare, av en händelse, stötte vi på varandra på en jazzklubb. Sådär bara, vad är oddsen? Vi bestämde träff på Sneakers, en bar på Christopher Street. Lamont dök upp med charmen på och allt kändes rätt igen. Efter ett par drinkar tog vi en taxi hem till honom. Han bodde med en rumskompis i Park Slope, Brooklyn. Vi fick vara diskreta för hans roomie visste inte att Lamont var gay, nähe, tänkte jag, fast du tar hem en kille till rummet? Jag sov över.

Morgonen efter gav han mig instruktioner om hur jag skulle hitta till tunnelbanan. Brooklyn var för mig en helt annan planet än Manhattans rutmönster av gator. Park Slope påminde mig om London.

Lamont och jag hördes aldrig mer. Utan förklaring.

The End på riktigt.

Martin Krever var en herre i övre 6o-års åldern och min första judiska mamma, som han själv uttryckte det.

Martin berättade om sitt liv. Han var bisexuell, hade varit gift och var nu änkeman, hans fru dog på grund av MS. Ett av hans många jobb var butiksbiträde på Bloomingdale’s men han hade också haft en karriär i reklamfilm. Hans dröm hade varit att bli skådespelare på Broadway Det blev inget med det.

Martin var sällskapssjuk och älskade skvaller. Han brukade sitta i soffan och förhöra mig om jag hade något spännande stoff att tillföra från min dag. Jag kryddade mina historier för effekt. I gengäld lärde han mig lite Yiddish; Oy Vey!, Schlep, Verklemt.

En del ord påminde om svenskan, som Schmutz.

Han berättade nostalgiskt om maskeradbalerna på Fire Island på 50-talet, där bögar och lesbiska kunde leva ut sina fantasier i dåtidens samhälle som fördömde och kriminaliserade dem. Och att han och frun blandade bägare med vodka-martinis i kylskåpet som de drack efter jobbet. På morgonen tog dom uppers för att ta sig igenom dagen. Jag tyckte det lät glamoröst. En dag tröttnade de och slutade med alkohol och droger. No big deal. Han saknade inte spriten, sa han. Nu drack han enorma mängder Diet Pepsi för att hålla vikten. Jag var inte så säker på att det hjälpte.

Martin hade gjort ansiktslyft, därav det barnsliga ansiktet antar jag.

Vet egentligen inte om han var bisexuell, han verkade tråna efter unga män, men det spelade mig ingen roll. Han var från en tidigare generation där homosexualitet var synd och förfall. Vem vet? Han hade inga barn men hade adopterat en ung latinokille i huset, som hjälpte honom handla mat och städa.

Som många i New York sambodde vi med kackerlackorna. De höll sig i badrummet och köket för det mesta. Gick jag upp på natten brukade jag blunda när jag tände ljuset, så de hann kila iväg och jag slapp se dem.

För mig var Martin var en god man och min första guide till New York.

Han skämde bort mig. Det fanns alltid en kanna kaffe färdig när jag vaknade. Och bagels. Något jag aldrig hört talas om innan.

När jag letade modeller kopplade han ihop mig med sin stiliga kusin, Thomas Krever, en dansare i min ålder. Thomas blev en vän och senare min musa för porträtten som så småningom skulle vara med i ICP’s studentutställning.

Även om han ibland gick över gränsen och stoppade om mig i sängen när jag kommit hem i fyllan och somnat med kläderna på.

-Jag har redan en mamma! sa jag surt.

Ganska oskyldigt ändå.

Martin. Min Idishe Mame.

DEL ETT- ICP, 1993-1994

INTERNATIONAL CENTER OF PHOTOGRAPHY

Skolan låg på Upper East Side, 94:e gatan och Fifth Avenue, i en gammalt vacker byggnad, ett så kallat Town House, med Central Park mittemot. På gatuplan fanns ett galleri, klassrummen och administrationen låg på de övre våningarna.

ICP var en liten familjär organisation, man lärde snabbt känna alla som